Påsk...? Ja kanske det....
Det känns inte som påsk. Prinesessan har förstås gått påskkärring. Hon kom hem med en hel kaffekanna med smågodis så nu mår vi lite illa allihopa efter att ha vräkt i oss.
Nää någonting är helt annorlunda. Med mig.
Jag hade bokat in en massa danser i helgen som jag skulle ha åkt på. Jag hade bokat och fixat. Barnpassning, samåkning osv osv...
Jag visste ju att U skulle till ett speciellt lokalt dansställe här i närheten eftersom hans favoritband skulle spela där. Just därför hade jag bokat in en helt annan dans i en annan stad för att slippa sitta hemma och känna att "alla jag känner är ute och har kul"- temat...
Men när skärtorsdagen kom så tappade jag helt orken och lusten. Jag sa till exet att jag kunde ha barnen. Jag stannade hemma med barnen och vi bäddade ner oss framför TV:n och hade mysigt. Det nya var att det kändes såååå okej inuti!!! Låt alla i hela vida världen ha kul ute på dans. Jag har fullt drag precis DÄR JAG ÄR!
Långfredagen gick också. Ingen dans, ingen kontakt med någon. Nu började det kännas som om jag hade isolerat mig helt från omvärlden. Jag ringde ingen och ingen har ringt mig heller. Jag har inte kunnat gå på möten heller, men jag läser min kurslitteratur så jag känner mig ganska så väl i ton med mitt tillfrisknande ändå.
Så idag, på påskdagen så har någonting hänt med min mobil! Den har fått fnatt!! Från att ha varit HELT tyst i flera dagar så har sms:en bara haglat! Det har varit blandat, dansbekanta, motorcykelkompisar och så......U!!!!!!
När mobilen pep för femtioelfte gången idag så bad jag sonen kasta mobilen åt mig.
"Får jag kolla", frågar han.
"Det beror på vem det är ifrån" svarade jag.
"Det är från Uxxxxx xxxx" svarar han med U:s hela förnamn och efternamn.
Då blev jag faktiskt förbannad!!!
"Sluta skämta om sånt" skrek jag till honom! "Jag blir bara så ledsen och det VET du" fortsatte jag.
Men han envisades och kastade till mig telefonen och där såg jag att det faktiskt var från U.
Efter 9 månader...
Ett sms...
Shit vad det kändes konstigt...
Jaha...
Vad gör jag nu då?...
Han frågade om jag skulle med på dans till Mälarsalen. Och han tackade för kortet vi hade skickat från fjällen.
Jag fick tänka och känna länge, länge innan jag vågade svara.
Till sist skrev jag att jag inte kunde dansa eftersom jag hade barnen men att vi önskade honom Glad Påsk.Kram.
Då kom ett kort svar:
Ok. Jag önskar er också en Glad Påsk. Kram
Jaha....? Vad händer nu då? Jag kände på en gång att det var lika bra att skriva av mig om detta och sedan lägga undan det. Det får inte ta min kraft så som det gjorde förrut, det VILL JAG BARA INTE! Jag är annorlunda nu!
I morgon behöver jag vara fri och ledig i tanken för min nya sponsie kommer hit och ska göra sitt 5:e steg här hemma hos mig! Det var länge sedan jag tog emot ett 5:e så det ska bli sååå spännande!
Jag har ett bra och innehållsrikt liv idag! Ingenting ska få mej tillbaka till det tvångsmässiga tankebanor som jag hade med U. INGENTING!
Så nu känns det redan bättre!
Tack och god natt!
Nää någonting är helt annorlunda. Med mig.
Jag hade bokat in en massa danser i helgen som jag skulle ha åkt på. Jag hade bokat och fixat. Barnpassning, samåkning osv osv...
Jag visste ju att U skulle till ett speciellt lokalt dansställe här i närheten eftersom hans favoritband skulle spela där. Just därför hade jag bokat in en helt annan dans i en annan stad för att slippa sitta hemma och känna att "alla jag känner är ute och har kul"- temat...
Men när skärtorsdagen kom så tappade jag helt orken och lusten. Jag sa till exet att jag kunde ha barnen. Jag stannade hemma med barnen och vi bäddade ner oss framför TV:n och hade mysigt. Det nya var att det kändes såååå okej inuti!!! Låt alla i hela vida världen ha kul ute på dans. Jag har fullt drag precis DÄR JAG ÄR!
Långfredagen gick också. Ingen dans, ingen kontakt med någon. Nu började det kännas som om jag hade isolerat mig helt från omvärlden. Jag ringde ingen och ingen har ringt mig heller. Jag har inte kunnat gå på möten heller, men jag läser min kurslitteratur så jag känner mig ganska så väl i ton med mitt tillfrisknande ändå.
Så idag, på påskdagen så har någonting hänt med min mobil! Den har fått fnatt!! Från att ha varit HELT tyst i flera dagar så har sms:en bara haglat! Det har varit blandat, dansbekanta, motorcykelkompisar och så......U!!!!!!
När mobilen pep för femtioelfte gången idag så bad jag sonen kasta mobilen åt mig.
"Får jag kolla", frågar han.
"Det beror på vem det är ifrån" svarade jag.
"Det är från Uxxxxx xxxx" svarar han med U:s hela förnamn och efternamn.
Då blev jag faktiskt förbannad!!!
"Sluta skämta om sånt" skrek jag till honom! "Jag blir bara så ledsen och det VET du" fortsatte jag.
Men han envisades och kastade till mig telefonen och där såg jag att det faktiskt var från U.
Efter 9 månader...
Ett sms...
Shit vad det kändes konstigt...
Jaha...
Vad gör jag nu då?...
Han frågade om jag skulle med på dans till Mälarsalen. Och han tackade för kortet vi hade skickat från fjällen.
Jag fick tänka och känna länge, länge innan jag vågade svara.
Till sist skrev jag att jag inte kunde dansa eftersom jag hade barnen men att vi önskade honom Glad Påsk.Kram.
Då kom ett kort svar:
Ok. Jag önskar er också en Glad Påsk. Kram
Jaha....? Vad händer nu då? Jag kände på en gång att det var lika bra att skriva av mig om detta och sedan lägga undan det. Det får inte ta min kraft så som det gjorde förrut, det VILL JAG BARA INTE! Jag är annorlunda nu!
I morgon behöver jag vara fri och ledig i tanken för min nya sponsie kommer hit och ska göra sitt 5:e steg här hemma hos mig! Det var länge sedan jag tog emot ett 5:e så det ska bli sååå spännande!
Jag har ett bra och innehållsrikt liv idag! Ingenting ska få mej tillbaka till det tvångsmässiga tankebanor som jag hade med U. INGENTING!
Så nu känns det redan bättre!
Tack och god natt!