Workshop #1 Metoden

Ja nu var det ett tag sedan jag skrev här. Nu har metoddelen på Addiktologutbildningen startat så nu är det 1,5 år kvar innan jag är färdig alkohol- och drogterapeut. Det börjar bli spännande nu. Nu har vi 12-stegat färdigt oss själva och nu börjar det mer och mer handla om vad det egentligen innebär att arbeta som terapeut. Det märks på litteraturen och kursupplägget också. Nästa workshop ska vi bli videoinspelade under vår examination...brrr..läskigt!

Den grupp som nu går vidare på metoden är så underbart balanserad. Alla känner varandra väl nu och vi fungerar mycket bra ihop. Vi är 12 stycken varav hälften kvinnor, hälften män. Ungefär hälften har egna missbruk bakom sig, resten är antingen vuxna barn eller anhöriga. Vi har kursare från Göteborg i söder till Boden i norr och 2 norrmän varav en homosexuell! En helt enkelt fantatiskt balanserad grupp!

Så hur ser mitt liv ut just nu då? Utåt sett har inte så mycket hänt sedan senast. Det är fortfarande slut mellan U och mig, men jag har känslor kvar för honom och hoppet är väl det sista som överger mig tydligen. Efter att i princip inte talat med honom alls under hösten så träffades vi av en slump på nyårsafton. Han betedde sig så underligt att jag till sist bad att få prata med honom i enrum. Jag sa då att jag skulle uppskatta om vi kunde bete oss som folk mot varandra, typ hälsa på varandra, dansa om vi sågs ute på dans osv. Vi erkände båda två att vi hade känslor kvar för varandra men ingen av oss var intresserad av att återupprätta någon relation i det här läget i alla fall. Jamenar ingenting hade ju förändrats med honom ännu i alla fall...
Men jag blev oerhört glad av att höra att han äntligen skulle börja i terapi (satte igång mitt hopp förstås!).

Vi har startat upp ännu en AA grupp under hösten. Det har behövts en grupp länge i den stad där jag arbetar. Många som arbetar där har problem och eftersom min arbetsplats nu äntligen har beslutat sig för att införa slumpvisa alkohol- och drogtester på arbetsplatsen, så tyckte vi att det låg rätt i tiden att även starta upp möten!

På grund av den utbildning jag läser så har jag fått den fina möjligheten att få bli kontaktperson mellan min arbetsplats och det provtagande företaget, EDTS (European Drug Testing Service). Det slumpvisa alkohol- och drogtestandet startar i morgon, så det är en riktigt fin timing i allt som händer just nu!

Jag går fortfarande i psykosyntesterapi och det känns så underbart! Där får jag ösa ur mig min smärta och längtan efter U. Hon orkar trösta och stötta och jag får också se på varför jag dras till män som behandlar mig illa.

Hemma i min familj är allt bra. Kontakten med barnen blir bara bättre ock bättre. Jag är mer närvarande och de kommer till mig på ett annat sätt än förr. Jag har till och med fått min mamma att börja i terapi!!!

Så de två människor (förrutom mina barn) som betyder mest för mig i livet, dvs mamma och U, har jag fått att börja i terapi. Inte för att resultatet gagnar MIG på något sätt (ännu i alla fall) men jag tror att universum kan bli en bättre plats om de två börjar må lite bättre!

Workshop #5 Addiktologutbildningen

Ja detta blir mitt sista bidrag till denna processdagbok för grundkursen i Addiktologutbildningen som jag gått klart till årsskiftet. Jag kan knappt fatta att det är sant att snart 1 1/2 år har gått sedan jag började. Sista träffen är i november och då ska denna processdagbok lämnas in.

Så vad har hänt i mig under det senaste året? Massor skulle jag vilja säga. Mest har det väl hänt saker inuti mig, saker som inte syns, men det har också skett helt synliga saker. Som att jag har sålt huset och flyttat. Att min hårfärg är tillbaka på blont igen efter ett helt års turné  med olika röda nyanser. Synliga saker är också att jag tagit MC-kort och köpt min egen Yamaha Virago.

Inuti har en hel massa förstås hänt. Förra sommaren hade U gjort slut och vi hade ett flera månader långt uppehåll i vår relation. Denna sommar är det JAG som har gjort slut. Bara det innebär en hel massa för mig. Förra sommaren låg jag hemma som ett offer och bara grät, räknade dagar som jag överlevt utan honom.

Denna sommar räknar jag inte. Jag har bestämt mig för att jag inte vill ha en relation med U så länge han har de beteenden han har. Jag älskar honom visserligen fortfarande, men jag har tagit ansvar för mig själv och satt gränser för vad jag orkar med från hans sida. Ingen kontakt alls, inga sms, ingenting på snart en månad! Jag är stolt över mig själv!

Jag har slutat snusa och försöker sluta använda även andra kortsiktiga kickar för att ändra mitt mående. Jag vill verkligen ha det mående och de känslor som det är meningen att jag ska ha. Jag tror att det är det som är livet. Att KÄNNA och bli BERÖRD av allt. Sorg, glädje, ilska, kärlek, ömhet, melankoli osv.

Jag känner mig i stort som en helare och mer balanserad människa idag än vad jag gjorde för ett år sedan. Jag tar ansvar för mig själv på ett annat sätt. Värderar min tid, min familj, mina vänner och min tillvaro högre idag.

Jag skulle inte slänga bort allt fint jag har i livet för en relation. Det hade jag kunnat göra för ett år sedan. Jag hade kunnat offra allt mitt för en relation med U, så desperat var jag då. Idag betyder en kärleksfull relation till mig själv mera än någonting annat!

Naturligtvis har vi också fått lära oss en hel massa på den här utbildningen. Om beroenden och dess konsekvenser för individen och familjen. Men det som har varit mest betydelsefullt är ändå de egna processer som vi alla har fått gå igenom. För att vi ska kunna arbeta som terapeuter och hjälpa andra, så måste vi ha gått igenom vår egen byk först. Äga våra egna svagheter liksom.

Och det känns som om jag fått gå igenom hela mig själv och mina beroenden ännu en gång. Första gången var ju när jag själv blev nykter för 3 år sedan. Då jobbade jag i AA:s 12 steg tillsammans med min dåvarande sponsor.

Denna gång fick jag arbeta med mitt relationsberoende. Jag har fått använda AA:s 12 steg ännu en gång och denna gång för att bli fri från U. Tillsammans med min nuvarande sponsor har jag än en gång fått kapitulera totalt. Jag måste inse att jag inte kan ge upp honom ensam. Om min egenvilja får styra så kommer jag att gå tillbaka till honom trots att jag VET att det inte är bra vare sig för honom eller mig. Därför har jag valt att göra som min sponsor säger dvs hålla mig borta från honom en tid...den sk avgiftningsfasen.

Redan nu känns det bättre. Jag har på sätt och vis blivit befriad igen! Jag har sett U på håll i matsalen och ute på dans. Han hälsar inte men det är okej. Inuti mig är det lugnt. Allt är som det ska vara och jag litar på det!

Jag har kommit mycket närmare barnen under detta år. I samma takt som jag hittat tillbaka till mig själv och släppt mitt beroende av U, så hittar jag också hem till mina barn och min ursprungsfamilj.




Workshop 4

Ja vilken vecka det har varit! En av de tyngsta kurstillfällena på utbildningen var det. Vi fick gå igenom hela vårt egna familjesystem och titta på hur det egentligen såg ut i vår barndom.

Vilka olika roller hade vi? Hur kommuniserade vi hemma? Hade vi några regler? Hur och för vilka gällde reglerna? Vad var viktigt hemma, saker eller människor? Status eller känslor? Att vara duktig eller vara JAG? Vad var viktigt hemma, belönades duktighet och flit? Tystnad och lydnad?

Många minnen dök upp, både positiva och negativa. Jag minns kaoset. Alla högljudda diskussioner utan någon som satte gränser. Regler som sattes och sedan togs bort. Kränkningar och orättvisor. Och en mamma som gjorde ALLT därhemma, men under ett konstant gnällande och tjatande. Munnen gick i ett, men aldrig att hon släppte in oss att få hjälpa henne. Jag minns att min lillasyster, som är mest medberoende, gick upp tidigt på morgonen för att få en chans att hjälpa henne. Det som belönades var resultat. Att vara duktig. Och att se bra ut.

Men jag minns också det positiva jag fick med mig. Mitt mod och min orädda attityd mot förändring och nya saker. Att jag vågar stå upp för orättvisor och vara självständig. Det är jag tacksam för.

Nu är jag sugen att skicka min mamma på anhörigvecka. Jag ser och förstår mer och mer hur sjukligt involverad hon är i oss barn, när hon i stället borde leva sitt eget liv och göra sig själv lycklig. Jag funderar på att bjuda henne på en sådan vecka. Undrar om hon skulle ta emot det?

Direkt från kursen åkte jag sedan till AA-konventet i Gävle. Bob och Lynda från USA var där och talade hela helgen. Underbart! De är gifta och Bob har 40 års nykterhet i AA. Lynda har 40 år i Al-Anon och delade om sin syn på problemet och sina egna problem med att vara medberonde och anhörig.

Jag grät när Lynda talade på fredagskvällen. Jag tror att jag var så känslig dels av alla processer som hade dragits igång under kursen och dels för att jag var trött, men det var också en underbar livs-historia hon hade!
Hur hon började må sämre och sämre när Bob blev nykter. Hur hon till sist förstod att det inte var HAN som var problemet i hennes liv utan HON SJÄLV.
Hon sa bl a att varje gång hon frågade sig Varför?, Varför händer detta mej? Så ska man i stället fråga sig; Vad kan JAG göra åt det?
Skitbra tänkt! I stället för att vara OFFER så blir jag delaktig och ansvarig i mitt liv!!!

Som tur var så spelades hela konventet in, så jag ska skaffa CD:n och lyssna om på alltihopa många gånger!

Jag hade lånat en etta i Gävle att övernatta i ( TACK M, du är en ängel!) och senare på kvällen kom även U upp till Gävle. Vi hade en underbar lördag på konventet. Min sponsor och ett helt gäng från min hemstad kom upp. Jag kände mig så stolt över min sponsor, och jag hade nästan alla mina sponsier på plats. Äntligen fick de se vem som sponsrade deras sponsor!

Bob och Lynda drog igenom alla stegen i 12-stegs programmet. Tog upp exempel ifrån verkliga livet och sina egna stegarbeten. Där emellan minglade vi och hade det trevligt. Vid 5-tiden var jag helt slut och vi stack hemmåt. De andra skulle ut o käka på krogen, men jag kände ett extremt behov av att få komma hem och få packa upp. Jag hade ju inte varit hemma sedan i tisdags!

Så rent tillfrisknandemässigt har det varit en FANTOMVECKA! Det kommer så klart att ta tid innan alla processer i min skalle har tystnad och landat, men det är okej. Om jag ska summera så är nog det viktigaste som hänt inuti mig att jag äntligen börjar kunna se att det enbart finns ETT problem i mitt liv. Och det är JAG.

Inga andra problem finns. Livet är som det är. Jag har bara att försöka lära mig att förhålla mig till det. DET är mitt problem. Det kändes som en kapitulation. På hemvägen kände jag mig mycket lugn och fridfull till sinnes!



Dags för nästa kurstillfälle

I kväll far jag iväg på nästa workshop på Addiktologutbildningen. Denna gång ska vi vara i en kursgård ute på Waxholm och det kommer att handla om MEDBEROENDE! Intressant va!

Som kurslitteratur har vi denna gång fått Tommy Hellstens bok "Flodhästen i Vardagsrummet" och Melody Beatties "Bli fri från ditt medberonde". Som vanligt sparar jag skrivandet av mina recensioner till sista minuten, men jag läste faktiskt litteraturen i god tid denna gång. Den var så intressant så jag plöjde igenom böckerna redan i februari/mars. Men det gör det också svårare att skriva recensionerna, för jag har ju hunnit glömma en del... Som tur är så är det lugnt på jobbet idag och chefen är ute och reser så det ska nog gå bra även denna gång.

Vissa delar av boken "Bli fri från ditt medberoende" var helt otroligt jobbiga att läsa. Jag visade boken för U också och tillsammans bockade vi för våra olika symptom. Det visade sig att vi båda är en hel del medberonde men på helt olika sätt!
U är mer omhändertagande och känner ansvar för andra människors välbefinnande. Han hjälper människor som skulle kunna klara sig själva, blir stressad av andras krav och inbillade önskemål men känner sig tom när ingen behöver honom. Har svårt att få någonting gjort. Blir fientlig och sarkastisk när han känner sig hotad. Han förblir lojal mot allt och alla trots att det kan bli självdestruktivt.

Jag är mer klängig och beroende. Har lätt att tappa bort mig själv i relationer, söker lyckan utanför mig själv, och söker ofta kärlek från människor som inte kan älska. Jag har svårt att sätta gränser. Jag fortsätter att stå ut och låter mig såras men klagar och klandrar och stampar på samma fläck när jag borde säga ifrån.

Vad vi har gemensamt är dålig självuppfattning. Vi har svårt att ge/ta emot komplimanger, ger oss själva skulden för allt, och har svårt att ta kritik. Allt vi gör ska vara perfekt. Vi har mycket borden i livet, vi är ängsliga, behöver rutiner. Vi har båda lätt för att tränga bort känslor och vi är rädda för att vara som vi är och därför blir vi lätt stela och behärskade.

Vi har svårt med ärlig kommunikation. Hamnar lätt i diskussioner om andra människor när vi borde tala om oss själva. Vi har dålig tillit till livet och andra människor. Det gör att det blir svårt med äkta närhet och svårt att bara ha roligt och vara spontan. Särskilt i kärlekslivet.

Ja dessa saker bär jag med mig till Waxholm. Jag har saknat de andra i "gänget" och det ska bli så kul att träffas igen och se vad de andra har gått igenom under dessa månader!







Prosessdagbok workshop 3

Ja nu har jag gått halva grundkursen på addiktologutbildningen. Det känns som om jag kommit in ordentligt i gruppen nu. Vi har lärt känna varandra väl och det verkar som om alla deltar väldigt bra. Det är ingen som liksom smiter undan eller som tar för mycket plats.

Men fortfarande befinner sig gruppen i den där första smekmånadsfasen. Alla "älskar" varandra och vi kramas, gråter och skrattar mycket. Men det blir spännande när vi snart når den sk. gränssättningsfasen. När vi känner varandra så väl att vi även vågar sätta gränser för varandra och säga ifrån. Då kanske det händer en del i gruppen. Det kan ju bli lite mer irritation och groll då. Spännande är det i alla fall.

Den här gången har vi behandlat ämnet andlighet och religion, samt gått igenom de andliga principerna och deras motsatser. Det visade sig efter en halv dags diskussioner att det både inom andlighet och religion finns saker som jag personligen vill undvika. Andlighet kan ju leda till en del sk flummighet om man inte grundar sin andlighet i t ex de andliga principerna. Inom religionerna så ogillar jag starkt det dogmatiska, hierarkiska och politiska strukturerna. Men om man tar det bästa ur dessa båda världar så kan jag se att det kan bli en mycket hållbar tro. Det finns ju kyrkliga människor som är väldigt andliga, och det finns andliga människor som har en hälsosam religionsstruktur.

Dag två behandlade vi de andliga principerna samt deras motsatser. Motsatsen till rädsla är ju mod, motsatsen till harm är tacksamhet, motsatsen till självömkan är acceptans osv osv... Hemligheten är att då vi möter en negativ andlig princip i oss själva eller andra, så kan vi själva bidra med dess positiva motsats!

Vi genomförde en del andliga ritualer. Enkla men så himla gripande! Att gå ut i naturen en vacker dag vid Ångermanälven och känna på andligheten, var en nyttig övning. Vi fick ta med oss något vackert från naturen som vi sedan fick placera på ett litet sk. altare med massa tända ljus. Sen fick vi turas om att tända ett ljus för någon som betydde mycket för oss. Andlighet kan betyda att bli berörd!

Jag kände så tydligt under denna workshop att jag blev accepterad i gruppen precis sådan som jag är. Det kändes tryggt att veta att oavsett vilka känslor eller minnen som dök upp, så var det okej. Det försekommer en hel del eget processande nu under grundkursen, så det blev en hel del mycket tunga delningar som kom upp.

Själv blev jag mycket berörd av hur mycket en moster betydde för mig då jag var liten. Det var hon som lärde mig att be gonattböner när jag var liten. Hemma i min egen familj var det väldigt sällan vi talade om Gud eller religion, så det blev en sådan tröst och ett sånt stöd att jag kunde knäppa mina händer när jag var rädd eller någonting var jobbigt därhemma. Jag kom på att jag längtade förskräckligt efter henne!
Jag har inte träffat henne sedan jag blev nykter, och har faktiskt undvikit den sidan av släkten helt hitills. Det kanske är dags att hälsa på där i sommar?

Sista dagen hade vi redovisning av de 12 stegen inför alla patienter i primärbehandligen. Vi var uppdelade i 3 grupper som från scenen med hjälp av olika sketcher skulle visa stegen i exempel från verkliga livet. Underbart kul hade vi! Nervöst var det förstås, en del av oss hade aldrig stått på scenen förrut, men oj va kul vi hade! Det var en hel del muntra skratt och igenkännande miner! Själv spelade jag "bag-ladyn" Bettan på en parkbänk. Hon visade prov på både förnekelse och projektion av sin alkoholism!

I alla fall så är jag hemma nu och redan börjar bruset i vardagen att sudda ut de vackra minnena från Ångermanälvens strand. I maj är det dags för nästa kurstillfälle och då är det ämnet medberoende som kommer att behandlas.

Går igenom nån sorts process....

Just nu går jag igenom något konstigt. Och det har för en gångs skull ingenting med U att göra. Det är bara JAG. I mig själv....

Jag mår väl egentligen inte så dåligt. Jag menar...jag känner ingen direkt ångest eller smärta....Men det är något konstigt ändå.

Äter massor med godis och choklad nu igen. Jag som varit utan socker i ett par månader trycker nu i mig minst en chokladkaka om dagen.... I förrgår köpte jag en dosa snus. Jag som varit snusfri sedan semestern.

Det är konstigt. Jag drömmer om o tänker, fantiserar mycket om sex också. Har sex med mig själv flera gånger om dagen.

Tänker en del på alkohol också, men har inget direkt sug. Jag bara ser och konstaterar mitt förfall i allt.

Jag är slö. Orkar inget, sover till sent på dagarna. Jag får förhandla med mig själv i precis ALLT jag gör. Ingenting kommer just nu självmant utan jag får muta mig själv till meditation, att ringa en vän, att ta en promenad.

Jag hoppas att det bara är en tillfällig svacka som går över av sig självt. I morgon lämnar jag över barnen till deras pappa. Då ska jag äntligen åka iväg på AA-möte och det brukar hjälpa!

Mitt i allt detta så har faktiskt U varit en riktig vän. Jag har vågat anförtro mig om mitt mående till honom och han har stått kvar utan att ta på sig skuld för hur jag mår som han ibland gjorde förr.

Ja suck....Det är bara att hålla ut.....Kram på er alla!




Interna processer?

Jag har funderat några dagar på det här med interna processer. Det var ju tänkt så att jag skulle börja föra en dagbok över mina egna interna processer för den här utbildningen i Addiktologi.

Men just nu är läget inuti mig själv ganska stabilt. I alla fall jämfört med vad det har varit den här sommaren ;-)

Men det jag arbetar med just nu är dels att vara lite mer kräsen i livet. Kräva bra med sömn, äta nyttigt (är delvis vegetarian numera), sätta gränser, lagom med motion och inte bara stå ut ,utan faktiskt kräva att mitt liv ska vara gott och lustfyllt!

Dels så vill jag bli mer kräsen även inuti. Sakta ner min tillvaro. Känna efter mera. Meditera och stanna upp då och då under dagen och bara vara "här och nu".
Det är bara när tillvaron går långsamt som jag har en chans att göra bra val i mitt liv. När det går för fort så går ju autopiloten igång och jag gör samma val som jag alltid har gjort. (Med samma resultat!)

Men om jag lever långsamt, så hinner jag tänka efter inför varje val. Jag hinner medvetandegöra vad som händer i mig inför olika situationer och därmed kan jag välja att agera på ett nytt, bättre sätt än förr.

Jag lyssnar mycket på Echart Tolles böcker på CD just nu. Han sa i morse i bilen att det är lätt att känna igen när Egot går igång. Då börjar min hjärna att  jämföra och försvara sig.

Mitt ego jämför mig med er alla där ute. Hur ni ser ut, vad ni gör, hur ni gör det osv.. Det skapar ENBART ångest i mig att göra sådana jämförelser. Det vill jag försöka sluta upp med!

Det andra är att jag börjar försvara mig. Egot är rädd för anfall, alltså måste jag se till att alltid ha ryggen fri och försvara mig mot er. Skapar också mycket ångest i mig.

Jag ska tänka mer på att vara som ett barn eller ett vilt djur i skogen. De tänker aldrig på att jämföra med andra. De bara ÄR!

Barn och djur behöver heller inte försvara sitt agerande. De bara GÖR! De gör som de TROR blir bäst, och då behöver man ju inte försvara sitt handlande.
Ibland gör jag ju förstås fel, därför att jag helt enkelt inte har alla fakta som jag behöver. Men om jag har gjort så gott jag kan, så behöver jag ändå aldrig försvara mig.

Om någon behandlar mig orättvist eller beskyller mig för något ,så ska jag lyssna och försöka förstå varför den andra personen har sådana felaktiga förväntingar på mig. För uppenbarligen är det ju ett problem för den andra personen att inte kunna acceptera mig som jag är! Men det är inte MITT problem.

Jag vill bättre försöka förstå och lära mig om de tre domänerna. Min domän, Din domän och Guds domän. För jag vill kunna lära mig att hålla mig i min egen domän och förstå när jag klampar på  inne på ERA domäner. Där har jag ingenting att göra!

Den enda jag kan förändra är MIG. Er andra kan jag bara lära mig att stå ut med eller välja att hitta nya vänner.
 
Ja detta är lite av det som jag just nu har igång i min skalle! TACK!




Regnbågskrigare!

Jag vill vara en regnbågskrigare! Det är något nytt som jag har lärt mig på kursen. Att bli en regnbågskrigare.

Det är att öppet visa sina sårbarheter. Att själv ÄGA dem. Då kan ingen annan trampa på dem, om jag redan äger dem och öppet håller fram dem.

Det är också att öppet visa sina rädslor och ÄGA dem. Sån vill jag bli!

Då ger jag också omedvetet människor i min omgivning tillåtelse att få visa SINA känslor.  

Hum di dum...trallalaaa....



Processdagbok Workshop 1

Jag känner mig som överkörd av en bulldozer. Det är tisdag eftermiddag och jag har precis kommit hem från första workshopen i Addiktologiutbildningen.

Vi är 16 stycken förväntansfulla människor som har träffats för första gången i våra liv de här två dagarna. Ungefär hälften är män och ungefär hälften har en egen besatthetssjukdom med sig i bagaget. Den andra hälften är förstås kvinnor och antingen anhörig till någon med nämnda sjukdom eller har vuxit upp dysfunktionellt på något annat sätt.

Jag var den enda kvinnan med utagerad besatthetssjukdom. Så om man undantog mig, så var fördelningen den att männen var de som var tillfrisknande alkoholister och narkomaner, och kvinnorna var anhöriga, medberoende och/eller vuxna barn.

Så jag kan med andra ord skylla på detta faktum som orsak till att jag kände mig utanför gruppen. Eller så kan jag ta en annan approach och säga att jag själv ställde mig själv utanför gruppen för att på detta sätt undvika att komma någon nära och undvika risken att jag skulle kunna bli avvisad och /eller övergiven.

Som ni förstår pratade vi ganska mycket om grupper och gruppprocesser denna första gång. Och det är därför rubriken till denna blogg, samt den nya kategorin, ska heta Processdagbok.

Vi fick nämligen till uppgift att skriva en processdagbok under hela vår utbildning. Som en dagbok över de känslor och processer som jag råkar in i. Och eftersom jag ändå skriver min dagbok i denna blogg, så får detta bli min Processdagbok! "Gör det enkelt" säger de ju i AA!

Det var Helena Fjellström som höll i själva gruppprocesserna, gruppdynamikutbildningen, medan hennes man, Torbjörn höll i det mera "andliga" koncepten och indisk-influerade lärorna. 

Det var inte alltid lätt att hänga med i svängarna. Men det är underbart att se människor som verkligen brinner för det de gör och tror på.

På måndagskvällen åkte vi iväg på möten. Hälften till AA i Vaxholm och hälften till AcoA inne i Stockholm. Många hade aldrig förut varit på ett AcoA möte (Adult Children Of Alcoholics), så de var väldigt uppskakade när de kom tillbaka.

Över huvud taget så greps jag av alla tårar och känslor som flera råkade in i redan denna första workshop. Jag kände mig lite kall och avstängd här med. Som om jag inte kunde släppa in ens detta.

Nåja nästa gång ses vi uppe på Korpberget 40 mil norrut för att gå vidare med utbildningen samt fira lucia. Det blir häftigt!
Tills dess ska vi ha läst Anonyma Alkoholisters "Stora Boken", "12 steg o 12 traditioner" samt "Jaget och Missbrukaren" av Craig Nekken. Vi ska skriva reflektioner kring det vi har läst i varje bok, samt fortsätta skriva i vår processdagbok.

Så summa sumarum är att jag trivs i gruppen och tycker att ALLT är intressant. Och jag har svårt att släppa någon i gruppen inpå livet och jag har i alla fall ännu inte gått in i någon egen process....

TACK!