Sinnesro i mitt nya bo...
Oj vad jag trivs bra i min nya lilla 3:a! Det är verkligen mitt eget lilla bo! Så gulligt det har blivit med spetsgardiner i fönstren, mycket blommor i fönstren och mitt eget lilla altare som jag har gjort ovanpå en ek-kista. Rummet andas lugn och harmoni.
Här kan jag andas ut. Här kan jag göra som jag vill. Här finns ingen alkohol-historia, inga minnen. Här kan jag börja på en ny kula, ett nytt kapitel i mitt liv!
Jag tror att barnen trivs också. Jag var ju hemma från jobbet under hela förra veckan då prinsessan har varit sjuk. Vi kunde i lugn o ro boa in oss i allt det nya. Inget bredband har vi, och tonårssonen har haft problem med att starta upp datorn överhuvudtaget! Knappt några kanaler på TV:n heller förresten. Antennen på taket är för gammal.
Så allt detta har gjort att vi har fått umgås på ett annat sätt. Alla tre har oftast befunnit sig i köket eller i mitt rum (som egentligen är samma sak). Hela undre våningen har en öppen planlösning där det sk vardagsrummet, som nu är mitt sovrum, är öppet mot köket med tre ytterväggar som ger mycket ljus.
En kväll lagade vi mat, tonårssonen och jag. Han lagade lasagne och talade bara om för mig vad han ville ha hjälp med. Skit kul hade vi! Prinsessan satt vid köksbordet och gjorde sina läxor för att inte bli efter alltför mycket i skolan. Bara radion har vi som sällskap, och varandra förstås!
Tänk att få ha det så här! Jämt...*drömmer mig bort*
Nääe jag ska stå emot det här med dator och bredband så mycket jag förmår! Det förstör vårt sociala liv så himla mycket! Det är inte värt det!
Här kan jag andas ut. Här kan jag göra som jag vill. Här finns ingen alkohol-historia, inga minnen. Här kan jag börja på en ny kula, ett nytt kapitel i mitt liv!
Jag tror att barnen trivs också. Jag var ju hemma från jobbet under hela förra veckan då prinsessan har varit sjuk. Vi kunde i lugn o ro boa in oss i allt det nya. Inget bredband har vi, och tonårssonen har haft problem med att starta upp datorn överhuvudtaget! Knappt några kanaler på TV:n heller förresten. Antennen på taket är för gammal.
Så allt detta har gjort att vi har fått umgås på ett annat sätt. Alla tre har oftast befunnit sig i köket eller i mitt rum (som egentligen är samma sak). Hela undre våningen har en öppen planlösning där det sk vardagsrummet, som nu är mitt sovrum, är öppet mot köket med tre ytterväggar som ger mycket ljus.
En kväll lagade vi mat, tonårssonen och jag. Han lagade lasagne och talade bara om för mig vad han ville ha hjälp med. Skit kul hade vi! Prinsessan satt vid köksbordet och gjorde sina läxor för att inte bli efter alltför mycket i skolan. Bara radion har vi som sällskap, och varandra förstås!
Tänk att få ha det så här! Jämt...*drömmer mig bort*
Nääe jag ska stå emot det här med dator och bredband så mycket jag förmår! Det förstör vårt sociala liv så himla mycket! Det är inte värt det!
Det lilla ordet "förlåt"...
Det kom som ett ensamt litet sms. Inget annat stod i det. Bara det lilla ordet "förlåt".
Jag blev så rörd. Tänk att något så litet kan röra upp så mycket i mitt hjärta.
Vi hade haft en diskussion på telefon, U och jag, angående arbetskläder för gravida. Jag hade tagit upp ämnet eftersom jag hade haft en intressant diskussion i matsalen med en av kvinnorna från inköpsavdelningen. Hon försöker leta efter en leverantör av arbetskläder som även kan leverera arbetskläder för gravida. Det borde ju inte vara ett problem år 2008, tycker jag. Det finns ju kvinnor i alla stora industrier i Sverige från LKAB i Kiruna till annan industri i söder och de flesta blir ju förr eller senare gravida i livet. Men hon kunde inte hitta på någon sådan leverantör. De gjorde oss mycket upprörda naturligtvis.
I telefonsamtalet med U försökte jag berätta om denna diskussion. Men om och om igen så säger U kategoriskt att det inte existerar något sådant problem.
"Jamen jag kan bara referera till vad kvinnan från inköpsavdelningen sa", sa jag. Men han vägrar att ge sig, och säger att det inte finns något problem, för han vet 1 kvinna på en avdelning som blev gravid och fick passande arbetskläder.
"Jag får väl tala om det för den här kvinnan på inköp då, att det inte finns något problem", sa jag sarkastiskt...
Till sist orkade jag inte mer, utan jag sa bara kort att jag måste jobba nu, sa hejdå och la på luren. Varför måste han vara sådan? Jag ville ju bara berätta om vad vi pratade om på lunchen, så får han det till att det är en
"vinna-förlora" diskussion och bara hugger o hugger o hugger....VARFÖR???
Sen kom sms:et.
Jag svarade; "förlåt för vaddå?"
Efter ett tag kom ett till. Han skrev:
"För att jag va som ja va i telefon. Jag vill iaf inte va sån. Ha de bra. Längtar. Puss"
Så det finns hopp för oss. Han KAN säga förlåt, och sträcka ut en hand han också.
Jag blev så rörd. Tänk att något så litet kan röra upp så mycket i mitt hjärta.
Vi hade haft en diskussion på telefon, U och jag, angående arbetskläder för gravida. Jag hade tagit upp ämnet eftersom jag hade haft en intressant diskussion i matsalen med en av kvinnorna från inköpsavdelningen. Hon försöker leta efter en leverantör av arbetskläder som även kan leverera arbetskläder för gravida. Det borde ju inte vara ett problem år 2008, tycker jag. Det finns ju kvinnor i alla stora industrier i Sverige från LKAB i Kiruna till annan industri i söder och de flesta blir ju förr eller senare gravida i livet. Men hon kunde inte hitta på någon sådan leverantör. De gjorde oss mycket upprörda naturligtvis.
I telefonsamtalet med U försökte jag berätta om denna diskussion. Men om och om igen så säger U kategoriskt att det inte existerar något sådant problem.
"Jamen jag kan bara referera till vad kvinnan från inköpsavdelningen sa", sa jag. Men han vägrar att ge sig, och säger att det inte finns något problem, för han vet 1 kvinna på en avdelning som blev gravid och fick passande arbetskläder.
"Jag får väl tala om det för den här kvinnan på inköp då, att det inte finns något problem", sa jag sarkastiskt...
Till sist orkade jag inte mer, utan jag sa bara kort att jag måste jobba nu, sa hejdå och la på luren. Varför måste han vara sådan? Jag ville ju bara berätta om vad vi pratade om på lunchen, så får han det till att det är en
"vinna-förlora" diskussion och bara hugger o hugger o hugger....VARFÖR???
Sen kom sms:et.
Jag svarade; "förlåt för vaddå?"
Efter ett tag kom ett till. Han skrev:
"För att jag va som ja va i telefon. Jag vill iaf inte va sån. Ha de bra. Längtar. Puss"
Så det finns hopp för oss. Han KAN säga förlåt, och sträcka ut en hand han också.
Jag överlevde flytten....
Men det var knappt.... Jag har känt mig mycket svag och flytt-bakfull hela denna vecka och därför inte orkat skriva i min blogg.
Jag och tonårssonen kände på onsdag kväll att det var förkylning på gång. Vi frös och hade ont i halsen. Typiskt! Vi som bara hade två dagar, dvs torsdag och fredag på oss att tömma hela vårt hus!
Och mycket riktigt så bröt febern ut under natten och jag mådde pyton....
Vi hade gjort upp att jag skulle komma ner till nya lägenheten och få nyckeln på torsdag förmiddag klockan tio, men när jag kom dit, så var det bara "alkisens" mamma där. De hade bara hunnit tömma två rum och allt var fortfarande helt ostädat..... Jag började känna paniken stiga, men jag lyckades tänka "ske din vilja, inte min" några gånger för att lugna ner mig.
En kär vän i gemenskapen dök upp på morgonen och tillsammans med ett gäng alvedon, klarade vi av att flytta så pass många lass så vi kunde fylla de två tomma rummen i alla fall.
På eftermiddagen dök U upp. Jag fyllde på med mera alvedon och vi fortsatte att fylla på utomhusförrådet till den nya lägenheten. Inte förrän 7 på kvällen, ringde alkisens mamma och sa att lägenheten var städad och tömd. Nu skulle jag bara ha 1 dygn på mig att tömma hela resten av huset samt garaget!!!
Den natten hade jag frossbrytningar och sov skitdåligt. På fredagsmorgonen värkte det i hela kroppen, men det var bara att vräka i sig mera alvedon och sätta fart igen!
Klockan två skulle vi vara på banken, alla köpare och säljare. Först på plan var det par som hade köpt mitt hus, så de gick in och gjorde klart alla sina papper och lån med bank-tanten. En halvtimme försenad vinglar alkisen in på banken, full som ett ägg. Sorgligt att se en människa så nere på botten faktiskt. Han är ingen gammal lodis. En ganska snygg kille på 35. Han verkar ha varit vältränad en gång i tiden, men nu såg han mest ut som en zombie i blicken...
Direkt när han och jag hade fått skriva på alla våra papper, så frågade han om ingen ville hänga med och fira med några öl, nu när han hade fått loss pengar.... När ingen var intresserad, så vinglade han själv in på systembolaget...(Jag fick höra i efterhand av mäklaren att han hade supit bort alla sina papper, som han hade fått på banken den eftermiddagen...).
Själv firade vi med en massa choklad! Vi köpte massor! Men sen vare det bara att åka hem och fortsätta slita på... Inte förrän under lördag kväll tömde vi det sista ur garaget, och då var jag HELT FÄRDIG som människa. Och fortfarande lider jag av sviterna från flytten. Febern och det snoriga har släppt, men jag är fortfarande fruktansvärt trött känner jag. Men jag ÖVERLEVDE!
Jag och tonårssonen kände på onsdag kväll att det var förkylning på gång. Vi frös och hade ont i halsen. Typiskt! Vi som bara hade två dagar, dvs torsdag och fredag på oss att tömma hela vårt hus!
Och mycket riktigt så bröt febern ut under natten och jag mådde pyton....
Vi hade gjort upp att jag skulle komma ner till nya lägenheten och få nyckeln på torsdag förmiddag klockan tio, men när jag kom dit, så var det bara "alkisens" mamma där. De hade bara hunnit tömma två rum och allt var fortfarande helt ostädat..... Jag började känna paniken stiga, men jag lyckades tänka "ske din vilja, inte min" några gånger för att lugna ner mig.
En kär vän i gemenskapen dök upp på morgonen och tillsammans med ett gäng alvedon, klarade vi av att flytta så pass många lass så vi kunde fylla de två tomma rummen i alla fall.
På eftermiddagen dök U upp. Jag fyllde på med mera alvedon och vi fortsatte att fylla på utomhusförrådet till den nya lägenheten. Inte förrän 7 på kvällen, ringde alkisens mamma och sa att lägenheten var städad och tömd. Nu skulle jag bara ha 1 dygn på mig att tömma hela resten av huset samt garaget!!!
Den natten hade jag frossbrytningar och sov skitdåligt. På fredagsmorgonen värkte det i hela kroppen, men det var bara att vräka i sig mera alvedon och sätta fart igen!
Klockan två skulle vi vara på banken, alla köpare och säljare. Först på plan var det par som hade köpt mitt hus, så de gick in och gjorde klart alla sina papper och lån med bank-tanten. En halvtimme försenad vinglar alkisen in på banken, full som ett ägg. Sorgligt att se en människa så nere på botten faktiskt. Han är ingen gammal lodis. En ganska snygg kille på 35. Han verkar ha varit vältränad en gång i tiden, men nu såg han mest ut som en zombie i blicken...
Direkt när han och jag hade fått skriva på alla våra papper, så frågade han om ingen ville hänga med och fira med några öl, nu när han hade fått loss pengar.... När ingen var intresserad, så vinglade han själv in på systembolaget...(Jag fick höra i efterhand av mäklaren att han hade supit bort alla sina papper, som han hade fått på banken den eftermiddagen...).
Själv firade vi med en massa choklad! Vi köpte massor! Men sen vare det bara att åka hem och fortsätta slita på... Inte förrän under lördag kväll tömde vi det sista ur garaget, och då var jag HELT FÄRDIG som människa. Och fortfarande lider jag av sviterna från flytten. Febern och det snoriga har släppt, men jag är fortfarande fruktansvärt trött känner jag. Men jag ÖVERLEVDE!
Nu ska hela rasket flyttas..
Ja nu är huset sålt, trots att mäklaren varnade för att det var lite svårt att sälja under december-januari. Jag fick 1.9 mille för huset och det är jag jättenöjd med. Barnen har varit med i hela beslutsprocessen för jag vill absolut inte höra i efterhand att de inte har fått vara med o tycka till!
Så på torsdag flyttar vi in i vår 3:a som jag har köpt. Den är ju mycket mindre än vårt hus, men det är väldigt sött! Rött trähus med vita knutar och förstukvist med uteplats bakom en syrénhäck. Tonårssonen får nästan hela övervåningen. Det är stort för honom, men det är snedtak.
Prinsessan får ett mindre rum än hon hade förrut, men det är åtminstone EGET!
Själv ska jag kampera i vardagsrummet/köket. Det är en öppen planlösning där kök och vardagsrum hänger ihop. Där tänkte jag möblera in min egen hörna. Vi kommer att spara mycket pengar på den här flytten. Inte nog med att det blir billigare boende per månad, jag kan nu betala tillbaka alla mina studieskulder och kommer inte att ha några lån alls att betala räntor på. Frihet! I sommar kan barnen ock jag ha råd att göra något kul på semestern för en gångs skull!
Allt har gått så himla bra med det praktiska som handlar om bostadrättsköp och husförsäljning. Jag har inte behövt oroa mig alls. Mäklaren har tagit hand om allt på ett så jättesmidigt sätt. Men varför ska det då börja krångla här på finalen???
Det visade sig att killen som bor i "min" 3:a just nu, är aktiv alkoholist....Lustigt va?
Han är avhyst från bostadsrättsföreningen för att i fyllan ha spöat upp några andra hyresgäster samt hotat andra till livet. Han är arbetslös och har ingenstans att ta vägen. När jag än ringer honom så är han kanonfull och det är mycket otrevligt.
Han ringde för ett par veckor sedan i fyllan och bjöd in mig på ett glas vin. I går när jag ringde för att höra om jag kunde börja köra dit lite kartonger, så frågade han om inte han kunde bo kvar som inneboende hos mig för att jag "lät ju så gullig" på rösten..... Det är så obehagligt!!!
Tänk om jag inte kommer att känna mig trygg att bo där med barnen? Tänk om han kommer och knackar på i fyllan? Usch vad jag oroar mig för detta! Det har grumlat hela min flyttglädje faktiskt. Plötsligt känns det inte alls så bra som det gjorde för en månad sedan. Fasiken också! Tänk att jag ska bli drabbat av den här sjukdomen på det här sätten nu också....
Jag tänker skaffa både titthål och kedja till dörren, den saken är klar för hemma måste jag kunna känna mig trygg! Jag har inte berättat alla detaljer för barnen om honom, för jag vill inte att de också ska bli rädda. Men obehagligt är det.
Nä nu ska jag hem och ta ner gardiner o lampor. Jag får helt enkelt koncentrera mig på det jag KAN göra och lämna över resten till min högre kraft!
Så på torsdag flyttar vi in i vår 3:a som jag har köpt. Den är ju mycket mindre än vårt hus, men det är väldigt sött! Rött trähus med vita knutar och förstukvist med uteplats bakom en syrénhäck. Tonårssonen får nästan hela övervåningen. Det är stort för honom, men det är snedtak.
Prinsessan får ett mindre rum än hon hade förrut, men det är åtminstone EGET!
Själv ska jag kampera i vardagsrummet/köket. Det är en öppen planlösning där kök och vardagsrum hänger ihop. Där tänkte jag möblera in min egen hörna. Vi kommer att spara mycket pengar på den här flytten. Inte nog med att det blir billigare boende per månad, jag kan nu betala tillbaka alla mina studieskulder och kommer inte att ha några lån alls att betala räntor på. Frihet! I sommar kan barnen ock jag ha råd att göra något kul på semestern för en gångs skull!
Allt har gått så himla bra med det praktiska som handlar om bostadrättsköp och husförsäljning. Jag har inte behövt oroa mig alls. Mäklaren har tagit hand om allt på ett så jättesmidigt sätt. Men varför ska det då börja krångla här på finalen???
Det visade sig att killen som bor i "min" 3:a just nu, är aktiv alkoholist....Lustigt va?
Han är avhyst från bostadsrättsföreningen för att i fyllan ha spöat upp några andra hyresgäster samt hotat andra till livet. Han är arbetslös och har ingenstans att ta vägen. När jag än ringer honom så är han kanonfull och det är mycket otrevligt.
Han ringde för ett par veckor sedan i fyllan och bjöd in mig på ett glas vin. I går när jag ringde för att höra om jag kunde börja köra dit lite kartonger, så frågade han om inte han kunde bo kvar som inneboende hos mig för att jag "lät ju så gullig" på rösten..... Det är så obehagligt!!!
Tänk om jag inte kommer att känna mig trygg att bo där med barnen? Tänk om han kommer och knackar på i fyllan? Usch vad jag oroar mig för detta! Det har grumlat hela min flyttglädje faktiskt. Plötsligt känns det inte alls så bra som det gjorde för en månad sedan. Fasiken också! Tänk att jag ska bli drabbat av den här sjukdomen på det här sätten nu också....
Jag tänker skaffa både titthål och kedja till dörren, den saken är klar för hemma måste jag kunna känna mig trygg! Jag har inte berättat alla detaljer för barnen om honom, för jag vill inte att de också ska bli rädda. Men obehagligt är det.
Nä nu ska jag hem och ta ner gardiner o lampor. Jag får helt enkelt koncentrera mig på det jag KAN göra och lämna över resten till min högre kraft!
Underbar helg med taskigt avslut...
Jag har haft en så fin helg alltså! Vi var 8 personer från vår buggkurs som hyrde en mini-buss och drog iväg på danshelg till en annan stad några timmar bort. Vi bodde på hotell och gick ut och åt på restaurang på lördagskvällen. Sen gick vi på dans till en underbar orkester!
Jag minns bara alltför väl, hur hysteriskt rädd jag var för att dansa nykter för ett par år sedan. Och nu bjuder jag upp själv och känner mig hur bekväm som helst ute i "vimlet". Medelåldern var ganska hög på det här dansstället, men det störde mig inte alls. Jag tycker att äldre män både dansar jättebra, de är artiga, och de dricker inte så himla mycket heller. De är där för att dansa, inget annat, och det känns tryggt för mig!
Det är bara jag och U som är nyktra alkoholister i sällskapet, så de andra drack ju, men inte ens det störde mig särskilt mycket. Ingen av dem var störande på något sätt utan de kan hantera sin alkoholkonsumtion på ett ansvarsfullt sätt. Det blir så himla tydligt för mig då att alkoholism verkligen är en sjukdom. Alkoholen gör inte med dem som det gör med mig!
Så allt var frid och fröjd, tills hemresan. U skulle köra på hemvägen, och efter ett tag så var några i bussen hungriga och ville stanna på Mc Donalds. U frågade mig, som satt bredvid, vad jag tyckte var den bästa vägen till en speciell McDonalds som vi båda visste var den låg. Jag sa vad jag tyckte var den bästa vägen, och han svarade (som vanligt) med att en helt annan väg var bättre.
Vi har gjort upp för länge, länge sedan att den som kör faktiskt har ansvaret att fatta besluten. Den som sitter bredvid får ha åsikter, men den som kör bestämmer, och det litade jag på.
Det slutade med att han körde den väg som han TRODDE var den JAG hade föreslagit (vilket det förstås inte var), vi hamnar ute på en motorväg på väg söderut och så anklagar han MIG för att ha hamnat fel!!!
Jag blev skogstokig förstås, och skrek åt honom. "Du är ju tamejfan helt otrolig" skrek jag.
Väl inne på McDonalds försöker han med våld krama om mig som om ingenting hade hänt. Jag känner mig skitkränkt, och han tycker han har hur rätt som helst. Hela hemvägen gick under tystnad. När vi skulle skiljas åt och åka hem, kramar han om mig med våld igen och låtsas hur glad som helst.
Jag är SÅ ARG! Kränkt, förbannad och ledsen. Jag skickade ett sms i går kväll att jag inte villa åka hem till honom om han inte ens kan be om ursäkt. Till svar fick jag att han varken kan eller vill be om ursäkt för något som han inte har gjort.
Så nu står vi här.... Jag VÄGRAR att bara tolerera att bli behandlad så här, och han kan inte ens se att han har gjort sig skyldig till nåt. Låsta positioner alltså....
Jag antar (hoppas) att fortsättning följer...
Jag minns bara alltför väl, hur hysteriskt rädd jag var för att dansa nykter för ett par år sedan. Och nu bjuder jag upp själv och känner mig hur bekväm som helst ute i "vimlet". Medelåldern var ganska hög på det här dansstället, men det störde mig inte alls. Jag tycker att äldre män både dansar jättebra, de är artiga, och de dricker inte så himla mycket heller. De är där för att dansa, inget annat, och det känns tryggt för mig!
Det är bara jag och U som är nyktra alkoholister i sällskapet, så de andra drack ju, men inte ens det störde mig särskilt mycket. Ingen av dem var störande på något sätt utan de kan hantera sin alkoholkonsumtion på ett ansvarsfullt sätt. Det blir så himla tydligt för mig då att alkoholism verkligen är en sjukdom. Alkoholen gör inte med dem som det gör med mig!
Så allt var frid och fröjd, tills hemresan. U skulle köra på hemvägen, och efter ett tag så var några i bussen hungriga och ville stanna på Mc Donalds. U frågade mig, som satt bredvid, vad jag tyckte var den bästa vägen till en speciell McDonalds som vi båda visste var den låg. Jag sa vad jag tyckte var den bästa vägen, och han svarade (som vanligt) med att en helt annan väg var bättre.
Vi har gjort upp för länge, länge sedan att den som kör faktiskt har ansvaret att fatta besluten. Den som sitter bredvid får ha åsikter, men den som kör bestämmer, och det litade jag på.
Det slutade med att han körde den väg som han TRODDE var den JAG hade föreslagit (vilket det förstås inte var), vi hamnar ute på en motorväg på väg söderut och så anklagar han MIG för att ha hamnat fel!!!
Jag blev skogstokig förstås, och skrek åt honom. "Du är ju tamejfan helt otrolig" skrek jag.
Väl inne på McDonalds försöker han med våld krama om mig som om ingenting hade hänt. Jag känner mig skitkränkt, och han tycker han har hur rätt som helst. Hela hemvägen gick under tystnad. När vi skulle skiljas åt och åka hem, kramar han om mig med våld igen och låtsas hur glad som helst.
Jag är SÅ ARG! Kränkt, förbannad och ledsen. Jag skickade ett sms i går kväll att jag inte villa åka hem till honom om han inte ens kan be om ursäkt. Till svar fick jag att han varken kan eller vill be om ursäkt för något som han inte har gjort.
Så nu står vi här.... Jag VÄGRAR att bara tolerera att bli behandlad så här, och han kan inte ens se att han har gjort sig skyldig till nåt. Låsta positioner alltså....
Jag antar (hoppas) att fortsättning följer...
Pirrig och förväntansfull
I morgon är det dags igen! För nästa seminarium i Addiktologutbildningen. Jag har längtat och saknat de andra och allt det vi gör på våra sammankomster. Det ska bli så himla kul att träffa de andra igen!
Den här gången ska vi ha läst "Att förstå de 12-stegen" av Terence T Gorski". En jättebra bok om man vill ha lite mer kött på benen vad gäller 12-stegs programmet. Den var så bra att jag blir riktigt sugen att dra igång ännu en runda med stegarbete. Men som min sponsor sa, efter sommaren sätter vi igång! Jag får helt enkelt lugna mej.
Sen ska vi ha läst 4 böcker, eller snarare häften, ur "Vägvalsserien". Jag beställde dem från SCAA:s hemsida, men för säkerhets skull beställde jag alla 18, även om vi bara hade de första fyra som läxa. Dessa 4 har jag inte hunnit läsa ännu, men jag räknar kallt med att eftermiddagen blir lugn här på jobbet så att jag hinner läsa igenom dem. Det är ju i alla fall fredag, så det borde vara lugnt här efter 16:00.
Sen ska jag skriva recensioner på allt det jag har läst... Nu kanske nån läsare tänker att det var ju dumt att lämna detta till dagen innan kursen? Joo kanske. Men samtidigt så kommer jag ju ha allt färskt i huvudet när jag kommer dit. Och kvällarna den här veckan har varit så uppbokade så jag har faktiskt valt att lämna detta tills i dag, fredag, med vett o vilje liksom.
Det jag längtar efter mest är att få komma bort några dagar och helt fokusera på MIG och mitt eget processande. Att få sakta ner tiden. Tänka och känna efter hur jag mår och hur det är inuti egentligen.
Men visst kommer jag att sakna U. Men han finns ju kvar, hoppas jag. Den senaste tiden, sedan jul, har det ju varit riktigt lugnt och skönt i våran relation. Inga katastrofer med "göra slut" attacker från någondera håll!
Ska bli skönt att slippa ifrån tankarna om flytten några dagar också. Även om jag känner att jag inte grubblar så mycket som jag hade gjort förr, så visst är det mycket praktiska saker att tänka på inför 1:a mars.
Nää nu ska jag jobba vidare så det snabbare blir lördag!
Hejsvejs!
Den här gången ska vi ha läst "Att förstå de 12-stegen" av Terence T Gorski". En jättebra bok om man vill ha lite mer kött på benen vad gäller 12-stegs programmet. Den var så bra att jag blir riktigt sugen att dra igång ännu en runda med stegarbete. Men som min sponsor sa, efter sommaren sätter vi igång! Jag får helt enkelt lugna mej.
Sen ska vi ha läst 4 böcker, eller snarare häften, ur "Vägvalsserien". Jag beställde dem från SCAA:s hemsida, men för säkerhets skull beställde jag alla 18, även om vi bara hade de första fyra som läxa. Dessa 4 har jag inte hunnit läsa ännu, men jag räknar kallt med att eftermiddagen blir lugn här på jobbet så att jag hinner läsa igenom dem. Det är ju i alla fall fredag, så det borde vara lugnt här efter 16:00.
Sen ska jag skriva recensioner på allt det jag har läst... Nu kanske nån läsare tänker att det var ju dumt att lämna detta till dagen innan kursen? Joo kanske. Men samtidigt så kommer jag ju ha allt färskt i huvudet när jag kommer dit. Och kvällarna den här veckan har varit så uppbokade så jag har faktiskt valt att lämna detta tills i dag, fredag, med vett o vilje liksom.
Det jag längtar efter mest är att få komma bort några dagar och helt fokusera på MIG och mitt eget processande. Att få sakta ner tiden. Tänka och känna efter hur jag mår och hur det är inuti egentligen.
Men visst kommer jag att sakna U. Men han finns ju kvar, hoppas jag. Den senaste tiden, sedan jul, har det ju varit riktigt lugnt och skönt i våran relation. Inga katastrofer med "göra slut" attacker från någondera håll!
Ska bli skönt att slippa ifrån tankarna om flytten några dagar också. Även om jag känner att jag inte grubblar så mycket som jag hade gjort förr, så visst är det mycket praktiska saker att tänka på inför 1:a mars.
Nää nu ska jag jobba vidare så det snabbare blir lördag!
Hejsvejs!
Om att ta ansvar o göra de rätta handlingarna
Just nu mår jag faktiskt ganska bra. Det är lugnt i magen trots en väl inbokad almanacka och det faktum att vi ska flytta den sista februari. Jag gör det jag kan, rensar garderober, kör prylar till sopen osv osv...
Jag ser också fram emot att nästa kurstillfälle på addiktologutbildningen är i nästa vecka. Jag har inte riktigt läst all litteratur, men nästan. Sedan är det bara att skriva recensionerna på dem kvar. Så även här känner jag mig lugn. Jag tar mitt ansvar.
U och jag har talat ut i helgen. Jag insåg att förra veckans kommunikationsmissar delvis faktiskt var mitt eget fel. Jag har ju bara att öppna munnen och fråga honom, eller hur? Om jag undrar över något menar jag. Och det var det jag äntligen gjorde.
(Tack för era kommentarer i min blogg föresten! Det hjälpte också till ska ni veta!)
Jag frågade rent ut vad de där 150 praktikdagarna skulle innebära för honom och oss. Sen erkände jag hur jag hade förvridit allt detta i min skalle (som vanligt), i stället för att bara fråga honom. Usch va feg jag är ibland... Modig på en del saker o så himla feg på annat!
Sen är det väl så att jag inte är så himla bra själv på att berätta saker om mig själv och mina planer, men då får ju också han en chans och ett ansvar att fråga mej. Jag erkände i alla fall en hel del saker i helgen, och det kändes bra! Jag tar ansvar för mitt och han för sitt!
Och efter det kändes allting så jättebra i relationen. Nära och så. I går så ringde U och bokade både färja och logi till AA:s stora Gotlandskonvent i Visby åt oss! Det är så UNDERBART när han tar sådana initiativ! Då känns det som om han faktiskt VILL ha en relation även i framtiden liksom. Det känns som om han investerar i ett "oss".
Detta konvent går av stapeln på kristi himmelfärdshelgen varje år och är ett av de största samlingarna för alkoholister i Sverige, näst efter landsmötet. Jag har lite rädslor inför detta konvent i år, eftersom det var exakt 1 år sedan som U gjorde slut på just detta konvent... Mycket tunga minnen och smärtor kan dyka upp där... Men det orkar jag inte tänka på just nu, när det känns så här bra!
Enda smolket i bägaren just nu är tonårsgrabben. Han vill inte gå till skolan. Han läser inte läxorna och han är så svår att nå fram till. Här måste jag börja ta mer ansvar. Inte låta honom sitta vid datorn för jämnan, och jag ska ringa och prata med lärarna också, det måste jag göra...
Men ändå känns det som om jag ganska väl lyckas göra det rätta. Även när det tar emot som bara den, lyckas jag på något sätt att sätta den ena foten framför den andra och bara göra det jag ska. Och det har jag att tacka min nykterhet för!
För några år sedan hade det sett annorlunda ut. Flytten hade jag skjutit på till sista dan. Jag hade lagt all skuld på U för att han inte pratar om just de saker som jag tycker att han borde prata om. Han "borde förstå" vad jag vill utan att jag säger något. Litteraturen hade jag bara skummat igenom, tagit den enklaste vägen igenom utbildningen.
Ansvaret på tonårsgrabben hade jag lagt på Mr Stoneface, hans pappa, som aldrig tar något ansvar! Så hade det sett ut.
Nä nu har jag inte tid att blogga mer, för jag ska ringa grabbens lärare!
Hej Svejs!
Jag ser också fram emot att nästa kurstillfälle på addiktologutbildningen är i nästa vecka. Jag har inte riktigt läst all litteratur, men nästan. Sedan är det bara att skriva recensionerna på dem kvar. Så även här känner jag mig lugn. Jag tar mitt ansvar.
U och jag har talat ut i helgen. Jag insåg att förra veckans kommunikationsmissar delvis faktiskt var mitt eget fel. Jag har ju bara att öppna munnen och fråga honom, eller hur? Om jag undrar över något menar jag. Och det var det jag äntligen gjorde.
(Tack för era kommentarer i min blogg föresten! Det hjälpte också till ska ni veta!)
Jag frågade rent ut vad de där 150 praktikdagarna skulle innebära för honom och oss. Sen erkände jag hur jag hade förvridit allt detta i min skalle (som vanligt), i stället för att bara fråga honom. Usch va feg jag är ibland... Modig på en del saker o så himla feg på annat!
Sen är det väl så att jag inte är så himla bra själv på att berätta saker om mig själv och mina planer, men då får ju också han en chans och ett ansvar att fråga mej. Jag erkände i alla fall en hel del saker i helgen, och det kändes bra! Jag tar ansvar för mitt och han för sitt!
Och efter det kändes allting så jättebra i relationen. Nära och så. I går så ringde U och bokade både färja och logi till AA:s stora Gotlandskonvent i Visby åt oss! Det är så UNDERBART när han tar sådana initiativ! Då känns det som om han faktiskt VILL ha en relation även i framtiden liksom. Det känns som om han investerar i ett "oss".
Detta konvent går av stapeln på kristi himmelfärdshelgen varje år och är ett av de största samlingarna för alkoholister i Sverige, näst efter landsmötet. Jag har lite rädslor inför detta konvent i år, eftersom det var exakt 1 år sedan som U gjorde slut på just detta konvent... Mycket tunga minnen och smärtor kan dyka upp där... Men det orkar jag inte tänka på just nu, när det känns så här bra!
Enda smolket i bägaren just nu är tonårsgrabben. Han vill inte gå till skolan. Han läser inte läxorna och han är så svår att nå fram till. Här måste jag börja ta mer ansvar. Inte låta honom sitta vid datorn för jämnan, och jag ska ringa och prata med lärarna också, det måste jag göra...
Men ändå känns det som om jag ganska väl lyckas göra det rätta. Även när det tar emot som bara den, lyckas jag på något sätt att sätta den ena foten framför den andra och bara göra det jag ska. Och det har jag att tacka min nykterhet för!
För några år sedan hade det sett annorlunda ut. Flytten hade jag skjutit på till sista dan. Jag hade lagt all skuld på U för att han inte pratar om just de saker som jag tycker att han borde prata om. Han "borde förstå" vad jag vill utan att jag säger något. Litteraturen hade jag bara skummat igenom, tagit den enklaste vägen igenom utbildningen.
Ansvaret på tonårsgrabben hade jag lagt på Mr Stoneface, hans pappa, som aldrig tar något ansvar! Så hade det sett ut.
Nä nu har jag inte tid att blogga mer, för jag ska ringa grabbens lärare!
Hej Svejs!
Lugn i magen men sorg i hjärtat
Det är sorgligt på jobbet idag. En av mina medarbetare kommer att dö i cancer. Han har inte många veckor kvar och just nu är det det enda som avhandlas under fikarasterna. Han trillade ihop på jobbet i november. Vi trodde nog alla att det var någon slags stroke. Han krampade och kunde inte prata. Ambulansen kom och hämtade honom.
Men redan ett par dagar senare så opererade de bort en tumör i hjärnan bakom ena örat. Det var då de upptäckte att det var av ett elakartat slag. De som vågat sig på att hälsa på honom säger att han knappt går att känna igen. Det har gått fort. Nu är det inte långt kvar.
Jag blir berörd. Hur fort det kan gå. Från glad och aktiv till detta. Vad kan jag lära mig av det?
Att jag vill leva just idag. Bara för idag ska jag vara nykter och närvarande för de som behöver mig. Jag måste stanna upp och känna livet strömma genom mig I DAG! I morgon finns ännu inte och gårdagen har redan förbleknat. Men gåvan IDAG finns. Just nu finns, och är det enda jag faktiskt har.
Men redan ett par dagar senare så opererade de bort en tumör i hjärnan bakom ena örat. Det var då de upptäckte att det var av ett elakartat slag. De som vågat sig på att hälsa på honom säger att han knappt går att känna igen. Det har gått fort. Nu är det inte långt kvar.
Jag blir berörd. Hur fort det kan gå. Från glad och aktiv till detta. Vad kan jag lära mig av det?
Att jag vill leva just idag. Bara för idag ska jag vara nykter och närvarande för de som behöver mig. Jag måste stanna upp och känna livet strömma genom mig I DAG! I morgon finns ännu inte och gårdagen har redan förbleknat. Men gåvan IDAG finns. Just nu finns, och är det enda jag faktiskt har.
Jag kan knappt tro att det är sant!!!
Budet på mitt hus är uppe i 1.9 miljoner!!! Och ännu håller de på o bjuder!!!
Jag o tonårssonen satt uppe i går kväll och bara drömde. Drömde om utlandsresor till olika exotiska platser. Jag drömde om renovering av badrummet i nya lägenheten. Tänk vilka möjligheter det här öppnar upp!
Jag kan ta motorcykelkort i vår. Och köpa en EGEN motorcykel! Underbart!
Sen har jag ju länge drömt om att kunna åka på en relationsvecka och en meditationsvecka på Berget i Dalarna. Jag vill fotvandra i fjällen och bo i kvinnokloster i Vadstena. Jag har så mycket drömmar och planer som kan förverkligas redan i år!
Sen är jag ju rädd också. Rädd för att det här går mej upp i huvudet ocg att jag ska slarva bort mina pengar på skitsaker. Jag måste vara försiktig.
Jag är också rädd att Mr Stoneface, mitt ex, ska bli arg. Arg för att han inte får del av pengarna för jag sitter ju som ensamägare till huset och har lagfart på det. Han kanske känner att han "borde" få del av pengarna? Jag HOPPAS att han kan känna att pengarna kommer hans (våra) barn till del, och glädjas åt det.
För faktum är att när han och jag en gång i tiden köpte huset så betalade vi 950.000 kr för det. Så det blir en sjujävla vinst på huset, fast 20% går ju i skatt också....Och mäklaren ringer igen vid 10-tiden om de vill höja budet ännu mer...
Ja usch va dollartecknen snurrar runt i min skalle....Måste försöka tänka på annat nu....Det är riskabelt för en alkoholist med för mycket pengar.....
Jag o tonårssonen satt uppe i går kväll och bara drömde. Drömde om utlandsresor till olika exotiska platser. Jag drömde om renovering av badrummet i nya lägenheten. Tänk vilka möjligheter det här öppnar upp!
Jag kan ta motorcykelkort i vår. Och köpa en EGEN motorcykel! Underbart!
Sen har jag ju länge drömt om att kunna åka på en relationsvecka och en meditationsvecka på Berget i Dalarna. Jag vill fotvandra i fjällen och bo i kvinnokloster i Vadstena. Jag har så mycket drömmar och planer som kan förverkligas redan i år!
Sen är jag ju rädd också. Rädd för att det här går mej upp i huvudet ocg att jag ska slarva bort mina pengar på skitsaker. Jag måste vara försiktig.
Jag är också rädd att Mr Stoneface, mitt ex, ska bli arg. Arg för att han inte får del av pengarna för jag sitter ju som ensamägare till huset och har lagfart på det. Han kanske känner att han "borde" få del av pengarna? Jag HOPPAS att han kan känna att pengarna kommer hans (våra) barn till del, och glädjas åt det.
För faktum är att när han och jag en gång i tiden köpte huset så betalade vi 950.000 kr för det. Så det blir en sjujävla vinst på huset, fast 20% går ju i skatt också....Och mäklaren ringer igen vid 10-tiden om de vill höja budet ännu mer...
Ja usch va dollartecknen snurrar runt i min skalle....Måste försöka tänka på annat nu....Det är riskabelt för en alkoholist med för mycket pengar.....
Jobb eller karriär?
Jag har ställts inför ett val på jobbet. Jag trodde att valet skulle bli svårt, men så var det inte. Det var ett ganska enkelt val, när jag tänker efter.
Det var en av avdelningscheferna här, en kvinna som för ett år sedan hade bränt ut sig och varit sjukskriven i nästan ett helt år. Hon kom och frågade om jag kunde tänka mig att bli projektledare för ett produktimplementeringsprojekt som just dragit igång. Ett 20-tal män, alla ingenjörer, men de behöver någon som håller ihop det hela, som har lite helikoptersyn. Hon vet att jag tidigare arbetat som produktionsledare och även som delprojektledare. Tidsplanen löper över 1 år och det handlar både om programmering till nya plattformar och en ny produkt som ska introduceras med denna nya metod.
Men orsaken till att jag fick detta jobb som jag har just nu, är ju för att jag skulle få ta det lite lugnt. När jag blev nykter, och fick bättre kontakt med mig själv och mitt känsloliv, så blev jag också extremt stresskänslig och ömtålig. Jag klarade inte av personalansvaret ute på verkstan. Idag är jag chefsassistent för en jättegullig chef (med stort hjärta). Här känner jag mig trygg och har klart definierade arbetsuppgifter.
Jag har ju så himla mycket att förlora, om det inte går vägen som projektledare. Jag kan inte ta den risken. Och varför skulle jag det? Jag är kanon-nöjd med det jobb jag har just nu, även om det kanske ligger långt under min egentliga kompetens.
Men är jag ens intresserad av att gå tillbaka till karriärs-stegen? Nääe tack. En stadig lön och ett trivsamt arbetsklimat känns mycket viktigare än att visa sig på styva linan ständigt, så som det var förrut i mitt liv.
Dessutom så var jag aktiv alkoholist då. Jag drevs nog en hel del av dåligt samvete, och att jag försökte bevisa för mig själv och andra att det inte var något fel på mig, trots att jag drack som jag gjorde.
Idag behöver jag inte bevisa någonting för någon. Min sinnesro är mycket dyrbar för mig. Så det blev ett "Nej tack", till deras förslag. Det känns bra nu efteråt. Att jag värderar min sinnesro så högt.
Det är skönt också att kunna säga nej. Jag känner intuitivt att det är något annat som väntar på mig i horisonten. Jag vet ännu inte vad, men något annat är det, än det jag pysslar med idag.
Det var en av avdelningscheferna här, en kvinna som för ett år sedan hade bränt ut sig och varit sjukskriven i nästan ett helt år. Hon kom och frågade om jag kunde tänka mig att bli projektledare för ett produktimplementeringsprojekt som just dragit igång. Ett 20-tal män, alla ingenjörer, men de behöver någon som håller ihop det hela, som har lite helikoptersyn. Hon vet att jag tidigare arbetat som produktionsledare och även som delprojektledare. Tidsplanen löper över 1 år och det handlar både om programmering till nya plattformar och en ny produkt som ska introduceras med denna nya metod.
Men orsaken till att jag fick detta jobb som jag har just nu, är ju för att jag skulle få ta det lite lugnt. När jag blev nykter, och fick bättre kontakt med mig själv och mitt känsloliv, så blev jag också extremt stresskänslig och ömtålig. Jag klarade inte av personalansvaret ute på verkstan. Idag är jag chefsassistent för en jättegullig chef (med stort hjärta). Här känner jag mig trygg och har klart definierade arbetsuppgifter.
Jag har ju så himla mycket att förlora, om det inte går vägen som projektledare. Jag kan inte ta den risken. Och varför skulle jag det? Jag är kanon-nöjd med det jobb jag har just nu, även om det kanske ligger långt under min egentliga kompetens.
Men är jag ens intresserad av att gå tillbaka till karriärs-stegen? Nääe tack. En stadig lön och ett trivsamt arbetsklimat känns mycket viktigare än att visa sig på styva linan ständigt, så som det var förrut i mitt liv.
Dessutom så var jag aktiv alkoholist då. Jag drevs nog en hel del av dåligt samvete, och att jag försökte bevisa för mig själv och andra att det inte var något fel på mig, trots att jag drack som jag gjorde.
Idag behöver jag inte bevisa någonting för någon. Min sinnesro är mycket dyrbar för mig. Så det blev ett "Nej tack", till deras förslag. Det känns bra nu efteråt. Att jag värderar min sinnesro så högt.
Det är skönt också att kunna säga nej. Jag känner intuitivt att det är något annat som väntar på mig i horisonten. Jag vet ännu inte vad, men något annat är det, än det jag pysslar med idag.
Äntligen kontakt med (U)nderjorden...
Så kom då äntligen ett mail från andra sidan jorden. Tänk att han finns där någonstans! Jag blev så himla glad! Allt har gått så bra, skrev han, kursen var visst helt fantastisk och nu har han några dagar kvar att se sig runt om i landet. Han skulle besöka en nationalpark och försöka hitta ett engelsktalande AA-möte. Hans skrev saker som;
"Älskar dej, puss" och "Massa älsklingskramar o kyssar" .
Det bara bubblade av glädje i mig. Vad var det jag sa, har jag lust att säga till mitt Ego. Mitt Ego som bara försöker skrämma upp mig och säga saker som att han är borta för alltid, eller, han har säkert hittat en annan där nere!
Jag försöker känna efter hur jag mår inuti. Joo jag har tillit. Det känns bara bra. Lugnt liksom. Trots allt.
Jag tror att jag har börjat få tillit till mitt eget liv, min egen kraft. Jag är inte längre så beroende utav att ha U intill mig hela tiden. Jag litar på att han finns kvar ändå. Jag ägnar mig åt mitt liv, mitt jobb, mina barn, mina sponsier och AA-möten. Och det känns inte tomt som det gjorde förrut.
Jag har också funnit en ny förmåga hos mig själv. Att förmå mig själv att vara mänsklig! Låter väl som sunt förnuft, men det är det verkligen inte! Jag har haft MYCKET svårt att tillåta mig det. Det gjorde mig inget att ni andra var mänskliga, men jag har aldrig låtit mig själv vara det.
Men i nykterheten har jag sakta börjat tillåta mig detta. Jag slår inte så förbannat på mig själv längre. Jag har trillat dit igen med snuset, och det är okej just nu. Jag kan t om slöa ibland. I går kväll gjorde jag inte ett skit nytta på hela eftermiddan t ex. Satt bara vid TV:n och slökollade. Och inte hade jag en massa "borden" i skallen för det! Skööönt... Mitt Ego börjar tappa stinget!
"Älskar dej, puss" och "Massa älsklingskramar o kyssar" .
Det bara bubblade av glädje i mig. Vad var det jag sa, har jag lust att säga till mitt Ego. Mitt Ego som bara försöker skrämma upp mig och säga saker som att han är borta för alltid, eller, han har säkert hittat en annan där nere!
Jag försöker känna efter hur jag mår inuti. Joo jag har tillit. Det känns bara bra. Lugnt liksom. Trots allt.
Jag tror att jag har börjat få tillit till mitt eget liv, min egen kraft. Jag är inte längre så beroende utav att ha U intill mig hela tiden. Jag litar på att han finns kvar ändå. Jag ägnar mig åt mitt liv, mitt jobb, mina barn, mina sponsier och AA-möten. Och det känns inte tomt som det gjorde förrut.
Jag har också funnit en ny förmåga hos mig själv. Att förmå mig själv att vara mänsklig! Låter väl som sunt förnuft, men det är det verkligen inte! Jag har haft MYCKET svårt att tillåta mig det. Det gjorde mig inget att ni andra var mänskliga, men jag har aldrig låtit mig själv vara det.
Men i nykterheten har jag sakta börjat tillåta mig detta. Jag slår inte så förbannat på mig själv längre. Jag har trillat dit igen med snuset, och det är okej just nu. Jag kan t om slöa ibland. I går kväll gjorde jag inte ett skit nytta på hela eftermiddan t ex. Satt bara vid TV:n och slökollade. Och inte hade jag en massa "borden" i skallen för det! Skööönt... Mitt Ego börjar tappa stinget!
Städdag!
Lördag idag och lögardagen (som det hette förr) betyder just badardagen. Man skulle göra sig ren efter veckan som gått och inför kyrkfärden på söndagen. Jo jag ska också bada, men först ska hela huset städas.
Första visningen på huset blir i morgon klockan två. Främmande människor som kommer att gå igenom mitt hus med kritiska blickar. Dömanden och påpekanden om hur vi levt här. Barnens klotter på väggarna som jag försökt skura bort. Prinsessan som rivit bort tapetsnuttar i hörnen. Små hål efter tonårssonens pop-affischer. Vi har faktiskt LEVT här! Någonstans ska det väl synas?
Men jag känner konstigt nog ingen sorg eller bitterhet. Tvärtom. Jag vill verkligen flytta nu. Ha det överstökat. Jag har för mycket minnen i det här huset. Minnen från min tid som aktiv alkoholist. Det är dags nu för ett nytt kapitel i mitt liv. Mitt nya liv i nykterheten.
Fortfarande inte ett pip från andra sidan jorden. U har gått upp i rök. Finns han? Jackan hänger ju i hallen, men i övrigt känns det som om han är raderad från jordens yta.
Men jag vet att jag gör så här. På grund av min historia. Alla gånger jag blev övergiven som liten. Det är en försvarsmekanism. När någon är borta mer än 2-3 dagar så raderar jag bort dem i mitt minne. De finns inte längre.
Men idag vet jag om min historia. Jag och barnen försöker prata och skämta om U. Vad vi ska göra när han kommer hem. Pratar om saker vi gjort tillsammans. Jag borrar in min näsa i hans jacka och bara minns. Hur bra han dansar, hur bra han kramas....
Han kommer. Det vet jag. Nää nu ska jag städa! Hej svejs!
Första visningen på huset blir i morgon klockan två. Främmande människor som kommer att gå igenom mitt hus med kritiska blickar. Dömanden och påpekanden om hur vi levt här. Barnens klotter på väggarna som jag försökt skura bort. Prinsessan som rivit bort tapetsnuttar i hörnen. Små hål efter tonårssonens pop-affischer. Vi har faktiskt LEVT här! Någonstans ska det väl synas?
Men jag känner konstigt nog ingen sorg eller bitterhet. Tvärtom. Jag vill verkligen flytta nu. Ha det överstökat. Jag har för mycket minnen i det här huset. Minnen från min tid som aktiv alkoholist. Det är dags nu för ett nytt kapitel i mitt liv. Mitt nya liv i nykterheten.
Fortfarande inte ett pip från andra sidan jorden. U har gått upp i rök. Finns han? Jackan hänger ju i hallen, men i övrigt känns det som om han är raderad från jordens yta.
Men jag vet att jag gör så här. På grund av min historia. Alla gånger jag blev övergiven som liten. Det är en försvarsmekanism. När någon är borta mer än 2-3 dagar så raderar jag bort dem i mitt minne. De finns inte längre.
Men idag vet jag om min historia. Jag och barnen försöker prata och skämta om U. Vad vi ska göra när han kommer hem. Pratar om saker vi gjort tillsammans. Jag borrar in min näsa i hans jacka och bara minns. Hur bra han dansar, hur bra han kramas....
Han kommer. Det vet jag. Nää nu ska jag städa! Hej svejs!
Min tro
Jag har nog alltid innerst inne haft en slags tro på något. Även om jag under många många år förnekade den sidan av mig själv.
När jag var liten minns jag att min moster brukade be godnattbönen tillsammans med mig. "Gud som haver barnen kär...." Men min mamma gjorde det aldrig. Det var bara när jag var på landet som jag gjorde det. Men vanan satt kvar i många år, ända tills tonåren. Att jag bad för mig själv på kvällen. Jag tror att det fick mig att känna mig trygg. Att jag inte var ensam.
I mitt aktiva alkoholistliv, förnekade jag att Gud fanns. Tänkte inte ens på det. Jag kände det mera som att ALLT ansvar hängde just bara på mina egna axlar. Ansvaret för barnen, för min man, för min mamma och syskon. Ansvaret för alla på jobbet osv...Inte undra på att livet kändes tungt.
När jag sedan fick höra på behandlingen att jag behövde en andligt lösning på mina problem, så var det jättejobbigt i början. Jag tror inte på svenska kyrkans form av Gud. Det kan min logiska hjärna bara inte klara av. Bibeln och Jesus funkar inte för mig.
Men när jag förstod att det inte var religion jag behövde utan ANDLIGHET, och när jag fick ha min egen form av tro, då fungerade det bättre! För visst har jag alltid innerst inne förstått att jorden, alla människor och djur inte bara föds, lever och dör utan mening. Varför skulle livet och naturen i så fall vara så vackert? Om det inte finns någon mening? När jag ser en klar stjärnhimmel, eller de tusentals, miljontals alla unika snöflingorna på ett fruset vinterfönster, så kan INGEN inbilla mig att livet bara är helt funktionellt och utan mening!
Idag ber jag dagligen. Jag samtalar, resonerar och diskuterar. Jag försöker att aldrig be om någonting för min egen del. Utom om det kan gagna min medvetenhet och mitt tillfrisknande. I stället ber jag om att få vara till största möjliga nytta för mina medmänniskor. Och att jag ska få möta de människor jag behöver för att utvecklas vidare och hitta mitt livs mening.
Men det viktigaste för mig är att få lämna över rodret varje dag. Jag läser tredje stegsbönen. Detta för att påminna mig själv om att det inte längre är jag som styr hela föreställningen för mig och mina närmaste. "Ske din vilja, inte min", avslutar jag med.
Andlighet för mig är att försöka leva efter andliga principer. Kärlek, tolerans, tillit, tålamod och empati. Förr var jag girig. Girig på allt. Pengar, kärlek, bekräftelse, makt, kontroll, prestige. Idag förstår jag att det inte leder till någon lycka. Äkta lycka kommer av att få ge, inte roffa åt sig.
Nu när jag är ensam utan U, så känns min kontakt med min Gud ännu viktigare. Jag är aldrig ensam. Jag har alltid någon att samtala med. Det känns tryggt!
När jag var liten minns jag att min moster brukade be godnattbönen tillsammans med mig. "Gud som haver barnen kär...." Men min mamma gjorde det aldrig. Det var bara när jag var på landet som jag gjorde det. Men vanan satt kvar i många år, ända tills tonåren. Att jag bad för mig själv på kvällen. Jag tror att det fick mig att känna mig trygg. Att jag inte var ensam.
I mitt aktiva alkoholistliv, förnekade jag att Gud fanns. Tänkte inte ens på det. Jag kände det mera som att ALLT ansvar hängde just bara på mina egna axlar. Ansvaret för barnen, för min man, för min mamma och syskon. Ansvaret för alla på jobbet osv...Inte undra på att livet kändes tungt.
När jag sedan fick höra på behandlingen att jag behövde en andligt lösning på mina problem, så var det jättejobbigt i början. Jag tror inte på svenska kyrkans form av Gud. Det kan min logiska hjärna bara inte klara av. Bibeln och Jesus funkar inte för mig.
Men när jag förstod att det inte var religion jag behövde utan ANDLIGHET, och när jag fick ha min egen form av tro, då fungerade det bättre! För visst har jag alltid innerst inne förstått att jorden, alla människor och djur inte bara föds, lever och dör utan mening. Varför skulle livet och naturen i så fall vara så vackert? Om det inte finns någon mening? När jag ser en klar stjärnhimmel, eller de tusentals, miljontals alla unika snöflingorna på ett fruset vinterfönster, så kan INGEN inbilla mig att livet bara är helt funktionellt och utan mening!
Idag ber jag dagligen. Jag samtalar, resonerar och diskuterar. Jag försöker att aldrig be om någonting för min egen del. Utom om det kan gagna min medvetenhet och mitt tillfrisknande. I stället ber jag om att få vara till största möjliga nytta för mina medmänniskor. Och att jag ska få möta de människor jag behöver för att utvecklas vidare och hitta mitt livs mening.
Men det viktigaste för mig är att få lämna över rodret varje dag. Jag läser tredje stegsbönen. Detta för att påminna mig själv om att det inte längre är jag som styr hela föreställningen för mig och mina närmaste. "Ske din vilja, inte min", avslutar jag med.
Andlighet för mig är att försöka leva efter andliga principer. Kärlek, tolerans, tillit, tålamod och empati. Förr var jag girig. Girig på allt. Pengar, kärlek, bekräftelse, makt, kontroll, prestige. Idag förstår jag att det inte leder till någon lycka. Äkta lycka kommer av att få ge, inte roffa åt sig.
Nu när jag är ensam utan U, så känns min kontakt med min Gud ännu viktigare. Jag är aldrig ensam. Jag har alltid någon att samtala med. Det känns tryggt!
Inre tomhet
Det är tisdag kväll. Inte ett ljud från andra sidan jorden. Jag tänker på hur det skulle vara om han var död. Han är borta. För mig är han borta. Jag har en inre tomhet.
Jag satt halva lördagsnatten tillsammans med en sponsie i nöd. Hon led av att en pojkvän fått nog. Han orkade inte bära hela ansvaret för hennes liv längre. Hon ville inte leva om hon inte kunde få just honom. Hon var förtvivlad.
Idag fick jag höra det värsta. En annan ung kvinna jag känner. Hon hade hängt sig för ett par dagar sedan. Orkade inte leva utan just honom, längre. Han hade sagt till henne, att hans dotter alltid skulle vara viktigare för honom än vad hon var. Det kunde hon inte bära, utan avslutar sitt unga liv.
Varför?
Varför är det så många av oss som byter ut vårt beroende av alkohol och droger, mot ett beroende av en man?
Jag känner starkt att Gud försöker säga något. Att jag inte kan, ska eller bör, vara beroende av någon eller någonting längre. Att det endast är inuti mig själv jag kan hitta tryggheten och friden.
Att jag inte kan lägga ansvaret för hur jag mår, på en annan människa. Endast JAG kan göra mig själv hel och lycklig.
Min sponsor sa i telefonsamtalet igår, att jag måste försöka ha en kärleksrelation till mig själv. Göra saker tillsammans med mig, som känns lustfyllda. Först kunde jag inte komma på en enda grej. Sen kom jag ihåg. Att köra motorcykel, ensam. Sommar och doftande vetefält. Att glida fram på småvägar. Känna dofterna och värmen från solen. Stanna till och höra gräshopporna fira den korta sommaren i vägrenarna. Det är lycka. Tillsammans med mig själv. Ofta kan jag känna den känslan just ute i naturen.
Men ofta kan jag också känna mig sorgsen i de lägena. Ute i naturen, om jag upplever något vackert, och jag inte kan dela detta vackra med någon. Då blir det så tydligt liksom. Att jag är helt ensam. Och att det allra vackraste jag kan uppleva, det kan jag bara uppleva ensam. Inuti mig själv.
Men då sa min sponsor; vänd på begreppen.
Tänk på att uppskatta just det faktum att du aldrig KAN dela med dig av det vackraste du kan uppleva. För det gör också att INGEN, någonsin kan ta detta ifrån dig! Det är detta vackra som ingen annan någonsin kan GE mig, utan som jag måste ge mig själv.
Så visst saknar jag U, det gör jag. Men mitt liv och mitt välmående får ALDRIG bero av honom.
(Men nu är det bara 10 dagar kvar!)
Jag satt halva lördagsnatten tillsammans med en sponsie i nöd. Hon led av att en pojkvän fått nog. Han orkade inte bära hela ansvaret för hennes liv längre. Hon ville inte leva om hon inte kunde få just honom. Hon var förtvivlad.
Idag fick jag höra det värsta. En annan ung kvinna jag känner. Hon hade hängt sig för ett par dagar sedan. Orkade inte leva utan just honom, längre. Han hade sagt till henne, att hans dotter alltid skulle vara viktigare för honom än vad hon var. Det kunde hon inte bära, utan avslutar sitt unga liv.
Varför?
Varför är det så många av oss som byter ut vårt beroende av alkohol och droger, mot ett beroende av en man?
Jag känner starkt att Gud försöker säga något. Att jag inte kan, ska eller bör, vara beroende av någon eller någonting längre. Att det endast är inuti mig själv jag kan hitta tryggheten och friden.
Att jag inte kan lägga ansvaret för hur jag mår, på en annan människa. Endast JAG kan göra mig själv hel och lycklig.
Min sponsor sa i telefonsamtalet igår, att jag måste försöka ha en kärleksrelation till mig själv. Göra saker tillsammans med mig, som känns lustfyllda. Först kunde jag inte komma på en enda grej. Sen kom jag ihåg. Att köra motorcykel, ensam. Sommar och doftande vetefält. Att glida fram på småvägar. Känna dofterna och värmen från solen. Stanna till och höra gräshopporna fira den korta sommaren i vägrenarna. Det är lycka. Tillsammans med mig själv. Ofta kan jag känna den känslan just ute i naturen.
Men ofta kan jag också känna mig sorgsen i de lägena. Ute i naturen, om jag upplever något vackert, och jag inte kan dela detta vackra med någon. Då blir det så tydligt liksom. Att jag är helt ensam. Och att det allra vackraste jag kan uppleva, det kan jag bara uppleva ensam. Inuti mig själv.
Men då sa min sponsor; vänd på begreppen.
Tänk på att uppskatta just det faktum att du aldrig KAN dela med dig av det vackraste du kan uppleva. För det gör också att INGEN, någonsin kan ta detta ifrån dig! Det är detta vackra som ingen annan någonsin kan GE mig, utan som jag måste ge mig själv.
Så visst saknar jag U, det gör jag. Men mitt liv och mitt välmående får ALDRIG bero av honom.
(Men nu är det bara 10 dagar kvar!)
Min älskling är borta snyft......
I morse skjutsade jag U till flygplatsen. Nu får jag inte se honom på två hela veckor. Min arbetsdag känns tung o tom när jag tänker på det.
Han ska på kurs utomlands. Fortsätta utveckla sig själv. En del av mig är så himla stolt över honom. Att han äntligen börjar ta tag i sitt liv och göra bra saker för sig själv. Jag VET att det gagnar mej och oss i längden.
En annan del av mig är rädd. Rädd för ensamheten och vad den kommer att göra med mig.
Men jag vet vad jag måste göra. Jag har möten, jag har vänner, sponsor och sponsier. Ett liv att leva. En del saker ska jag verkligen ta tag i under dessa veckor. Jag ska försöka beta av en del från min 9:e stegslista. Jag har en del punkter kvar där som jag har lämnat åt sidan. Samtal som ska ringas, en del bekanta som jag ska säga upp bekantskapen med.
Jag ska fösöka göra rätt saker. Tro utan handling är död. Låter drastiskt men med enbart tro kommer man inte långt om den inte efterföljs av handling. Bön och meditation, bättre rutiner för mat och sömn står på listan bl a.
Men oj vad jag saknar honom.
Tänker på hur han har det ute i stora världen. På andra sidan jorden.
Hoppas ändå att de här veckorna går fort...
Tack till alla kvinnor...
Jag vill tacka ALLA mina kvinnor! Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på alla de som ställer upp för mig och min nykterhet. Det är en gåva att få vara en del i era liv!
Min sponsor ska ha mycket tack. Hon finns där och lyssnar, tipsar, bollar idéer, läser mina ibland jättelånga mail.
Mina sponsier ger mig fantastiskt mycket i mitt tillfrisknande. Att jag får sätta mig själv åt sidan och bara lyssna och få finnas till där för dem betyder jättemycket. Att jag får se mig själv och mina egna problem genom dem och deras berättelser ger mig en identifikation och en medvetenhet om hur jag håller på....Nyttigt.
Men sen finns det kvinnor runtomkring som bara finns där när jag behöver. Att bara kunna lyfta på luren och veta att jag kommer att få en ärlig och tuff spegling på det som jag tänker säga. Det är ovärderligt! TACK!
Det känns lite bättre idag. Jag behöver min vardag och rutinerna som det för med sig. När andra klagar på att helgerna är slut och att grå-vardagen börjar, så är jag enbart tacksam för att det äntligen är måndag och att jag kommer att få en bättre rutin för min mat, sömn, bön och meditation igen! Och då vet jag att det vänder!
Så nu säger jag Gonatt! Jag behöver min skönhetssömn!
Min sponsor ska ha mycket tack. Hon finns där och lyssnar, tipsar, bollar idéer, läser mina ibland jättelånga mail.
Mina sponsier ger mig fantastiskt mycket i mitt tillfrisknande. Att jag får sätta mig själv åt sidan och bara lyssna och få finnas till där för dem betyder jättemycket. Att jag får se mig själv och mina egna problem genom dem och deras berättelser ger mig en identifikation och en medvetenhet om hur jag håller på....Nyttigt.
Men sen finns det kvinnor runtomkring som bara finns där när jag behöver. Att bara kunna lyfta på luren och veta att jag kommer att få en ärlig och tuff spegling på det som jag tänker säga. Det är ovärderligt! TACK!
Det känns lite bättre idag. Jag behöver min vardag och rutinerna som det för med sig. När andra klagar på att helgerna är slut och att grå-vardagen börjar, så är jag enbart tacksam för att det äntligen är måndag och att jag kommer att få en bättre rutin för min mat, sömn, bön och meditation igen! Och då vet jag att det vänder!
Så nu säger jag Gonatt! Jag behöver min skönhetssömn!
Åh vad jag har saknat min blogg!
Hej igen, kära blogg!
Joodå allt är bara bra med mej. Jag är fortfarande nykter! Jobbar på med min Högre Makt vid min sida. Min sponsor och mina sponsier. Möten och en fantastisk gemenskap gör att jag kan gå vidare och växa!
Och JA, jag är fortfarande tillsammans med U. Min kära, underbara, tokiga, ibland helt skitjobbiga, men fortfarande nyktra U.
Vi har haft en ganska bra julhelg. På julaftonskväll var jag barnfri. U och jag låg i soffan och tittade på Lasse Åbergs hälsoresan och proppade i oss glass! Texas pecannötkola glass i stora lass! Vilken häftig julafton va!
På nyåret var det ett STORT gäng nyktra AA:are som hade slagit sig ihop och vi hade knytkalas. En fest på ca 50 pers och massa barn. Fy fabian va kul det var! Vi lekte charader, dansade afrikanska danser, åt en massa mat och smällde av fyrverkerier vid 12-slaget.
Efter midnatt hade vi en delningsrunda om året som gått och med ev. nyårslöften. Vi var väl hemma vid 5-tiden....
Trötta men lyckliga!
Just nu är mitt huvud fullt av tankar inför det nya året. Jag har så mycket planer så ni kan inte ana! Men det kommer att läggas ut här på bloggen, lite i sänder, det lovar jag!
Jag vill nu önska er alla; GOD FORTSÄTTNING!
Och TACK än en gång för ert stöd. Jag älskar er!
MEGAKRAMAR!!!!!
Joodå allt är bara bra med mej. Jag är fortfarande nykter! Jobbar på med min Högre Makt vid min sida. Min sponsor och mina sponsier. Möten och en fantastisk gemenskap gör att jag kan gå vidare och växa!
Och JA, jag är fortfarande tillsammans med U. Min kära, underbara, tokiga, ibland helt skitjobbiga, men fortfarande nyktra U.
Vi har haft en ganska bra julhelg. På julaftonskväll var jag barnfri. U och jag låg i soffan och tittade på Lasse Åbergs hälsoresan och proppade i oss glass! Texas pecannötkola glass i stora lass! Vilken häftig julafton va!
På nyåret var det ett STORT gäng nyktra AA:are som hade slagit sig ihop och vi hade knytkalas. En fest på ca 50 pers och massa barn. Fy fabian va kul det var! Vi lekte charader, dansade afrikanska danser, åt en massa mat och smällde av fyrverkerier vid 12-slaget.
Efter midnatt hade vi en delningsrunda om året som gått och med ev. nyårslöften. Vi var väl hemma vid 5-tiden....
Trötta men lyckliga!
Just nu är mitt huvud fullt av tankar inför det nya året. Jag har så mycket planer så ni kan inte ana! Men det kommer att läggas ut här på bloggen, lite i sänder, det lovar jag!
Jag vill nu önska er alla; GOD FORTSÄTTNING!
Och TACK än en gång för ert stöd. Jag älskar er!
MEGAKRAMAR!!!!!
Att vara ensam - Att vara själv....
Jag har funderat en hel del på mig själv de senaste dagarna. Mig själv och mina beteenden.
Jag antar att det är Echart Tolle som väcker massa frågor i mig för jag lyssnar på hans böcker varje ledig stund, i bilen på promenader och så.
(U gav mig ett minneskort till mobilen på 2 gig, 50 timmar speltid, som han sedan laddade fullt med 2 böcker och en massa superbra AA-delningar! )
Jag har ju försökt övertyga mig själv, min sponsor och U att det är pga min svartsjuka som jag har gjort slut. "Om bara U kunde släppa sina kvinnor så skulle ju allt vara så bra...."
Men sen har jag funderat. Om U gjorde ALLT som jag bad honom om (angående dessa kvinnor).... Skulle jag vilja vara tillsammans med honom då?
Och svaret på det är faktiskt nej. Min svartsjuka har bara varit ett sätt för mig att lägga över hela ansvaret för vår separation på U. Projektion. Att det egentligen är HANS fel att det tar slut. Om inte han hade alla dessa kvinnor bla bla bla.....
Vad är det då jag egentligen känner är orsaken till att jag gör slut?
1. Jag är rädd för att enda anledningen till att jag är tillsammans med U är att jag är rädd för att bli ensam. Jag vill ta reda på om det är fallet. Är jag rädd för att vara ensam?
2. Jag ser att U skiter i sitt liv /sitt stegarbete, ringa sin sponsor, så fort vi är tillsammans.
3. Jag vill hitta MIG SJÄLV. Mitt inre lugn. Jag vill verkligen uppleva att allt det jag behöver, redan finns inuti mig.
4. Jag vill hitta min mission i livet. Vad är det JAG ska utföra i livet? Jag vill vara till nytta för något / någon? Jag vill brinna för ett engagemang.
Ja så ser det ut ungefär.... Idag i alla fall... Men faktum kvarstår ändå. Jag ÄLSKAR U, det gör jag....
Jag antar att det är Echart Tolle som väcker massa frågor i mig för jag lyssnar på hans böcker varje ledig stund, i bilen på promenader och så.
(U gav mig ett minneskort till mobilen på 2 gig, 50 timmar speltid, som han sedan laddade fullt med 2 böcker och en massa superbra AA-delningar! )
Jag har ju försökt övertyga mig själv, min sponsor och U att det är pga min svartsjuka som jag har gjort slut. "Om bara U kunde släppa sina kvinnor så skulle ju allt vara så bra...."
Men sen har jag funderat. Om U gjorde ALLT som jag bad honom om (angående dessa kvinnor).... Skulle jag vilja vara tillsammans med honom då?
Och svaret på det är faktiskt nej. Min svartsjuka har bara varit ett sätt för mig att lägga över hela ansvaret för vår separation på U. Projektion. Att det egentligen är HANS fel att det tar slut. Om inte han hade alla dessa kvinnor bla bla bla.....
Vad är det då jag egentligen känner är orsaken till att jag gör slut?
1. Jag är rädd för att enda anledningen till att jag är tillsammans med U är att jag är rädd för att bli ensam. Jag vill ta reda på om det är fallet. Är jag rädd för att vara ensam?
2. Jag ser att U skiter i sitt liv /sitt stegarbete, ringa sin sponsor, så fort vi är tillsammans.
3. Jag vill hitta MIG SJÄLV. Mitt inre lugn. Jag vill verkligen uppleva att allt det jag behöver, redan finns inuti mig.
4. Jag vill hitta min mission i livet. Vad är det JAG ska utföra i livet? Jag vill vara till nytta för något / någon? Jag vill brinna för ett engagemang.
Ja så ser det ut ungefär.... Idag i alla fall... Men faktum kvarstår ändå. Jag ÄLSKAR U, det gör jag....
Köpa en 3:a?
Jag och barnen var o tittade på en fin 3:a i går kväll. Jag var rädd att barnen skulle tycka att det blir trångt att flytta in i en 3:a från vårt stora hus. Men icke. Båda två var nöjda med "sina" rum.
Jag kommer att sova i vardagsrummet i så fall. Grabben får hela övervåningen för sig själv (samt TV:n). Jag har inget behov av TV för jag tittar så sällan.
Ytterligare ett plus med den där lägenheten var att det fanns ett stort utomhusförråd, som en liten lada, som hörde till. Där kan jag ju ha min nya motorcykel ju!!! (Som jag har tänkt köpa till våren!)
Så summa sumarum var att det mesta kändes bra! Det enda som liksom ändå grumlade känslan var att jag alltid känner mig så ensam i sådana situationer. Så har det känts livet igenom för mig. Så fort det är stora beslut på gång i mitt liv SÅ ÄR JAG ENSAM.
Nu måste jag vänja mig vid, och t om välkomna den känslan. Allt är okej. Jag har mig själv OCH min högre kraft och mina barn. Det måste räcka just nu....
Jag kommer att sova i vardagsrummet i så fall. Grabben får hela övervåningen för sig själv (samt TV:n). Jag har inget behov av TV för jag tittar så sällan.
Ytterligare ett plus med den där lägenheten var att det fanns ett stort utomhusförråd, som en liten lada, som hörde till. Där kan jag ju ha min nya motorcykel ju!!! (Som jag har tänkt köpa till våren!)
Så summa sumarum var att det mesta kändes bra! Det enda som liksom ändå grumlade känslan var att jag alltid känner mig så ensam i sådana situationer. Så har det känts livet igenom för mig. Så fort det är stora beslut på gång i mitt liv SÅ ÄR JAG ENSAM.
Nu måste jag vänja mig vid, och t om välkomna den känslan. Allt är okej. Jag har mig själv OCH min högre kraft och mina barn. Det måste räcka just nu....
Jobbigt just nu...
Min sponsor tycker att jag ska skriva av mig, men det har känts trögt i flera veckor... Jag VET att jag mår bättre när jag skriver, men det måste liksom få ta ett tag innan jag kan utrycka det som rör sig i skallen.
Jag har gjort slut med U. Jag orkade inte med smärtorna längre. Han visade så tydligt att han njöt av att få mig svartsjuk och jag bara åkte ner i graven varenda gång.
Jag sa helt enkelt till honom att han får "leka rommen av sig" först. Umgås klart med sina kvinnor. Sen får vi se.
Jag kommer att få ägna mig åt mig själv. Läka mina sår. Se efter VAD det var i mig som gjorde mig så svartsjuk. Jag har aldrig upplevt svartsjuka tidigare i livet så det var något alldeles nytt för mig.
Jag ägnar mina dagar åt jobbet och att be och meditera så mycket jag bara kan. Försöker hitta det där lugnet i min mage. Stundtals går det bra, ibland kan jag inte tänka på annat än U.
Men livet går vidare, och jag VILL verkligen hitta MIG SJÄLV! Och det kan jag inte så länge som U finns i närheten, så är det bara...
Jag har gjort slut med U. Jag orkade inte med smärtorna längre. Han visade så tydligt att han njöt av att få mig svartsjuk och jag bara åkte ner i graven varenda gång.
Jag sa helt enkelt till honom att han får "leka rommen av sig" först. Umgås klart med sina kvinnor. Sen får vi se.
Jag kommer att få ägna mig åt mig själv. Läka mina sår. Se efter VAD det var i mig som gjorde mig så svartsjuk. Jag har aldrig upplevt svartsjuka tidigare i livet så det var något alldeles nytt för mig.
Jag ägnar mina dagar åt jobbet och att be och meditera så mycket jag bara kan. Försöker hitta det där lugnet i min mage. Stundtals går det bra, ibland kan jag inte tänka på annat än U.
Men livet går vidare, och jag VILL verkligen hitta MIG SJÄLV! Och det kan jag inte så länge som U finns i närheten, så är det bara...