AA Into-action NOW!!!

Jag måste bara få lägga ut denna underbara länk med information om AA och vad som kan få oss att brinna!
Jag blir alldeles lyrisk av att se glöden hon dessa människor! Kanske är vi på väg att få en nytändning av AA i Sverige???

http://aaintoaction.se/anslagstavla.html



Min chef frågar mej....!

Jag måste bara få skriva ner en sak. Nu i morse kom min chef o frågade MEJ om min åsikt!!!

Wow vad stort detta är! Han brukar typ inte bry sig så särskilt mycket om mig. Jag VET att han har ett mycket gott hjärta för han har försvarat mig och tagit mig till sig trots att han visste att jag var nynykter alkoholist och rätt svajjig när jag började här.

Men jag menar daglig dags, så pratar han inte särskilt mycket liksom.

Och så nu i morse kom han in o satte sig och ville ha MIN åsikt!

Han har haft intervjuer med framtida chefer inför en chefsutbildning vi ska ha på företaget. Då berättade han att han har intervjuat en tjej som hade enormt dålig självkänsla och var väldigt omvärldsstyrd. En sådan människa kan inte bli en bra chef, menade han, för man måste vara ganska stark inuti för att inte bli manipulerad av sin närmaste omgivning. Man måste kunna stå för sina åsikter och driva fram sin vilja, som han uttryckte sig.

Så nu vill han ha min hjälp med att berätta detta för henne, utan att såra henne. Han vill uppmuntra hennes vidare utveckling och tala om vad hon behöver jobba med, men inte trycka till henne och kränka henne.

Min chef sa att jag kan fundera över detta en vecka, men sedan vill han höra min åsikt.

Shit va svårt! Har ni några tips kanske? Skriv gärna en rad o hjälp mej med detta så är ni snälla!




Jag grät....

Jag fick gå ut på toa en stund. Stod och tittade mig i spegeln och tårarna bara rann nedför mina kinder. Tur att de flesta har gått hem från jobbet redan. Nästan bara jag kvar här.

Den här videon handlar om mig och min mamma. Jag fick en så skrämmande flash-back så jag tappade andan. Precis så. Precis så fick jag leda min trasiga mamma. Trösta, pyssla om, tala om att hon dög, att hon visst var en bra mamma, bädda om henne, passa upp, hämta vatten, öppna dörren, svara i telefonen.

Jag känner en stor sorg. Av förlorad barndom och oskuld.

Tack Pifflan för att du och Lintin finns.


Tjat tjat tjat...

Nu är det tredje gången morsan ringer och frågar om jag inte har ändrat mig. Om att åka till Finland (hmm drömmen om Finlandsfärjan känns märkligt bekant...) och hälsa på släkten.

Hon hade bokat in mig och Prinsessan under den veckan som tonårssonen springer 5-dagars med Mr och Mrs Stoneface och hennes barn.
Men så förra veckan, efter den där drömmen, kom jag på att jag inte alls vill åka.

Det är ju liksom därifrån ALLT det sjuka i våran familj kommer ifrån. VARFÖR skulle jag utsätta mig för det??? Kanske någon gång i framtiden i studiesyfte att jag skulle åka, inte annars.

"Ja nu bokar jag av era biljetter, bara så du vet det" ; säger morsan i telefonen. I meningen efter säger hon "Men det GÅR ju att boka om förstås om du ändrar dig?".

Men jag har ju sagt nu 5 gånger i bara det HÄR telefonsamtalet, att jag INTE vill åka! Ska det vara så svårt att förstå?
"Jamen de blir ju så ledsna om ni inte kommer...." ,säger hon.
"jamen jag KAN inte åka för att göra DEM glada!!", kontrar jag med.

Ohh va jobbig hon kan vara. Det är SÅ tufft att sätta gränser mot henne, särskilt när hon är så HELT gränslös själv.




Nya Tider!!!

Idag, onsdag blir en speciell dag! Jag bestämde mig på kvinnomötet i går kväll. Jag ska åter bli chef i mitt liv!. Jag har bestämt mig för att sluta snusa och sluta med svart té.

Varför då? Varför hålla på och tortera mig själv så här?

Joo så här är det! Jag vill kunna känna att det jag väljer att göra i mitt liv, är MINA VAL. Det vill säga inte för att jag är beroende av än det ena än det andra, utan för att jag VALT att göra något!

Allt som jag kan bli beroende av, inklusive U, ska jag inte involvera i mitt liv. Alls. Men jag har en del bitar kvar, tex smågodis, Bubbles....

Hur känns det då? Joo just nu är min skalle ganska fylld med bomull. Innan nikotinet går ur kroppen så brukar jag vara ganska korkad i 2-3 dagar. Men vad gör det!  Inte mycket att göra här på jobbet ändå mer än att spela Bubbles.... (Jaaa jag vet att det också är ett beroende....men Bubbles ska också bort!  ;-)

Så det blir inga djuplodande analyser ett par dagar framåt. Jag kommer att hänga på
Sluta Snusa. Där kan jag  få och ge råd till alla som lider av nikotinabstinens!

Vi hörs!

Beroenden???

60%

Jepp! Fick idéen av Christina. Så jag är "bara" 60% beroende av att blogga! Sköönt. Med min beroendepersonlighet så trodde jag att jag skulle få minst 90%! Bra! Då kan jag koncentrera mig på snusavvänjningen, bubblesavvänjningen och smågodisavvänjningen!

Hittills har jag lyckats med att sluta röka, sluta dricka och relationsberoendet. Det går frammåt!!!


Älska mej själv?

I går var jag inne i stan och hämtade ett bokpaket. Jag har beställt en hel hög med böcker som jag ska läsa i sommar. Jag ÄLSKAR böcker!
En av dem, som jag naturligtvis började läsa direkt, heter " Learning to Love Yourself - Finding your self-worth", av Sharon Wegscheider - Cruse. 

Mycket intressant läsning. Ja som jag redan misstänkte så grundas ju självkänslan redan i barndomen. Men hon påstår också att det INTE är en födslo-rättighet att få självkänsla i sin uppväxt. Hon menar att det är ett VAL vi har som vuxna. Att välja att lära oss älska oss själva och stå på egna ben.

Många av oss har ju vuxit upp med föräldrar som inte heller har haft någon självkänsla att tala om. De har ju ändå gjort sitt bästa för oss, så gott de har kunnat och förmått liksom. Så dem kan vi inte döma för vår dåliga självkänsla. Det gäller liksom att ta ansvar för att vi är vuxna nu och kan göra egna val.

Ett första steg är att släppa alla / få behandling för, alla mina beroenden. Det är ju en flykt ifrån mig själv och alla jobbiga känslor och sår som jag bär med mig.

Så nu när jag är alkoholfri (och fri från män!), så kan jag börja med nästa steg. Och det är att våga vara kvar i alla känslor som kommer upp. För det gör de! Förr eller senare.

Hittills har jag ju varit mycket i min övergivenhetsångest. Grundar sig från min barndom då jag ofta blev övergiven av min mamma. Hemsk känsla, men som sakta men säkert börjar att gå över. ( Jag får väl vara tacksam för U, som "lockade" fran de hemska känslorna....) (obs liiite ironi...)

Jag har ju bloggat förrut om att jag sällan är
arg.  Men igår när jag läste boken, och skulle riktigt känna efter, så upptäckte jag; ILSKA! 
Wow! Jag är faktiskt SKIT ARG! På U. För att han behandlat mig så här! Jag känner mig kränkt, överkörd, tagen förgiven, helt enkelt förbannad. Hur kan han lämna mig så här, när han säger att han älskar mig, och säger att han ska komma tillbaka? Det var ju faktiskt stor risk för mig! Att jag skulle ta ett återfall när jag mådde så dåligt. Han VET att jag har övergivenhetsångest! Och ALDRIG att han har ringt och undrat hur jag mår eller varit orolig för mig. På 40 dagar!!! Fan va arg jag är!

Guud va skönt att få erkänna detta! Jag är faktiskt nöjd. Jag KAN bli arg!!! Känns redan bättre faktiskt!

Nu ska jag fortsätta läsa i min bok, spela lite Bloons och Bubbles (Tack Ankan!) och ROA MIG SJÄLV!

Jag tycker faktiskt om mej

Ja det är sant. Jag är rätt nöjd med mig själv. Jag är rätt lång och slank så att de flesta kläder liksom passar direkt. Och jag kan tycka att jag är rätt snygg när jag passerar ett fönster eller en spegel. Jag har äntligen hittat en hårfärg som jag är riktigt nöjd med. Mörkt rödfärgad är jag nuförtiden. Passar bra till mina gröna ögon.

Men VAD är det då som gör att min självkänsla ändå är så låg??? Det måste vara någonting inuti mej?  Men jag är rätt modig, och det tycker jag om. Har bra självförtroende. Orädd och kavat. Åker på dans ensam, kör motorcykel fast jag egentligen inte har kort ännu. Tar tag i jobbiga saker, ringer upp personer som är arga på mig (min gottgörelselista i 9:e steget). Så vad är det för fel då?

Det måste vara en känsla djupt inuti mej. När jag sitter här en lördag förmiddag. Ensam. Jag kanske inte är van? Att vara ensam med mig själv? Jag liksom jagar iväg direkt till någonting annat. För att slippa vara ensam hemma. Fast jag har så mycket som borde göras härhemma, så sticker jag helst iväg på ett möte eller en sväng med motorcykeln. Hmmm får se hur den här helgen artar sig...

Kan jag bli arg?

Jag har funderat mycket kring varför jag aldrig, eller i alla fall väldigt sällan blir arg. Flera terapeuter har påpekat att jag borde bli mer arg. I stället blir jag bara ledsen och tycker synd om mig själv. Ilska ger kraft och energi, medan sorg och självömkan bara dränerar energin.

I går hade jag flera saker som jag kunde blivit arg på. Fick parkeringsböter bara för jag missade att betala parkeringsbiljett när jag var på Emotions Anonymous-mötet. En kvart senare råkar jag bryta söner mina nyinköpta (skitsnygga) solglasögon. Sen ringer morsan och tjatat om varför jag inte ska åka med till Finland i år.
Egentligen borde jag ha exploderat! Men då ska jag spela så j...vla förstående minsann....Fan va knäpp jag är.

Jag tror inte att mina känslor fick utrymme när jag var liten. Min mamma var/är så grandios i sina känsloutspel, så där finns sällan plats för någon annan att ha någon annan känsla än förståelse, medlidande. Om jag hade varit arg så tro jag att hon hade sagt nåt i stil med; "Men VAD har DU att vara arg för????"  Det var liksom Hon som hade patent på känslor.

Läget 29/6 Äntligen fredag.....?

Hade ett superbra samtal med min sponsor igår. Hon sa:

"Gör som Gud - Bli en människa"

Hon tycker att jag är högmodig som tycker att jag kan ha åsikter om hur folk borde vara och borde säga. Att jag leker Gud och manipulerar och försöker vara duktig. Jepp, jepp, jepp..... ALLA RÄTT! (fast hon är MYCKET diplomatisk när hon säger det, men det är detta jag hör och förstår). 

Jag måste försöka bli mer mänsklig - mot mig själv också. Att kalla mig själv "sjuk" så fort mina tankar inte är som JAG tycker de borde vara, gör bara att jag slår på mej själv. Det växer inte min självkänsla av precis....

Och jag måste förstå och acceptera att alla människor omkring mig - är precis som de SKA vara, just nu! Även jag!

Jag erkänner... Jag slår på mej själv. "Råkade" skicka iväg ett sms till U i går kväll. Grattade till 5:e steget och skrev att jag är rädd och saknar honom, men att jag är sur för att den enda bron han bränt var den till mig. (ja jag erkänner att jag är bitter....). Han svarade så här:
"D gick bra! Ja har fått en hel del att jobba på. Å ja e också rädd, rädd att mitt JAG inte ska hålla, å då blir d en massa skit. Saknar dej me, mycke mer än jag trodde mej inse innan eftervården idag. KRAM"

SUCK.... Kan ni förstå att jag inte KAN släppa honom????? Shit!

Idag ska jag gå på ett nytt möte, Emotions Anonymous. Låter som precis det jag behöver just nu. Sen ska jag gå på Sinnesrogudstjänst på kvällen. Ensam som vanligt. Jag FÖRSÖKER verkligen få med mina kvinnliga vänner, men det är liksom ingen som vill hänga på. Och jag vägrar sitta ensam ikväll. Jag måste GÖRA något.

Men jag flyr in i mina drömmar när det blir för jobbigt. Jag minns ju våra nätter, hans kropp och hans händer. Hur vi brukade sova tätt, tätt ihop. Vakna av att han drog mig närmare, hans mage mot min rygg. Tryggt och varmt. Är det borta alltihop? Har vi en chans?

JAG VÄXER.....Så det knakar...

Jag mår bra idag. Känner mig stark. Jag börjar kunna få distans till mina grubblerier. När min skalle drar igång med sitt;  "du är övergiven", "det är INGEN som vill ha dej", "du kommer ALDRIG att träffa någon att älska". Ja då vet jag att det bara är mitt EGO som är livrädd. Det är inte JAG, den jag verkligen ÄR, som säger sådana saker, utan mitt rädda ego, mitt lilla,lilla rädda ego.
Då tänker jag för mej själv så här;  "va inte rädd", "ha tillit till att det finns en plan för mej med", "när en dörr stängs så öppnas det en ny", "det finns en högre makt som tar hand om mej". 
Då känns det så mycket lättare! Det gäller att jag vågar ha distans till mina tankar. Jag ÄR inte mina tankar! Jag HAR/FÅR tankar i min skalle, men jag vägrar låta mig styras av dem längre!

Jag var på ett underbart kvinnomöte igår. Nu när jag mår bättre så kan jag också komma ur min självcentrering och börja tänka på mina medmänniskor. Det var en tjej på mötet som var där för allra första gången. Hon kunde inte ta ordet alkoholist i sin mun när hon presenterade sig. Jag kände så väl igen mig från de första mötena jag var på för nästan 2 år sedan. När det var min tur att dela, så berättade jag hur det var för mig i början. Om min ångest, mina rädslor och hur jag sedan hittade tryggheten, kärleken och kraften i våran kvinnogrupp. Det var ju brist på kraft som var vårt dilemma, som det står i stora boken! Hoppas att hon kommer tillbaka.

Idag verkar det lugnt på jobbet. Ska försöka skriva mer om min resa in i nykterheten. Jag känner att jag mår bra av att få det ur mig.

Shit! Min ekonomi.....

image7

Jaaa....det är inte lätt att vara singel! Suck... (Men rätt trivsamt börjar det bli!)
På hemvägen från jobbet igår kom jag på att jag skulle svänga förbi ett av våra större klädvaruhus (som just råkar ha kvällsöppet på måndagarna...). Jag har inte handlat kläder sedan någon gång i höstas. Jag tänkte liksom att det skulle pigga upp min ensamhet om jag åtminstone kände mig fin själv. Så lite sommarkläder behövde jag. Jag var där i flera timmar och provade hur mycket som helst! Kändes helt galet liksom att vara där helt själv och bara gå fram o tillbaka mellan provhytterna och klädsnurrorna. Nyfunnen frihet kanske?
Ialla fall så slutade notan på ett par tusen...suck... men jag tänkte liksom att jag verkligen behövde detta. Unna mig själv och allt det där. Ja så försökte jag förklara det hela för mig själv.

Så i morse så skulle jag få skjuts till jobbet av mitt ex. för jag skulle lämna in bilen på service på morgonen. Det var bara ojämn bromspåverkan så jag tänkte inte så mycket på det. Förra månaden hade jag ju också bilen på service pga andra prylar som de hade påpekat på besiktningen. Då kostade det  över tre tusen. Men jag fick ett avbetalningskonto så att jag kunde betala tillbaka uppdelat på 6 månader så då blev det inte så mycket tyckte jag.

Så just alldeles nyss ringde servicekillen och sa att bägge bromsskivorna, slangar och oken och allt möjligt måste bytas och att det kommer att gå på över FEM TUSEN SPÄNN! Ja där rök ju min semesterkassa (inte för att jag hade någon till att börja med....). Varför blir det så här? Vad är det jag ska lära mig av detta? Jag är faktiskt inte den som oroar mig särskilt mycket för ekonomin till att börja med. Men nu blir det ju verkligen snålt! suck suck...

I alla fall så mår jag faktiskt ganska bra just nu. Har hittat en singelblogg som bara inger mig SÅ mycket styrka! (Tack singeltjejen från Göteborg!)

Jag var ute och sprang igår kväll. Det har jag inte gjort sedan jag träffade U. Känner ett stort behov av att ta upp mina gamla intressen och gå vidare i livet. Kraften och sinnesron har äntligen börjat komma tillbaka och det är stort! Då och då stannade jag och plockade smultron utefter vägen jag sprang. Jag vill inte trilla dit på träningsmanin igen, utan bara springa för att det är skönt att komma ut i naturen och skönt för kroppen.

Förr när jag drack så tränade jag hur mycket som helst. Sprang Stockholm marathon varje år och åkte Vasaloppets öppet spår på vintern. Allt för att ingen skulle misstänka att jag drack. Nu kan jag träna för att det känns bra för MEJ! Vilken skillnad! Jag vill verkligen ha MEj och MITT LIV tillbaka! Jag ska försöka värna min singeltillvaro ett bra tag framöver, så känns det nu i alla fall. Jag behöver det!

I kväll ska jag på kvinnomöte. Underbart att träffa alla igen. Där kan jag verkligen ladda på min självkänsla och min kraft! Det är så mycket kärlek i den lokalen. Men det blir till att ta bussen, men det är okey. Det blir lite äventyr av det hela då!

Mitt första inlägg

Välkommen till min nya blogg!


   Hej kära blogg. Ja det känns ju lite konstigt att utrycka sig på det här sättet. Ovant på något sätt. Att försöka formulera mina snurriga tankar så att de går att få ner i ord på en dator. Märkligt. Men kanske, kanske kan det hjälpa mig att få lite mer struktur på tillvaron! Allt är värt att prova, åtminstone EN gång! he he he.

Ja så vad har jag då tänkt att min blogg ska innehålla? Jag tor att det ska få bli min privata (fast alldeles officiella), mentala kräks-påse. Någonstans att få ur mig det som snurrar alldeles för fort i min skalle, så att jag ska slippa bli vansinnig i min ensamhet kanske....

Så förbered dig på att jag kommer att utnyttja denna sajt som min egen känslomässiga toalett. För just nu är jag i en fas i livet, där jag har ett mycket stort behov av att få uttrycka mig. Mycket händer i mig, för jag har precis påbörjat den allra längsta och tuffaste av alla mina resor- Resan inåt. Jag ska försöka våga vara i mig själv och möta alla mina egna demoner och rädslor. Jag har aldrig gjort något liknande och har ingen, mer än min Gud, vid min sida. Så det kommer att bli tuffa månader och år, men jag har inget val längre. Jag har flytt länge nog. Flytt in i alkoholen, materialism, karriär och jobb, relationer osv osv i all oändlighet. Men nu är det slut med det!!!