Skilsmässa med barn...

Jag måste bara få skriva lite mer idag. Jag fick tag i så mycket känslor och åsikter när jag idag läste ikapp mig i Skärgårdsdoktorns blogg. Det var ett tag sedan jag hade läst där och just debatten om barn i skilsmässor drog igång en del i mig.
För er som vill läsa mer:
Klicka här!

Jag har haft en enorm tur i min skilsmässa inser jag nu. Jag har inte av naturliga skäl bloggat särskilt mycket om det, eftersom det inte har inneburit särskilt mycket problem. Visst var det tufft att fatta beslutet, nynykter som jag var, men sedan har det gått så himla bra.

Jag minns att min alkoholterapeut allvarligt avrådde mig från att skilja mig under mitt första nyktra år. Men det var omöjligt att backa när jag väl känslomässigt hade fattat beslutet.

Vi provade med att gå ett par gånger till familjerådgivningen, men redan på andra träffen så sa terapeuten där att det inte fanns någon anledning för oss att komma tillbaka. Han ansåg att vi redan hade gått vidare liksom.

En månad senare flyttade Mr Stoneface in i en etta, några hundra meter bort. Något större fanns inte att få just då. Vi löste det genom att vi beslutade att den som hade barnen fick vara i huset. Det betydde att när han hade barnen, så höll jag mig borta. Det var en tuff period. Men han fick senare tag i en trea.

Bara en månad efter separationen träffar han en ny kvinna. En kvinna som är mer lik honom, därför kallar jag henne Mrs Stoneface. De är så lika! Så kontrollerade, man vet aldrig vad de tänker eller tycker. Har aldrig åsikter om någonting och det är mycket svårt att få fram ett rakt svar på någonting. Men de har också goda sidor gemensamt. De är snälla, toleranta och vänliga (och har svårt att säga nej!).

Jag kände mig inte riktigt fri, förrän han hade träffat henne. Då först släppte all min skuld för att ha drivit igenom skilsmässan, så jag är henne tacksam för det.

Barnen trivdes med henne från första början. De trivdes också med hennes barn. De ville åka hem till henne och tillbringade från första början alla "deras" helger hemma hos dem. Ingen svartsjuka från barnens sida där i alla fall...

Men visst gjorde det ont i MIG att de hade det så mysigt tillsammans. Men det är något som jag har burit långt, långt inom mig och det förbleknade snabbt vid tanke på alternativen. Tänk om de hade hatat henne? Tänk om hon hade varit elak mot barnen eller orättvis? osv osv.... Jag har också alltid talat väl inför barnen om deras pappa och hans nya. Självklart är jag nyfiken på allt de gör och skulle vilja fråga massor när de kommer hem. Men jag vet att det kommer att bubbla ur dem förr eller senare, utan att jag behöver fråga. Om barnen mår dåligt så kommer jag att märka det så småningom, och det har jag inte märkt något av.

Själv började jag dejta kort efter det att Mr Stoneface träffat Mrs Stoneface, men jag hade inte lika bråttom. U och jag träffades ganska länge innan han vågade träffa barnen. Jag har inget minne av att barnen tyckte något negativt om hans besök hos oss. Tvärtom fick vi ofta igång underbara diskussioner och debatter när han var hemma hos oss. När jag tänker efter så fick U barnen ofta att öppna sig och tycka saker. Det var inte så tyst som det kunde vara med oss tre då i början. Det blev lite liv i luckan!

Men U:s och mitt  förhållande har ju liksom fastnat i den här sk. dejtingfasen under dessa snart 2 år. Och det har gjort att barnen och jag har fått en fin chans att själva bygga upp vår nya familj, på tre. Det har gjort både mig och barnen gott tror jag. Samtidigt som jag naturligtvis på ett sätt längtar efter att kunna få dela mitt liv med en annan vuxen.

Summa sumarum så har jag på dessa 2 år inte märkt någonting speciellt med barnen. De är inte heller emot att vi nu snart ska flytta från vår villa, där de är uppväxta, till en liten trea. De har fått vara med i hela processen från början och jag skulle INTE kunna flytta mot deras vilja.

Ibland blir jag orolig för dem, just för att de är så beskedliga och inte protesterar mera. Tänk om de har ärvt alla de dåliga egenskaperna från sin pappa? Att inte ha åsikter, att inte protestera och inte kunna visa känslor? Det kan skrämma mig ibland. Men då går jag helt enkelt och frågar dem. Och hittills har vi kunnat komma överens om allt som vi genomfört.

Så jag ska nog skatta mig lycklig som tillhör den skaran med en väl fungerande skilsmässa bakom mig. Jag vet inte om jag hade pallat med de svårigheter som jag får läsa om, i mitt nynyktra tillstånd!

Fas 9 - Första tiden som nykter

De fyra veckorna på Malingsbo behandlingshem gick fort. Den sista veckan var fylld utav ångest och sorg över att behöva lämna alla i gruppen. Vi bytte adresser och telefonnummer och pratade mycket om hur livet skulle komma att bli när vi kom hem. Vi skulle behöva varandras stöd, var vi övertygade om.

När jag väl kom hem, så hörde vi i princip aldrig av varandra. Det var bara fagra löften och rädslor som gjorde att vi hängde upp oss så i varandra, tror jag. En av kvinnorna ringde mig en gång, någon månad efter min hemkomst. Hon var full.

Att komma hem var inte lätt. Min chef hade ringt några dagar innan min hemfärd och hälsat mig välkommen tillbaka till jobbet på måndagen. Jag var så oskuldsfull och ovetande, så jag sa bara tack. För det var väl klart att jag skulle börja jobba igen???

Redan söndag kväll åkte jag på mitt första möte i min hemmagrupp. Fy va rädd jag var. Tänk om någon kände igen mig? Jag hade kollat på internet var det låg någonstans, men jag var ändå rädd att inte hitta, eller ta fel på tiden osv osv.... Jag minns inte mycket från mitt första möte. Bara att jag sa att jag precis kommit hem från min behandling och att jag skulle ha detta som min hemmagrupp.

Över huvud taget så var mitt mötesgående väldigt flitigt från första början. Jag hade med mig detta från Malingsbo, att det var viktigt att åka på möten. Men det jag minns från det första halvåret var att jag grät fruktansvärt mycket. Jag minns att jag tyckte att alla andra delade om att de mådde så bra, men jag bara grät o grät...

Samma var det på eftervården. Så fort det var min tur att dela så grät jag. Jag tror att det var en stor sorg som jag gick igenom. En sorg över att mitt liv hade blivit som det hade blivit. Vilken looser jag var. Ja det var nog en hel del offer-tänkande under den här tiden!

Att återvända till min arbetsplats var inte enkelt. Första dagen åkte jag dit redan halv sex på morgonen för att om möjligt undvika att träffa på andra människor på vägen genom fabriken in till mitt kontor. Jag har nog sällan i mitt liv varit så rädd och naken inför någonting som jag var denna morgon.

Måndagen och tisdagen tillbringade jag på mitt kontor. Inte förrän på onsdagen vågade jag mig ut i produktionen. Jag sammankallade min grupp, både förmiddagsskiftet och eftermiddagsskiftet, för att berätta för dem vad som hade hänt. Ingen hade informerat dem om vad som hade hänt med mig. De hade förstås varit oroliga och fantiserat ut det ena scenariot värre än det andra över vad som hade hänt med mig.

Jag tog ett djupt andetag och berättade precis som det var, men i korta ordalag. Att jag länge gått och dragits med alkoholproblem och inte vågat inse vidden av  mitt beroende. Men att jag till sist tog mitt förnuft till fånga och ringde företagshälsovården och bad om hjälp. Att jag sedan hade fått åka på en 4-veckors behandling till Malingsbo och att jag numera var helt alkoholfri.

En av kvinnorna i gruppen flämtade till;
" Tack o lov att det bara var DET ! " sa hon.
"Jag som trodde att det var cancer !!! "

De var alldeles UNDERBARA hela gänget! Så himla kärleksfulla och stödjande! Flera av dem kom och klappade mig på axeln efteråt. De tyckte jag var modig och ansvarstagande som hade tagit det här steget.

Kvinnan som jag visste själv hade alkoholproblem då? Hon satt där och lyssnade på min historia. Jag såg att tårarna blänkte i hennes ögon. Men Nej. Hon höll fortfarande ihop. Kom inte fram och pratade, framförallt inte om sig själv.

25-åringen som jag hade trasslat med då? Han lyssnade också. Jag tyckte att hans blickar brände. Det var jättejobbigt och jag försökte att inte titta för mycket åt hans håll. Men jag var ju tvungen att än en gång hålla ihop mig själv, för allas skull.

Det blev lättare att vara på jobbet nu efter det att alla visste var jag hade varit. Jag jobbade ytterligare 2 veckor ungefär som vanligt, men sen, en måndagsmorgon,  kom jag inte ur sängen...

Fas 8 - Min behandlingstid

Jag kom till Malingsbo behandlingshem första veckan i september 2005. Min arbetsplats hade bokat in mig och skickat dit mig. Mr Stoneface skulle ta hand om allt därhemma under dessa veckor. Bara det kändes som en stort hot. Skulle JAG släppa allt till HONOM? Hur i hela världen skulle han kunna klara barnen och allt där hemma och sitt jobb utan mej??? Jag trodde att jag var oersättlig!

Mitt ute i skogen i södraste Dalarna låg Malingsbo. Inte ens en busshållplats fanns det. De hade verkligen sett till att vi inte skulle kunna ta oss därifrån, tänkte jag när jag anlände...

Det var 8 personer där när jag kom, och alla satt i ring i ett samlingrum. Jag fick som vanligt den där bekanta utanför-känslan när jag klev in. Alla som var där kände säkert varandra redan, var min uppfattning.
Jag gick runt som i en dimma de första dagarna. Jag minns inte att jag var rädd. Jag var mera som en robot. Inte i kontakt med mig själv och mina känslor.

Men bara efter ett par dagar så sjönk hela bilden in i min hjärna av vad jag egentligen hade gjort och varför jag var där. En fruktansvärd ångest grep tag i mig. VAD HADE JAG GJORT AV MITT LIV???

Då var det skönt att vara på Malingsbo. Jag behövde inte vara ensam med min ångest och min sorg. Jag grät fruktansvärt mycket under de första dagarna. Då var det en tröst att få veta att alkoholism faktiskt är en sjukdom. Jag kunde inte klara detta ensam. Med kunskap, stöd och hjälp av andra människor så kunde jag gradvis lära mig att leva med denna livslånga allergi mot alkohol.

Det blev till sist ett väl sammansvetsat gäng där på Malingsbo. Vår sorg och våra smärtor svetsade oss samman. Varje kväll åkte vi till ett AA-möte någonstans i regionen med vår minibuss, som raskt döptes om till Antabussen. Oftast fick jag köra eftersom jag var en av de få lyckligt lottade som hade körkortet kvar. Vi var på möten i Smedjebacken, Fagersta, Avesta, Kopparberg, Skinnskatteberg, Rockstaholm, Örebro och Västerås. En stadig grund av mötesgående började byggas upp och jag har Malingsbo att tacka för detta!

Varje söndag var det besöksdag. Mr Stoneface kom med barnen och vistades hela dagen med mig där i Malingsbo. Vi gick promenader och lekte mycket utomhus. Jag minns att det var en mycket varm och solig september det året. På söndageftermiddagarna var det öppet möte så att allas anhöriga kunde få vara med och efter det var det dags för alla besökare att åka hem.

Oftast kunde jag hålla masken tills dess att jag hade vinkat av dem. Men redan på väg upp mot boningshuset kom tårarna. Sedan grät jag mig igenom hela söndag kväll och måndagen med. Under tisdagen började jag hämta mig och onsdagen var nästan normal igen. Det var tuffa besök som upprepades varje söndag!

Eftersom jag hade förlorat hela min värlsdbild då jag till sist inså att jag var alkoholist, så var min själ som ett oskrivet blad. ALLT jag hade trott för sant och riktigt i mitt liv hade visat sig vara lögn och illusioner. Jag hade ingenting att gå på längre. Detta gjorde att jag var väldigt öppen för en ny, bättre lösning, och det fick jag på Malingsbo.

I deras trygga vård fick jag lära mig om äkta personlig utveckling. Jag fick lära mig AA:s historia och vad det innebar att arbeta i de 12 stegen.  Jag fick också lära mig att ha ett öppet sinnelag och att aldrig förkasta någonting utan att prova först.
Jag tänkte för mig själv att, om denna AA:s lösning har fungerat så länge och för så många människor runt om i världen så kan det nog fungera också för mig. Jag var redan från början inställd på att göra mitt allra bästa försök. Vad hade jag att förlora? Jag hade inget annat val.

Men fortfarande var jag så sjuk. Det märker jag då jag tänker tillbaka på Malingsbo-tiden. Varje morgon var jag uppe en timme före de andra. Jag drog på mig träningskläderna och sprang en mil varje morgon före frukost!!!







Fas 7 - Att be om hjälp!

Ja det kändes som om jag inte kunde sjunka djupare ner i förnedring än var jag nu befann mig. Jag hade målat in mig i ett hörn, och var till sist tvungen att kapitulera.
Jag sa till företagshälsovården att jag ville boka en tid med Mr P, som var / är alkoholterapeut på företaget där jag arbetar. Men inte för att JAG behövde hjälp, utan för att jag hade en person i min personalgrupp som jag misstänkte hade alkoholproblem.

Men när jag väl satt där på tu man hand med Mr P, så sa han att  "det är väl så att det egentligen är dej det handlar om?". Då brast det för mig och sanningen kom fram. Jag längtade så mycket efter att få prata med någon om hur jag mådde. Mr P ordnade en tid så att jag skulle få göra ett sk. Addistest. Det är ca 70 frågor som man ska besvara och resultatet kan utvisa om man har alkoholproblem eller inte.

Redan efter dessa möten mådde jag lite bättre. Jag tror att själva beslutet att be om hjälp, gav mig lite mer kraft. Visserligen drack jag fortfarande, men jag visste ju att OM jag behövde hjälp så skulle jag få det.

Jag minns så väl den soliga torsdagen den 1:a september 2005, då jag skulle till företagshälsovården och Mr P skulle ge mig svaret på mitt Addistest. Jag hade lämnat mitt kontor med datorn och radion på. Handväskan låg på golvet. Det såg nog ut som om jag strax skulle komma tillbaka. Det visade sig senare att det skulle dröja 5 veckor innan jag satte min fot där igen, men det visste jag inget om då.

Jag hade promenerat upp till den andra fabriksenheten, där företagshälsovården finns. Jag gick genom receptionen, trots att det var en omväg, för att hälsa på mina gamla arbetskamrater när jag ändå var där. Jag var SÅ avstängd från mina känslor!!! Stod å småpratade om ditt o datt! INGEN kunde ha anat vad som pågick i mitt inre den dagen, allra minst jag själv.

När Mr P sa "du är en solklar alkoholist", så kunde jag först inte förstå vad han sa. Jag? Alkoholist? Vad menade han? Det var då mitt inre brast. Jag trodde jag skulle dö där på fläcken när sanningen gick upp för mig. Jag kunde inte andas. Jag fick sitta med huvudet mellan knäna en bra stund. Jag bara hulkade i kramper. Fick inte fram ett ord. Mr P la sin hand på mig, det minns jag. Och gav mig näsdukar vart efter de gamla pulveriserades sönder under mina hulkanden.

Det tog 4 timmar innan jag lugnade ner mig. Men jag sa till Mr P att jag på INGA villkor ville lämna det rum som jag satt i. "För om jag reser på mig så kommer jag att rasa ihop och dö", det var jag övertygad om. Min chef kom upp med min handväska (jag såg honom inte, men de berättade det för mig).

Mr P sa att jag skulle skickas på ett behandlingshem, redan på måndag. Han frågade mig om jag visste vad AA var, men jag hade väl bara vagt hört talas om det. Jag tyckte faktiskt att de inte skulle slösa några pengar på en dyr behandling. "Ni kan väl bara ge mig ett nackskott" tyckte jag. För mig var nu livet ändå slut. Det var så jag tänkte. Allt var över. Det fanns inget liv för mig.

Till sist var de tvugna att ringa på Mr Stoneface. Han fick komma och hämta hem mig. Men först hade Mr P ett samtal med honom om vad som hade hänt. Mr Stoneface hade naturligtvis ingen aning om att jag var alkoholist (jo kattskit heller så mycket vinglas som jag hade ställt fram, och börjat dricka mer och mer demonstrativt hade jag gjort. Men det man inte VILL se det ser man inte...).

När vi kom hem gick Mr Stoneface huset runt och samlade ihop alla mina alkohol-gömmor. Jag var faktiskt ärlig. Han bar ut allt som fanns kvar och låste in det i vapenskåpet i garaget. Nyckeln skulle han ta med till jobbet (jag kan vara ganska manipulativ, och det vet han).

Ibland undrar jag hur jag överlevde den där helgen innan jag åkte på behandling. Obearbetad alkoholism i ett nötskal. Att må som en hink skit och inte ha NÅN alkohol att ta till, det är INTE lätt. Men helgen gick i alla fall och jag fick komma i väg på 4 veckors behandling.



Fas 6 - Det slutliga sönderfallet

Det började bli tungt att komma till jobbet om morgnarna. Jag var rädd för att stinka alkohol. Jag tuggade ständigt på halstabletter eller tuggummi för att det inte skulle stinka gammalt vin om mig.

Ibland när jag gick på toa, tyckte jag att det bara luktade vin om mej. Och det var ju inte så konstigt. Jag åt ju inte längre särskilt mycket. Jag bara drack. Alkoholen räckte längre, gav mer effekt om jag hoppade över maten. Och det var vad jag gjorde. Hela jag måste ha varit som inlagd i vin.

På vägen till jobbet, var jag ju oftast bakfull. Men jag mådde sällan illa. Jag hade bara en tung avstängdhetskänsla i mig. Hjärnan höll äntligen tyst och jag kunde faktiskt vara "här o nu" när jag var riktigt bakis. Hjärnan fungerade liksom inte då. Så jag trivdes ganska bra när jag var bakfull.

Det var värre på väg hem från jobbet. Då kunde min hjärna dra iväg desto mer. Fördömanden, skuld och skamkänslor, rena rama juridiska utlägg som konstant fördömde mig och förminskade mig. Det var olidligt! Då gällde det att komma hem snabbt, och få i mig det första glaset för att få tyst i skallen.

En dag höll jag på att åka fast för rattfylla. Då svor jag på att söka hjälp. Tyvärr var detta första dagen på semestern, så bara ett par dagar senare så hade jag förträngt hela incidenten, och fortsatte dricka som förrut.

Jag klarade mig enbart för att polisens utrustning krånglade. Jag hade druckit vin hemma innan vi for, och jag satt med en burk starköl i handen när polisen vinkade in mig. Jag hade barnen i bilen och bilen var semesterlastad. Vi var på väg ut till segelbåten. I klänning och uppsatt hår vinglade jag ur bilen. Jag svor på att nu fick det vara slut på det här. 

Eftersom polisen inte lyckades få sin testutrustning att fungera, så körde de mig och barnen tillbaka till bilen och jag fick bilnyckeln i handen och kunde fortsätta köra, full som jag var! Om de bara hade vetat.....

Det var många hemska konsekvenser som inträffade under den här perioden. Jag svor ofta på att bättra mig, men jag visste inte då, att det var en sjukdom jag led av. Jag trodde bara att jag hade dålig karaktär och saknade självdiciplin. Mot slutet trodde jag faktiskt att jag höll på att bli tokig, ja vansinnig helt enkelt. Att jag skulle hamna på psyket förr eller senare.

Den konsekvens som till sist fick mig att lyfta telefonluren och be om hjälp, inträffade sensommaren 2005. Jag hade i min roll som chef, bokat in en hel aktivitetsdag tillsammans med min grupp. Vi skulle ha diverse aktiviteter under dagen, alla ackompanierade med alkohol. När kvällen kom, var jag naturligtvis rejält onykter. Många hade redan bestämt sig för att avsluta kvällen, men som vanligt var jag alltid den som sist hängde kvar. Det blev efterfest, och jag blev den enda kvinnan i gruppen som hängde med. 
Jag har mycket vaga minnen av det som hände, men jag vet att jag hamnade i säng med en av de absolut yngsta i min personalgrupp. Det var så olidligt skuld- och skamfyllt det som sedan hände. Att jag i min roll som chef hamnar i säng med en 25-åring!! Sjukt!

Jag trodde att jag bokstavligen skulle försvinna genom golvet när jag nästa arbetsdag skulle möta dessa människor på min arbetsplats. Bara det faktum att jag INTE VISSTE exakt vad som hade hänt den natten och vilka rykten som gick i personalgruppen var fruktansvärt.

Direkt på måndag morgon tog jag telefonluren och slog numret till företagshälsovården. Jag bad om att få boka en tid med alkoholterapeuten Mr P.


Fas 5 - De sista två åren i alkoholism

Året som glittrande, minglande guide var över. Nu skulle min stjärna dala och jag skulle ramla ner i verkligheten igen. Så gick mina tankar när mitt vikariat höll på att ta slut. Inte hade jag haft kraft och ork att söka annat jobb heller med min minst sagt alkoholrusiga tillvaro.

Men turen var fortfarande med mig. En av fabrikscheferna erbjöd mig ett heltidsarbete som första linjens chef på en tillverkande avdelning i produktionen. Jag skulle bli chef! Över 25 personer dessutom. Jag var överförtjust och kunde inte i det läget inse vilket tungt ansvar det skulle komma att bli.

Det blev en tuff tid för mig. Bara att gå upp till heltid igen tog musten ur mig. Jag kunde ju inte dricka som jag ville på kvällarna! Nu blev rutinen den att jag endast tog ett par glas vin när jag kom hem från jobbet. (Om jag inte skulle träna först). Sen tog jag det ganska lugnt tills dess att jag hade nattat barnen. Sen kunde jag som vanligt dricka tills jag slocknade.
Jag hade börjat bli tvungen att dricka tills jag slocknade. Med det enorma surret i min skalle av alla tankar, all oro, för jobbet och framtiden, kunde jag inte somna annars. Oftast vaknade jag vid 3-4 tiden på morgonen ändå, när alkoholen började gå ur kroppen, och kunde inte somna om. Min hjärna plågade mig verkligen.

Det blev tufft på jobbet. Allt ansvar för min personal. Jag som inte ens kunde ta ansvar för mej själv. Det fanns problem i gruppen också. Urgammalt groll som måste tas tag i och redas upp. Ofta kom de in till mig och satt och grät och jag fick försöka trösta,lyssna och hjälpa till så gott jag kunde. En av kvinnorna hade dessutom alkoholproblem. Hur f:n skulle JAG kunna handskas med det, som själv satt med problemet???

Men det var en mycket solidarisk grupp, med mycket kärlek också. De såg mig verkligen som ett stöd och en hjälp. Ibland kunde jag tänka att de litade mer på mig, än vad jag själv gjorde!

Under det första året som chef fick jag bl. a. gå en utbildning i alkoholfrågor. Det handlade om hur man kunde upptäcka och ta hand om personal med alkoholproblem. Jag satt där, full av förnekelse, och tänkte på den stackars arma kvinnan i  min personal som hade sådana problem. Att jag själv satt i samma båt, kunde jag absolut inte ta till mig.
Men omedvetet så la jag hans namn på minnet. Han, som senare kom att rädda mitt liv, och höll i utbildningen den här dagen för fem år sedan. Han som kom att bli min stora förebild och livräddare, Mr P.

Under dessa år tränade jag fortfarande flera dagar i veckan. Skidor på vintern och löpning på sommaren. Jag tänkte att ingen liksom kunde misstänka mig för att vara alkoholist om jag sprang Stockholm Marathon och åkte Vasa loppet varje år. Jag orienterade också för vår lokala klubb en gång i veckan. De dagar som jag tränade, så drack jag inget förrän jag kom tillbaka från träningspasset. Men då var det bråttom. Jag hällde upp ett glas redan innan jag hoppade i duschen. När jag var ute på orienteringstävlingar, så hade jag alltid en sportdrycksflaska med vatten, som jag kunde dricka före start, samt en sportdrycksflaska med vin, som jag drack när jag hade kommit i mål.

I min förnekelse kunde jag aldrig förstå att jag aldrig lyckades förbättra mina resultat. Otaliga gånger beklagade jag mig för min omgivning att det var så orättvist. Jag som tränade så mycket, att jag inte fick bättre resultattider.

Kroppen började till sist bli trött. Trött av för lite sömn, för mycket oro, och framförallt att konstant vara upptagen med att bryta ner alkohol. Konsekvenserna började också komma. Jag höll på att åka fast för rattfylla. Jag svor på att skärpa mig efter det. Men pga av att alkohlism är en sjukdom som jag inte ensam kunde hantera, så tog det inte mer än ett par dagar så började jag dricka igen.

På fester började jag spåra ur. Fick jobbiga black-outer där jag bl. annat en gång skulle cykla hem med barnen. Jag skulle skjutsa hem min lilla Prinsessa men har inget som helst minne av hur vi kom hem.
En midsommar skulle jag bära hem henne på ryggen på kvällen. Jag föll omkull med henne i skogen. Det kunde ju ha gått hur illa som helst!
Flera otrohetsaffärer inträffade också under den här tiden. Jag bara råkade hamna i "fel" situationer. Men jag var så hungrig efter bekräftelse och närhet att jag inte kunde / orkade säga nej.

När jag körde bil onykter, så höll jag en gång på att krocka. Det var rena turen att bara backspeglarna slog i en mötande bil. För att inte tala om de otaliga gånger jag har skjutsat både mina och andras barn till och från träningar i alkoholrus. Det gör ont att tänka på allt detta.

Jag började bli rejält trött på livet vid det här laget. Jag var så ensam. Mr Stoneface är ingen direkt samtalspartner och det har han aldrig varit. Några få vänner hade jag, men ingen som jag kunde anförtro mig åt. I min alkoholism och ångest var jag ENSAM! Jag började fundera på att göra slut på alltihopa. Jag var så trött och less. Utåt sett log jag alltid och höll upp mina fasader, men inuti var jag så trött på alltihopa. Jag lekte med tanken på att gasa upp bilen i 200 knyck och bara slå till ratten och få ett slut på allt.

Fas 4 - Mitt drickande spårar ur...

Jag tänkte fortsätta minnas tillbaka lite om min historia. Det är nyttigt för mig att gå igenom detta, minnas och förhoppningsvis lära mig något om mig själv.

Där var jag alltså. Arbetsnarkoman, träningsdjunkie, småbarnsmamma och det började bli tungt att leva upp till mina förväntningar och ideal. Jag trodde att jag skulle vara lycklig nu. Varför kunde jag inte vara det? Jag hade ett fint hus, en snygg karl, två underbara barn, segelbåt, eget företag, ett välbetalt jobb, såg bra ut och var vältränad. VAD VAR DET SOM FATTADES?

Jag behövde verkligen alkoholen. För att orka hålla allt detta uppe. Alla beslut fattades av mig, det kändes som om jag bar allt ansvar för vår familj ensam nu. Mr Stoneface kunde inte/kan fortfarande inte, fatta några beslut. Egna åsikter har han inte heller. Oavsett vad jag föreslog så var allting bara bra för hans del. Problemet var JAG.
Men det förstod jag inte då. Jag projicerade gärna ut min ångest på honom under den här tiden. Om bara HAN var annorlunda, skulle ju allt vara bra, trodde jag då.

Som stöd, straff och belöning, så drack jag. Det var skönt att komma in smålullig till jobbet. Jag hade ofta ett par öl eller cider i bilen som väntade. På hemvägen satt jag i bilen och drack. För att fly undan, koppla av. Det kändes som om jag hade rätt till det så tufft som jag hade det. På helgerna spårade det ur. Drack oftare och mer, gärna direkt på förmiddagen. Mitt mål var att vara konstant lullig över dygnet helst utan att spåra ur. Vilket tyvär började hända då och då.

Mr Stoneface, stackaren, försökte i sitt medberoende, att hänga med i mitt tempo. Han försökte dricka lika snabbt och mycket som jag. Jag såg ju att det inte gick. Jag har ju det genetiska anlaget att klara av det. Han pallade inte med helt enkelt. Jag kom ju upp till jobbet ändå på mornarna, men jag såg hur tungt han hade det. Så jag började gömma sprit hemma. För hans egen skull, urskuldade jag mig. I mitt klädskåp hade jag en vindunk, och en i tvättstugan.

Jag hade också alltid några helrör gömda. För vi drack plattvis med folköl, han och jag. Men jag spetsade mina folköl med brännvin, så fort han var utom synhåll.

Någonstans inuti visste jag att allt inte var okej med mig. Men eftersom allt det andra, materialistiska i livet, inte hade givit mig någon lycka, så var detta enda sättet jag KUNDE få uppleva lite sinnesro och något som liknade lycka. Jag HITTADE INGET ANNAT SÄTT! Jag satt fast!

Efter några år insåg jag att jag inte mådde särskilt bra. En väninna som jag tränade med hade precis gått in i väggen, och hon föreslog att jag kanske var överarbetad. Jag sög åt mig direkt. Jag höll nog bara på att bränna ut mig! Så jag sa upp mig ett halvår senare. Sålde min del av firman och gick ut i en för mig okänd värld som arbetssökande. Jag var övertygad om att jag var utbränd. Jag hade ett sådant förnekande så jag såg INGEN som helst koppling till mitt drickande i detta läge.

Efter ett antal månader i vila ( och mera alkohol) fick jag ett halvtidsvikariat som guide på ett större företag. Den ordinarie guiden var barnledig ett år. Åh va bra, tänkte jag. Då kan jag åtminstone betala räkningarna medan jag söker annat jobb under tiden.

Arbetet som guide passade mig som handen i handsken! Många utländska besöksgrupper med fina luncher i herrgårdsmiljö. Jag fick vara medelpunkten, ofta enda kvinnan, och mingla runt i höga klackar och vackra kläder. Som tack, hade många besöksgrupper med sig vin eller sprit i gåva till mig. De visste ju hur alkoholpolitiken fungerade i Sverige. Jag hade sprit och vin både på kontoret och hemma så det räckte. Under den här tiden mådde jag faktiskt ganska bra med min alkoholism. Jag tänkte att det var nog utbrändhet jag hade lidit av och inget annat. Nu skulle nog allting ordna upp sig.

Fas 3 Arbetslivet

Mr Stoneface var just då den perfekta mannen i mitt liv. Jag hade stora planer, behov av mycket svängrum och mycket egenvilja. Jag skulle GÖRA KARRIÄR!!

Men jag blev med barn och fick skjuta på mina stora planer ett år. Men det gjorde inget. Jag hann läsa in systemvetarprogramet också och det var ju bra (läs: duktigt...huua). 
Min lilla son var len och mjuk. Tystlåten och hungrig. Han var en lätt bebis att ha att göra med. Bara åt och sov. (tänk att min lilla bebis är en rivig tonåring idag...suck)

Men direkt när jag hade slutat amma så VILLE JAG JOBBA! Som tur var så är Mr Stoneface oftast helt utan egen vilja och egna planer (ja sa ju att han var den perfekta mannen...-då!). Så han stannade hemma medan jag fick göra karriär. Jag fick jobb som affärskonsult i Stockholm på ett prestigefullt amerikanskt bolag. Jag fick gå klädd i fina mörka dräkter och spetsblusar. Besöka kunder och vara sååå viktig! Firmabil, bärbar dator och en saftig lön var inte så tokigt heller!

Alkoholismen hade tillfälligt dragit sig undan i mitt liv. Jag drack i princip inte alls under dessa år (utom på enstaka fester, som alltid spårade ur...) I stället blommade min arbetsnarkomani ut för fullt!

Efter ett antal år då jag hade samlat på mig en del kompetens inom min branch, var vi fem konsulter som hoppade av det amerikanska bolaget och startade egen firma. Jag var delägare i en datafirma!! WOW va viktig jag hade blivit! Jag började jobba mer och mer. Pengarna rullade in och vi köpte hus.
Sen föddes min efterlängtade lilla prinsessa! Det tog 6 år innan hon kom. Nu så här i efterhand så var det kanske inte så konstigt att jag inte blev med barn så som jag levde.

Så nu var jag småbarnsmamma, egen företagare, hade hus, bil och segelbåt. Mr Stoneface jobbade 2-skift, vilket betydde att varannan vecka stod jag ensam med ALLT där hemma. En vanlig arbetsvecka innebar 40 timmars arbete ute hos någon kund, 3 timmar restid om dagen till Stockholm, hämtning och lämning på dagis/fritids, laga middag, skjutsa barn och DESSUTOM jobbade jag åt firman på kvällstid när barnen hade gått och lagt sig! Jag tränade dessutom som en galning. Sprang 5-6 mil i veckan och deltog både i Stockholm Marathon och åkte Vasaloppet på vintern.

Jag började känna mig slut. Då fanns alkoholen där. För att överhuvudtaget kunna koppla av på kvällarna så började jag dricka vin. Vi hade under alla år bryggt vin under trappan, så det fanns att ta av. Mr Stoneface och jag sågs bara på helgerna och då drack vi tillsammans. Eller tränade. Det var förresten tillsammans med alkoholen som vi kunde umgås. Jag kände aldrig att det gick att prata med honom om vi var nyktra. Men när vi var fulla hade vi kul.

Fas 2 - Träffar Mr Stoneface

När jag läste de sista åren i Uppsala så hade jag hunnit bli ganska sliten. Sliten på grund av alkoholdrickande och festande. Men också sliten inuti av att aldrig våga släppa någon nära.

Jag hade tagit ett år ledigt i mina studier för att resa. Jag och Fröken Downunder, min väninna från studietiden, drog iväg till Asien. Vi skulle festa, ligga på stranden och luffa runt i största allmänhet. Och Oj om vi gjorde det! Vi testade det mesta därborta kan jag ju säga. Vi pratade ofta om att fortsätta resa runt hela livet och skriva en bok om alla barer vi besökt och betygsätta dessa efter våra egna, i vårt tycke väsentliga, kriterier.

Jag blev förälskad flera gånger under denna långa resa. Men vågade fortfarande aldrig släppa någon nära. Det var en del härliga killar som jag fortfarande tänker på ibland.
Vi rökte och drack det mesta som gick att få tag på. Ibland kom vi undan i rena förskräckelsen.

Så väl hemkommen var jag rätt sliten både utanpå och känslomässigt. Så en kväll skulle jag och Fr. Downunder gå ut och festa i Uppsala. Vi hade inga kårleg, eftersom vi hade varit bortresta, så vi vart tvungna att gå på ett dansställe för vanliga dödliga, och inte på de studenthak som vi normalt brukade hänga på.

Så där i baren såg jag honom! Han var så lik en av de killar jag hade förälskat mig i på Bali! Samma blonda lockiga hår och blåa ögon. Snygg kropp dessutom.
Senare under kvällen, när jag hade börjat fyllna till och börjat bli modigare, gick jag och bjöd upp honom. Han sa inte så mycket Mr Stoneface, men han tog mina händer. Fast det var vanlig sk. fri dans, så höll han båda mina händer i sina. Skumt, men jag minns att jag kände mig trygg på något sätt.

Fr. Downunder hade också raggat upp en snubbe, så vi beslöt oss för att ha en efterfest hemma i hennes studentrum. Det hela slutade med att hon och hennes snubbe slocknade i hennes säng, och jag och Mr Stoneface slocknade på en madrass på golvet. Fast jag sov i bara bh och trosor, så tafsade han aldrig på mig. Jag minns att vi låg sked hela natten och han var varm och trygg.

Så var det när vi träffades. Han fanns där. Han såg bra ut. Sa inte så mycket, men hängde alltid med på alla galna upptåg vi hade. Jag kunde göra som jag ville, men han fanns liksom alltid kvar där. Varm och trygg. Någonstans att ta vägen och få vila ut. Men som aldrig trängde sig inpå och krävde närhet.

Hur såg det egentligen ut? Fas 1 -Uppsalatiden

Tänkte jag skulle skriva lite mer om hur det egentligen såg ut. Då. På den tiden när alkoholen var min drivkraft. Fast då visste jag ju inte att det var alkoholist jag var. Bara att mitt liv var i konstant kaos och fullt med rädslor, ångest och panik.

I min barndom minns jag inget om alkohol. Det fanns inte i min hemmamiljö, inte vad jag minns i alla fall.


Jag visste inte att jag hade det i arv. Min alkoholism. Att min far, som dog när jag var fem år, och även två av hans bröder var alkoholister. Alla tre är döda nu. I denna sjukdom. Men det visste jag inte när jag som ung student kom till Uppsala för att studera ekonomi.

Det var helt underbart galna år. Mina år i Uppsala. Jag var bra på att dricka. Duktig t.om. Upptäckte att jag tålde mycket, sällan hade någon baksmälla och till och med mådde bättre av en återställare. Jag var aktiv. Ordförande i finska studentföreningen krävde att jag skulle visa vad jag tålde. Aktiv i ekonomföreningen. Många fylleresor till andra studentstäder. Många pallade inte drickandet tre dagar på raken. Men det gjorde jag. Kunde vara rolig och dra igång andra direkt på morgonen. Jag ville aldrig vara stilla utan for omkring som en galning. Visst var killar intressanta, men jag hade inte tid med något förhållande. Jag tyckte att killar bara försökte hindra mig, binda upp mig. I stället bollade jag gärna med ett par tre stycken killar på en och samma gång. Gillade nog bekräftelsen mer än vad jag var intresserad av kärleken.

På den tiden var det tufft att komma direkt från en efterfest till föreläsningssalen. Bara jag fick kaffe och en cigg så överlevde jag. (Rökte på den tiden). Det är ett under att jag klarade mina tentor. Men det gjorde jag. Ganska väl t.om. Min allra bästa väninna, Fröken Downunder, var likadan. Hennes mamma var alkoholist. Men det visste vi inte heller på den tiden. Vi var oskilljaktiga. Vi fann varandra redan första dagen i Uppsala, och sedan dess har vi följts åt. I vått och torrt.

Jag minns en kille. Han var perfekt. Jag kallade honom för Upplands-Jonas. Jag visste oftast inte vad killarna hette i efternamn och jag var nog inte intresserad heller. Men Upplands-Jonas kommer jag ihåg. Han var barmästare för Upplands nation. Hade nyckel till hela deras spritförråd. Gissa om jag var intresserad! Ett antal gånger låste vi in oss där, han och jag. Jag fick sprit och han fick.... Ja så var det. Ett ärligt utbyte tyckte jag på den tiden.

Ja det var galna tider på många sätt.....