Dagsformen 8/5 2007
Jag har upptäckt ett mönster i mitt liv. I princip är det alltid jag som har dumpat i alla de relationer jag varit involverad i. Jag har alltid haft kontrollen och sett till att ha män som är lite behövande och klängiga och som framförallt aldrig skulle överge mig.
I alla relationer utom en. Min allra första stora kärlek. Hasse och jag var bara 14 år när vi träffades. Jag trodde på fullt allvar att det skulle va han och jag hela livet ut. Vi var tillsammans jämt. Jag bodde hos honom trots att han bodde hos sina föräldrar. Jag var bara hemma och fixade rena kläder i princip. ALLT gjorde vi tillsammans. Vi gick knappt på toa utan att den andra följde med så att vi kunde fortsätta prata samtidigt. Sjukt va?
När han gjorde slut, för att han hade träffat en annan på den skola han gick, så trodde jag faktiskt att livet var slut. Jag var beredd att dö. Jag åkte hem och bäddade ner mig i sängen för att aldrig mer gå upp igen. Så himla dåligt mådde jag. Det var en djup ,djup sorg som gjorde så ont....
Efter det har jag alltid sett till att ha kontrollen i mina relationer. Det vill säga, jag har alltid hållt på mina känslor och inte varit riktigt kär utan åtminstone sett till att de var MER kära än vad jag var. Snacka om att fega genom livet.
Men nu då förra sommaren, på eftervården kliver han in. Nynykter och virrig.Min älskling! Jag föll för honom direkt. Det var helt magnetiskt det som var mellan oss. Folk i vår omgivning sa att det syntes lång väg vad som hände. Men vi var båda så sjuka och förvirrade i vår nynykterhet. Det kändes som Hasse i repris. Jag ville bara vara i hans närhet heela tiden. Helst skulle någon del av honom nudda någon del av mig hela tiden dygnet runt. Bara att känna hans hand på mitt lår gjorde mig lyrisk och det sjöng i mitt bröst! Vilken sommar vi hade!
När den första förälskelsen hade lagt sig och jag såg lite tydligare på rent praktiska detaljer i vårat förhållande så insåg jag att det var ju ingen idealpartner jag hade hittat precis. Han bodde långt bort. Han var ganska sjuk i sina beteenden, relationsstörd precis som jag. Han hade inga barn, det hade jag. Ingen av oss kunde tänka sig att flytta osv osv.
Allt detta sammantaget gjorde att jag gradvis blev mer och mer rädd. Det kanske inte var så bra det vi hade i alla fall....? Jag började planera för att göra slut. Första gången redan i höstas, men det blev inget av det. Sedan på vårsidan gjorde jag slut igen. Men mådde så uselt dåligt för detta. jag älskade honom så mycket. Jag tog tillbaka och gjorde om det till att vi skulle försöka ha en time-out i stället. Jag sa att jag måste få vara mera ifred för att kunna sköta mitt ategarbete och personliga utveckling och hela mig själv.
När han för första gången började hålla med mig om att det kanske var nyttigt för oss att vara ifrån varandra, så blev jag återigen förtvivlad. Trots att det var precis vad jag hade sagt att jag velat hela tiden. Ändå blev jag så sårad i själen av att HAN nu ville ha time-out....snyft.
Men så igår, när jag pratade med min terapeut, så blev allt så glasklart. Hon frågade nämligen hur min mamma hade varit i sina relationer. Och mina syskon. Joo mamma dumpade ju karlar på löpande band. Hela tiden var det DOM det var fel på. Min bror har aldrig haft en längre relation utan dumpar så fort vardagens gråa börjar visa sig. Min syster drar bara till sig behövande och klängiga, osjälvständiga män.
DÅ SÅG JAG MÖNSTRET!!
Jag försöker ju göra samma sak med min älskling....Skylla på att det är honom det är fel på. Göra slut för att jag är rädd för att han faktiskt KAN såra mig.
Så då bestämde jag mig. Jag ska fortsätta kämpa! Jag vet att vi har MYCKET emot oss. Men det skiter jag i. Jag vet nu vad jag vill. Jag vill ha honom i mitt liv. Jag tänker inte fega ur för jag vill leva på riktigt, fullt ut oavsett vad som händer sedan. Just nu är jag LYCKLIG, resten får framtiden utvisa!
Och TÄNK! Plötsligt på hemvägen från terapin, spred sig ett stort lugn i min mage. Jag hade slutat kämpa emot strömmen och det kändes så rofyllt att flyta medströms för första gången på länge. Sinnesro i kubik!
Tänk så envist jag har kämpat emot min kärlek innan jag tilll sist gav upp.
Och jaa jag vet at tdet inte kommer att bli lätt för oss. Han KAN såra mig, dumpa mig, vara taskig i största allmänhet. Jag måste lära mig att ta ansvar för mig själv. Sätta gränser, tala om hur och vad jag känner osv osv...Svåra puckar mao. Men var dag har nog med sina egna bekymmer. Jag tänker ta en dag i taget!
I alla relationer utom en. Min allra första stora kärlek. Hasse och jag var bara 14 år när vi träffades. Jag trodde på fullt allvar att det skulle va han och jag hela livet ut. Vi var tillsammans jämt. Jag bodde hos honom trots att han bodde hos sina föräldrar. Jag var bara hemma och fixade rena kläder i princip. ALLT gjorde vi tillsammans. Vi gick knappt på toa utan att den andra följde med så att vi kunde fortsätta prata samtidigt. Sjukt va?
När han gjorde slut, för att han hade träffat en annan på den skola han gick, så trodde jag faktiskt att livet var slut. Jag var beredd att dö. Jag åkte hem och bäddade ner mig i sängen för att aldrig mer gå upp igen. Så himla dåligt mådde jag. Det var en djup ,djup sorg som gjorde så ont....
Efter det har jag alltid sett till att ha kontrollen i mina relationer. Det vill säga, jag har alltid hållt på mina känslor och inte varit riktigt kär utan åtminstone sett till att de var MER kära än vad jag var. Snacka om att fega genom livet.
Men nu då förra sommaren, på eftervården kliver han in. Nynykter och virrig.Min älskling! Jag föll för honom direkt. Det var helt magnetiskt det som var mellan oss. Folk i vår omgivning sa att det syntes lång väg vad som hände. Men vi var båda så sjuka och förvirrade i vår nynykterhet. Det kändes som Hasse i repris. Jag ville bara vara i hans närhet heela tiden. Helst skulle någon del av honom nudda någon del av mig hela tiden dygnet runt. Bara att känna hans hand på mitt lår gjorde mig lyrisk och det sjöng i mitt bröst! Vilken sommar vi hade!
När den första förälskelsen hade lagt sig och jag såg lite tydligare på rent praktiska detaljer i vårat förhållande så insåg jag att det var ju ingen idealpartner jag hade hittat precis. Han bodde långt bort. Han var ganska sjuk i sina beteenden, relationsstörd precis som jag. Han hade inga barn, det hade jag. Ingen av oss kunde tänka sig att flytta osv osv.
Allt detta sammantaget gjorde att jag gradvis blev mer och mer rädd. Det kanske inte var så bra det vi hade i alla fall....? Jag började planera för att göra slut. Första gången redan i höstas, men det blev inget av det. Sedan på vårsidan gjorde jag slut igen. Men mådde så uselt dåligt för detta. jag älskade honom så mycket. Jag tog tillbaka och gjorde om det till att vi skulle försöka ha en time-out i stället. Jag sa att jag måste få vara mera ifred för att kunna sköta mitt ategarbete och personliga utveckling och hela mig själv.
När han för första gången började hålla med mig om att det kanske var nyttigt för oss att vara ifrån varandra, så blev jag återigen förtvivlad. Trots att det var precis vad jag hade sagt att jag velat hela tiden. Ändå blev jag så sårad i själen av att HAN nu ville ha time-out....snyft.
Men så igår, när jag pratade med min terapeut, så blev allt så glasklart. Hon frågade nämligen hur min mamma hade varit i sina relationer. Och mina syskon. Joo mamma dumpade ju karlar på löpande band. Hela tiden var det DOM det var fel på. Min bror har aldrig haft en längre relation utan dumpar så fort vardagens gråa börjar visa sig. Min syster drar bara till sig behövande och klängiga, osjälvständiga män.
DÅ SÅG JAG MÖNSTRET!!
Jag försöker ju göra samma sak med min älskling....Skylla på att det är honom det är fel på. Göra slut för att jag är rädd för att han faktiskt KAN såra mig.
Så då bestämde jag mig. Jag ska fortsätta kämpa! Jag vet att vi har MYCKET emot oss. Men det skiter jag i. Jag vet nu vad jag vill. Jag vill ha honom i mitt liv. Jag tänker inte fega ur för jag vill leva på riktigt, fullt ut oavsett vad som händer sedan. Just nu är jag LYCKLIG, resten får framtiden utvisa!
Och TÄNK! Plötsligt på hemvägen från terapin, spred sig ett stort lugn i min mage. Jag hade slutat kämpa emot strömmen och det kändes så rofyllt att flyta medströms för första gången på länge. Sinnesro i kubik!
Tänk så envist jag har kämpat emot min kärlek innan jag tilll sist gav upp.
Och jaa jag vet at tdet inte kommer att bli lätt för oss. Han KAN såra mig, dumpa mig, vara taskig i största allmänhet. Jag måste lära mig att ta ansvar för mig själv. Sätta gränser, tala om hur och vad jag känner osv osv...Svåra puckar mao. Men var dag har nog med sina egna bekymmer. Jag tänker ta en dag i taget!