Vårt första egna AA-konvent!
Den föregående helgen har varit så himla proppfull av tillfrisknande så jag saknar ord! För första gågen är jag med och anordnar ett AA talarkonvent! Det var även första gången för denna AA-grupp!
Både lördagen och söndagen innehöll talare som talade dels om stegarbetet i AA:s olika steg, och om sina personliga erfarenheter därav. Sedan varvades konventet med talare som berättade sina livshistorier. Oj va gripande det var!
Efter varje session fanns det tid kvar så att vem som helst kunde gå upp och vittna om sina erfarenheter. Det är fantastiskt att se människor som är vana att leva i alkoholismens totala isolering, stiga fram i ljuset uppe på scenen, med allt vad det innebär av nervositet och prestationsångest!
Men lokalen var så full av kärlek och innerlighet så att man nästan kunde ta på det! Jag var så himla stolt över att se mina sponsier ta stora kliv framåt i sina tillfrisknanden! Att de går emot sina rädslor för att tala inför folk. Att de kliver in och tar plats så fantastiskt fint i gruppen! Det är stort!
Själv var jag mötesledare på söndag eftermiddag och fick tillika den stora äran att avsluta hela konventet! Jag avslutade med att läsa "En vision för dig", ur AA:s Stora Bok. Den texten är så hoppfull tycker jag!
Både lördagen och söndagen innehöll talare som talade dels om stegarbetet i AA:s olika steg, och om sina personliga erfarenheter därav. Sedan varvades konventet med talare som berättade sina livshistorier. Oj va gripande det var!
Efter varje session fanns det tid kvar så att vem som helst kunde gå upp och vittna om sina erfarenheter. Det är fantastiskt att se människor som är vana att leva i alkoholismens totala isolering, stiga fram i ljuset uppe på scenen, med allt vad det innebär av nervositet och prestationsångest!
Men lokalen var så full av kärlek och innerlighet så att man nästan kunde ta på det! Jag var så himla stolt över att se mina sponsier ta stora kliv framåt i sina tillfrisknanden! Att de går emot sina rädslor för att tala inför folk. Att de kliver in och tar plats så fantastiskt fint i gruppen! Det är stort!
Själv var jag mötesledare på söndag eftermiddag och fick tillika den stora äran att avsluta hela konventet! Jag avslutade med att läsa "En vision för dig", ur AA:s Stora Bok. Den texten är så hoppfull tycker jag!
KÄRLEK !
Jag känner bara KÄRLEK idag. Till alla mina fina vänner i gemenskapen som bar fram mig igår! Jag är så TACKSAM över att jag har så underbara vänner!
Är jag verkligen värd allt detta? Helt fantastiskt!
Allt gick så himla bra igår, då jag var huvudtalare på det där AA-mötet i den andra staden. Jag var nästan inte nervös ens. Försökte njuta av att få stå där. Tittade på alla människor som satt där. Försökte få kontakt. Berättade historien om mitt liv. Hur det var, vad som hände, och hur det är nu.
Det var mycket mera jag ville ha sagt naturligtvis. Efteråt kom jag på så mycket som jag glömt att nämna, men sånt är livet!
Idag känner jag bara en enorm tacksamhet och ett stort lugn i min mage. Jag är så lycklig och så tacksam för allt jag har fått genom den här gemenskapen inom AA. Det har givit mig ett VÄRDIGT LIV!
Är jag verkligen värd allt detta? Helt fantastiskt!
Allt gick så himla bra igår, då jag var huvudtalare på det där AA-mötet i den andra staden. Jag var nästan inte nervös ens. Försökte njuta av att få stå där. Tittade på alla människor som satt där. Försökte få kontakt. Berättade historien om mitt liv. Hur det var, vad som hände, och hur det är nu.
Det var mycket mera jag ville ha sagt naturligtvis. Efteråt kom jag på så mycket som jag glömt att nämna, men sånt är livet!
Idag känner jag bara en enorm tacksamhet och ett stort lugn i min mage. Jag är så lycklig och så tacksam för allt jag har fått genom den här gemenskapen inom AA. Det har givit mig ett VÄRDIGT LIV!
Shit va jag e rädd !
Jag ska vara huvudtalare på ett AA-möte ikväll. Vi talar HUVUDTALARE! Alltså mellan 80-120 pers. i publiken och JAG ensam uppe på en scen i 30-40 minuter!
Mina tankar kretsar mycket kring det här med mina rädslor och varför jag väljer att utsätta mig för detta. Vad är det som gör mig rädd och samtidigt så faschinerad av detta?
Ena stunden så får jag PANIK när jag tänker på vad jag ska göra ikväll.
Andra stunder så har jag bara ett stort lugn i min mage och full tillit till att det som ska komma ut ur min mun ikväll, det kommer också att komma. Och jag kommer att försöka att ha kul och njuta av min tid i rampljuset.
För det finns en liten linslus-del av mig också som bara njuter av att få vara i centrum och att alla ser och lyssnar enbart på mig.
Den läskiga delen är min prestationsdel. Mitt duktiga jag. Det är DÅ jag får panik. Över att jag måste vara en duktig AA-representant. Säga bra saker, prata om tillfrisknande och stegen, hjälpa nykomlingar osv osv....
Men jag VET att det är detta är den sjuka delen av mig.
Jag tror att resultatet blir bäst och att jag mår bäst, om jag kan lämna över ansvaret till min Högre Kraft. Jag går helt enkelt bara upp dit på scenen och presenterar mig;
"Hej jag är Lillamej och jag är alkoholist"
Sen tar Gud över resten och det kommer att bli bra. Jag VET det! Orden bara kommer i min mun! Jag har upplevt det förrut och jag kan inte förklara vad som händer, men något mirakel är det. Och jag litar stenhårt på den kraften!
Det blir MÅNGA 3-stegsböner i eftermiddag känner jag!
Skönt att få skriva av sig lite här på min blogg också! Puuuhhh Djuupa andetag nu.....
Mina tankar kretsar mycket kring det här med mina rädslor och varför jag väljer att utsätta mig för detta. Vad är det som gör mig rädd och samtidigt så faschinerad av detta?
Ena stunden så får jag PANIK när jag tänker på vad jag ska göra ikväll.
Andra stunder så har jag bara ett stort lugn i min mage och full tillit till att det som ska komma ut ur min mun ikväll, det kommer också att komma. Och jag kommer att försöka att ha kul och njuta av min tid i rampljuset.
För det finns en liten linslus-del av mig också som bara njuter av att få vara i centrum och att alla ser och lyssnar enbart på mig.
Den läskiga delen är min prestationsdel. Mitt duktiga jag. Det är DÅ jag får panik. Över att jag måste vara en duktig AA-representant. Säga bra saker, prata om tillfrisknande och stegen, hjälpa nykomlingar osv osv....
Men jag VET att det är detta är den sjuka delen av mig.
Jag tror att resultatet blir bäst och att jag mår bäst, om jag kan lämna över ansvaret till min Högre Kraft. Jag går helt enkelt bara upp dit på scenen och presenterar mig;
"Hej jag är Lillamej och jag är alkoholist"
Sen tar Gud över resten och det kommer att bli bra. Jag VET det! Orden bara kommer i min mun! Jag har upplevt det förrut och jag kan inte förklara vad som händer, men något mirakel är det. Och jag litar stenhårt på den kraften!
Det blir MÅNGA 3-stegsböner i eftermiddag känner jag!
Skönt att få skriva av sig lite här på min blogg också! Puuuhhh Djuupa andetag nu.....
Att ta ansvar för mig själv
Jag har tänkt mycket på hur / vad, jag kan göra för att må bra själv, och därmed samtidigt underlätta för en eventuell relation med U. Jag behöver framförallt fokusera på mig själv, och vad JAG kan göra för att bli en bättre människa.
Det är viktigt med min sömn och min mat, för att jag ska må bra. Jag är just nu jätteförsiktig med mitt sockerintag, och alltför snabba kolhydrater som kan ge mig snabba "kickar". Jag kräver minst en meditationsstund per dag, men helst 2. Jag ber till min Högre Kraft morgon och kväll, och då ser jag till att inte be om någonting för min egen del, OM detta inte samtidigt kan gagna andra. Jag måste försöka bli kvitt min självcentrering!
Dessutom har jag kommit fram till att jag inte bör ha alla ägg i samma korg. U hade rätt i att jag HAR skurit av kontakten med alla mina manliga vänner (jag trodde i min enfald att det var det man skulle göra när man påbörjade en relation med en man....). Men U påstår att det skulle ha varit mycket bättre om jag hade hållt kvar i mina killkompisar, så att det hade varit mer okej för honom att hålla kvar i sina.
Fortfarande känner jag svartsjuka t om när jag skriver om detta, men det är MITT problem....(Jag MÅSTE lära mig att lita på att U älskar bara mig, eftersom han säger att det är så).
I alla fall så ringde jag en gammal killkompis igår, så jag är stolt över mig själv. Jag tvingade mig själv att vara trevlig och social. Vi pratade om ditt o datt. Vi kan kalla honom Musse. Han är med i programmet (AA alltså), och vi träffades första gången 2006 på Gotlandskonventet ca en månad innan jag träffade U.
Musse har tagit ett par riktigt tuffa återfall efter detta, men just nu kände han sig stabil sa han. Han var singel just nu och var intresserad av att ev. åka o bugga på nåt Stockholmsställe. (Vi pratade om detta redan på Gotland 2005). Vi bytte mailadresser och lovade höra av varandra lite bättre i fortsättningen.
Nu undrar jag om jag är knäpp i huvet, men jag kände mig... njaaa inte otrogen... men liksom oschysst, när jag ringde honom. Jag måste vara felprogramerad i min skalle, för jag tror ju genast att han ska misstänka att jag är intresserad av honom. Fan jag måste nog kanske öva på detta me kill-vänner....
I alla fall så berättade jag om mitt telefonsamtal för U på kvällen, och han tyckte enbart att det var kul att jag hade tagit steget och ringt Musse....? Han tyckte t om ett jag skulle ringa och hålla kontakten med Murre.....!!!
Jag har mycket att lära mig inser jag nu....
Så det är detta jag menar med att inte ha alla ägg i samma korg. Jag kanske ska lära mig att kunna umgås med flera killar samtidigt, så att jag inte blir så klängig på just EN man? (Inte för att jag känner mig särskilt klängig, jag med mitt flyktbeteende....)
Jag kanske ska lära mig att göra som U gör, ringa en andra kille, om jag är missnöjd med den ena killen....(så som han beter sig med kvinnor). Att få tröst av flera liksom....
Jag MÅSTE säga att detta går helt emot min normala natur, men jag har ju haft fel så himla många gånger förr i livet, så vem är jag att bedömma vad som är rätt eller fel... Jag måste ju försöka.
Det är viktigt med min sömn och min mat, för att jag ska må bra. Jag är just nu jätteförsiktig med mitt sockerintag, och alltför snabba kolhydrater som kan ge mig snabba "kickar". Jag kräver minst en meditationsstund per dag, men helst 2. Jag ber till min Högre Kraft morgon och kväll, och då ser jag till att inte be om någonting för min egen del, OM detta inte samtidigt kan gagna andra. Jag måste försöka bli kvitt min självcentrering!
Dessutom har jag kommit fram till att jag inte bör ha alla ägg i samma korg. U hade rätt i att jag HAR skurit av kontakten med alla mina manliga vänner (jag trodde i min enfald att det var det man skulle göra när man påbörjade en relation med en man....). Men U påstår att det skulle ha varit mycket bättre om jag hade hållt kvar i mina killkompisar, så att det hade varit mer okej för honom att hålla kvar i sina.
Fortfarande känner jag svartsjuka t om när jag skriver om detta, men det är MITT problem....(Jag MÅSTE lära mig att lita på att U älskar bara mig, eftersom han säger att det är så).
I alla fall så ringde jag en gammal killkompis igår, så jag är stolt över mig själv. Jag tvingade mig själv att vara trevlig och social. Vi pratade om ditt o datt. Vi kan kalla honom Musse. Han är med i programmet (AA alltså), och vi träffades första gången 2006 på Gotlandskonventet ca en månad innan jag träffade U.
Musse har tagit ett par riktigt tuffa återfall efter detta, men just nu kände han sig stabil sa han. Han var singel just nu och var intresserad av att ev. åka o bugga på nåt Stockholmsställe. (Vi pratade om detta redan på Gotland 2005). Vi bytte mailadresser och lovade höra av varandra lite bättre i fortsättningen.
Nu undrar jag om jag är knäpp i huvet, men jag kände mig... njaaa inte otrogen... men liksom oschysst, när jag ringde honom. Jag måste vara felprogramerad i min skalle, för jag tror ju genast att han ska misstänka att jag är intresserad av honom. Fan jag måste nog kanske öva på detta me kill-vänner....
I alla fall så berättade jag om mitt telefonsamtal för U på kvällen, och han tyckte enbart att det var kul att jag hade tagit steget och ringt Musse....? Han tyckte t om ett jag skulle ringa och hålla kontakten med Murre.....!!!
Jag har mycket att lära mig inser jag nu....
Så det är detta jag menar med att inte ha alla ägg i samma korg. Jag kanske ska lära mig att kunna umgås med flera killar samtidigt, så att jag inte blir så klängig på just EN man? (Inte för att jag känner mig särskilt klängig, jag med mitt flyktbeteende....)
Jag kanske ska lära mig att göra som U gör, ringa en andra kille, om jag är missnöjd med den ena killen....(så som han beter sig med kvinnor). Att få tröst av flera liksom....
Jag MÅSTE säga att detta går helt emot min normala natur, men jag har ju haft fel så himla många gånger förr i livet, så vem är jag att bedömma vad som är rätt eller fel... Jag måste ju försöka.
Tacksamhetskänslor idag
Vilken underbar dag jag hade igår! Jag hade saknat mina barn så himla mycket, så jag åkte lite tidigare från jobbet för att hämta prinsessan på fritids. När vi kom hem fick jag en kram av tonårssonen! Vi hade en så mysig kväll. Att få äta middag tillsammans, hjälpas åt att duka fram. Otvunget pratande om ditt o datt som har hänt under deras höstlov förra veckan. ALLT sånt vardagsliv uppskattar jag mycket mer efter att ha varit utan barnen en hel vecka!
Sen ringer morsan. Hon vill betala stugan på Gotland nästa sommar när vi ska åka och orientera! Jag sa i söndags att vi kanske inte kommer att ha råd med det nästa sommar heller, om vi ska bo kvar i huset, så hon ville vara med och sponsra det! Vad tacksam jag blir!
Sen ringer U. Han har legat i hela dagen med att reda upp och ta ansvar för sitt liv. Ringt företagshälsovården och bokat tid med Mr P, vår alkoholterapeut. Han vill gå i enskilda samtal och reda upp sitt liv, så att vi ska kunna leva tillsammans en vacker dag. Han inser att han måste reda upp allt gammalt först om vi ska ha en chans att leva tillsammans! Jag blev SÅ rörd!
Han har pratat med sin sponsor också. Och Mr P och sponsorn hade båda ifrågasatt vår sk "time-out". Så nu sa U att han inte ville ha någon time-out i vår relation. Han ville fortsätta vara tillsammans med mig MEN börja ta mer ansvar för sig själv ang mat, sömn, bön, meditation och terapi.
Jag föll direkt. Fy fan va jag älskar honom när han är så här! Klok, empatisk, ansvarsfull och framförallt kärleksfull och snäll!
Jag tog en lång promenad efter middagen, för tonårssonen satt framför TV:n och prinsessan var hos grannens flicka o lekte. Jag log med hela ansiktet då jag gick där genom byn....
Jag är så lycklig
Sen ringer morsan. Hon vill betala stugan på Gotland nästa sommar när vi ska åka och orientera! Jag sa i söndags att vi kanske inte kommer att ha råd med det nästa sommar heller, om vi ska bo kvar i huset, så hon ville vara med och sponsra det! Vad tacksam jag blir!
Sen ringer U. Han har legat i hela dagen med att reda upp och ta ansvar för sitt liv. Ringt företagshälsovården och bokat tid med Mr P, vår alkoholterapeut. Han vill gå i enskilda samtal och reda upp sitt liv, så att vi ska kunna leva tillsammans en vacker dag. Han inser att han måste reda upp allt gammalt först om vi ska ha en chans att leva tillsammans! Jag blev SÅ rörd!
Han har pratat med sin sponsor också. Och Mr P och sponsorn hade båda ifrågasatt vår sk "time-out". Så nu sa U att han inte ville ha någon time-out i vår relation. Han ville fortsätta vara tillsammans med mig MEN börja ta mer ansvar för sig själv ang mat, sömn, bön, meditation och terapi.
Jag föll direkt. Fy fan va jag älskar honom när han är så här! Klok, empatisk, ansvarsfull och framförallt kärleksfull och snäll!
Jag tog en lång promenad efter middagen, för tonårssonen satt framför TV:n och prinsessan var hos grannens flicka o lekte. Jag log med hela ansiktet då jag gick där genom byn....
Jag är så lycklig
Att komma tillbaka...
Söndagen försvann som i en dimma. Jag gick en långpromenad i skogen. Då och då stannade jag och lyssnade av mina två meddelanden som U hade läst in på min mobil då jag hade lämnat honom så hastigt på lördagkvällen. Han grät. Bad att jag skulle ringa. Sa att han bara älskar mej.
Jag kunde inte låta bli att ringa tillbaka. Så vi fick prata ut IGEN.
Jag sa att jag behövde tid att tänka /känna efter. Han sa samma sak. Vi ska prata med våra sponsorer. Kanske ska U söka terapihjälp. Jag hoppas att han gör det.
Men vi gör inte slut. Vi backar bara lite och försöker var och en av oss reda ut våra egna problem, så att vi inte hela tiden stjälper över dem på varandra.
Mitt problem är min svartsjuka. Jag erkänner och skäms över hur jag betedde mig i fredags/lördags. Jag ska inte / har ingen rätt att tala om för U vem / vilka han får umgås med. Jag måste jobba med detta! Jag har fått telefonnumret till en av kvinnorna som han skulle ha träffat i lördags. När jag samlat ihop tillräckligt med mod, så ska jag ringa och göra mitt 10:e steg med henne. Dvs be om ursäkt för mitt beteende och jag kan bara hoppas att hon kan förlåta mig...
Mitt problem var också min sockerabstinens. Den gjorde mig extremt överkänslig i helgen. Det är som en riktig heroin-avtändning. Jag har numera ALL respekt för att socker verkligen är en sinnesförändrande drog! Jag trodde ALDRIG att det skulle ha en sådan djup effekt på mig att sluta!
Mitt problem är också min flykt-reflex. Så fort orden tryter och känslorna tar överhanden, så vill jag bara fly. (Det är väl därför jag reagerade så kraftigt de gånger som U bara har stuckit!). Att bara dra iväg så där som jag gjorde på lördagskvällen är så himla omoget, när jag tänker efter. Jag VILL inte vara sådan, det bara blir så. Jag MÅSTE jobba med detta, för jag förstår ju att det smärtar U att jag gör så! JAG om någon VET hur ont det gör att bli övergiven så där!!!
U:s problem är att han bär med sig så mycket skit ifrån sitt tidigare förhållande. Han tror att jag ska bli likadan som hon var. Dvs kontrollerande och krävande osv. Han beter sig ibland riktigt illa mot mig, trots att han säger att han älskar mig. Skriker och är aggresiv som om JAG var hans fiende. Jag tror då att det är gamla hjärnspöken som han anfäktas av, inte hur han och jag har det idag, just nu.
Han bär också med sig en rädsla för äkta närhet. Och detta vet han om, som tur är.
Så just nu ska vi hålla lite avstånd och jobba med oss själva. Själv satt jag i ett par timmar tillsammans med min sponsor i går kväll. Usch vad jag skämdes över min svartsjuka och hur jag hade betett mig i helgen, när jag berättade för henne om vad som hade hänt.
Henned åsikt är att om jag nu fortfarande VILL ha ett förhållande med U, så måste jag lära mig att ta U som han är, och även acceptera de känslor som kommer med en sådan relation med en nykter alkoholist. För det är mycket skit från barndomarna /tidigare liv, som vi bär med oss.
Jag ska fokusera på mitt liv, mina vänner, mitt tillfrisknande ett tag nu. Och just nu är det lugnt i magen och tyst i skallen och det är underbart!
Jag kunde inte låta bli att ringa tillbaka. Så vi fick prata ut IGEN.
Jag sa att jag behövde tid att tänka /känna efter. Han sa samma sak. Vi ska prata med våra sponsorer. Kanske ska U söka terapihjälp. Jag hoppas att han gör det.
Men vi gör inte slut. Vi backar bara lite och försöker var och en av oss reda ut våra egna problem, så att vi inte hela tiden stjälper över dem på varandra.
Mitt problem är min svartsjuka. Jag erkänner och skäms över hur jag betedde mig i fredags/lördags. Jag ska inte / har ingen rätt att tala om för U vem / vilka han får umgås med. Jag måste jobba med detta! Jag har fått telefonnumret till en av kvinnorna som han skulle ha träffat i lördags. När jag samlat ihop tillräckligt med mod, så ska jag ringa och göra mitt 10:e steg med henne. Dvs be om ursäkt för mitt beteende och jag kan bara hoppas att hon kan förlåta mig...
Mitt problem var också min sockerabstinens. Den gjorde mig extremt överkänslig i helgen. Det är som en riktig heroin-avtändning. Jag har numera ALL respekt för att socker verkligen är en sinnesförändrande drog! Jag trodde ALDRIG att det skulle ha en sådan djup effekt på mig att sluta!
Mitt problem är också min flykt-reflex. Så fort orden tryter och känslorna tar överhanden, så vill jag bara fly. (Det är väl därför jag reagerade så kraftigt de gånger som U bara har stuckit!). Att bara dra iväg så där som jag gjorde på lördagskvällen är så himla omoget, när jag tänker efter. Jag VILL inte vara sådan, det bara blir så. Jag MÅSTE jobba med detta, för jag förstår ju att det smärtar U att jag gör så! JAG om någon VET hur ont det gör att bli övergiven så där!!!
U:s problem är att han bär med sig så mycket skit ifrån sitt tidigare förhållande. Han tror att jag ska bli likadan som hon var. Dvs kontrollerande och krävande osv. Han beter sig ibland riktigt illa mot mig, trots att han säger att han älskar mig. Skriker och är aggresiv som om JAG var hans fiende. Jag tror då att det är gamla hjärnspöken som han anfäktas av, inte hur han och jag har det idag, just nu.
Han bär också med sig en rädsla för äkta närhet. Och detta vet han om, som tur är.
Så just nu ska vi hålla lite avstånd och jobba med oss själva. Själv satt jag i ett par timmar tillsammans med min sponsor i går kväll. Usch vad jag skämdes över min svartsjuka och hur jag hade betett mig i helgen, när jag berättade för henne om vad som hade hänt.
Henned åsikt är att om jag nu fortfarande VILL ha ett förhållande med U, så måste jag lära mig att ta U som han är, och även acceptera de känslor som kommer med en sådan relation med en nykter alkoholist. För det är mycket skit från barndomarna /tidigare liv, som vi bär med oss.
Jag ska fokusera på mitt liv, mina vänner, mitt tillfrisknande ett tag nu. Och just nu är det lugnt i magen och tyst i skallen och det är underbart!
ALLT ordnar sig...
Det känns mycket bättre idag. Lugnt i magen, nästan tyst i huvudet.
U och jag talade ut på telefon i går. Hela kvällen, kanske tre timmar eller något, pratade vi.
I går eftermiddag var jag så rädd för att explodera när han ringde, så jag kopierade min förra blogg och mailade den till honom. För att han skulle få läsa i lugn och ro vad det var som jag var så upprörd över. Och så riskerade jag inte att explodera heller.
Efter jobbet stack jag sedan iväg på ett AA Into-Action i Stockholm. Jag tänkte att jag VERKLIGEN behövde ett bra möte för att få distans till mitt huvud, och allt det som malde där.
Det var ett jättebra möte. Into-Action betyder att det är ett möte där AA´s Stora Boken och stegarbetet betonas väldigt mycket. Alla uppmuntras att tala om sitt tillfrisknande i programmet och inte om sina personliga problem. Det händer annars lätt på många möten, att det bara blir gnällstuga. Ett forum dit alla kommer för att ventilera sina problem. Men på detta Into-Action-möte talade vi om LÖSNINGEN, för det är DET som nykomligen behöver höra. Inte om våra ev. problem.
Efteråt följde jag med ut o fikade. Jag tog en Chai Latte (UTAN bakelse...) och vi var kanske 10 personer som fortsatte tala om tillfrisknande, meditation, konvent och annat som hör livet till. UNDERBART! Vi i gemenskapen kallar det "mötet mellan mötena". En chans att nätverka med varandra och att få ta upp mer privata frågor.
På vägen hem tog jag sedan modet till mig o ringde U.
Jag sa som jag kände det. Jag förtsökte verkligen vara ärlig mot mig själv. Att jag mådde skitdåligt av att veta att han skulle hem till de där kvinnorna idag. Att det gjorde så ont i mig, så att om han ändå skulle prioritera dem framför det jag kände/ tyckte, så ville jag inte vara med.
Han sa:
" Jaha så du hotar med att göra sluta om jag träffar dem?"
"Nej det gör jag inte", sa jag.
"Du har ditt fria val att följa din inre sanning och vilja. Men det måste jag också göra", sa jag.
"Och jag mår skitdåligt av att veta att du träffar andra kvinnor som jag inte känner, och inga andra män finns där mer än du. Du kunde i alla fall ha bjudit med mig och inte mörkat om er träff, för det känner jag att du har gjort!"
Och jag tror faktiskt att om också jag hade blivit medbjuden, eller fått en chans att träffa dessa kvinnor innan, vid något annat tillfälle, så hade jag (kanske) inte alls kännt det så här.
Dessutom sa jag tll honom att jag tycker han ska rannsaka sig själv över VAD det är som är så himla viktigt för honom med dessa "träffar".
Just nu jämför han mig väldigt mycket med sitt ex, som var väldigt kontrollerande och förbjöd U att göra väldigt många saker. Men jag är inte som hon! Jag måste följa MIN övertygelse!
Han skulle prata med sin sponsor idag, men det lät i alla fall som om han skulle skippa tjejträffen. Han sa faktiskt att jag är väldigt viktig för honom och att han älskar mig så in i h-e mycke. Så valet var lätt sa han, men han var rädd för att han skulle lägga sin ilska på mig, för att jag "hade tvingat" honom till det här valet.
Själv tycker jag bara att det är ännu ett tecken på att han troligen alltid har haft svårt att ta ansvar för sina val. Att han gärna velat projicera ut anvaret för sina val på andra människor( sitt ex tex...).
Men just just nu känns allting lugnt i mig. Jag har fått berätta min sanning. Jag har fått bekräftat att han älskar mig och att de andra kvinnorna i hans liv betyder mindre.
U och jag talade ut på telefon i går. Hela kvällen, kanske tre timmar eller något, pratade vi.
I går eftermiddag var jag så rädd för att explodera när han ringde, så jag kopierade min förra blogg och mailade den till honom. För att han skulle få läsa i lugn och ro vad det var som jag var så upprörd över. Och så riskerade jag inte att explodera heller.
Efter jobbet stack jag sedan iväg på ett AA Into-Action i Stockholm. Jag tänkte att jag VERKLIGEN behövde ett bra möte för att få distans till mitt huvud, och allt det som malde där.
Det var ett jättebra möte. Into-Action betyder att det är ett möte där AA´s Stora Boken och stegarbetet betonas väldigt mycket. Alla uppmuntras att tala om sitt tillfrisknande i programmet och inte om sina personliga problem. Det händer annars lätt på många möten, att det bara blir gnällstuga. Ett forum dit alla kommer för att ventilera sina problem. Men på detta Into-Action-möte talade vi om LÖSNINGEN, för det är DET som nykomligen behöver höra. Inte om våra ev. problem.
Efteråt följde jag med ut o fikade. Jag tog en Chai Latte (UTAN bakelse...) och vi var kanske 10 personer som fortsatte tala om tillfrisknande, meditation, konvent och annat som hör livet till. UNDERBART! Vi i gemenskapen kallar det "mötet mellan mötena". En chans att nätverka med varandra och att få ta upp mer privata frågor.
På vägen hem tog jag sedan modet till mig o ringde U.
Jag sa som jag kände det. Jag förtsökte verkligen vara ärlig mot mig själv. Att jag mådde skitdåligt av att veta att han skulle hem till de där kvinnorna idag. Att det gjorde så ont i mig, så att om han ändå skulle prioritera dem framför det jag kände/ tyckte, så ville jag inte vara med.
Han sa:
" Jaha så du hotar med att göra sluta om jag träffar dem?"
"Nej det gör jag inte", sa jag.
"Du har ditt fria val att följa din inre sanning och vilja. Men det måste jag också göra", sa jag.
"Och jag mår skitdåligt av att veta att du träffar andra kvinnor som jag inte känner, och inga andra män finns där mer än du. Du kunde i alla fall ha bjudit med mig och inte mörkat om er träff, för det känner jag att du har gjort!"
Och jag tror faktiskt att om också jag hade blivit medbjuden, eller fått en chans att träffa dessa kvinnor innan, vid något annat tillfälle, så hade jag (kanske) inte alls kännt det så här.
Dessutom sa jag tll honom att jag tycker han ska rannsaka sig själv över VAD det är som är så himla viktigt för honom med dessa "träffar".
Just nu jämför han mig väldigt mycket med sitt ex, som var väldigt kontrollerande och förbjöd U att göra väldigt många saker. Men jag är inte som hon! Jag måste följa MIN övertygelse!
Han skulle prata med sin sponsor idag, men det lät i alla fall som om han skulle skippa tjejträffen. Han sa faktiskt att jag är väldigt viktig för honom och att han älskar mig så in i h-e mycke. Så valet var lätt sa han, men han var rädd för att han skulle lägga sin ilska på mig, för att jag "hade tvingat" honom till det här valet.
Själv tycker jag bara att det är ännu ett tecken på att han troligen alltid har haft svårt att ta ansvar för sina val. Att han gärna velat projicera ut anvaret för sina val på andra människor( sitt ex tex...).
Men just just nu känns allting lugnt i mig. Jag har fått berätta min sanning. Jag har fått bekräftat att han älskar mig och att de andra kvinnorna i hans liv betyder mindre.
Hus eller lägenhet....?
Åh vad det är svårt. Jag har så svårt att bestämma mig för hur jag vill göra med mitt hus. Ska jag bo kvar eller sälja? Är det bättre med lägenhet eller är jag skyldig barnen att ha kvar huset?
Jag har varit på två lägenhetsvisningar i helgen. En ganska sliten 4:a och en 3:a. Båda ligger nära skola och fritids, men tyvärr också nära Mr Stoneface lägenhet.
Om jag vill att barnen (och jag) ska ha egna rum så är det ju 4:an som gäller. Men då blir ju månadskostnaden lika stor som jag har idag i mitt hus! Den lägenheten var dessutom i mycket stort renoveringsbehov. Ytterligare renovering är jag INTE intresserad av!
Om jag ska kunna komma ner i månadskostnad så måste jag alltså köpa 3:an. Men då får ju jag sova i vardagsrummet om barnen ska ha egna rum...suck.
Fördelen med att sälja huset är att jag får loss pengar. Då kan jag köpa den där motorcykeln som jag så länge har längtat efter. Jag har också drömt om en retreat- eller meditationsvecka någonstans, och att få kunna göra NÅGOT roligt tillsammans med barnen nästa sommar. Jag skulle också kunna betala av mina studieskulder, och därmed slippa ha dem att betala på varje månad.
Om jag bor kvar i huset så har jag ju stora ytor (som står tomma varannan vecka...). Kakelugnen kommer jag att sakna. Och badkaret. Kaninerna får bo utomhus för något garage finns inte till 3:an.
Trädgården och gräsmattorna känns också mer o mer som en belastning.
U var med mig på visningarna. Han tyckte ungefär som jag i det mesta. Men han uttryckte inget som helst om att det vore trevligare om VI två flyttade ihop så där är han väldigt konsekvent.....
Det är "me myself and I " som vanligt alltså. Jag måste själv bestämma hur och var jag vill leva och bo. Jag blir sorgsen när jag tänker på det. Som att innerst inne är , och har, jag alltid varit ensam i allt.....
Jag har varit på två lägenhetsvisningar i helgen. En ganska sliten 4:a och en 3:a. Båda ligger nära skola och fritids, men tyvärr också nära Mr Stoneface lägenhet.
Om jag vill att barnen (och jag) ska ha egna rum så är det ju 4:an som gäller. Men då blir ju månadskostnaden lika stor som jag har idag i mitt hus! Den lägenheten var dessutom i mycket stort renoveringsbehov. Ytterligare renovering är jag INTE intresserad av!
Om jag ska kunna komma ner i månadskostnad så måste jag alltså köpa 3:an. Men då får ju jag sova i vardagsrummet om barnen ska ha egna rum...suck.
Fördelen med att sälja huset är att jag får loss pengar. Då kan jag köpa den där motorcykeln som jag så länge har längtat efter. Jag har också drömt om en retreat- eller meditationsvecka någonstans, och att få kunna göra NÅGOT roligt tillsammans med barnen nästa sommar. Jag skulle också kunna betala av mina studieskulder, och därmed slippa ha dem att betala på varje månad.
Om jag bor kvar i huset så har jag ju stora ytor (som står tomma varannan vecka...). Kakelugnen kommer jag att sakna. Och badkaret. Kaninerna får bo utomhus för något garage finns inte till 3:an.
Trädgården och gräsmattorna känns också mer o mer som en belastning.
U var med mig på visningarna. Han tyckte ungefär som jag i det mesta. Men han uttryckte inget som helst om att det vore trevligare om VI två flyttade ihop så där är han väldigt konsekvent.....
Det är "me myself and I " som vanligt alltså. Jag måste själv bestämma hur och var jag vill leva och bo. Jag blir sorgsen när jag tänker på det. Som att innerst inne är , och har, jag alltid varit ensam i allt.....
Stress...
Stress har varit en av de betydande orsakerna till varför min alkoholkonsumtion en gång gick över styr. Stress orsakat av ett stort kontrollbehov.
En känsla av att JAG ensam höll allt igång. Om inte JAG orkade med, så skulle hela min och min familjs tillvaro rasa ikull. Snacka om att leka Gud!
Idag är det inte så. Jag behöver inte dricka för att orka. För det är inte JAG som får jorden att snurra. Det visade sig att allt fungerade ungefär som vanligt även när jag fick släppa allt och åka iväg på behandling.
Men jag kan känna av den där känslan av stress/kontrollbehov nu med, vissa dagar. Särskilt om morgonen har varit stressig och jag har missat min stund av tända ljus och morgonbön/meditation.
Jag ber alltid 3:e stegs bönen på morgonen. Den innebär att jag lämnar över ansvaret för ALLT sådant som jag inte kan påverka, till min Högre Kraft (som jag ofta väljer att kalla Gud). För endast om jag lämnar över huvudansvaret, kan jag släppa kontrollen, och fokusera på att vara just "här och nu". Jag får inte fylla hjärnan med sådant som kommer eller inte kommer att hända sen.
Det är här och nu, som livet pågår. INGEN ANNAN STANS! Om jag missar att vara närvarande här och nu, så missar jag poängen med hela livet.
Om jag känner att tankarna virvlar iväg och att tempot börjar bli högt. När jag börjar tänka saker som;
"Jag borde försöka hinna...." eller
"Jag får inte glömma att....." eller
"Måste han/hon alltid göra/säga så..."
Då VET jag att jag är på väg åt fel håll. Då MÅSTE jag dra i bromsen. Ledtrådarna är att när jag börjar använda ord som MÅSTE och BORDE, och när jag börjar jämföra mig själv med andra, då ligger jag risigt till igen.
Eller när jag börjar försvara mig mot personer som jag inte behöver försvara mig emot. Eller försvara mina åsikter. Då vet jag att jag åter har börjat identifiera mig med mina åsikter och mitt ego. = Inte bra!
Så vad gör jag idag om jag hamnar i stress?
Det viktiga för mig är att stanna upp! Stoppa! Sitta ner och tänka/känna efter vad det är som händer. Hur vill jag vara som person?
Vill jag att livet blir som förr när saker "bara händer"? Eller vill jag ta ansvar och göra aktiva val. Välja själv hur jag vill vara, hur jag vill agera?
Då blir valet enkelt.
Återigen kan jag lämna över rodret. Ägna mig åt det jag ska ägna mig åt. Dvs att leva! Bara vara. Uppleva. Finnas här för mina medmänniskor. Inte grubbla så mycket. Låta det som händer hända. Åka med i livets flod!
Trevlig Helg!
En känsla av att JAG ensam höll allt igång. Om inte JAG orkade med, så skulle hela min och min familjs tillvaro rasa ikull. Snacka om att leka Gud!
Idag är det inte så. Jag behöver inte dricka för att orka. För det är inte JAG som får jorden att snurra. Det visade sig att allt fungerade ungefär som vanligt även när jag fick släppa allt och åka iväg på behandling.
Men jag kan känna av den där känslan av stress/kontrollbehov nu med, vissa dagar. Särskilt om morgonen har varit stressig och jag har missat min stund av tända ljus och morgonbön/meditation.
Jag ber alltid 3:e stegs bönen på morgonen. Den innebär att jag lämnar över ansvaret för ALLT sådant som jag inte kan påverka, till min Högre Kraft (som jag ofta väljer att kalla Gud). För endast om jag lämnar över huvudansvaret, kan jag släppa kontrollen, och fokusera på att vara just "här och nu". Jag får inte fylla hjärnan med sådant som kommer eller inte kommer att hända sen.
Det är här och nu, som livet pågår. INGEN ANNAN STANS! Om jag missar att vara närvarande här och nu, så missar jag poängen med hela livet.
Om jag känner att tankarna virvlar iväg och att tempot börjar bli högt. När jag börjar tänka saker som;
"Jag borde försöka hinna...." eller
"Jag får inte glömma att....." eller
"Måste han/hon alltid göra/säga så..."
Då VET jag att jag är på väg åt fel håll. Då MÅSTE jag dra i bromsen. Ledtrådarna är att när jag börjar använda ord som MÅSTE och BORDE, och när jag börjar jämföra mig själv med andra, då ligger jag risigt till igen.
Eller när jag börjar försvara mig mot personer som jag inte behöver försvara mig emot. Eller försvara mina åsikter. Då vet jag att jag åter har börjat identifiera mig med mina åsikter och mitt ego. = Inte bra!
Så vad gör jag idag om jag hamnar i stress?
Det viktiga för mig är att stanna upp! Stoppa! Sitta ner och tänka/känna efter vad det är som händer. Hur vill jag vara som person?
Vill jag att livet blir som förr när saker "bara händer"? Eller vill jag ta ansvar och göra aktiva val. Välja själv hur jag vill vara, hur jag vill agera?
Då blir valet enkelt.
Återigen kan jag lämna över rodret. Ägna mig åt det jag ska ägna mig åt. Dvs att leva! Bara vara. Uppleva. Finnas här för mina medmänniskor. Inte grubbla så mycket. Låta det som händer hända. Åka med i livets flod!
Trevlig Helg!
Ärlighet.......?
Jag har grubblat lite över det här med ärlighet. Det är väl i efterdyningarna av förra veckans missförstånd och totala brist på ärlighet, som är orsaken.
Hur ärlig är jag egentligen? Som människa?
Jag kom att tänka på min mamma och var jag kommer ifrån (känslomässigt sett). Min mamma kan INTE vara ärlig med vad hon känner. Hon är ALLTID positiv, glad och godkännande till ALLT. Till en viss gräns. När den emotionella gränsen är nådd, så exploderar hon för minsta lilla.
Men då får jag igen ALLT som jag har TROTT att hon varit positiv till. ALLT kastas tillbaka utan nåd. DÅ visar det sig att det var både det ena OCH det andra som hon egentligen inte alls var positiv till men inte kunnat vara ärlig och uttryckt......
TÄNK OM JAG ÄR LIKADAN?
Jamenar jag ÄR oftast positiv till det mesta. I alla fall i början. Sen när jag har fått tänka lite till så kan det ju ändras...Ibland...
Jag tror att det viktigaste för mig är att INTE NÅGONSIN SVARA PÅ EN GÅNG. Om någon människa kommer till mig med ett förslag, så är det viktigt för mig att få tid att tänka och känna. Svarar jag för snabbt så blir det alltid ett JA. Men om jag säger;
"Låt mig fundera på det ett slag! Jag återkommer med besked", så får jag tid att vara mer ärlig mot mig själv! (och därmed mot andra!)
Det har med ansvar att göra också. Morsan ville gärna ta äran av om vi barn hade gjort något bra. Men om något gick åt skogen så var hon j-vligt snabb på att tala om att hon heeela tiden hade varit emot idéen från första början!!! Då fick jag stå där sjäv med hela ansvaret!
Inte undra på att jag känner mig känslomässigt övergiven......
Hur ärlig är jag egentligen? Som människa?
Jag kom att tänka på min mamma och var jag kommer ifrån (känslomässigt sett). Min mamma kan INTE vara ärlig med vad hon känner. Hon är ALLTID positiv, glad och godkännande till ALLT. Till en viss gräns. När den emotionella gränsen är nådd, så exploderar hon för minsta lilla.
Men då får jag igen ALLT som jag har TROTT att hon varit positiv till. ALLT kastas tillbaka utan nåd. DÅ visar det sig att det var både det ena OCH det andra som hon egentligen inte alls var positiv till men inte kunnat vara ärlig och uttryckt......
TÄNK OM JAG ÄR LIKADAN?
Jamenar jag ÄR oftast positiv till det mesta. I alla fall i början. Sen när jag har fått tänka lite till så kan det ju ändras...Ibland...
Jag tror att det viktigaste för mig är att INTE NÅGONSIN SVARA PÅ EN GÅNG. Om någon människa kommer till mig med ett förslag, så är det viktigt för mig att få tid att tänka och känna. Svarar jag för snabbt så blir det alltid ett JA. Men om jag säger;
"Låt mig fundera på det ett slag! Jag återkommer med besked", så får jag tid att vara mer ärlig mot mig själv! (och därmed mot andra!)
Det har med ansvar att göra också. Morsan ville gärna ta äran av om vi barn hade gjort något bra. Men om något gick åt skogen så var hon j-vligt snabb på att tala om att hon heeela tiden hade varit emot idéen från första början!!! Då fick jag stå där sjäv med hela ansvaret!
Inte undra på att jag känner mig känslomässigt övergiven......
Män är från Mars o kvinnor från Venus?
Jag har pratat med olika kvinnor. Om det här med mäns kommunikationsförmågor ( kommunikationsviljor).
Min sponsor beskrev det så himla bra. Att män vill penetrera oss kvinnor fysiskt. Men vi kvinnor vill penetrera våra män känslomässigt. Vi har svårt att bara låta dem vara som de är. Utan vi vill gärna känna att vi ÄGER deras känsloliv på nåt konstigt sätt.....Och det kan få dem att sparka bakut och dra sig tillbaka.
Det var skönt med kvinnofika i går kväll. Före mötet i den andra staden har vi alltid ett kvinnofika på ett av stans mysigaste kaféer. Skönt att få prata ut med andra kvinnor. De pratar så att jag förstår!
Vi var alla överens. Om att det bara inte GÅR att prata om vissa saker med män. Vi kvinnor behöver varandra mer än vad vi förstår tror jag. Då kanske vi kan låta våra män vara ifred!
Jag funderade länge på det på vägen hem från den andra staden i går kväll. Hur jag ska göra nu.
En del av mig tycker faktiskt att det är ganska skönt att få vara så här ytlig med U. Undvika alla jobbiga samtalsämnen, bara prata om andra och vad vi gjort under dagen.
Men han frågade varför jag inte skulle sova över hos honom. (Jag har brukat göra det efter mötena i den andra staden eftersom han bor närmare jobbet).
Jag bara bytte samtalsämne. Sa att jag ville prova den nya motorvägen som öppnade just idag. Sen började jag prata om något annat. Han frågade inget mer. Sköööööönt. Det fungerar!
Men hur gör jag på fredag? Då är det inplanerat att han kommer hem till mig.....
Jag KAN bara inte vara intim med en människa som jag är så ytlig tillsammans med. Jag tror inte att jag klarar det. Det skulle ju kännas som att gå i säng med grannen eller nåt....
Hur GÖR ni män????
KAN ni bara hoppa i säng o ha sex, fast ni bara pratar om vädret eller TV-sporten precis innan?
Jag FATTAR inte hur ni fungerar? Jag VET bara att JAG inte klarar detta!
Min sponsor beskrev det så himla bra. Att män vill penetrera oss kvinnor fysiskt. Men vi kvinnor vill penetrera våra män känslomässigt. Vi har svårt att bara låta dem vara som de är. Utan vi vill gärna känna att vi ÄGER deras känsloliv på nåt konstigt sätt.....Och det kan få dem att sparka bakut och dra sig tillbaka.
Det var skönt med kvinnofika i går kväll. Före mötet i den andra staden har vi alltid ett kvinnofika på ett av stans mysigaste kaféer. Skönt att få prata ut med andra kvinnor. De pratar så att jag förstår!
Vi var alla överens. Om att det bara inte GÅR att prata om vissa saker med män. Vi kvinnor behöver varandra mer än vad vi förstår tror jag. Då kanske vi kan låta våra män vara ifred!
Jag funderade länge på det på vägen hem från den andra staden i går kväll. Hur jag ska göra nu.
En del av mig tycker faktiskt att det är ganska skönt att få vara så här ytlig med U. Undvika alla jobbiga samtalsämnen, bara prata om andra och vad vi gjort under dagen.
Men han frågade varför jag inte skulle sova över hos honom. (Jag har brukat göra det efter mötena i den andra staden eftersom han bor närmare jobbet).
Jag bara bytte samtalsämne. Sa att jag ville prova den nya motorvägen som öppnade just idag. Sen började jag prata om något annat. Han frågade inget mer. Sköööööönt. Det fungerar!
Men hur gör jag på fredag? Då är det inplanerat att han kommer hem till mig.....
Jag KAN bara inte vara intim med en människa som jag är så ytlig tillsammans med. Jag tror inte att jag klarar det. Det skulle ju kännas som att gå i säng med grannen eller nåt....
Hur GÖR ni män????
KAN ni bara hoppa i säng o ha sex, fast ni bara pratar om vädret eller TV-sporten precis innan?
Jag FATTAR inte hur ni fungerar? Jag VET bara att JAG inte klarar detta!
Vilken gåva AA är!
Vi var på möte i den andra stan i går kväll. Det var talarmöte och säkert ett hundratal människor. Vilken Stämning!
U hade varit så ridderlig att han hämtade prinsessan på fritids på eftermiddagen, så att jag kunde jobba några timmar till. Sen träffades vi hemma hos U, tillsammans med en annan AA-vän (vi kan kalla honom Rally-P), för att äta middag innan vi skulle åka.
Det kändes som en riktig familjemiddag. Jamenar hur ofta sitter vi 4 till bords hemma hos U? Mysigt var det iaf.
Rally-P var nervös, för han skulle vara 5-minuterstalare. Jag hade en sponsie som skulle vara huvudtalare, så jag var också nervös, för henne....
Men som vanligt när vi känner tillit till livet och till vår Högre Kraft, så ordnar sig ALLT till det bästa!
Rally-P var så himla duktig! Nervös förstås, men lyckades liksom förmedla budskapet att även om livet ibland serverar "sura puckar" så med hjälp av programmet så kan vi hålla oss nyktra ändå!
Min sponsie gjorde mig också SÅ STOLT! Hon har en sådan livshistoria att berätta! Den är ömsom komisk och ömsom tragisk, så som för så många av oss. Men budskapet gick fram till oss alla!
Om vi bara vågar ha ett öppet sinnelag och vågar lägga ifrån oss vårt stora Ego, så kan programmet och kraften i den, befria oss från både alkoholen och andra besattheter!
Jag blir så uppfylld av dessa möten! Budskapet, den stora kärleken och acceptansen i gemenskapen. Vi kan alla bli älskade och accepterade för DEN VI ÄR! Och att träffa alla mina sponsier, Mr P, min alkoholterapeut, var också där. Det gör gott att se alla glada kärleksfulla ansikten. Efter säkert 50 kramar så känner jag mig fulladdad med trygghet och kommer att klara mig många dagar!
U hade varit så ridderlig att han hämtade prinsessan på fritids på eftermiddagen, så att jag kunde jobba några timmar till. Sen träffades vi hemma hos U, tillsammans med en annan AA-vän (vi kan kalla honom Rally-P), för att äta middag innan vi skulle åka.
Det kändes som en riktig familjemiddag. Jamenar hur ofta sitter vi 4 till bords hemma hos U? Mysigt var det iaf.
Rally-P var nervös, för han skulle vara 5-minuterstalare. Jag hade en sponsie som skulle vara huvudtalare, så jag var också nervös, för henne....
Men som vanligt när vi känner tillit till livet och till vår Högre Kraft, så ordnar sig ALLT till det bästa!
Rally-P var så himla duktig! Nervös förstås, men lyckades liksom förmedla budskapet att även om livet ibland serverar "sura puckar" så med hjälp av programmet så kan vi hålla oss nyktra ändå!
Min sponsie gjorde mig också SÅ STOLT! Hon har en sådan livshistoria att berätta! Den är ömsom komisk och ömsom tragisk, så som för så många av oss. Men budskapet gick fram till oss alla!
Om vi bara vågar ha ett öppet sinnelag och vågar lägga ifrån oss vårt stora Ego, så kan programmet och kraften i den, befria oss från både alkoholen och andra besattheter!
Jag blir så uppfylld av dessa möten! Budskapet, den stora kärleken och acceptansen i gemenskapen. Vi kan alla bli älskade och accepterade för DEN VI ÄR! Och att träffa alla mina sponsier, Mr P, min alkoholterapeut, var också där. Det gör gott att se alla glada kärleksfulla ansikten. Efter säkert 50 kramar så känner jag mig fulladdad med trygghet och kommer att klara mig många dagar!
Så vackert det är...
Jag tog en promenad efter lunchen. Det är så vackert ute idag. Solen lyser på alla de underbart färgade höstlöven. Dammens vatten glittrar och jag får kisa för att se änderna som guppar runt. Jag stannar på andra sidan dammen och lutar mig mot en stor ask. Han står så stark och trygg mot min rygg. Står där en bra stund och låter solen värma mitt höstbleka ansikte.
Tänk så vackert livet ändå kan vara. Jag inser mer o mer att det handlar enbart om mig. Om min inställning till allt runt i kring mig.
Det är inte så att OM jag FÅR tid, så kanske jag äntligen får GÖRA det jag vill göra och då BLIR jag lycklig...
Det är tvärtom.
Om jag ser till att VARA lycklig, så kommer jag att automatiskt att kunna dra till mig det som jag vill GÖRA. Tiden får jag på köpet!
Jag hörde det på en inspelning med Neal Donald Walsh, The Truth Seminar, som jag lyssnar på i bilen. Jag måste börja med mig själv. Göra mig själv lycklig. Då kommer allt det jag behöver, till mig.
Bara genom att uttala saker som "Jag önskar att jag hade mer pengar", sänder ut negativa vibrationer om att "Jag är i avsaknad av pengar".
Då är det DET som jag sänder ut i universum och som kommer att besannas. "Jag blir utan pengar".
Då är det är bättre att tänka "Jag har allt jag behöver".
Man kan också sända ut "rätt" vibbar genom att ge bort det man är i avsaknad av och på så sätt "lura" universum.
Säg att jag saknar kärlek i mitt liv. Om jag då ger bort en massa kärlek, så kommer jag automatiskt att sända ut vibbar om att "Jag har kärlek". För jag KAN ju inte ge bort något som jag inte har, eller hur?
Då kommer detta att besannas!
Hmmm när jag läser igenom detta så låter det lite rörigt, men när jag tänkte det så var det glasklart....
I vilket fall som helst så ska jag försöka vara NÖJD med det jag har!
Tänk så vackert livet ändå kan vara. Jag inser mer o mer att det handlar enbart om mig. Om min inställning till allt runt i kring mig.
Det är inte så att OM jag FÅR tid, så kanske jag äntligen får GÖRA det jag vill göra och då BLIR jag lycklig...
Det är tvärtom.
Om jag ser till att VARA lycklig, så kommer jag att automatiskt att kunna dra till mig det som jag vill GÖRA. Tiden får jag på köpet!
Jag hörde det på en inspelning med Neal Donald Walsh, The Truth Seminar, som jag lyssnar på i bilen. Jag måste börja med mig själv. Göra mig själv lycklig. Då kommer allt det jag behöver, till mig.
Bara genom att uttala saker som "Jag önskar att jag hade mer pengar", sänder ut negativa vibrationer om att "Jag är i avsaknad av pengar".
Då är det DET som jag sänder ut i universum och som kommer att besannas. "Jag blir utan pengar".
Då är det är bättre att tänka "Jag har allt jag behöver".
Man kan också sända ut "rätt" vibbar genom att ge bort det man är i avsaknad av och på så sätt "lura" universum.
Säg att jag saknar kärlek i mitt liv. Om jag då ger bort en massa kärlek, så kommer jag automatiskt att sända ut vibbar om att "Jag har kärlek". För jag KAN ju inte ge bort något som jag inte har, eller hur?
Då kommer detta att besannas!
Hmmm när jag läser igenom detta så låter det lite rörigt, men när jag tänkte det så var det glasklart....
I vilket fall som helst så ska jag försöka vara NÖJD med det jag har!
Nytta OCH nöje.....
Det har varit en bra helg! Väldigt bra faktiskt!
Trots att min ekonomi hindrade mig att åka på dans i fredags så gjorde inte det så mycket. Jag hann lägga det sista på golvet i mitt sovrum och hann börja sätta tillbaka listerna också.
Sponsieträffen i lördags som jag var lite nervös inför, visade sig bli en helt fantastisk upplevelse! Naturligtvis hade jag oroat mig alldeles i onödan. Det var bara kärlek, andlighet och tolerans som präglade hela vårt möte!
Jag kände och förstod av de andra med, att de hade fått lära känna varandra bättre och inte var så rädda längre. För vi var överens om att det i grunden är RÄDSLA som gör att vi blir nervösa, och då är det alltför lätt att projicera ut detta på de andra i form av harm och irritation.
Vi beslutade oss för att ha dessa träffar en gång i månaden framöver och att vi ska träffas hemma hos olika varje gång så att det blir rättvisare för de som har långt att åka.
På söndagen hade U och jag planerat att övningsköra MC om vädret tillät. Det är snart sista chansen innan det är dags att ställa undan motorcykeln för i år.
Vi hade sovit över hos U och jag vaknade väl vid 8:00 tiden på söndag morgon. Men som vanligt var vi inte klara att åka någonstans förrän klockan hade blivit 13:00 ! Vädret var inte det bästa så vi bestämde oss för att åka hem till mig och göra klart det sista i mitt sovrum i stället för att åka MC.
Jag blev irriterad över att det är så segt att komma igång på mornarna! Jag sa det till U, att är det ens någon mening med att vi åker hem till mig, för han hade dessutom sagt att han skulle åka senast 17:00 från mig....
Hade jag varit hemma hos mig hade jag hunnit MASSOR på de där 5 timmarna på förmiddagen! Joo jag VET att jag behöver lära mig att bromsa mig, att stanna upp och bara VARA. (Det är ju U bra på! Obs ironi ;-)
Och jag förstår ju att han bara vill VARA en hel förmiddag, för nu kanske vi inte ses på hela veckan igen.... Och JAG vill ju såklart mysa med honom också men ändå är det som om det liksom kryper i mig när timmarna bara går.....
Men så här i efterhand så hann vi ju faktiskt allt vi skulle ändå.... (Tack U! Älskar dej!)
Vi satte upp de sista taklisterna och sen satte vi ihop min säng. Så inatt sov jag för första gången i mitt nya sovrum! UNDERBART!
Detta betyder att jag måste titta lite mer på mig själv. Vad är det som gör att jag har så svårt att bara VARA??? Jag känner ett instinktivt behov av att vara till nytta hela tiden. Jag kan inte göra någonting, bara för att njuta, utan jag tänker hela tiden på om jag kan passa på att samtidigt utföra något!
Jag är en Human Doing i stället för en Human Being.....
Jag hade ett jättebra samtal med min sponsor på kvällen. Hon hade varit på Into-Action AA konvent i Stockholm i helgen och hon var så inspirerad! Fantastiskt att höra henne! Jag bara ÄLSKAR när människor verkligen brinner för AA! Det blir som en glöd i vissa människor som bara är så smittande på sin omgivning! Vi kanske ska starta en Into-Action grupp i vår stad också! Det behövs mer tillfrisknande här tycker jag!
Jag förstår nu också varför det inte var meningen att JAG skulle åka på det där konventen... Min sponsor berättade att Murre hade varit där. Han har verkligen skärpt sig tydligen. Hans nya sponsor har gjort verkan kanske? Men än hade det känts för tidigt att möta honom igen. Jag är rädd för att det skulle bli jobbigt. Tur att vi har olika hemmagrupper i alla fall...
Så summar sumarum är att jag är otroligt nöjd med helgen. Barnen är nu hemma hos mig igen och jag ser fram emot en vecka i barnvänligare tempo!
Trots att min ekonomi hindrade mig att åka på dans i fredags så gjorde inte det så mycket. Jag hann lägga det sista på golvet i mitt sovrum och hann börja sätta tillbaka listerna också.
Sponsieträffen i lördags som jag var lite nervös inför, visade sig bli en helt fantastisk upplevelse! Naturligtvis hade jag oroat mig alldeles i onödan. Det var bara kärlek, andlighet och tolerans som präglade hela vårt möte!
Jag kände och förstod av de andra med, att de hade fått lära känna varandra bättre och inte var så rädda längre. För vi var överens om att det i grunden är RÄDSLA som gör att vi blir nervösa, och då är det alltför lätt att projicera ut detta på de andra i form av harm och irritation.
Vi beslutade oss för att ha dessa träffar en gång i månaden framöver och att vi ska träffas hemma hos olika varje gång så att det blir rättvisare för de som har långt att åka.
På söndagen hade U och jag planerat att övningsköra MC om vädret tillät. Det är snart sista chansen innan det är dags att ställa undan motorcykeln för i år.
Vi hade sovit över hos U och jag vaknade väl vid 8:00 tiden på söndag morgon. Men som vanligt var vi inte klara att åka någonstans förrän klockan hade blivit 13:00 ! Vädret var inte det bästa så vi bestämde oss för att åka hem till mig och göra klart det sista i mitt sovrum i stället för att åka MC.
Jag blev irriterad över att det är så segt att komma igång på mornarna! Jag sa det till U, att är det ens någon mening med att vi åker hem till mig, för han hade dessutom sagt att han skulle åka senast 17:00 från mig....
Hade jag varit hemma hos mig hade jag hunnit MASSOR på de där 5 timmarna på förmiddagen! Joo jag VET att jag behöver lära mig att bromsa mig, att stanna upp och bara VARA. (Det är ju U bra på! Obs ironi ;-)
Och jag förstår ju att han bara vill VARA en hel förmiddag, för nu kanske vi inte ses på hela veckan igen.... Och JAG vill ju såklart mysa med honom också men ändå är det som om det liksom kryper i mig när timmarna bara går.....
Men så här i efterhand så hann vi ju faktiskt allt vi skulle ändå.... (Tack U! Älskar dej!)
Vi satte upp de sista taklisterna och sen satte vi ihop min säng. Så inatt sov jag för första gången i mitt nya sovrum! UNDERBART!
Detta betyder att jag måste titta lite mer på mig själv. Vad är det som gör att jag har så svårt att bara VARA??? Jag känner ett instinktivt behov av att vara till nytta hela tiden. Jag kan inte göra någonting, bara för att njuta, utan jag tänker hela tiden på om jag kan passa på att samtidigt utföra något!
Jag är en Human Doing i stället för en Human Being.....
Jag hade ett jättebra samtal med min sponsor på kvällen. Hon hade varit på Into-Action AA konvent i Stockholm i helgen och hon var så inspirerad! Fantastiskt att höra henne! Jag bara ÄLSKAR när människor verkligen brinner för AA! Det blir som en glöd i vissa människor som bara är så smittande på sin omgivning! Vi kanske ska starta en Into-Action grupp i vår stad också! Det behövs mer tillfrisknande här tycker jag!
Jag förstår nu också varför det inte var meningen att JAG skulle åka på det där konventen... Min sponsor berättade att Murre hade varit där. Han har verkligen skärpt sig tydligen. Hans nya sponsor har gjort verkan kanske? Men än hade det känts för tidigt att möta honom igen. Jag är rädd för att det skulle bli jobbigt. Tur att vi har olika hemmagrupper i alla fall...
Så summar sumarum är att jag är otroligt nöjd med helgen. Barnen är nu hemma hos mig igen och jag ser fram emot en vecka i barnvänligare tempo!
Kvinnor, kvinnor, kvinnor....
Jag har funderat en del. Över oss kvinnor. Hur vi är och kan vara. Ibland....
Det hela började på kvinnomötet i tisdags. En av de yngre kvinnorna, men med förhållande vis lång tid i programmet, mådde riktigt dåligt.
Hon hade för ett år sedan inlett ett förhållande med en ganska nynykter kille i programmet och allt var så rosenrött och underbart. De flyttade ihop i våras och hon bestämde sig för att göra sig av med sin lägenhet. Hon har en son på 5-6 år som hon har varannan vecka.
Nu var allt i kaos. Hon berättade att det inte hade dröjt länge förrän han hade börjat visa sina rätta färger i förhållandet. I sitt medberoende hade hon naturligtvis förnekat och inte velat se hur han började bete sig.
Nu hade han slängt ut dem båda på gatan. Hon är gravid och har ingenstans att ta vägen. Han hotar och förföljer. Sprider ut lögner till alla i gemenskapen om henne. Hon är helt förtvivlad!
Och det är inte första gången jag hör liknande historier. Det som är gemensamt är att det är så underbart i början av relationen. Sedan blir förhållandet gradvis sjukare o sjukare med ofta inslag av våld och hot. Mycket drama med telefonsamtal mitt i natten och sms 20 gånger om dan, otroheter och skandaler. Vi alkoholister har verkligen sinne för drama!
Men det får mig också att uppskatta det jag nu har tillsammans med U. Än så länge har han inte sådana dramatiska tendenser (eller är jag full av förnekelse..? ;-)
Kvinnor i gemenskapen har andra svårigheter också. Ofta har vi ingen vana alls att umgås med varandra. Under vårt aktiva liv med alkoholen så ansåg de flesta av oss att andra kvinnor var konkurrenter och upplevdes ofta som hot.
Andra kvinnor kunde ta våra män, dricka vår sprit, prata skit bakom ryggen på oss osv.
Och nu ska vi plötsligt LITA PÅ VARANDRA! Det är svårt för många. Jag ser / känner ofta att vi inte är så andliga mot varandra som jag skulle önska.
I stället är det intolerans, harm och bitterhet, misstänksamhet och rädsla som präglar våra kvinnliga relationer.
Men nu på lördag ska vi öva! Jag har bjudit hem ett antal sponsier på lördag eftermiddag. Vi ska prata stegarbete, meditera och öva oss i att vara andliga och ärliga mot varandra!
Jag bävar lite för detta, men jag ser det också som en fantastisk chans att få lära mig om mig själv!
Det hela började på kvinnomötet i tisdags. En av de yngre kvinnorna, men med förhållande vis lång tid i programmet, mådde riktigt dåligt.
Hon hade för ett år sedan inlett ett förhållande med en ganska nynykter kille i programmet och allt var så rosenrött och underbart. De flyttade ihop i våras och hon bestämde sig för att göra sig av med sin lägenhet. Hon har en son på 5-6 år som hon har varannan vecka.
Nu var allt i kaos. Hon berättade att det inte hade dröjt länge förrän han hade börjat visa sina rätta färger i förhållandet. I sitt medberoende hade hon naturligtvis förnekat och inte velat se hur han började bete sig.
Nu hade han slängt ut dem båda på gatan. Hon är gravid och har ingenstans att ta vägen. Han hotar och förföljer. Sprider ut lögner till alla i gemenskapen om henne. Hon är helt förtvivlad!
Och det är inte första gången jag hör liknande historier. Det som är gemensamt är att det är så underbart i början av relationen. Sedan blir förhållandet gradvis sjukare o sjukare med ofta inslag av våld och hot. Mycket drama med telefonsamtal mitt i natten och sms 20 gånger om dan, otroheter och skandaler. Vi alkoholister har verkligen sinne för drama!
Men det får mig också att uppskatta det jag nu har tillsammans med U. Än så länge har han inte sådana dramatiska tendenser (eller är jag full av förnekelse..? ;-)
Kvinnor i gemenskapen har andra svårigheter också. Ofta har vi ingen vana alls att umgås med varandra. Under vårt aktiva liv med alkoholen så ansåg de flesta av oss att andra kvinnor var konkurrenter och upplevdes ofta som hot.
Andra kvinnor kunde ta våra män, dricka vår sprit, prata skit bakom ryggen på oss osv.
Och nu ska vi plötsligt LITA PÅ VARANDRA! Det är svårt för många. Jag ser / känner ofta att vi inte är så andliga mot varandra som jag skulle önska.
I stället är det intolerans, harm och bitterhet, misstänksamhet och rädsla som präglar våra kvinnliga relationer.
Men nu på lördag ska vi öva! Jag har bjudit hem ett antal sponsier på lördag eftermiddag. Vi ska prata stegarbete, meditera och öva oss i att vara andliga och ärliga mot varandra!
Jag bävar lite för detta, men jag ser det också som en fantastisk chans att få lära mig om mig själv!
45 personer i telefonkö....
Jag känner mig som en riktig looser.
Precis som det kändes den dagen för 2 år sedan när jag insåg att jag var en alkoholist, men innan jag förstod att det var en sjukdom.... Då, när jag trodde att det bara var min svaga karaktär som var orsaken.
Just nu sitter jag i en telefonkö till Telia. Jag sitter med 2 fakturor framför mig som är obetalda. Jag har 180 kr på kontot och det finns inte en chans att jag kommer att kunna betala dessa fakturor denna månad heller....
Och det är just nu 34 personer kvar i kön....suck....Looser.....
Precis som det kändes den dagen för 2 år sedan när jag insåg att jag var en alkoholist, men innan jag förstod att det var en sjukdom.... Då, när jag trodde att det bara var min svaga karaktär som var orsaken.
Just nu sitter jag i en telefonkö till Telia. Jag sitter med 2 fakturor framför mig som är obetalda. Jag har 180 kr på kontot och det finns inte en chans att jag kommer att kunna betala dessa fakturor denna månad heller....
Och det är just nu 34 personer kvar i kön....suck....Looser.....
Att sätta min tillit på prov
Det har varit en MYCKET hektisk helg. Jag har hunnit med massor, men inte hunnit varken vila, meditera eller be.
U och jag har varit tillsammans 24 timmar per dygn och det har gått hyfsat. 2 mindre gräl ( livliga diskussioner ;-) har vi haft men annars har allt flutit på.
Vi började med att lägga golvet i mitt rum i fredagskväll till en bit över midnatt. På lördagen åkte vi på AA konvent i Eskilstuna, på kvällen var det dans och vi var hemma halv två....
På söndagen var det dags för släktmiddag med min familj i Stockholm. Att köra fram o tillbaka OCH hitta parkeringsplats på Söder, samt träffa min (knäppa) familj kan kosta på mycket energi både för mig och stackars U.
Sen snabbt därifrån hem igen och avsluta med buggkurs på söndagkväll.....PUST....
Det negativa: Trött, trött trött.... Har haft svårt att hinna med mig själv i helgen. Våra diskussioner leder ofta fram till gräl o tårar...suck. Alkoholister HAR mycket stort ego och det gäller oss båda två!!!
Det positiva: Jag vågade äntligen ställa U de två svåra frågorna som jag har gått o burit på en tid. Jag vill veta vad han har för åsikt om:
1. Ska vi skydda oss mot ev. graviditet?
2. OM jag nu tvingas flytta pga min ekonomi, vill han då vara med och planera ett ev. gemensamt boende med oss?
Jag sa att han fick några veckor på sig att fundera men sen måste jag sätta fart med mitt liv. Min ekonomi är såpass ansträngd så att jag måste börja fundera på ett billigare boende ganska snart...
Förrutom våra livliga diskussioner, så har jag faktiskt varit näst intill helt lycklig i helgen. U har varit generös, hjälpsam, underhållande och kärleksfull. Det är så mysigt att krypa ihop tillsammans under täckena på kvällen. Det har jag saknat väldigt mycket!
Men nu är det arbetsvecka och livet går vidare! Jag känner mig stark! Stark nog att känna, att oavsett vad U kommer att svara på mina frågor, så kommer jag att vara okej. Och det är nog därför jag ha vågat ställa frågorna nu!
Ha de gött!
U och jag har varit tillsammans 24 timmar per dygn och det har gått hyfsat. 2 mindre gräl ( livliga diskussioner ;-) har vi haft men annars har allt flutit på.
Vi började med att lägga golvet i mitt rum i fredagskväll till en bit över midnatt. På lördagen åkte vi på AA konvent i Eskilstuna, på kvällen var det dans och vi var hemma halv två....
På söndagen var det dags för släktmiddag med min familj i Stockholm. Att köra fram o tillbaka OCH hitta parkeringsplats på Söder, samt träffa min (knäppa) familj kan kosta på mycket energi både för mig och stackars U.
Sen snabbt därifrån hem igen och avsluta med buggkurs på söndagkväll.....PUST....
Det negativa: Trött, trött trött.... Har haft svårt att hinna med mig själv i helgen. Våra diskussioner leder ofta fram till gräl o tårar...suck. Alkoholister HAR mycket stort ego och det gäller oss båda två!!!
Det positiva: Jag vågade äntligen ställa U de två svåra frågorna som jag har gått o burit på en tid. Jag vill veta vad han har för åsikt om:
1. Ska vi skydda oss mot ev. graviditet?
2. OM jag nu tvingas flytta pga min ekonomi, vill han då vara med och planera ett ev. gemensamt boende med oss?
Jag sa att han fick några veckor på sig att fundera men sen måste jag sätta fart med mitt liv. Min ekonomi är såpass ansträngd så att jag måste börja fundera på ett billigare boende ganska snart...
Förrutom våra livliga diskussioner, så har jag faktiskt varit näst intill helt lycklig i helgen. U har varit generös, hjälpsam, underhållande och kärleksfull. Det är så mysigt att krypa ihop tillsammans under täckena på kvällen. Det har jag saknat väldigt mycket!
Men nu är det arbetsvecka och livet går vidare! Jag känner mig stark! Stark nog att känna, att oavsett vad U kommer att svara på mina frågor, så kommer jag att vara okej. Och det är nog därför jag ha vågat ställa frågorna nu!
Ha de gött!
Viktigt telefonsamtal....
Jag har just suttit o pratat med U på telefon. Pratat. På riktigt. Om vad och hur jag känner. Att jag är less på våra ytliga samtal som konsekvent har undvikit alla samtalsämnen av värde what so ever den senaste veckan.
Först var han helt frågande. Tyckte inte alls att det hade varit något fel på våra samtal. Men efter en stund så kom det fram att han också hade tänkt på det. Men han var av den åsikten att han inte VILLE ta upp en del känsliga frågor på telefonen, utan hade medvetet undvikit dessa så vi kunde ta upp dem när vi ses i stället.
Det kändes bättre. Att få höra att även HAN hade känt av det.
Han hade en så fin liknelse. Att våra hemligheter blir som murar mellan oss. Och att jag inte ville försöka riva muren på min sida om jag inte åtminstone vagt kunde höra att även han försökte riva muren från sin sida. Så är det för mig! Och det kändes som han förstod det!
För jag förstår mer och mer att det egenltigen är JAG som är rädd för att binda mig. Jag som är rädd för äkta närhet. Trots att jag HELA TIDEN försökt få det till att det är HAN som är rädd! (Fast han är ju förstås också rädd...)
Så nu får vi se ikväll vad som händer. Vi ska "prata ut" om vad det är för förhållande vi vill ha. Hur vi vill att framtiden ska se ut. Men vet jag vad JAG vill ha då??????
Suck....
Först var han helt frågande. Tyckte inte alls att det hade varit något fel på våra samtal. Men efter en stund så kom det fram att han också hade tänkt på det. Men han var av den åsikten att han inte VILLE ta upp en del känsliga frågor på telefonen, utan hade medvetet undvikit dessa så vi kunde ta upp dem när vi ses i stället.
Det kändes bättre. Att få höra att även HAN hade känt av det.
Han hade en så fin liknelse. Att våra hemligheter blir som murar mellan oss. Och att jag inte ville försöka riva muren på min sida om jag inte åtminstone vagt kunde höra att även han försökte riva muren från sin sida. Så är det för mig! Och det kändes som han förstod det!
För jag förstår mer och mer att det egenltigen är JAG som är rädd för att binda mig. Jag som är rädd för äkta närhet. Trots att jag HELA TIDEN försökt få det till att det är HAN som är rädd! (Fast han är ju förstås också rädd...)
Så nu får vi se ikväll vad som händer. Vi ska "prata ut" om vad det är för förhållande vi vill ha. Hur vi vill att framtiden ska se ut. Men vet jag vad JAG vill ha då??????
Suck....
Min ekonomi....IGEN!
Ja det är ju räkningsdags nu igen. Och jag har ju verkligen försökt under denna månad att dels leva extremt billigt, och dels inte grubbla för mycket över de saker i min ekonomi som jag för tillfället inte kan göra någonting åt.
Jag tycker faktiskt inte att pengar är särskilt viktigt, men jag vill ändå känna att jag har så pass mycket så att jag och barnen kan göra lite roliga saker tillsammans utan att månadens ekonomiska ramar raseras direkt.
Men en liten tanke har börjat spira i min skalle. OM jag skulle hitta ett lite mindre och billigare hus att bo i så skulle mina räntekostnader kunna halveras eller t om nästan försvinna. Om jag hittar ett hälften så dyrt hus, så skulle det betyda mellan 2000-3000 kr mer i månaden att leva av!
När jag berättade detta för U, i kväll på telefon, så svarade han;
"Du VET vad det du säger GÖR inuti mej".
"Nej det tror jag inte att jag vet", svarade jag. "Och jag tänker inte gissa heller".
"Jag är trött på att gissa vad du tänker".
"Jag vill INTE höra i efterhand att jag har stressat på dig några beslut angående flytta ihop."
Jag är så less på att höra i efterhand att det har gått för fort mellan oss....Det är inte MITT problem att han inte kan säga nej!
Men jag MÅSTE börja fundera på vad jag ska göra för att själv lösa mina ekonomiska problem.
Om han känner sig stressad över att behöva besluta om att flytta ihop eller vad det nu är han menar , så kan jag inte ta någon hänsyn till det just nu. Det är HANS problem. Inte mitt...
Jag kan inte vänta på honom hur länge som helst. Jag måste fortsätta leva mitt liv och planera för att själv lösa MINA problem. Det känns tydligare och tydligare att han inte kommer att finnas där för mig. Jag kan inte räkna med det i alla fall....
Snabbt som ögat bytte han samtalsämne och blev så där ytlig igen.... Jag lyssnade ytterligare 5 minuter men sen sa jag att jag behövde gå och lägga mig. Han avslutar oftast samtalen med att säga "Jag älskar dej", men jag har svårt att säga det tillbaka. Jag tror att det beror på att när samtalet har varit så där ytligt så känns det nästan oärligt på något sätt att säga "Jag älskar dig".... Som om jag ljög för mig själv på nåt sätt.... Det är svårt att förklara.
Jag tycker faktiskt inte att pengar är särskilt viktigt, men jag vill ändå känna att jag har så pass mycket så att jag och barnen kan göra lite roliga saker tillsammans utan att månadens ekonomiska ramar raseras direkt.
Men en liten tanke har börjat spira i min skalle. OM jag skulle hitta ett lite mindre och billigare hus att bo i så skulle mina räntekostnader kunna halveras eller t om nästan försvinna. Om jag hittar ett hälften så dyrt hus, så skulle det betyda mellan 2000-3000 kr mer i månaden att leva av!
När jag berättade detta för U, i kväll på telefon, så svarade han;
"Du VET vad det du säger GÖR inuti mej".
"Nej det tror jag inte att jag vet", svarade jag. "Och jag tänker inte gissa heller".
"Jag är trött på att gissa vad du tänker".
"Jag vill INTE höra i efterhand att jag har stressat på dig några beslut angående flytta ihop."
Jag är så less på att höra i efterhand att det har gått för fort mellan oss....Det är inte MITT problem att han inte kan säga nej!
Men jag MÅSTE börja fundera på vad jag ska göra för att själv lösa mina ekonomiska problem.
Om han känner sig stressad över att behöva besluta om att flytta ihop eller vad det nu är han menar , så kan jag inte ta någon hänsyn till det just nu. Det är HANS problem. Inte mitt...
Jag kan inte vänta på honom hur länge som helst. Jag måste fortsätta leva mitt liv och planera för att själv lösa MINA problem. Det känns tydligare och tydligare att han inte kommer att finnas där för mig. Jag kan inte räkna med det i alla fall....
Snabbt som ögat bytte han samtalsämne och blev så där ytlig igen.... Jag lyssnade ytterligare 5 minuter men sen sa jag att jag behövde gå och lägga mig. Han avslutar oftast samtalen med att säga "Jag älskar dej", men jag har svårt att säga det tillbaka. Jag tror att det beror på att när samtalet har varit så där ytligt så känns det nästan oärligt på något sätt att säga "Jag älskar dig".... Som om jag ljög för mig själv på nåt sätt.... Det är svårt att förklara.
Mr Stoneface versus U.....
Jag fick en förfrågan om skillnader och likheter mellan Mr Stoneface och U. Och det drog igång min hjärna förstås! Jag har ju jämfört U och Murre förr i denna blogg, (så länge jag nu dejtade Murre) men aldrig tänkt så långt tillbaka som på Mr Stoneface....
Mr Stoneface kan inte alls uttrycka känslor. Inte under de 15 år som vi levde ihop i alla fall. De enda gångerna som han sa att han älskade mig var som svar, då jag hade sagt det precis innan, eller om jag rakt ut frågade honom.
U kan mycket väl prata om känslor, det VET jag. Men U är rädd. Rädd för det mesta så han undviker helst jobbiga samtalsämnen om inte JAG tar upp dem... (en likhet dem emellan alltså hmmmm).
Mr Stoneface är mycket stabil och praktisk, men har ingen egen initiativförmåga. Han gör som jag säger och ifrågasätter aldrig mina beslut.
U ifrågasätter ALLT. Jämt. Särskilt saker i MITT liv. Men han får liksom ingenting gjort i sitt eget liv. Får inte ändan ut vagnen till nånting i sitt hus. Men hjälper gärna till i mitt.
Mr Stoneface har inga egna intressen. Allt han gör idag har sin grund i att jag en gång i tiden har introducerat honom för det. Marathonlöpningen, skidåkandet, orienteringen, resandet osv... Och det hänger han alltjämt kvar i.
U har egna intressen. Tai Chi´n, segelflygning t ex. Men vi har också mycket gemensamma intressen som dans och motorcyklar. Men jag känner inte att vi MÅSTE göra allt tillsammans. Tvärtom är det okej att ha egna intressen som den andra inte har och det är befriande tycker jag.
Den största likheten dem emellan är att de båda är intresserade av att samla pengar på hög. För säkerhets skull liksom. De är båda två ganska bekväma och undviker jobbiga samtalsämnen om de bara kan. De vill ogärna fatta kritiska beslut någon av dem, utan förhalar in i det längsta och vill att någon annan ska fatta beslutet. Eller väntar på att omvärlden ska styra beslutet.
De största skillnaderna är nog på det fysiska planet. Mr Stoneface har en mycket vacker kropp, men som han är totalt oförmögen att utnyttja tyvär. Han KAN inte ta i någon. Har t om svårt att trösta barnen när de gjort illa sig. När jag drack, kunde jag dra nytta av honom, men jag kunde inte förmå mig till det när jag blev nykter.
Mellan U och mig är det elektriskt. Det har det alltid varit. Han behöver bara ta i mig, så pirrar det i mig. Konstigt vilken skillnad det är. U är intresserad av sex och har stora behov av fysisk kontakt. Det är underbart. Har aldrig känt mig så uppskattad och eftertraktad fysiskt som nu. Jag känner mig rent av vacker ibland!
Nää nu kommer jag inte på någe mera....Gonatt!
Mr Stoneface kan inte alls uttrycka känslor. Inte under de 15 år som vi levde ihop i alla fall. De enda gångerna som han sa att han älskade mig var som svar, då jag hade sagt det precis innan, eller om jag rakt ut frågade honom.
U kan mycket väl prata om känslor, det VET jag. Men U är rädd. Rädd för det mesta så han undviker helst jobbiga samtalsämnen om inte JAG tar upp dem... (en likhet dem emellan alltså hmmmm).
Mr Stoneface är mycket stabil och praktisk, men har ingen egen initiativförmåga. Han gör som jag säger och ifrågasätter aldrig mina beslut.
U ifrågasätter ALLT. Jämt. Särskilt saker i MITT liv. Men han får liksom ingenting gjort i sitt eget liv. Får inte ändan ut vagnen till nånting i sitt hus. Men hjälper gärna till i mitt.
Mr Stoneface har inga egna intressen. Allt han gör idag har sin grund i att jag en gång i tiden har introducerat honom för det. Marathonlöpningen, skidåkandet, orienteringen, resandet osv... Och det hänger han alltjämt kvar i.
U har egna intressen. Tai Chi´n, segelflygning t ex. Men vi har också mycket gemensamma intressen som dans och motorcyklar. Men jag känner inte att vi MÅSTE göra allt tillsammans. Tvärtom är det okej att ha egna intressen som den andra inte har och det är befriande tycker jag.
Den största likheten dem emellan är att de båda är intresserade av att samla pengar på hög. För säkerhets skull liksom. De är båda två ganska bekväma och undviker jobbiga samtalsämnen om de bara kan. De vill ogärna fatta kritiska beslut någon av dem, utan förhalar in i det längsta och vill att någon annan ska fatta beslutet. Eller väntar på att omvärlden ska styra beslutet.
De största skillnaderna är nog på det fysiska planet. Mr Stoneface har en mycket vacker kropp, men som han är totalt oförmögen att utnyttja tyvär. Han KAN inte ta i någon. Har t om svårt att trösta barnen när de gjort illa sig. När jag drack, kunde jag dra nytta av honom, men jag kunde inte förmå mig till det när jag blev nykter.
Mellan U och mig är det elektriskt. Det har det alltid varit. Han behöver bara ta i mig, så pirrar det i mig. Konstigt vilken skillnad det är. U är intresserad av sex och har stora behov av fysisk kontakt. Det är underbart. Har aldrig känt mig så uppskattad och eftertraktad fysiskt som nu. Jag känner mig rent av vacker ibland!
Nää nu kommer jag inte på någe mera....Gonatt!