Jag vill leva nykter!

Murre och jag hade en picknick i dag. Efter att jag hade betalt mina räkningar i morse så konstaterade jag bara att vi får sluta att fika ute på stan, det blir för dyrt. Så vi satt i flera timmar nere vid ån och fikade i stället.

Solen sken och i kaffe- och thémuggarnas trygghet kom det fram en del bekännelser från båda håll. Jag berättade om U och hur kränkt och sårad jag hade blivit då han hade gjort slut. Att jag hade varit så nynykter och lagt hela mitt liv i hans händer och han ville inte ha mej. Jag började faktiskt gråta när jag berättade det. Usch. Känns pinigt.

Han berättade om nynyktra eskapader med ensamstående mammor i grannhusen där han bor. Vi var överens om att vi båda var rätt relationsstörda och att OM det skulle bli något mellan oss så skulle det få ta lång tid. Båda måste få känna att vi när som helst kan dra i bromsen, utan att den andra för den skull tar illa upp.

Så hur känns det idag då? Alltså han är jättemysig, det kan jag inte förneka. Mjuk och lyhörd på något vis. Lägger gärna handen på min hand eller på mitt ben. Utan att vara påträngande liksom.
Just nu känns det som om det är Murre som gäller. Men jag poängterade att jag tyckte han skulle göra sitt 4:e och 5:e steg!!! Ibland känns det så tydligt att han inte har gjort det. Vissa karaktärsdefekter är så tydliga innan man gör sina 4: och 5:e steg liksom.....

På kvällen var det kvinnomöte. Praktiskt möte, vilket innebär att vi har medaljutdelning för att fira nykter tid. En av mina sponsier har 7 års nykterhet och skulle ha fått medalj ikväll. Om inte JAG hade dabbat mej!!!!
Det var nämligen JAG som skulle ha beställt medaljer, men hade totalt glömt bort det! FY FAN VA PINSAMT! jag hade lust att sjunka ner i underjorden. Jag bad henne och alla andra så himla mycket om förlåtelse, jag höll på att börja gråta....Usch på mej!

Sedan delade jag om detta. Hur svårt jag har haft att förlåta mig själv mänskliga misstag. Att det är först nu i nykterheten som jag har tillåtit mig själv att bli mänsklig och att det är okej att göra fel och misstag ibland. Jag ska beställa medaljerna redan ikväll på internet så att det blir av!!!

Det var en nyttig läxa för mig ikväll!

Joodå dagen har förflutit på ett lugnt och gemytligt sätt. Vi satt på ett fik, Murre o jag, i flera timmar över några muggar Chai Latte. Myyysigt.

Vi drog en del av våra livshistorier. Kände igen oss, jämförde, och var över lag väldigt öppna och ärliga. Så där som bara folk i gemenskapen kan vara.

Sen gick vi på bio. Han hade bokat biljetter till Simpsons och den var SÅ BRA! Fy fabian vad jag skrattade! Vi höll varandra i handen en stund in i filmen och det kändes bra. Pirrade lite i magen. Men efter ett tag så släppte jag taget. Kändes svettigt liksom.

Efteråt gick vi och åt, och fortsatte prata om våra liv. Både det som har hänt och om förväntningar i framtiden. Sen skulle han hem, för hans pojkar skulle komma hem från sin kontaktfamilj. Jag gick på AA-mötet som började 18:00. Kunde inte riktigt lyssna på de delningar som gjordes, för jag hade tankarna på annat håll.

Så hur mår JAG nu då? Och hur tänker jag om relationer med U och/eller Murre?
Nu har jag ju träffat Murre och har lite mer att jämföra med.  

Jag känner mig märkligt lugn och oberörd faktiskt. Som om allt detta egentligen inte berörde mig, utan någon annan. Ingen brådska har jag åt något håll. Just nu trivs mitt ego rätt bra. Två stycken intressenter, mot för en vecka sedan noll!

En del av mig vill inte ha någon relation med någon av dem. Att få tillväxa och fortsätta vara singel tror jag är det som är nyttigast för mig personlighetsutvecklingsmässigt.

En del av mig vill fortfarande ha U. Han känner mig. Han vet hur jag fungerar och vad jag går igång på. Och jag HAR varit hård mot honom. Av bitterhet mest tror jag.

En annan del av mig vill ha nyhetens behag, dvs Murre. Han har ett lugnt och mjukt sätt. Men även han har ju den här sjukdomen. Han är rätt självcentrerad han också och det avbröts en del från bägge håll under våra diskussioner idag.

Han är kanske en mer typiskt NA-person än AA-person. NA-folk har ett annat sätt, ett annat kick-beroende än AA-folk tycker jag. Problem att handskas med pengar och prestige. Förkärlek för snabba klipp och genvägar i livet. Vi diskuterade mycket om beroenden. Och han har tendenser till spelberoende, sex- och relationsberoende och mycket annat smått o gott (enligt han själv). Så Murre är inte någon osuldsfull pojke, trots att han ser sådan ut....;-)

Hade ett bra samtal med min sponsor ikväll. Vi har telefontid på söndagkvällar vid 21-tiden. Hon tycker sig höra en skillnad på hur jag uttrycker mig när jag berättar om U och Murre. Jag talar mer om vad JAG tycker och vad JAG vill ha av en relation, numera.
Förrut pratade jag mest om vad U hade gjort och sagt och jag gissade mycket om vad han tänkte och tyckte om olika saker.
Jag gillar att höra detta! Jag VILL ha fokus på MEJ!

När jag ber på morgonen/kvällen, så ber jag bl. a om att få hjälp med mina prioriteringar. Först och främst kommer mina barn. Sedan mina sponsier (jag har fem numera!), sedan mina kvinnor i kvinnogruppen, SEN kommer män och ev. relationer.

TACK GUD för en fin och intressant dag! 

---

JAG ÄR FORTFARANDE SNUSFRI!

---

Det var Jive som spelade och de var ganska bra. Kunde ha varit lite snabbare bugg-låtar och en del foxar var så långsamma att man nästan kände det som att man skulle ramla omkull innan nästa taktslag kom. Många dansintresserade var där, men det var långt ifrån fullt på dansgolvet.

U var där. Det första han gjorde när jag öppnade bildörren för att kliva ut, var att ge mig en komplimang;
"Va fiiiin du är!"
Kändes aningen överdrivet och onaturligt. Kanske det faktum att han vet jag ska dejta en annan har väckt upp något hos honom?
Han var även ovanligt kramig på dansgolvet. Kyssar på halsen och blås i örat och sådant som han inte har ägnat sig åt förrut.
Under pausen kom det flera komplimanger. Jag bara KAN inte ta emot dem naturligt efter 67 dagar av absolut vakum från hans sida!

Jag kan fortfarande inte få in i min skalle hur han kan säga att han BRYR SIG efter det HELVETE som jag fick gå igenom ENSAM när han gjorde slut. Inte ett sms, inte ett telefonsamtal. Joo jag vet att han ringde nån gång, men det var ju för att informera om något, inte för att bry sig om mej. Och då var han ju mer intresserad av att berätta om sej själv och allt som han hade gjort, som vanligt.
Tänk om jag hade tagit återfall??? Eller tagit livet av mig???

Näääe det känns inte som jag är ens i närheten av att kunna lita på honom igen. Jag tror att han bara är en sån person som jag kommer låta göra mig illa igen, och igen, och igen, tills jag säger stop.

På slutet av dansen ragglade ett antal personer in på dansgolvet, som hade suttit hela kvällen ute i öl-tältet. Jag kunde känna stanken av fylla från flera meters håll, när man dansade förbi. Äckligt! Och de är så oförutsägbara i sin motorik också. Krockar in i folk och saliven flyger och ögonen rullar. Näää det känns som mycket, mycket avlägset att ta ett återfall. Då tror jag hellre att jag tar livet av mig än blir en sån där zombie igen!

I dag har jag min dejt med Murre. Pirrigt. Vi ska träffas vid 12:00 utanför AA lokalen. Troligen fikar vi, sen får vi se. Men det känns underligt att ha hållit U i mina armar (trots att det var oskyldig dans), mindre än 12 timmar innan jag träffar Murre. Men jag är ju STOLT, STARK OCH SINGEL och kan göra som jag vill. Jag har inte lovat någon NÅGOT så jag behöver inte förklara mig inför någon!

Jag har pratat med Murre på telefon. Jag känner mig modig, trots att det var han som ringde, och borde ha det epitetet.

Vi chattade som vanligt på msn i morse, när han frågade efter mitt hemtelefonnummer. Usch vad nervös jag blev. Han tyckte att vi måste ju våga prata i telefon om vi ska våga ses i morgon. Shit också. Varför måste veckan ha gått så fort?

I alla fall så ringde han. Jag sa bara mitt namn i telefonen, men sen blev jag tyst. Murre fick prata själv de första minutrarna för jag blev alldeles blank i skallen. Han låter snäll i telefon. Lugn.

Han har två grabbar. Som han tar hand om alldeles själv. Pojkarnas mamma är fortfarande aktiv alkoholist, så Murre har helt fått ta avstånd från henne, för deras skull. Tufft. Jag blev alldeles öm i hjärtat när han talade om sina pojkar. Ingen självcentrering där inte!

Murre hade bokat biobiljetter åt oss! Tills i morgon. Nu blev jag så där öm i hjärtat igen. Vilket initiativ! Jag som är van att ta allt ansvar och alla initiativ i mina relationer! Gud va skönt!

Jag blev tvungen att sticka ut i skogen en stund efter vårt samtal. Huvudet var så fullt utav tankar och känslor så det var skönt att få springa av sig överskottet.

Jag tänker fortfarande inte fatta några beslut för jag är fortfarande alltför förvirrad. Min Högre Kraft får ge mig flera ledtrådar först!

Min sponsor, som ju också hör till min Högre Kraft, hade ett tips. Att jag skulle fundera på vilka kvalitéer U har. Inte mina känslor för honom, utan hans faktiska kvalitéer som kan vara mig och en eventuell relation till nytta.

Det är svårt. Det gills inte att jag bara älskar honom och kan sitta och titta på honom i timmar.
Okej...hmmm...vi hade ett fantastiskt sexliv tycker jag. U är modig när det kommer till sex, vilket är ganska underligt eftersom han är rädd för allt annat. Men annars är vi så himla olika.

Jag är morgonpigg och vill upp på morgonen och göra nytta. U ville helst ligga i sängen hela dagen och hade lätt för att skjuta undan ansvar. Han var självcentrerad och avundsjuk, så jag fick förminska och förringa mig själv och det jag har gjort för att inte göra honom irriterad och sur.

U har ett ekonomiskt ansvar. Som typisk oxe, kan han gränsa till "försiktig" när det gäller ekonomi, men han är i alla fall ingen som drar med sig någon annan i ekonomisk ruin. Han är ganska lojal tror jag, som vän i alla fall. Han är ju lojal mot sin mamma och alla sina vänner. Ställer upp och hör av sig ( vid närmare eftertanke så är han lojal mot alla utom mot mig faktiskt....)

Vi har en del gemensamma intressen faktiskt. Motorcykelåkning och dans. Det är sant. Och vi kunde sitta och diskutera tillfrisknande (om jag var försiktig med mina insatser) i timtal.

U var oftast ganska bra med barnen. Men han hatade att spela spel och umgås i grupp. Han kunde vara grinig och kinkig, och gnata en massa på barnen, trots att han själv är långt ifrån perfekt.

Men det värsta minuspoängen blir nog ändå min känsla av att han egentligen inte bryr sig om oss alls. Han är nog mest bara intresserad av sig själv. Sen tror jag att han på dessa 67 dagar har börjat känna sig lite ensam och börjat sakna det vi hade. Men hur många dagar, veckor dröjer det innan han lessnar igen?

Nu blir det intressant att möte Murre i morgon. Undrar om han har några kvalitéer?

Min självkänsla har definitivt börjat växa. Förr visste jag inte ens att jag KUNDE få ställa krav på en relation. Jag trodde nog mest att saker och ting "bara hände" runt omkring mig och att relationer bara "blev". Det känns som om jag får KRAFT av att veta att JAG kan välja, eller välja bort, en relation som jag inte vill ha!

Det kommer att bli spännande dagar nu en tid framöver!

Idag har prinsessan och jag varit hela dagen i Furuvik. Vi åkte tillsammans med Fröken Yoga och hennes son, som är jämngammal med min prinsessa.

Fröken Yoga är också nykter alkoholist och singel. Jag var SÅ tacksam att hon ringde och frågade om vi skulle åka med. Jag kan bara TÄNKA MEJ hur jobbigt det hade varit att sitta hemma och grubbla en dag som denna, efter vad som hände igår. Jag hade blivit TOKIG!

Djurparken på Furuvik hann vi inte ens kika på trots att vi var där hela dagen. Vi var enbart intresserade av tivolit och alla åk-attraktioner! Vi hade åkband alla fyra, så vi kunde verkligen koncentrera oss på att ÅKA! Min favorit blev till sist den flygande mattan. Jag tror att det blev totalt 8 åk på den.... Helt Crazy va kul det är!!!! Och framförallt!! Jag hann inte ens TÄNKA på U!!!

När vi kom hem, så badade vi, prinsessan och jag. Hon sa att det var Såååå länge sedan. Så jag tänkte att; Tjaa varför inte?
Vi tände levande ljus i badrummet. Tog med läsk och en låda chokladpraliner.
Hon skrubbade min rygg och jag tvättade hennes hår.
Så här närvarande med henne var det länge sedan jag har kunnat vara. Det var underbart. Hon är ett så vackert och intelligent barn!

Nu ligger prinsessan o snusar. Och jag sitter här och försöker våga känna efter.

En stor del av mig vill att han ska ringa eller höra av sig.  Visa att han BRYR SIG, för en gångs skull....

En liten del av mig är så himla rädd för att släppa taget om honom. Som om han skulle försvinna om jag släpper. Men det GÖR han ju inte. Jag VILL ju verkligen inte ha honom, om han inte snart börjar visa att han bryr sig. Så då är det ju egentligen bättre att han INTE hör av sig, så att jag kan göra slut på alltihop!!!

Sen tänker jag mycket på att jag ska på dans på lördag kväll. Och att U kommer vara där. Även min nya danskompis kommer att vara där. Han ringde idag. Jag hoppas att inte HAN också börjar trassla sig in i mitt privatliv för då pallar jag snart inte med....

På söndag skulle ju jag och Murre träffas. Vilken jävla soppa mitt liv är.....Suck

Nä nu orkar jag inte tänka mer...Jag går o lägger mig. Kanske känns det bättre i morgon....

Men vet ni vad???? FORTFARANDE SNUSFRI!!!

Idag kom det. Det som jag så länge har väntat på och våndats inför. Det som jag visste förr eller senare skulle hända, men som jag inte stod ut med att inte veta när, och hur, det skulle komma....

U har kommit tillbaka. Efter 67 dagar.

Eftervården idag. Jag hade nyckeln och var tvungen att stanna kvar till sist för att låsa. U var naturligtvis sist. Vi satt på trappen utanför och pratade.

Han säger att han är SÅ SÄKER som han KAN bli. Att han TROR att det är kärlek. På riktigt. Att han har tittat på mig på möten. Känt efter. Att han har känt något den gången vi samåkte till mötet.

Jag blev chockad. Det är t om svårt att skriva om det.....

Jag sa att jag måste få fundera. Jag sa att jag håller på att dejta en annan, från min hemmagrupp. Han blev ledsen, tror jag. Men jag MÅSTE få vara ärlig. Jag skiter i om han blir ledsen. Han hade gjort slut!!!!

Jag berättade kort om min tid. Om hur jävla dåligt jag har mått. Hur mycket jag har hatat honom, och om att hatet nästan har släppt nu. Att jag vet mera nu om vad JAG vill ha ut av en relation.

Att jag vill ha en man som VET att han älskar mej. En människa som BRYR SIG om mig. Som ringer, eller frågar, om hur min dag har varit. Som kan ställa sin egen självcentrering åt sidan åtminstone en stund varje dag.

Det kändes som om han tog åt sig, och vid Gud hoppas jag att han gjorde det!!!

Jag sa att det fanns en del av mig som inte står ut med tanken på att ens riskera att NÅGONSIN hamna i samma situation igen, dvs att han gör slut. Tlliten är så skadad att minsta gest, eller antydan, från hans sida om att allt inte är okej, så skulle jag ju tro att det var dags för honom att göra slut IGEN. Hur skulle jag kunna komma över det i en eventuell relation????

Han frågade om hur han kunde reparera min bristande tillit. Om det fanns en chans. Jag sa att det nog skulle ta lång tid i så fall. Möjligen utnötningsmetoden sa jag.

Sen åkte jag.

Jag är mycket FÖRVIRRAD. Jag har talat med två väninnor samt min sponsor ikväll. Och jag är fortfarande lika förvirrad. Jag ska INTE fatta några som helst beslut när jag känner mig så här, den saken är klar...

Skönt att vara tillbaka hemma hos mig igen. Och fortfarande är jag snusfri ;-)

---

Drog iväg med väninna, prinsessa och prinsessekompis till vårat äventyrsbad. Och det var en bra idé eftersom vädrets makter inte ville vara oss semesterfirare till lags.

Jag kunde verkligen bejaka mina lustar där vid de lååånga vattenrutchbanorna! Guuu va kul det var! Vi bara tokåkte hur länge som helst. Sprang uppför trapporna och kastade oss utför, knappt några köer heller! Wowieeeee!

När vi kom hem, så gick jag direkt fram till datorn och kollade....Hade han hört av sig?...Den där nya....Nää...

Vad ska jag kalla honom? Tänk om det kan bli något...? Då måste han ju ha ett namn. Det blir Murre. Murre från Skogstibble. Prinsessan och jag läser just Peller Svanslös, och där finns Murre från Skogstibble med. Det passar honom på något odefinierbart vis. Så får det bli.

I alla fall så dröjde det bara en stund så fanns Murre där. Vid sin dator. Vi chattade en bra stund. Jag sa att jag kunde tänka mig att träffas om ett tag, men att det gärna fick ta god tid, hela den här processen. Han höll med. Att träffa någon som helnykter är inte lätt. Fullt med rädslor och så himla sårbart. Ingen alkohol att gömma sig bakom.
Samtidigt kan det vara så vackert. Att vara nykter gör att man blir tokärlig och så himla närvarande. Lyhörd och empatiskt och väldigt sårbart....

Nu ska jag iväg några dagar. Prinsessan och jag ska åka till hennes farmor. Farfar dog för 2 månader sedan och hon är så himla ensam. Jag har försökt ringa henne lite då och då för att prata bort en stund. Och nu passar det att vi åker dit.
Jag har ju möten att åka på denna vecka och ingen barnpassning. Nu kan jag lämna farmor och prinsessan i varandras sällskap och åka på kvinnomöte ikväll.
Allt ordnar sig!

Nää nu ska jag måla lister igen....adjöss!

Alltså mitt mående är okej just nu. Jag har ägnat hela söndagen åt mitt sovrums-projekt. Jag har dessutom hunnit meditera och ätit ordentligt. Inget att klaga på där.

Men men men....sen KUNDE jag ju inte låta bli att bara KIKA in på motesplatsen.se. Jag tänkte bara kolla om mitt konto fortfarande var igång. Det var det. Jag väntade på att färgen skulle torka, och bara såg mej runt på motesplatsen under tiden. Så hittade jag ett bekant ansikte och kunde naturligtvis inte låta bli att skicka ett kort meddelande. Det visade sig vara en kille ifrån min hemmagrupp. Jag vet vem det är. Han har två grabbar och har ungefär lika lång nykterhet som jag. Han kände igen mig också.....

Så det hela slutade med att vi gick på AA-möte, bytte mobilnummer och nu sitter vi och chattar på msn.....suck.

VA FAN HÅLLER JAG PÅ MED??? Shit också. Jag skulle ju hålla mej singel o allt.... Och DET SKA JAG!

Men man kan väl få prata med honom i alla fall va.....? Eller....? Är jag ute på svag is nu igen.....?

I alla fall så är det helt UNDERBART att min lilla prinsessa är hemma igen. Vi får ju kampera ihop nu så länge mitt eget sovrum inte är klart, och det är skönt. Det känns som om det kommer att bli mycket både gos och kel de närmaste dagarna!

---

NU ÄR DET TVÅ VECKOR UTAN SNUS!!!!!   Jippeeeeeeee!!

---

Joo då det var SÅ trevligt. Vackert väder, mycket folk, och mycket gamla minnen som jag vandrade igenom.

Jag är ju född och uppvuxen i Stockholm, så för mig blir det "a walk down the memory lane", att komma dit. Kungsträdgården var full av folk som hoppade bungy jump, klättrade vägg, spelade paint ball och laser dome och diverse artister på scenen. Det var barncancerfonden som fyllde 25 år.

Jag flöt omkring bakom mina solglasögon och bara mööös. Tog en fika på "vårt" ställe. Ett fik där U och jag har fikat några gånger. Men det var okej. Inga jobbiga känslor alls faktiskt!

Sen kom syrran och hennes kille ner. Då satte vi oss på en uteservering. De tog varsin öl, och jag tog en coca-cola. Det var så mysig i solen. Jag kände inga speciella sug efter öl. Tvärtom kändes det kul att få vara med och få slippa bli full. Jag var t.om inne i baren och köpte öl och läsk! Det är första gången jag gör det faktiskt och det kändes HELT okej!

Jag tror att jag ska kalla syrrans kille för skalman. Han är lite som skalman. Snäll, ganska lugn och lite av en bakgrundsfigur. De verkar lyckliga ihop.

Jag skojade lite och frågade om inte skalman hade någon brorsa som var "ledig", eftersom jag tyckte han var så trevlig. Då började de diskutera vilka singelkillar som de hade i sin närhet som de kunde pussla ihop mig med!
Ha ha ha.... Ja ja ja whatever... Jag lovade att komma ner och "titta" på deras eventuella förslag. Titta kostar ju inget ;-)

På eftermiddagen promenerade vi längs Stockholms vatten hem till skalmans lägenhet. Vi skulle grilla hemma på deras tak-terass. Och det var inte kattskit ska jag säga. Han bor på söder, så från hans tak-terass kunde man se ut mot hela havet, finlandsbåtarna, Gröna lund och ända bort till Gärdet med kaknästornet i bakgrunden.

Åt andra hållet kunde vi sitta och titta "ner" på alla de människor som satt och åt och ölade på Mosebackes terass. Hit återkommer jag gärna!
Efter maten gick vi in och sjöng Sing Star. DET är beroendeframkallande! Shit va kul det var! Jag var på så gott humör så vi t. om sjöng "våran" låt. Basshunter och Boten Anna är den låt som jag minns bäst från den tiden när U och jag träffades förra sommaren. Den var ju så HET kring midsommar förra året.

Drog iväg hemåt kring elva-tiden. Men på grund av att tågjäveln var försenad så missade jag sista bussen hem. Shit! Nästa buss skulle gå halv tre! Så jag började gå....

När jag gick där ut genom stan, så hinner man tänka en hel del. Utanför stan slog alla dofter emot mig. Gräs och mogna vetefält. En Sommarnatt att minnas. Jag gick där och funderade. Jag tänkte att jag skulle lifta om det kom någon bil. Men jag kunde ju inte styra så att det kom en bil som skulle precis dit jag skulle.

Så kom jag på att det är så jag vill att mitt liv ska fungera. Jag ska försöka göra ALLT det som jag KAN (dvs i det här fallet att fortsätta gå..), så ordnar min Högre Kraft resten (dvs ser till att det kommer en bil som ska åt mitt håll!)

I mitt liv innebär det att jag sköter mitt liv, min hälsa (andliga och personliga), mina barn, mina vänner. Sedan ska jag lämna över resten ( hur min framtid ser ut, huruvida jag blir tillsammans med U igen, eller om jag träffar någon annan) till min Högre Kraft.

Gud vad det låter enkelt när jag ser det så här på pränt???? I går natt kändes det som värsta "Eureka" -upptäckten....

I vilket fall som helst så kom det naturligtvis en bil som skulle åt mitt håll. Och det är nog så att det är större risk att JAG bryter min del av avtalet än att min Högre Kraft, bryter sin.....

---

Och vet ni va!!! FORTFARANDE SNUSFRI!!!!!!!

---

Jepp! Idag ska jag ut på äventyr! Jag ska ta tåget till Stockholm, till min syster och hennes kille. Vi skulle hitta på en massa skoj. De har varit i Italien så vi ska titta på alla deras bilder, sen ska vi gå ut och äta och "göra" Stockholm!

Jag har sagt till min syster, som är ganska mycket ute i svängen i Stockholm, att jag gärna hänger på nu när jag är singel. Jag tror att hon kanske oroar sig med det här med alkoholflödet i Stockholms krogliv, och hur det ska påverka mig. Men jag har sagt att det ÄR okej! Det stör mig inte när andra dricker. Bara jag VET att jag kan åka därifrån när jag vill. För efter det att folk har intagit en viss mängd alkohol så blir jag jävligt ensam. Ingen är kontaktbar längre och att kommunicera blir omöjligt.

Men jag vill ut! Ut i svängen igen! Nu när jag är singel så SKA jag ut och kolla "marknaden" (Observera att jag sa "kolla"!!!)

Nu på morgonen, när jag stod och målade fönsterlister i mitt nya sovrum, så kom jag att tänka på en sak. Jag mår SÅ BRA, när jag sysslar med något som tar hela min uppmärksamhet. T.ex. målar, eller dansar, eller åker motorcykel, eller umgås med vänner (bloggar!).

Det är när min hjärna "inte har något att göra", som jag mår sämst. För då hittar min hjärna på en massa hyss. Spelar upp gamla inspelningar om att jag inte duger som jag är, att jag aldrig kommer träffa någon som kan älska mej osv osv...Eller så drar U-skivan igång. Också en gammal svensktopp-klassiker  ;-) Den handlar helt om att jag analyserar hur han tänker, vad gör han nu, varför har han gjort som han har gjort osv osv.

Båda dessa inspelningar är trista, helt meningslösa, inte med sanningen överensstämmande, men går INTE att stänga av! Enda sättet är liksom att hålla hjärnan sysselsatt med lämpligare saker. BRA! Då vet jag det!

Så nu ska jag hoppa in i duschen, göra mig riktigt fin och sen Wroooom! Stockholm! Here I come!!!!!!

---

FORTFARANDE SNUSFRI ! JIPPEEEEEEEEEE!

---

Jepp nu är det dags igen...Jag KAN inte låta bli liksom.
Ikväll är det Claes Löfgrens som spelar också. Dom är skitbra!

Jag mår SÅ bra när jag är på dans. Det är liksom hemtamt. Och myysigt. Tänk ibland när man råkar på någon riktig goding. En karl som både kan dansa bra, och liksom dansa tight och sensuellt också. Wow! Då vill jag inte att låten ska ta slut.

EA-mötet var bra. Fick ur mig det som jag gick och bar på i alla fall. Mötena fungerar ungefär likadant som att blogga. Jag får ur mig mina känslor, och därmed medvetandegör jag hur jag tänker. När jag blir medveten om hur jag tänker, så får jag också ett val över hur jag vill agera på dessa tankar.
Det blir då inte som förr, bara autopiloten som styr och reaktioner på känslor.

Men efter mötet gick vi iväg 4 stycken för att fika. En stoor Chai latte och kladdkaka med grädde i gott sällskap....Mmmmmm

Vi fortsatte att ventilera våra känslor. De andra tyckte att jag inte alls var kär i U, utan bara besatt. Ungefär som jag tidigare var utav alkohol.
De menade att egentligen har jag inga känslor alls för U, utan jag är besatt av MINA KÄNSLOR för U. Och det har inget med hans person att göra.
Vad gör man åt detta då?
Tjaaa.... Rådena kunde tyvärr sammanfattas i TOTAL AVHÅLLSAMHET! Att sluta på eftervården, sluta samåka osv osv.... ATT ALDRIG MERA TRÄFFA HONOM.
Annars skulle det vara som för en alkoholist att bara dricka lättöl....Dvs omöjligt!

Tjaa jag tog åt mig råden, men jag vet inte......Jag KAN nog inte avhålla mig från U. Ännu iallafall. Jag är så fast liksom.....Fast han är så egofixerad och alla andra dåliga egenskaper så vill jag ha honom ändå.

Nää nu lägger jag undan honom ett tag, FÖR NU SKA JAG UT O DANSA!

                        HEJJSVEJJS!!!!

Det känns tomt här. Det ekar i mitt nya sovrum, vilket inte är så konstigt eftersom jag har tömt det och håller på och renoverar.

Men det ÄR tomt. I mitt hus. Just nu.
Mr Stoneface kom just o hämtade tonårsgrabben. De ska åka på 5-dagars i Östergötland. Och prinsessan kommer först på söndag. Och jag har inget jobb att gå till. Inte idag.

Satt en lång stund med mina falukorvsskivor i köket. Lyssnade på tystnaden. Kände på den. Som man känner på en fiende. Känner fienden på pulsen. Hur farligt kan det vara.....?

Det kändes.....sorgset.

Tänkte på min sorgliga, onåbara mamma. Och på Mr Stoneface som aldrig visar något. Och nu U, som inte vill prata om nånting viktigt, utan helst vill referera alla roliga reklamsnuttar han har memorerat sedan senast.

VARFÖR? Varför omger jag mig med så onåbara människor? Jag känner mig ju så jävulskt ensam.

Jag blir mest sorgsen över att jag aldrig fick vara liten, ledsen och behövande när jag växte upp. Och nu omger jag mig med likadana människor. Som inte heller kan låta mig vara liten och behövande. Jag ska bara orka, orka, orka, och le, och le, och le, och trösta, och trösta ,och trösta alla andra. Men jag då?

När ska jag möte en människa som finns där när JAG bryter ihop och behöver tröst???

Nu ska jag iväg på EA-möte. Och det kan jag behöva, eller hur? EA står för Emotions Anonymous, och är för alla oss som har känslomässiga problem. Precis vad jag behöver!

Yippeeee! Vad kul det var i går kväll! Jag och en kompis som jag träffade på dansen i fredags, åkte ner till Stockholm för att dansa i Hågelby parken. Med mina nya dansskor o allt!

Det var liksom utomhus, under ett jättelikt vitt cirkustält. Men det var bara ett tak, så det var öppet runt omkring. Det var så vacker natur, och så bra musik, och så dansanta KILLAR! Wow! Jag var alldeles hög, på må-bra-hormoner under hela hemvägen!

Den här kompisen som jag träffade på dansen i fredags, ja han nämnde att han skulle till Hågelby. Och då frågade jag om jag kunde hänga med (jag har hört att det ska vara så bra dans där). Så vi samåkte från min stad. Och det var bra, för efter alla bilresor till möten så har jag inte RÅD med mer soppakostnader.

Han var trevlig, men jag var väldigt tydlig med att jag inte var intresserad av någonting annat än vänskap. Jag sa att jag var nykter alkoholist och nykter sedan snart 2 år. Vi hade väldigt bra diskussioner i bilen, så det blir nog mer samåkning med honom till fler danser!

Eftervården i går var också mycket bra! Vi hade en "sommarvikarie" där igår som var specialicerad på mental träning. Han är även yoga- och meditationslärare och föreläser mycket för olika företag. Otroligt intressant! Han kommer även nästa vecka!

Jag hann knappt inte prata alls med U på eftervården. Jag hade åkt motorcykel dit på småvägar och kom 10 minuter sent. Sedan var det bråttom därifrån också, eftersom jag skulle samåka ner till Hågelbyparken och hade en tid att passa.

Men jag hann säga att det kanske inte blir någon mat/fika/samåkning nästa onsdag eftersom jag har prinsessan hos mig nästa vecka. Han svarade konstigt nog att "vi kan väl skippa det där med mat och bara samåka", med det var ju inte DET jag sa??? Jag fick säga om igen att jag kanske inte kan åka ALLS om inte jag får barnvakt.

Så jag tror att han kanske också hade fått kalla fötter angående det där med mat/fika.... ELLER så är han så medberoende så att han sa så, för att han trodde att JAG inte ville äta/fika, och för att underlätta för mig att slippa...?
Fy FAN vad det är svårt med ÄRLIGHET med vad man tycker / tänker!!!! Vi är båda två så SJUKA i våra beteenden, och mer vana att vara i andras känslor, än att ta ansvar för våra egna. Så vi förstår till sist inte vad som är EGNA känslor och vad som är ANDRAS. Oj oj oj.... Det kommer att bli en mycket tuff resa OM det ska bli vi två en dag...

---

FORTFARANDE SNUS-FRI !!!!!!!!

---

Ja TACK Ankan för din mycket berättigade fråga. VILL jag verkligen sitta i samma bil som U ända till mötet? Utan andra människor närvarande heller (alla de andra drog sig ju ur...)?

Just då, igår, så fanns det INGENTING annat jag hellre ville. Nu på torsdag morgon så inser jag hur sjukt det är. Jag är fortfarande besatt och håller på och dribblar med mina sanningar. Jag ser det så tydligt nu. Att vara besatt innebär enligt Anonyma Alkoholisters Stora Boken, att en tanke blir större än alla andra tankar. Tanken, eller fixeringen, tar liksom plats från de andra sunda tankarna om livet. Så att jag låser upp livets flöden och min egen öppenhet inför livet. Jag blir avstängd!

Men i alla fall så gick det SÅ BRA! Att samåka med U alltså. Jag har ju varit hyfsat känslomässigt stabil ett par dagar nu. Jag har verkligen känt att mitt hat och min ilska mot U har ebbat ut. Kvar finns bara en stor kärlek och medkänsla med honom. Och den varma, kärleksfulla känslan i magen lyckades jag bevara under hela kvällen. Det kändes som att jag hade direktkontakt med min Högre Kraft.

Han är så RÄDD. Han kan gömma sig bakom all världens fallskärmshoppande, MC-bedrifter, talarmöten, mediteringsveckor osv osv, men jag ser hur rädd han är. Vi talade i princip inte alls om oss, utan höll oss till neutrala samtalsämnen på både dit- och hemresan. Han nämnde bara sin mamma lite kort i förbifarten, och jag kunde kontollera min ilska då med.

Vem är JAG att önska eller ha förväntningar på att han ska vara annorlunda än han är??? Det är ju DET som skapar min ilska! Att han inte gör/agerar som JAG vill. Att han inte klipper kontakten med sin mamma, att han inte säljer sitt hus och flyttar, att han inte bryr sig om mig alls, att han bara pratar om sig själv osv osv...

Mitt känslomässiga läge just nu är, att jag vill, och kommer att ,älska honom så länge som mina känslor GÖR det. Men jag vill inte vara tillsammans med honom (kanske inte han heller vill, det vet jag fortfarande inte...). Jag behöver lära mig att ta ansvar för MITT LIV. Inte ha förväntningar på hur HAN ska vara /göra. Och så länge som jag känner så, så är det inte lämpligt att ha en relation.

I alla fall, innan vi skildes så fick jag en otroligt underbar kram. Jag KUNDE inte låta bli att fråga om jag fick ge honom en puss också. Han har så underbart vackra läppar, och att se dem så nära mig..... Shit! Jag har INGEN chans att kunna sätta stopp känner jag nu.....Inte när han är SÅ nära.

Då frågade han om vi skulle samåka nästa onsdag också. Ja det kan vi väl, sa jag.
"Då kan du ju komma hem till mig innan, och titta på din blomma" säger han då.
Jag köpte en blomma då han fyllde år och skickade den via internet till hans blomsteraffär, så jag har aldrig sett den med egna ögon.
Men då sa jag till honom;
"Vad är det EGENTLIGEN du vill, för det är väl inte att jag sak komma och titta på en blomma?"

Och då erkände han att han egentligen ville att jag skulle komma och fika eller äta hos honom innan vi skulle åka på mötet, men att han var så rädd för att säga det. Han är så rädd för att jag ska säga nej.

På hemvägen fick jag den tanken att han aldrighör av sig på telefon eller sms, bara för att han är så rädd för att jag ska säga ifrån? (Och det planerar jag ju iof. att göra också.) Men det är HANS problem. Om han är rädd och förlorar mig på grund av den rädslan, så är det HANS problem att lösa, inte mitt.

I alla fall så sa jag JA till nästa onsdag. Förhastat va? mmmm jag vet. Jag har nog ingen barnvakt ändå nästa vecka, för prinsessan kommer ju från Tyskland på söndag. Så det kanske räddar mig. Den här gången.........

---

Och det är läskigt, för jag vet inte om U kommer att vara där.

Jag har försökt och försökt att få fler att vilja samåka med mig dit. För det är rätt långt bort och det kostar mycket soppapengar för mig. Och igår på kvinnomötet så var det 4 stycken som visade intresse för att åka.
Då lovade jag mig själv att om NÅN vill samåka så åker jag från min hemstad i vanlig tid. Om INGEN alls vill samåka, så skulle jag "få" sms:ssa till U och fråga om samåkning.

Han skickade ett sådant sms förra veckan, så det måste ju va ok att fråga va?

Eller håller jag på o dribblar och förhandlar med mig själv nu igen???

I alla fall så var det INGEN av de där tjejerna som slutligen kunde, så jag skickade dessa rader till U:
"Samåkning ikväll?Kram"

Men jag har inte fått något svar,och jag måste åka nu om jag ska hinna....Fan också.Men jag ska INTE låta detta påverka mitt i övrigt glada och kärleksfulla humör! Så det så!

Återkommer inatt med mera info......

---

Andra semesterdagen har gått till ända. Dagen har varit lugn och känslosam på något sätt. Jag har känt mig i direktkontakt med min Högre Kraft ända sedan i morse.

Tonårssonen och jag åkte in till stan på förmiddagen. Han skulle klippa sig och jag skulle köpa dansskor. Det var ett märkligt sammanträffande att just den frisör som han ville gå till, låg vägg i vägg med den nyöppnade dansbutiken!

Jag hittade ett par underbara mjuka svarta dansskor med mockasula för 599 kr. Jag har velat ha ett par sååå länge nu. Jag ska ju ut och dansa både torsdag och fredag kväll så jag behöver bra skor! Det känns viktigt att satsa aktivt på mina intressen just nu. För att  bygga upp min självkänsla!

Väl hemma igen, så tog jag mig tid att meditera. Sen körde jag en sväng på motorcykeln innan jag ställde mig att måla lister i mitt nya sovrum! På kvällen var jag på ett helt underbart kvinnomöte. Bara massor med kärlek och andlighet i det mötet! Jag ÄLSKAR verkligen dessa kvinnor!

Så allt som allt har jag satsat på BRA saker idag! Så därför mår jag också bättre och bättre!

Men en sak irriterar mig fortfarande. Och det är att U fortfarande äger en sådan stor del av min hjärnaktivitet. Jag skulle vilja säga att 60-70 % av mina tankar involverar honom på något sätt. Min sponsor säger att det beror på min beroendepersonlighet. Att jag så väldigt lätt fixerar mig /blir beroende av olika saker. Män, sprit, sex, snus, cigaretter osv osv....
Hon säger att det kommer att ta tid att få honom att försvinna helt ur min hjärna. Jag måste ha tålamod, precis som med alkoholen. Envist och tålmodigt ska jag fortsätta göra rätt saker, en dag i taget! 

---

JAG ÄR FORTFARANDE SNUSFRI!!!!!!!!! IDAG ÄR DET DAG 8! JIPPEEEEEEEEEEEEE!

---

Jag trodde jag skulle vara skiträdd när jag vaknade i morse. Måndag morgon och INGA semesterplaner. Fatta! 4 veckor kvar innan jag får åka till jobbet igen! Klart ångest laddat.

Men det var lugnt i morse. Solen lös in i rummet från en blå himmel. Låg en stund och riktigt kände efter. Lyssnade. Om ifall jag hade någon ångest.....Men det var tyst. Lugnt och tyst i skallen.

Efter frukost satt jag tyst en stund i vardagsrummet. Tonårssonen snarkade lugnt. Jag ville inte ha radio eller TV på utan jag vill verkligen ta mej tid att våga sitta själv i tystnad. Det var inte så läskigt faktiskt.

Sen tog jag en löparrunda i skogen. Va vackert och fräscht det är i skogen på morgonen! Kanske ska försöka göra det varje morgon? Vi får väl se...

Jag har varit inne i stan på lunchmöte. Kul för det kan jag ju bara göra på jul- och sommarloven. Träffade en underbar gammal vän från min tid som nynykter! Vi gick o fikade på stan. Hon har hoppat av sitt chefsjobb på Eriksson för att följa sin dröm om att bli ansiktsts- och huderapeut. HÄFTIGT! Vi bubblade på båda två om allt som hade hänt o sen bytte vi telefonnummer. Vi har SÅ mycket gemensamt hon o jag!

Nu har tonårsgrabben ringt o beställt pizza, så nu måste jag åka o hämta. Vi ska hyra en bra film ikväll. Jag ska INTE på möte ikväll. Måste ju hålla mig hemma NÅN kväll med grabben också!

---

Ja så dåligt som jag mår just nu, vet jag inte om jag någonsin har mått. Jag tror att min nikotinabstinens kan ha med det hela att göra också.

Jag orkar inte skriva så mycket, ska på midnattsmöte i kväll, och jag vet att jag ska hålla mig nära vänner. Jag har ringt ett par väninnor under dagen också.

Jag bara gråter och gråter och gråter..... Det som U sa i torsdags, tror jag drog igång hela tåget igen. Hela mitt sorgetåg....

Som tröst, för jag VET att jag brukar bli gladare, så åkte jag på dans i går kväll. Och det VAR kul. Träffade vänner både från gemenskapen och andra vänner. Men det var på hemvägen....MIN JUBELIDIOT!!!!!!! Tog jag fram mobilen och skickade ett sms till U. Fan Fan Fan också! Jag som har svurit på att inte göra det.....MegaFAAAN!

Jag skrev hur ofantligt mycket jag saknade honom och att dansa med honom. Som vanligt KRÖP jag och bad om förlåt för allt, förlåt för mina känslor, förlåt för mitt sms, förlåt för att jag stör osv osv osv... FAN VAD JAG ÄR YNKLIG!!!

Som svar kom ett kort sms:
"Be inte om ursäkt för det du känner, dina sms stör inte. Kram"

Så skrev jag IGEN.....
"Jag tycker det är SÅ jobbigt när mina känslor är obesvarade, och jag VILL INTE störa dig, när jag vet att du inte vet vad du känner för mig. Jag ska försöka få bättre kontroll på mina känslor..Hejdå "

Som svar kom:
" Det där tänker jag inte kommentera. Du vet mycket väl varför jag gjorde slut"

GUD VAD JAG HATAR HONOM! JAG HATAR, HATAR, HATAR, HATAR SÅ IN I HELVETE MYCKET!

Hur FAN kan han vara så jävla kontrollerad????  Och vad är det för HÅL i mig som jag inte orkar med???
Shit nu gråter jag igen...

Allt jag skulle önska är att få bli omhållen i hans famn bara sitta tyst och bli omhållen. Är jag så körd i skallen för det.....? Jag ORKAR snart inte längre.......

Det började bli tungt att komma till jobbet om morgnarna. Jag var rädd för att stinka alkohol. Jag tuggade ständigt på halstabletter eller tuggummi för att det inte skulle stinka gammalt vin om mig.

Ibland när jag gick på toa, tyckte jag att det bara luktade vin om mej. Och det var ju inte så konstigt. Jag åt ju inte längre särskilt mycket. Jag bara drack. Alkoholen räckte längre, gav mer effekt om jag hoppade över maten. Och det var vad jag gjorde. Hela jag måste ha varit som inlagd i vin.

På vägen till jobbet, var jag ju oftast bakfull. Men jag mådde sällan illa. Jag hade bara en tung avstängdhetskänsla i mig. Hjärnan höll äntligen tyst och jag kunde faktiskt vara "här o nu" när jag var riktigt bakis. Hjärnan fungerade liksom inte då. Så jag trivdes ganska bra när jag var bakfull.

Det var värre på väg hem från jobbet. Då kunde min hjärna dra iväg desto mer. Fördömanden, skuld och skamkänslor, rena rama juridiska utlägg som konstant fördömde mig och förminskade mig. Det var olidligt! Då gällde det att komma hem snabbt, och få i mig det första glaset för att få tyst i skallen.

En dag höll jag på att åka fast för rattfylla. Då svor jag på att söka hjälp. Tyvärr var detta första dagen på semestern, så bara ett par dagar senare så hade jag förträngt hela incidenten, och fortsatte dricka som förrut.

Jag klarade mig enbart för att polisens utrustning krånglade. Jag hade druckit vin hemma innan vi for, och jag satt med en burk starköl i handen när polisen vinkade in mig. Jag hade barnen i bilen och bilen var semesterlastad. Vi var på väg ut till segelbåten. I klänning och uppsatt hår vinglade jag ur bilen. Jag svor på att nu fick det vara slut på det här. 

Eftersom polisen inte lyckades få sin testutrustning att fungera, så körde de mig och barnen tillbaka till bilen och jag fick bilnyckeln i handen och kunde fortsätta köra, full som jag var! Om de bara hade vetat.....

Det var många hemska konsekvenser som inträffade under den här perioden. Jag svor ofta på att bättra mig, men jag visste inte då, att det var en sjukdom jag led av. Jag trodde bara att jag hade dålig karaktär och saknade självdiciplin. Mot slutet trodde jag faktiskt att jag höll på att bli tokig, ja vansinnig helt enkelt. Att jag skulle hamna på psyket förr eller senare.

Den konsekvens som till sist fick mig att lyfta telefonluren och be om hjälp, inträffade sensommaren 2005. Jag hade i min roll som chef, bokat in en hel aktivitetsdag tillsammans med min grupp. Vi skulle ha diverse aktiviteter under dagen, alla ackompanierade med alkohol. När kvällen kom, var jag naturligtvis rejält onykter. Många hade redan bestämt sig för att avsluta kvällen, men som vanligt var jag alltid den som sist hängde kvar. Det blev efterfest, och jag blev den enda kvinnan i gruppen som hängde med. 
Jag har mycket vaga minnen av det som hände, men jag vet att jag hamnade i säng med en av de absolut yngsta i min personalgrupp. Det var så olidligt skuld- och skamfyllt det som sedan hände. Att jag i min roll som chef hamnar i säng med en 25-åring!! Sjukt!

Jag trodde att jag bokstavligen skulle försvinna genom golvet när jag nästa arbetsdag skulle möta dessa människor på min arbetsplats. Bara det faktum att jag INTE VISSTE exakt vad som hade hänt den natten och vilka rykten som gick i personalgruppen var fruktansvärt.

Direkt på måndag morgon tog jag telefonluren och slog numret till företagshälsovården. Jag bad om att få boka en tid med alkoholterapeuten Mr P.

---

Jipppeeee! Äntligen fredag! Snart semesterstart!

Jag TROR att jag är glad. Men samtidigt är det läskigt. För det blir den första sommaren i mitt liv som jag är ENSAM. I alla fall bitvis ensam, när jag inte har mina barn.

Men jag menar första sommaren som singel. Hur ska det gå? Men jag har ju så många vänner. Faktiskt. Jag kan alltid ringa någon om det blir för hemskt. Eller gå på ett möte.

Men jag ska också öva mig på att vara alldeles själv. Jag ska försöka få min självkänsla att växa genom att ta ansvar och göra ansvarsfulla saker (att sluta snusa var ett sådant val) , som ger mig en känsla av kommando över mitt liv. Jag ska måla på mitt hus. Jag ska riva en vägg i mitt sovrum så det blir större. Och allt det som hör till. Nya tapeter, måla lister, välja golv osv osv... Det blir nyttigt.

Sen ska jag ju läsa MC-teorin. Jag VILL verkligen klara teoriprovet.

Så det ska nog bli bra. Det gäller bara att jag håller mig borta från offer-toffel rollen, som bara suger ur min energi. Då kommer jag INTE att få något gjort. Då kommer jag ligga kvar i sängen och tänka på så synd det är om mig som är så ensam och oälskad, dumpad och kränkt.

Nej jag måste tänka att;
Så här VILL jag ha mitt liv. Just nu VILL jag vara singel. Jag BEHÖVER det! Och sedan försöka fokusera på BRA saker att göra, som GER mig energi!

---

Jepp! Min plan är klar! Sommarlov,  HERE I COME!   Wowwweeeeeeeiiii..............................

---

Jag bara måste få skriva av mig. Det var lugnt under praktiskt taget hela eftervården. Efter sinnesrobönen så vände jag mig mot U och frågade om han hade med sig mina saker. Förra veckan hade jag ju bett honom packa ihop det sista av mina saker hemifrån sig. Jag vill ha tillbaka allt mitt.

"Jag har allt ute på motorcykeln, i sidoväskan", säger han. Han gör sig ingen brådska minsann, utan tar sakta och makligt på sig heela motorcykelstället.
Jag står där och bara suckar och stampar.... Jag som är van att först av alla kasta mig ut och därifrån, får stå och vänta o vänta och se på när en efter en av de andra droppar av. Det börjar nästan kännas utstuderat från hans sida.
"Du har väl inte bråttom någonstans idag heller"; säger han. Vafan vet han om det; tänkte jag, men sa inget.

Väl utanför så tar han fram plastkassen med mina saker.
"Jag hade helst velat att du kom hem till mig själv och hämtade dina saker"; säger han då.
"Varför då?" Frågade jag.
"Åka dit och hämta en kasse och sedan? Hejdå?" Verkar onödigt, tyckte jag.

Så plötsligt så säger han, med min kasse i handen;
"Du vet väl att jag är förälskad i dig!"......

Jag blev alldeles paff!!! Vaddå förälskad? Han vet ju inte ens vad kärlek är, sa han ju i Kristihimmelsfärdshelgen!!! Så jag frågade honom;
"Jamen du vet ju inte vad kärlek är?, det sa du ju när du gjorde slut?"
" Hur kan du då veta att du är förälskad?"

Då kom det tragiska svaret: "Nää jag vet fortfarande inte vad kärlek är....."

Då bara exploderade jag! FAN JAG ORKAR INTE MER! Jag slet åt mig min kasse! Slängde den, allt vad jag orkade, rätt in i min bil (jag hade bildörren öppen och bilen igång för säkerhets skull....).
Sen sa jag med jävligt dryg röst;
"Återkom när du har tagit reda på det då!" 
Sen hoppade jag in i bilen och drog iväg utan att en endaste gång vända mig om och titta bakåt.

Jag hade puls i 200 som vanligt, men FAN vad jag mådde bra inuti! För en gångs skull fick JAG säga ifrån. Och jag kommer INTE att sörja om han inte hör av sig! Han får banne mig bestämma sig någon gång!!!

Tillbringade eftermiddagen med att titta på en DVD "Underbara älskade" (vacker film, grät massor!), sen var jag ute och sprang en sväng i skogen. Nu ska jag duscha och lägga mig o läsa en bra bok! Fan vad jag mår bra just nu! Självkänsla - Here I Come !!!! Yiipppeeeeeee!

---

Nu är det tredje gången morsan ringer och frågar om jag inte har ändrat mig. Om att åka till Finland (hmm drömmen om Finlandsfärjan känns märkligt bekant...) och hälsa på släkten.

Hon hade bokat in mig och Prinsessan under den veckan som tonårssonen springer 5-dagars med Mr och Mrs Stoneface och hennes barn.
Men så förra veckan, efter den där drömmen, kom jag på att jag inte alls vill åka.

Det är ju liksom därifrån ALLT det sjuka i våran familj kommer ifrån. VARFÖR skulle jag utsätta mig för det??? Kanske någon gång i framtiden i studiesyfte att jag skulle åka, inte annars.

"Ja nu bokar jag av era biljetter, bara så du vet det" ; säger morsan i telefonen. I meningen efter säger hon "Men det GÅR ju att boka om förstås om du ändrar dig?".

Men jag har ju sagt nu 5 gånger i bara det HÄR telefonsamtalet, att jag INTE vill åka! Ska det vara så svårt att förstå?
"Jamen de blir ju så ledsna om ni inte kommer...." ,säger hon.
"jamen jag KAN inte åka för att göra DEM glada!!", kontrar jag med.

Ohh va jobbig hon kan vara. Det är SÅ tufft att sätta gränser mot henne, särskilt när hon är så HELT gränslös själv.

---

Jag hade en konstig dröm i torsdags natt, innan jag skulle åka bort med morsan och barnen till Göteborg.

Jag och barnen var på en Finlandsfärja. Och vi hade två hytter. Av någon anledning så hade tonårssonen egen hytt, medan Prinsessan och jag delade hytt i en annan ände av båten.

Plötsligt när vi promenerar runt där på båten, så minns jag att vi har stämt träff med morsan. En lunchträff. Färjan ska stanna någonstans en kort stund (Mariehamn?) och vi ska hoppa av där för att äta lunch.

Men jag upptäcker att det börjar bli bråttom. Jag säger till tonårssonen att han måste gå till sin hytt och göra sig i ordning. Kom till våran hytt när du är klar; ropar jag till honom innan han försvinner.

Jag och Prinsessan försöker hitta tillbaka till våran hytt. Men de har spärrat av vägarna på grund av att restaurangen redan har påbörjat sin lunchservering. Vi får ta en annan väg, byta hiss, hamnar på fel våningsplan osv osv... Till sist får vi gå igenom lek-rummet för att komma fram till våran hytt så nu är vi väldigt sena. 

Jag hittar inte den klänning jag ska ha. I hyttens fönster ser jag hur vi närmnar oss land och jag blir mer och mer stressad. Prinsessan försöker hjälpa mig med mina olika kläder som jag provar. Och den ena kombinationen är värre än den andra. Jag sliter av och på olika kläder och försöker att inte snäsa åt Prinsessan. Jag undrar var tonårssonen tagit vägen.

Till sist ser jag i fönstret att båten står stilla vid land. Vi måste sticka iväg nu. Jag tar Prinsessan i handen och springer. Vi går ut på däck utomhus. Det är vinter och jag ser att morsan och tonårssonen står i land och vinkar. Färjan har liksom ingen reling, bara en låg kant och det ligger drivor med smutsig snö över hela däcket.  

Just då börjar båten att glida iväg ut från land. Prinsessan släpper plötsligt min hand och börjar springa mot båtens låga reling. Jag ser hur hon tar ett stort hopp och jag skriker NEEEEEJ, för jag är så rädd att hon ska ramla i det svarta vattnet.  
Men hon klarar sig. Nu är det jag som börjar springa. Jag ser hur marken sakta rör sig i sidled längs relingskanten. Jag kommer aldrig hinna hoppa, tänker jag. Jag springer och springer och det känns som kroppen bara är tuggummi. Jag kommer ingenstans. Jag inser mer och mer att jag inte kommer att kunna hoppa. Morsan och barnen står tillsammans i land och väntar. Här någonstans så vaknar jag. Alldeles kallsvettig.

Mest ångest hade jag då jag insåg att Prinsessan skulle hoppa. Och då jag trodde att tonårssonen var borta. Vilken fasansfull dröm! Tolka den ni om ni kan!

SKönt att helgen med morsan inte blev som i drömmen! Men ofta drömmer jag just inför större händelser som ska inträffa. Kanske som en slags förberedelse? Vad vet jag!

Jag känner mig mycket omtumlad efter gårdagens möte. Jag kände mig hyfsat trygg med mina kvinnliga vänner, då vi kom ner till mötet. Vi hade varit o fikat på M&B. Jag berättade läget direkt. Att jag behövde deras trygghet ikväll. Att jag INTE ville bli lämnad ensam någonstans under kvällen osv osv. (Känns som om jag var fjorton år eller nåt, men så rädd är jag faktiskt...)

Redan före mötet dök han upp bakom min rygg. Jag ryckte till som av en elektrisk stöt när jag såg att det var han. Fy va rädd jag var! Pulsen var väl uppe i 200 knyck sådär. Han frågade om han fick en kram och det fick han. Suck va myyyysigt.....♥♥♥♥♥

Men FY va pinsamt tyst det blev, som TUR var dök M upp och räddade mig från den pinsamma tystnaden. Hon hade bokat platser åt oss längst fram och jag gled tacksamt iväg.

Det var talarmöte idag, och GISSA vem som var 5-minuterstalare! Jo U!.... Och där sitter jag längst fram och bara vill sjunka genom golvet.

Men sen blev jag ganska stolt också! Vad modig han är! Han var bra! Det har visst skett en del inom honom också under den här tiden....

L uttryckte efteråt att "Upplevde att han på nåt skumt sätt bad dej om ursäkt där uppe".
Ja inte vet jag. Men jag blev alldeles varm och öm i hjärtat i alla fall.

Men jag är fortfarande så rädd!!  Jag smet ut efter mötet. Sa bara hejdå till de närmaste kvinnorna. Jag såg U i ögonvrån men jag lyckades smita iväg utan att någon såg mig.

Väl i bilen fick jag dåligt samvete. Skickade ett kort sms;
"Grattis! otroligt modigt gjort! Kram"

Efter en timme kom ett svar:
"Tack! D måste ha synts hur nervös ja va? Ville haffa dej på vägen ut men du va bara borta. KRAM"

Jag grät hela vägen hem. Jag satt o hulkade och grinade och skvalade. Alla servetter i bilen är nu slut. Jag vet inte riktigt varför jag var så ledsen. PMS, inget snus, sorg?

Jag är rädd. Rädd för att han växer. För att jag bara "lyckats ha" förhållanden med svaga misslyckade män. Inga andra har verkat intresserade av mig. Om han då växer sig stark och självständig. Varför i hela friden skulle han vara intresserad av mig då?

Förresten vågar jag inte. Fortsätta med U. För jag fixar INTE att riskera att någonsin gå igenom det helvete som jag har haft de senaste månaderna, igen. Bara RISKEN att hamna i detta läge igen, gör att jag hellre förblir singel i resten av mitt liv faktiskt.

Fegis va? Mmm eller så börjar jag få lite självbevarelsedrift kanske...

Eftervård i dag igen....Fan va jobbigt.

suck, suck, suck, suck, suck.....................

---

Oj vilken puls jag får....Av ett jäkla sms. Åh nej... fingrarna slinter på knapparna, fan va nervöst. Ok här är det;

"Hej! Om du vill så kan vi samåka ikv. Ja tänkte åka strax före 6 fr XXXKöping. KRAM"

Jaha....ok... hmmm... Jo jag ska i och för sig på möte ikväll. Men hallå? Samåka? Det känns lite som att dela sovsäck med en främmande man.... Jamenar vi har ju inte ens TALATmed varandra på VECKOR?!

Jag kan bara tänka mig min svettiga ångest av att sitta där två decimeter från honom i en timmes tid i hans bil.... HA ha ha ha...DET hade ju blivit en HÖJDARE nu när jag har slutat snusa! HA HA HA.... Jag kan tänka mig min del av konversationen;

-"Öhhhh....Vaaaah?
-Uschäääkta va saaa rruu?
- Taala inte schåå fort.....

Fniss...nää du gubbe lille, det blir inget samåka av! Som tur är så brukar vi vara ett gäng tjejer som fikar en timme innan mötet, så jag åker dit tidigare. Och laddar upp stöd och kraft så ska nog det här gå bra! Jag skrev bara ett kort svar;
"Hej o tack, men jag kan inte. Vi kvinnor träffas o fikar halv sex, före mötet p onsdagar.
Kram"

Behöver knappt hälsa på honom för det brukar vara mycket folk där. Jag nickar nog bara lite avmätt, nonchalant åt hans håll...


BLÄÄÄÄHHHHHH............Va jag är less på honom. KAN han inte bara försvinna från jordens yta, så vore allting så himla mycket enklare!!!!!

---

Jo tack jag överlevde! Och barnen med. Annars brukar jag ha en gräns på 1 dag tillsammans med morsan. Det räcker mer än väl. Men nu hade hon ju faktiskt tagit på sig spender-byxorna och bjudit oss på en helg i Göteborg. Då kunde jag ju inte gärna avböja.

Och jag tror att barnen har haft kul. Liseberg på lördagen och Universeum på söndagen. Vi har åkt spårvagn och bott på hotell. Badat i hotellpoolen och ätit underbar hotellfrukost.

Själv tyckte jag att samvaron med barnen, hotellpoolen och den där hotellfrukosten var det bästa på hela helgen. Tågresan blir lätt seg, men lättades upp av kortspel och det sociala när t. om tonårssonen är med och spelar, vilket inte händer så ofta nu för tiden.

Morsan höll sig mer eller mindre i skinnet. Hon fick ett kort utbrott ( hon hade laddat länge på den tror jag) på söndag morgon. Vi skulle precis checka ut, då jag frågade henne om hon hade lämnat in hotellnycklarna. Nej, det behöver man inte, säger hon för de gör nya nycklar till varje gäst.
Joo de gör de förstås, men det är ju bättre för miljön om man lämnar tillbaka dem så att de kan programera om dem, svarade jag då.
Då exploderar hon och anklagar MIG för att jag är så jävla grinig???
Jag stod där som ett stort frågetecken, för hon såg helt skitförbannad ut. Jag var inte alls arg så jag bara släppte hela grejjen.

Vad hon gör är att hon går och irriterar sig på saker så att det byggs upp inom henne. För hon klarar inte av att vara ärlig med vad hon tycker. Sen kan hon inte härbärgera ilskan tillslut, när det blir för mycket, så då måste hon projicera ut det på någon i omgivningen. Då kan minsta lilla pryl, ofta när hon feltolkar någons avsikter, göra att hon exploderar. Och det blir oftast en alldeles opropotionell reaktion.

På kvällen erkände hon, att hon alltid har varit rädd för mig. Rädd för MEJ? Jag blev så förvånad. Joo hon sa att hon var så rädd för mina åsikter och min kritik, och så hade hon alltid känt det.
Så hon har alltid försökt vara till lags, anpassa sig efter hur hon har TROTT att jag vill att hon ska vara osv osv...

Jag förklarade för henne att jag tror att det beror på att jag alltid har varit mer hennes mamma än vad hon har varit min. Hon har alltid sökt min bekräftelse och mitt erkännnande till allt hon har gjort, ända sedan jag var liten. Men hur mycket jag än bekräftade henne så var det aldrig nog för henne, så i 20-års åldern sa jag ifrån. Jag ORKADE inte dra min bekräftelsevals en gång till. Det var som ett förinspelat teaterdrama. Så här kunde det låta;

-Jag är en sån hemsk mamma. Hur kan ni stå ut med mig när jag är så hemsk. Det kanske vore bättre för er på barnehem eller att ni får en annan mamma.
- Nejmen så får du väl inte säga! Mamma du har ju gjort så gott du har kunnat! Vi älskar ju dej precis som du är, förstår du väl.
- Jamen ni är ju så arga på mej jämt.
- Nejdå vi är inte arga. Du borde väl vara stolt över att du ensam har klarat av att fostra 3 barn. Ingen av oss är ju kriminell i alla fall ( bara alkoholister, relationstörda mm mm; min anmärkning).

Men det är fortfarande samma vals hon vill att jag ska dra. Men jag vägrar. Varje gång så säger jag bara att jag inte KAN bekräfta henne så att det skulle hela henne. Hon måste göra detta själv, ge sig själv denna bekräftelse. Men det kan hon inte förstå.
Jag förstår var min egen dåliga självkänsla kommer ifrån........suck

När vi hade kommit hem så ringer hon;

-Hej det är bara jag, säger hon i telefonen  (Jag började må illa, för så har jag också brukat svara i telefon....)
-Det är väl inte så bara, sa jag. Du är en värdefull person både för dig och oss, så säg inte bara.
- Jaaa jag ville bara säga förlåt... Förlåt för att jag är så korkad och inte förstår någonting vad du pratar om. Jag ska bättra mig det lovar jag.

Hon säljer ut sig själv för att behaga sin omgivning. Det leder ju inte till någon bra självkänsla precis. Men jag är TACKSAM för att jag kan se detta idag! Jag får vara nykter och lära mig att leva på nytt. Jag lär mig massor varje gång jag träffar henne. När jag ser hur hon beteer sig, så ser jag mig själv, hur jag anpassar mig, behagar min omgivning, inte står upp för mig själv, inte är ärlig och säger ifrån.

I stället kommer ilskan ut som gliringar, ironi, dåligt mående, depressioner, bara för att jag inte orkar säga ärligt vad jag tycker!

Så allt i allt så var det en nyttig och trevlig helg! TACK!

Idag fredag känns det lite lugnare. Jag har fått ur mig min ilska och åter funnit min sinnesro ganska väl. Det kändes som om mina vänner kände på sig att de behövdes i går kväll. Telefonen gick varm och jag fick berätta om och om igen hur jag kände tills alla arga känslor rann ut. TACK ALLA MINA VÄNNER!!!

Särskilt vill jag tacka min ängel till sponsor. Jag var så arg så jag sa att jag tänkte sluta på eftervården. Men hon bekräftade mig och min inre resa så väl så jag kommer att fortsätta. Hon sa att jag var så pass stark nu så vad det än är för känslor som kommer att röras upp, så kommer jag att kunna hantera det, OCH lära mig massor om mig själv på kuppen!

För sanningen är ju den, att det handlar inte alls om honom. Utan enbart om mig. (Jobbigt att inse). Han bara lever sitt liv helt omedveten om hur det påverkar mig. Det är JAG som tolkar in, överreagerar, har förväntingar, tycker att han borde en massa saker. Och JAG låter mig styras av det!

Jag som alltid har sagt till mina egna barn att  "det går inte att reta en person som inte låter sig bli retad" trillar i samma fälla själv...suck.

Så visst har jag mycket att lära mig. Det viktiga just nu är att JAG finns och kan leva mitt liv så som jag VILL LEVA DET, oavsett vad han gör / inte gör.
Om jag är ledsen, arg, har ångest så beror det på att mina egna förväntningar helt enkelt inte stämmer överens med verkligheten.

För verkligheten är den, att han har gjort slut. Han vill inte ringa mig. Han vill inte ha någon som helst kontakt med mig what so ever... Och det måste jag acceptera och försöka gå vidare med mitt liv. 

Ikväll ska jag och barnen åka till Stockholm till morsan. Hon har bjudit oss att följa med till Göteborg över helgen och vi ska gå på Liseberg. Hon vet hur skral min semesterkassa är, så visst är jag tacksam. Jag får också ett bra tillfälle att öva mig i att sätta gränser för mig själv. Det måste man i hennes sällskap, annars kör hon bara över en med sitt själcentrerade ego.
Så fr.om nu ska jag tänka enbart på mina och barnens behov. Ingen annans. Jag överlever och har bestämt mig för att gå vidare i mitt liv!

Fy FAN va arg jag är! Jag verkligen HATAR den jäveln. Så jävla ARG är jag just nu så jag vet inte vad jag gör. Det äter upp mig inuti. Om jag bara kunde skulle jag låta lobotomera ut honom ur min skalle, jag svär på det!

Några djupa andetag.....Och ett bra samtal med min sponsor så kanske jag kan skriva lite om hur det gick också. På eftervården. Jag såg till att komma sent. Orkar inte med att möta U och kallprata före. Han delade före mig ( Tack Gud!). Tackolov inget om sin morsa. Men om allt häftigt och farligt som han skulle göra. Åka på retreat i Dalarna en vecka, hoppa tandemhopp osv osv... Kul för HAN!

Men jag var faktiskt nöjd. Jag fick tyst affirmera mig själv hela tiden så när det väl var min tur, så var jag lugn och glad. Berättade om EA-mötet och sinnesrogudstjänsten som jag varit på. Och att jag sakta men säkert började få tillbaka kraft och sinnesro igen. 

I pausen sa jag det jag hade planerat att säga. 
"Jag vill att du packar ner mina kläder och badrumsgrejer och tar med hit till nästa torsdag". Sen gick jag ut i köket och hämtade té. 
Hjärtat slog, men jag var nöjd.

När vi skulle sluta eftervården och jag skulle gå från köket, efter att ha diskat min mugg, så spärrar han vägen för mig i dörren.
"Det här med att ta med dina saker, vad menar du med det egentligen?" frågar han mig.
"Jaa JAG måste gå vidare i mitt liv" sa jag bara och trängde mig förbi, ropade hejdå, och hoppade in i bilen och åkte.

Det var i bilen, på väg hem som ilskan kom. DET VAR JU FÖR FAN HAN SOM GJORDE SLUT!!!! Ska jag då inte få tillbaka mina prylar ens? Eller hur många månader vill han att jag bara ska finnas här tillhands och vänta på att han ska komma tillbaka???

Jag känner mig så kränkt! Jag kunde ju ha tagit återfall eller t.om tagit livet av mig! Och inte ett telefonsamtal ens har han ringt och undrat över hur JAG mår under den här tiden!!!
Fy FAN va självcentrerad han är. Jag blir TOKIG!! NU SKA HAN UT UR MITT HUVUD!!!

GONATT!!!!!

Året som glittrande, minglande guide var över. Nu skulle min stjärna dala och jag skulle ramla ner i verkligheten igen. Så gick mina tankar när mitt vikariat höll på att ta slut. Inte hade jag haft kraft och ork att söka annat jobb heller med min minst sagt alkoholrusiga tillvaro.

Men turen var fortfarande med mig. En av fabrikscheferna erbjöd mig ett heltidsarbete som första linjens chef på en tillverkande avdelning i produktionen. Jag skulle bli chef! Över 25 personer dessutom. Jag var överförtjust och kunde inte i det läget inse vilket tungt ansvar det skulle komma att bli.

Det blev en tuff tid för mig. Bara att gå upp till heltid igen tog musten ur mig. Jag kunde ju inte dricka som jag ville på kvällarna! Nu blev rutinen den att jag endast tog ett par glas vin när jag kom hem från jobbet. (Om jag inte skulle träna först). Sen tog jag det ganska lugnt tills dess att jag hade nattat barnen. Sen kunde jag som vanligt dricka tills jag slocknade.
Jag hade börjat bli tvungen att dricka tills jag slocknade. Med det enorma surret i min skalle av alla tankar, all oro, för jobbet och framtiden, kunde jag inte somna annars. Oftast vaknade jag vid 3-4 tiden på morgonen ändå, när alkoholen började gå ur kroppen, och kunde inte somna om. Min hjärna plågade mig verkligen.

Det blev tufft på jobbet. Allt ansvar för min personal. Jag som inte ens kunde ta ansvar för mej själv. Det fanns problem i gruppen också. Urgammalt groll som måste tas tag i och redas upp. Ofta kom de in till mig och satt och grät och jag fick försöka trösta,lyssna och hjälpa till så gott jag kunde. En av kvinnorna hade dessutom alkoholproblem. Hur f:n skulle JAG kunna handskas med det, som själv satt med problemet???

Men det var en mycket solidarisk grupp, med mycket kärlek också. De såg mig verkligen som ett stöd och en hjälp. Ibland kunde jag tänka att de litade mer på mig, än vad jag själv gjorde!

Under det första året som chef fick jag bl. a. gå en utbildning i alkoholfrågor. Det handlade om hur man kunde upptäcka och ta hand om personal med alkoholproblem. Jag satt där, full av förnekelse, och tänkte på den stackars arma kvinnan i  min personal som hade sådana problem. Att jag själv satt i samma båt, kunde jag absolut inte ta till mig.
Men omedvetet så la jag hans namn på minnet. Han, som senare kom att rädda mitt liv, och höll i utbildningen den här dagen för fem år sedan. Han som kom att bli min stora förebild och livräddare, Mr P.

Under dessa år tränade jag fortfarande flera dagar i veckan. Skidor på vintern och löpning på sommaren. Jag tänkte att ingen liksom kunde misstänka mig för att vara alkoholist om jag sprang Stockholm Marathon och åkte Vasa loppet varje år. Jag orienterade också för vår lokala klubb en gång i veckan. De dagar som jag tränade, så drack jag inget förrän jag kom tillbaka från träningspasset. Men då var det bråttom. Jag hällde upp ett glas redan innan jag hoppade i duschen. När jag var ute på orienteringstävlingar, så hade jag alltid en sportdrycksflaska med vatten, som jag kunde dricka före start, samt en sportdrycksflaska med vin, som jag drack när jag hade kommit i mål.

I min förnekelse kunde jag aldrig förstå att jag aldrig lyckades förbättra mina resultat. Otaliga gånger beklagade jag mig för min omgivning att det var så orättvist. Jag som tränade så mycket, att jag inte fick bättre resultattider.

Kroppen började till sist bli trött. Trött av för lite sömn, för mycket oro, och framförallt att konstant vara upptagen med att bryta ner alkohol. Konsekvenserna började också komma. Jag höll på att åka fast för rattfylla. Jag svor på att skärpa mig efter det. Men pga av att alkohlism är en sjukdom som jag inte ensam kunde hantera, så tog det inte mer än ett par dagar så började jag dricka igen.

På fester började jag spåra ur. Fick jobbiga black-outer där jag bl. annat en gång skulle cykla hem med barnen. Jag skulle skjutsa hem min lilla Prinsessa men har inget som helst minne av hur vi kom hem.
En midsommar skulle jag bära hem henne på ryggen på kvällen. Jag föll omkull med henne i skogen. Det kunde ju ha gått hur illa som helst!
Flera otrohetsaffärer inträffade också under den här tiden. Jag bara råkade hamna i "fel" situationer. Men jag var så hungrig efter bekräftelse och närhet att jag inte kunde / orkade säga nej.

När jag körde bil onykter, så höll jag en gång på att krocka. Det var rena turen att bara backspeglarna slog i en mötande bil. För att inte tala om de otaliga gånger jag har skjutsat både mina och andras barn till och från träningar i alkoholrus. Det gör ont att tänka på allt detta.

Jag började bli rejält trött på livet vid det här laget. Jag var så ensam. Mr Stoneface är ingen direkt samtalspartner och det har han aldrig varit. Några få vänner hade jag, men ingen som jag kunde anförtro mig åt. I min alkoholism och ångest var jag ENSAM! Jag började fundera på att göra slut på alltihopa. Jag var så trött och less. Utåt sett log jag alltid och höll upp mina fasader, men inuti var jag så trött på alltihopa. Jag lekte med tanken på att gasa upp bilen i 200 knyck och bara slå till ratten och få ett slut på allt.

Jag har känt ett litet, men ändå märkbart, lugn idag. Kanske att jag långsamt börjar hitta tilliten till min singeltillvaro? Ingen ångest i sikte just nu i alla fall. Men det är nästan så att jag håller andan och inte vågar känna efter alltför djupt.

Oftast mår jag bra på morgonen. Och hela vägen till jobbet. Det är hemvägen från jobbet som brukar vara den jobbiga biten. Ångestfylld, med bara massa relationsdrömmar om/med U. Men idag gick det bra. Jag är förvånad och lättad. Börjar fundera på om det har med trötthet och hunger att göra? Ångest KAN ju förvärras av det. Kanske att jag borde ha med mig en frukt till hemresan också? Ska prova det.

Spelade monopol och memory med barnen ikväll. Och jag var faktiskt DÄR, med DEM. Mina tankar var inte långt borta i relationsdrömmar, utan närvarande. Läste långsaga för Prinsessan. Sköönt. Förr försökte jag alltid smita ifrån så fort som möjligt. Men ikväll tog vi ett extra kapitel Pelle Svanslös. Kändes okej. Hoppas att hon kände att jag verkligen VILLE det.

Pratade med Mr Stoneface på jobbet idag. Jag var skyldig pengar och jag hade en bok med mig som jag hade beställt. Jag tyckte att han skulle ha den. "Pappadagar i råttans år", hette den. Jag VILLE verkligen att han skulle ha den. Den handlar om en nyskild pappa med två barn och allt som de går igenom. Men jag vågade inte skriva i den. I fall hans nya tjej, Fr Stoneface, skulle titta i den.

Jag gillar Fr Stoneface. De är så lika de där två. Passar mycket bättre ihop än vad vi två någonsin har gjort. Hon verkar inte heller ha någon kontakt med känslor (okej....min amatörgissning). Men det VERKAR så lika i alla fall. Hon har också två barn. Kul för mina barn! Och faktiskt kände jag mig inte riktigt fri (från skuld och dåligt samvete) förrän han hade träffat henne. Jag och Mr Stoneface kommer mycket bättre överens nu sedan de har träffats.

Möjligen kan jag tycka att det gick väldigt fort, men jag har hört att killar snabbare griper tag i en ny och inte kan vara utan en partner. Är det så?

Skitsamma. Just ikväll är allt okej. Ska inte sabba det genom att gå för djupt i nånting. Nu ska jag fortsätta läsa min nya bok (refererat i tidigare blogg).
Gokväll!!

Jag tänkte fortsätta minnas tillbaka lite om min historia. Det är nyttigt för mig att gå igenom detta, minnas och förhoppningsvis lära mig något om mig själv.

Där var jag alltså. Arbetsnarkoman, träningsdjunkie, småbarnsmamma och det började bli tungt att leva upp till mina förväntningar och ideal. Jag trodde att jag skulle vara lycklig nu. Varför kunde jag inte vara det? Jag hade ett fint hus, en snygg karl, två underbara barn, segelbåt, eget företag, ett välbetalt jobb, såg bra ut och var vältränad. VAD VAR DET SOM FATTADES?

Jag behövde verkligen alkoholen. För att orka hålla allt detta uppe. Alla beslut fattades av mig, det kändes som om jag bar allt ansvar för vår familj ensam nu. Mr Stoneface kunde inte/kan fortfarande inte, fatta några beslut. Egna åsikter har han inte heller. Oavsett vad jag föreslog så var allting bara bra för hans del. Problemet var JAG.
Men det förstod jag inte då. Jag projicerade gärna ut min ångest på honom under den här tiden. Om bara HAN var annorlunda, skulle ju allt vara bra, trodde jag då.

Som stöd, straff och belöning, så drack jag. Det var skönt att komma in smålullig till jobbet. Jag hade ofta ett par öl eller cider i bilen som väntade. På hemvägen satt jag i bilen och drack. För att fly undan, koppla av. Det kändes som om jag hade rätt till det så tufft som jag hade det. På helgerna spårade det ur. Drack oftare och mer, gärna direkt på förmiddagen. Mitt mål var att vara konstant lullig över dygnet helst utan att spåra ur. Vilket tyvär började hända då och då.

Mr Stoneface, stackaren, försökte i sitt medberoende, att hänga med i mitt tempo. Han försökte dricka lika snabbt och mycket som jag. Jag såg ju att det inte gick. Jag har ju det genetiska anlaget att klara av det. Han pallade inte med helt enkelt. Jag kom ju upp till jobbet ändå på mornarna, men jag såg hur tungt han hade det. Så jag började gömma sprit hemma. För hans egen skull, urskuldade jag mig. I mitt klädskåp hade jag en vindunk, och en i tvättstugan.

Jag hade också alltid några helrör gömda. För vi drack plattvis med folköl, han och jag. Men jag spetsade mina folköl med brännvin, så fort han var utom synhåll.

Någonstans inuti visste jag att allt inte var okej med mig. Men eftersom allt det andra, materialistiska i livet, inte hade givit mig någon lycka, så var detta enda sättet jag KUNDE få uppleva lite sinnesro och något som liknade lycka. Jag HITTADE INGET ANNAT SÄTT! Jag satt fast!

Efter några år insåg jag att jag inte mådde särskilt bra. En väninna som jag tränade med hade precis gått in i väggen, och hon föreslog att jag kanske var överarbetad. Jag sög åt mig direkt. Jag höll nog bara på att bränna ut mig! Så jag sa upp mig ett halvår senare. Sålde min del av firman och gick ut i en för mig okänd värld som arbetssökande. Jag var övertygad om att jag var utbränd. Jag hade ett sådant förnekande så jag såg INGEN som helst koppling till mitt drickande i detta läge.

Efter ett antal månader i vila ( och mera alkohol) fick jag ett halvtidsvikariat som guide på ett större företag. Den ordinarie guiden var barnledig ett år. Åh va bra, tänkte jag. Då kan jag åtminstone betala räkningarna medan jag söker annat jobb under tiden.

Arbetet som guide passade mig som handen i handsken! Många utländska besöksgrupper med fina luncher i herrgårdsmiljö. Jag fick vara medelpunkten, ofta enda kvinnan, och mingla runt i höga klackar och vackra kläder. Som tack, hade många besöksgrupper med sig vin eller sprit i gåva till mig. De visste ju hur alkoholpolitiken fungerade i Sverige. Jag hade sprit och vin både på kontoret och hemma så det räckte. Under den här tiden mådde jag faktiskt ganska bra med min alkoholism. Jag tänkte att det var nog utbrändhet jag hade lidit av och inget annat. Nu skulle nog allting ordna upp sig.

Vaknade med ett ryck vid 03:13 av att kattjävlarna skrek. Det låter som om någon plågar ett barn. Hemskt! Stängde fönstret men kunde INTE somna om. Låg som vanligt och tänkte på hur avig jag ska vara när U vill komma tillbaka. Planerar liksom i min skalle hur konversionerna ska gå;

"Men nu har jag bestämt mig älskling...Jag VILL vara tillsammans med dig" (säger U)
"Men duuu...nu har livet liksom gått vidare för mig. Jag VET vad jag vill ha för en livspartner nu. En som verkligen BRYR sig om mig och inte överger mig hela tiden. En som inte konstant pratar om sin morsa /sig själv, utan har plats för MIG i sitt liv. Sorry baby...." (säger jag)

Ungefär så låter det i min skalle. Och sen spinner jag vidare på hur han kommer att försöka övertala mig. Och jag kontrar då med att jag inte kan lita på honom mera tyvärr..... Sen kommer jag inte vidare, för jag VET inte om jag låter mig övertalas eller inte...

Ja sånt här ägnar jag ca 75% av min vakna tid med. JAA! Jag är fortfarande relationsstörd! Har jag sagt nåt annat?

Ja så klarade jag av min helg så galant i min ensamhet! Jag är väldigt stolt!

Vid fem-tiden kom barnen hem. Underbart med lite fart och fläkt hemma igen! Mr Stoneface hjälpte mig med en lampa i bilen som behövde bytas. Han är så praktisk att ha till hands. Alltid ställer han upp och aldrig klagar han. Det känns bra att jag har kunnat acceptera honom som han är numera.

Tonåringen och jag tog ett parti Yatsy (stavas det så...?), och som vanligt klådde han sin mamma suck... Princessan stoppade jag i badet. Hon såg ut att behöva det! Sen klippte jag av en bra bit av håret. Det var tovigt och knutit som bara den. Mr Stoneface är väldigt praktisk och duktig vad gäller barnen, men det där med att borsta hennes hår, det funkar inte så bra. Efter sedvanlig sagostund har jag nu stoppat henne i säng. Nu ska jag bara ringa min sponsor också, sen är det nattadags. Jobbardag i morgon.

Hur ska jag sammanfatta helgen för min sponsor då? Jag har klarat det bra! Börjar faktiskt fundera på om U verkligen någonsin kan bli en bra partner åt mig. Då får han verkligen ha förändrats utav sitt stegarbete i så fall. Men än vågar jag inte släppa honom ur mina drömmar. Inte riktigt än....Gonatt världen! Tack för att jag får finnas till PRECIS som jag är!

Jepp! Det blev som jag trodde igår! Jag skulle meditera, men kapital-somnar förstås! Vaknar med ett ryck vid 6-tiden och kommer på att jag ska på midnattsmöte i en annan stad. Kastar på mig kläderna och drar iväg. (alltför läskigt med lördagskväll hemma i ensamheten....)

Men jag ska inte slå på mej själv för det. Kan jag fly till ett bättre, tryggare ställe än ett AA-möte??? Det var så mysigt där. Att sitta bland vänner i mörkret med alla tända ljus. Att få höra de andras kamp, ger mig distans till mina egna bekymmer. Jag var lite rädd att U skulle vara där, men han kom inte, och det var skönt.

Jag delade om min andra kamp. Den första var kampen mot alkoholen. Nu kämpar jag med drogen bakom drogen. Min relationsbesatthet. AA:s tolv steg fungerar även på detta. (Jag är övertygad om att de tolv stegen fungerar på ALLA livets problem faktiskt!)
Jag måste erkänna att jag är maktlös inför mina relationer, och att jag så himla lätt tappar kontrollen över mitt eget liv. (steg 1) Jag måste erkänna att jag INTE klara att hantera detta ensam, utan hjälp. (steg 2). Jag lämnar över min egenvilja till min högre makt (som jag väljer att kalla Gud), min sponsor, och min kvinno-grupp.(steg 3).

I bilen på väg hem funderade jag över steg 4. Jag borde inventera ALLA mina tidigare relationer och se om där finns ett samband, ett mönster över hur jag har betett mig. Det kommer! I en separat blogg inom kort!

I alla fall så kändes det som om jag hade sinnesro på vägen hem från mötet. Jag MÅSTE ägna mig åt MITT liv nu, och mina intressen och vänner. Ingen annan kan hela mig utom jag själv. Men jag känner mig inte ensam. Det finns en kraft i universum som är God. Jag känner det så tydligt nu. Jag ska inte kämpa emot längre, utan flyta med i livets flod, som det var tänkt från första början.

TACK alla ni! Som läser, kommenterar och ger mig stöd!