Shit vad jag älskar honom!
Ja rubriken ser ju exakt likadan ut som en blogg jag skrev för flera år sedan, så inuti mig verkar kanske inget ha förändrats? Eller?
Jag har ju inte varit tillsammans med U på 7 månader, sedan juli förra sommaren och det var dessutom jag som gjorde slut. Men jag KAN inte hjälpa det! Han äger en stor del av mitt hjärta fortfarande, så är det bara!
Inte för att jag skulle vilja bli tillsammans med honom igen heller för den delen. Anledningarna till varför jag gjorde slut finns ju fortfarande där liksom!
Men hoppet, det förbannade hoppet lever kvar i mig! Någonstans djupt inuti mig finns ett litet litet frö av hopp om att han en dag ska bli snäll, kärleksfull, omtänksam och ärlig mot mig...
Men igår fick jag det kastat i ansiktet IGEN, att inte är det på ett lååångt tag som det miraklet kommer att ske...
Vi var på dans....Det var sååå underbart att få dansa med honom igen. När vi dansar så sjunger änglarna i himlen. Jag blundar och låter mig föras av hans underbara kropp. Ingenting annat existerar än vi två, det är fullkomligt magiskt det som händer mellan oss, och jag kan för mitt liv inte förstå att inte han känner det!!! Till och med folk i vår närhet brukar lägga märke till oss när vi dansar, att det syns på håll att vi hör ihop.
Mitt i allt det underbara så kunde jag bara inte vara tyst utan jag utbrast "Guud vad jag älskar dig fortfarande"....
Han blev som förbytt på en gång. Han slöt sig som en mussla och blev arrogant och okänslig, som vanligt. Jag försökte få honom att prata men det var kört. Hans inimitetsproblematik gör att han bara låser sig. Till sist lämnade han mig på dansgolvet sa tack och gick.
Jag åkte hem. Jag grät halva vägen hem. Jag skrek åt Gud. Jag tycker det är hans fel alltihopa!
Jag har inte valt att älska en så omöjlig man!!! Vaför måste jag just älska honom för? Jag skulle ha valt en annan om jag hade fått vara med och bestämma!
Jag fattar inte vad Hans plan är med allt detta lidande? Hur lång tid ska det ta innan jag är FRI????
Jag har ju inte varit tillsammans med U på 7 månader, sedan juli förra sommaren och det var dessutom jag som gjorde slut. Men jag KAN inte hjälpa det! Han äger en stor del av mitt hjärta fortfarande, så är det bara!
Inte för att jag skulle vilja bli tillsammans med honom igen heller för den delen. Anledningarna till varför jag gjorde slut finns ju fortfarande där liksom!
Men hoppet, det förbannade hoppet lever kvar i mig! Någonstans djupt inuti mig finns ett litet litet frö av hopp om att han en dag ska bli snäll, kärleksfull, omtänksam och ärlig mot mig...
Men igår fick jag det kastat i ansiktet IGEN, att inte är det på ett lååångt tag som det miraklet kommer att ske...
Vi var på dans....Det var sååå underbart att få dansa med honom igen. När vi dansar så sjunger änglarna i himlen. Jag blundar och låter mig föras av hans underbara kropp. Ingenting annat existerar än vi två, det är fullkomligt magiskt det som händer mellan oss, och jag kan för mitt liv inte förstå att inte han känner det!!! Till och med folk i vår närhet brukar lägga märke till oss när vi dansar, att det syns på håll att vi hör ihop.
Mitt i allt det underbara så kunde jag bara inte vara tyst utan jag utbrast "Guud vad jag älskar dig fortfarande"....
Han blev som förbytt på en gång. Han slöt sig som en mussla och blev arrogant och okänslig, som vanligt. Jag försökte få honom att prata men det var kört. Hans inimitetsproblematik gör att han bara låser sig. Till sist lämnade han mig på dansgolvet sa tack och gick.
Jag åkte hem. Jag grät halva vägen hem. Jag skrek åt Gud. Jag tycker det är hans fel alltihopa!
Jag har inte valt att älska en så omöjlig man!!! Vaför måste jag just älska honom för? Jag skulle ha valt en annan om jag hade fått vara med och bestämma!
Jag fattar inte vad Hans plan är med allt detta lidande? Hur lång tid ska det ta innan jag är FRI????
Jag fattar inte...?
Mitt svåraste problem just nu är att förstå VARFÖR det fortfarande smärtar mig så mycket att se U med en annan kvinna??? Efter så många veckor borde jag ha blivit mer imun tycker jag.
Det var förra fredagen som problemet uppstod. Jag har aldrig haft problem med att U dansar med andra kvinnor när vi har varit ute. Varken då när vi var tillsammans och inte heller nu efteråt, då vi inte längre är tillsammans. Tvärtom tyckte jag att det var jobbigt de gånger i början då han ville dansa bara med mig hela kvällen. Jag gillar att dansa med andra män och har alltid tyckt att det varit bra då han har vågat dansa med andra han med. Jag har alltid uppmuntrat det.
Men i fredags var det annorlunda. För allra första gången hejade han på mig då jag kom dit. Faktiskt drog han lite på munnen till och med. Jag blev glad i hjärtat. Jag log och nickade tillbaka. Sällan anande jag vad som komma skulle...
För efter pausen blev det uppvisning från hans sida. Det var inte som förr att han höll sig så långt borta från mig som möjligt på dansgolvet. Nä nä tvärtom. Han hade hittat någon rödhårig bimbo som han gärna ville visa upp. Dans efter dans efter dans med samma brud. Och det händer i princip aldrig att man dansar så många danser med samma partner om man inte är tillsmmans eller snart tänker sig att hamn i samma säng.
Men inte nog med det. Det var ingen ände på hur de gnussades dem emellan. Hennes ena hand på hans stjärt och den andra runt hans nacke. Fnitter och förtrolighet och alltid någonstans i närheten av där jag befann mig. Jag började må illa. Kände mig fysiskt rent ut sagt spyfärdig. Hur FAN kan han vara så utstuderat vidrig mot mig jämt???
Jag åkte hem...
Jag orkar inte mer...
Det var förra fredagen som problemet uppstod. Jag har aldrig haft problem med att U dansar med andra kvinnor när vi har varit ute. Varken då när vi var tillsammans och inte heller nu efteråt, då vi inte längre är tillsammans. Tvärtom tyckte jag att det var jobbigt de gånger i början då han ville dansa bara med mig hela kvällen. Jag gillar att dansa med andra män och har alltid tyckt att det varit bra då han har vågat dansa med andra han med. Jag har alltid uppmuntrat det.
Men i fredags var det annorlunda. För allra första gången hejade han på mig då jag kom dit. Faktiskt drog han lite på munnen till och med. Jag blev glad i hjärtat. Jag log och nickade tillbaka. Sällan anande jag vad som komma skulle...
För efter pausen blev det uppvisning från hans sida. Det var inte som förr att han höll sig så långt borta från mig som möjligt på dansgolvet. Nä nä tvärtom. Han hade hittat någon rödhårig bimbo som han gärna ville visa upp. Dans efter dans efter dans med samma brud. Och det händer i princip aldrig att man dansar så många danser med samma partner om man inte är tillsmmans eller snart tänker sig att hamn i samma säng.
Men inte nog med det. Det var ingen ände på hur de gnussades dem emellan. Hennes ena hand på hans stjärt och den andra runt hans nacke. Fnitter och förtrolighet och alltid någonstans i närheten av där jag befann mig. Jag började må illa. Kände mig fysiskt rent ut sagt spyfärdig. Hur FAN kan han vara så utstuderat vidrig mot mig jämt???
Jag åkte hem...
Jag orkar inte mer...
Jag blir så förtvivlat ledsen..
Ja så är det. Efter så många veckor utan U så påverkar han mig fortfarande så himla mycket. Så är det bara.
En gemensam kompis från buggkursen kom upp till mig på jobbet idag. Hon hade något viktigt att berätta. Självklart drog min fantasi igång direkt. Tänk om U hade talat med henne?
Och så var det! U hade ringt henne i helgen. Återigen hade han talat med HENNE om hur mycket han tyckte om mig och hur fin han tyckte att jag var. Att han inte kunde tänka sig någon annan än mig.
Jag gråter inombords när jag tänker på allt vad hon sa. För något så fint har han aldrig sagt till mig. Under dessa våra två år har jag aldrig hört något så vackert komma ur hans mun.
Men fortfarande kan han inte ta kontakt med mig.
Samma gamla offerroll. Han säger fortfarande att allt är mitt ansvar. Att det är på grund av mig som han inte kan göra något. Jag blir så trött, så trött....
Ja då får det vara såhär då. Jag sa till kompisen att "Ja, säg åt honom att jag finns här, när han är mogen att ta ansvar för sina egna känslor, så finns jag här".
Jag har INTE bråttom!
En gemensam kompis från buggkursen kom upp till mig på jobbet idag. Hon hade något viktigt att berätta. Självklart drog min fantasi igång direkt. Tänk om U hade talat med henne?
Och så var det! U hade ringt henne i helgen. Återigen hade han talat med HENNE om hur mycket han tyckte om mig och hur fin han tyckte att jag var. Att han inte kunde tänka sig någon annan än mig.
Jag gråter inombords när jag tänker på allt vad hon sa. För något så fint har han aldrig sagt till mig. Under dessa våra två år har jag aldrig hört något så vackert komma ur hans mun.
Men fortfarande kan han inte ta kontakt med mig.
Samma gamla offerroll. Han säger fortfarande att allt är mitt ansvar. Att det är på grund av mig som han inte kan göra något. Jag blir så trött, så trött....
Ja då får det vara såhär då. Jag sa till kompisen att "Ja, säg åt honom att jag finns här, när han är mogen att ta ansvar för sina egna känslor, så finns jag här".
Jag har INTE bråttom!
Pulsen slog i taket idag!
Ja idag var det hög puls. Inte under arbetsdagen, den var lika trist och seg som vanligt, utan när jag skulle hem. Jag skulle precis kliva in i bilen när jag i ögonvrån ser en svart bil komma körande. Jag såg direkt att det måste vara U. Shit vad kroppen reagerade! Jag blev så rädd!
Men han bara log och vinkade....? Såg inte alls ut som om han ville mörda någon utan helt som vanligt! Jag försökte också le och höjde handen till en lam vinkning jag med. Fan va paff jag blev? Vad har hänt? Är det något nytt drama han har tänkt ut.....?
Hela lördagskvällen på dansen, såg han inte ens åt mitt håll. Såg lika arg och bitter ut som han ju har gjort under de veckor som har gått. Han höll sig undan så till den milda grad att det verkade utstuderat att han aldrig dansade i närheten av mig. Vände alltid sin kvinna åt ett sådant håll så att han skulle ha ryggen åt mitt håll. Måste kräva en del koll på var jag var någonstans....
Men det störde mig inte så jättemycket faktiskt. Jag hade en sådan underbar kväll. Mötte så duktiga buggare att det nästan tog andan ur mig. Jag tror det var Guds sätt att säga; "Kom igen, strunt i U, det finns andra som vill ha kul!"
Så jag är jättenöjd både med lördagskvällen och med mig själv!
Tack och Gonatt!
Men han bara log och vinkade....? Såg inte alls ut som om han ville mörda någon utan helt som vanligt! Jag försökte också le och höjde handen till en lam vinkning jag med. Fan va paff jag blev? Vad har hänt? Är det något nytt drama han har tänkt ut.....?
Hela lördagskvällen på dansen, såg han inte ens åt mitt håll. Såg lika arg och bitter ut som han ju har gjort under de veckor som har gått. Han höll sig undan så till den milda grad att det verkade utstuderat att han aldrig dansade i närheten av mig. Vände alltid sin kvinna åt ett sådant håll så att han skulle ha ryggen åt mitt håll. Måste kräva en del koll på var jag var någonstans....
Men det störde mig inte så jättemycket faktiskt. Jag hade en sådan underbar kväll. Mötte så duktiga buggare att det nästan tog andan ur mig. Jag tror det var Guds sätt att säga; "Kom igen, strunt i U, det finns andra som vill ha kul!"
Så jag är jättenöjd både med lördagskvällen och med mig själv!
Tack och Gonatt!
Äntligen fri!
Ja nu verkar måendet ha vänt. Det tog 5 veckor innan jag blev "avgiftad" från relationen med U. Men jag ska börja från början för att reda ut trådarna för mig själv (om inte annat!)...
Jag kände ju redan tidigt i vår relation att det var något som liksom skavde och kändes avigt. Men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Ni som har följt min blogg vet hur upp och ner det har varit. Jag har inte heller vetat om det var MIG det var fel på. Var det jag som inte älskade honom som han var?
Eller var det honom det var fel på? Borde jag sätta gränser? Ja sådär har jag hållt på mest hela tiden fram och tillbaka.
Men efter AA:s Gotlandskomvent i våras stod det klart att något var mycket fel. Han varken talade med mig ( ja bara om ytliga saker som vanligt...) eller tog i mig på hela den helgen. Som vanligt försökte jag komma mer än halvvägs för att få honom att öppna sig för mig, men det gjorde han inte. Han stängde ut mig totalt. Trots att han sa med ord att han älskade mig. Men det stod så klart för mig då, att bara dessa ord inte räckte längre. Jag ville ha en relation också! Jag ville ha HONOM!
Så när jag kom hem så bestämde jag tillsammans med min sponsor att jag skulle göra en skriftlig utvärdering av vår relation. Jag måste försöka fatta ett beslut om hur jag ville ha det!
Jag drog iväg på retreat en helg. Jag isolerade mig och satte mig att skriva. Jag skrev ner:
-Vad ger den här relationen mig?
-Vad ger den här relationen INTE mig?
-Vad skulle kunna hända om jag gjorde slut?
-Vad skulle kunna hända om jag INTE gjorde slut?
Sen fick det ligga och mogna i mitt sinne över sommaren. Jag gjorde inget förhastat utan litade på att Gud skulle ge mig ett lämpligt tillfälle och det mod jag behövde för att göra det jag måste göra.
Sista morgonen på U:s och min motorcykelsemester kom den stunden. Det kändes SÅ TYDLIGT!
Vi vaknade i en stuga i Leksand. Jag hade grubblat halva natten, och vi vaknade båda som av en händelse tidigt den morgonen. Då kom det.
Jag sa som det var. Att jag inte kan/vill ha en relation med honom så länge han inte släpper in mig i sitt liv. Att jag vill och önskar att vi kunde prata om oss och framtiden och att han inte alltifd byter samtalsämne så fort det blir jobbigt. Jag vill att han ska kunna prata om sig själv och sina känslor och inte bara vara ytlig tillsammans med mig. Jag VET ju att han kan prata och gråta tillsammans med andra!!! Jag vill att han ska kunna visa känslor tillsammans med mig också!
Jag vill också att han VISAR kärlek och inte bara säger orden "Jag älskar dig". Det blir inte trovärdigt annars. Jag vill ha komplimanger ibland, positiv kritik, åsikter smek, kel, spontana känsloyttringar ja ALLT som jag tycker är minimi-krav för en relation.
Och jag sa också att jag tror att den här typen av intimitetsproblem är svåra att lösa på egen hand. Man behöver proffesionell hjälp tror jag, för det handlar säkert om barndomsprylar och sådant.
När vi kom hem från semestern, så grät vi båda. Jag sa att jag älskade honom men att jag var tvungen att göra detta ändå. Jag tror att vi skildes åt som vänner. Det kändes så!
Jag bokade en tid med min sponsor. Det tog en hel kväll, min kapitulation. Jag har varit så himla fäst vid U. Näst intill besatt. Nu var jag redo och helt villig (för första gången) att ge upp honom. Jag grät mycket. Och vi gjorde upp en handlingsplan för min sk. avgiftning. Ingen kontakt alls första tiden. Inga sms, inga telefonsamtal, ingenting. Och jag gjorde allt som hon sa.
Det tog ca 2 veckor innan det började lätta, mina smärtor. Sedan har det gradvis blivit bättre och bättre.Nu kan jag se honom på håll utan att fullkomligt gripas av ångest och panik. Det går bra.
Men jag blir orolig för honom när jag ser honom. Han hälsar inte. Ser väldigt arg och bitter ut. Tittar bort och går iväg så fort jag kommer. Åh vad jag önskar att han kunde hälsa och kanske prata lite. Men det kanske kommer. Det har ju bara gått 5 veckor än.
Jag ber mycket för honom. Att han också kan vända sina smärtor till något positivt. Ta tag i sitt liv och söka hjälp. Oavsett om det blir han och jag eller inte i framtiden så kommer han att ha med sig sina problem i nästa relation också, det är jag säker på!
I kväll ska jag på dans. U brukar också gå på dessa danser, så jag är lite nervös för hur det ska gå....Kommer han att se så där ilsken ut i kväll också?
Ja det får jag väl skriva om i morgon....
Idag ska jag till den andra staden och träffa mina sponsier. Underbart och precis vad jag behöver. Andlighet och kvinnor! WOW!
Ha dé!
Jag kände ju redan tidigt i vår relation att det var något som liksom skavde och kändes avigt. Men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Ni som har följt min blogg vet hur upp och ner det har varit. Jag har inte heller vetat om det var MIG det var fel på. Var det jag som inte älskade honom som han var?
Eller var det honom det var fel på? Borde jag sätta gränser? Ja sådär har jag hållt på mest hela tiden fram och tillbaka.
Men efter AA:s Gotlandskomvent i våras stod det klart att något var mycket fel. Han varken talade med mig ( ja bara om ytliga saker som vanligt...) eller tog i mig på hela den helgen. Som vanligt försökte jag komma mer än halvvägs för att få honom att öppna sig för mig, men det gjorde han inte. Han stängde ut mig totalt. Trots att han sa med ord att han älskade mig. Men det stod så klart för mig då, att bara dessa ord inte räckte längre. Jag ville ha en relation också! Jag ville ha HONOM!
Så när jag kom hem så bestämde jag tillsammans med min sponsor att jag skulle göra en skriftlig utvärdering av vår relation. Jag måste försöka fatta ett beslut om hur jag ville ha det!
Jag drog iväg på retreat en helg. Jag isolerade mig och satte mig att skriva. Jag skrev ner:
-Vad ger den här relationen mig?
-Vad ger den här relationen INTE mig?
-Vad skulle kunna hända om jag gjorde slut?
-Vad skulle kunna hända om jag INTE gjorde slut?
Sen fick det ligga och mogna i mitt sinne över sommaren. Jag gjorde inget förhastat utan litade på att Gud skulle ge mig ett lämpligt tillfälle och det mod jag behövde för att göra det jag måste göra.
Sista morgonen på U:s och min motorcykelsemester kom den stunden. Det kändes SÅ TYDLIGT!
Vi vaknade i en stuga i Leksand. Jag hade grubblat halva natten, och vi vaknade båda som av en händelse tidigt den morgonen. Då kom det.
Jag sa som det var. Att jag inte kan/vill ha en relation med honom så länge han inte släpper in mig i sitt liv. Att jag vill och önskar att vi kunde prata om oss och framtiden och att han inte alltifd byter samtalsämne så fort det blir jobbigt. Jag vill att han ska kunna prata om sig själv och sina känslor och inte bara vara ytlig tillsammans med mig. Jag VET ju att han kan prata och gråta tillsammans med andra!!! Jag vill att han ska kunna visa känslor tillsammans med mig också!
Jag vill också att han VISAR kärlek och inte bara säger orden "Jag älskar dig". Det blir inte trovärdigt annars. Jag vill ha komplimanger ibland, positiv kritik, åsikter smek, kel, spontana känsloyttringar ja ALLT som jag tycker är minimi-krav för en relation.
Och jag sa också att jag tror att den här typen av intimitetsproblem är svåra att lösa på egen hand. Man behöver proffesionell hjälp tror jag, för det handlar säkert om barndomsprylar och sådant.
När vi kom hem från semestern, så grät vi båda. Jag sa att jag älskade honom men att jag var tvungen att göra detta ändå. Jag tror att vi skildes åt som vänner. Det kändes så!
Jag bokade en tid med min sponsor. Det tog en hel kväll, min kapitulation. Jag har varit så himla fäst vid U. Näst intill besatt. Nu var jag redo och helt villig (för första gången) att ge upp honom. Jag grät mycket. Och vi gjorde upp en handlingsplan för min sk. avgiftning. Ingen kontakt alls första tiden. Inga sms, inga telefonsamtal, ingenting. Och jag gjorde allt som hon sa.
Det tog ca 2 veckor innan det började lätta, mina smärtor. Sedan har det gradvis blivit bättre och bättre.Nu kan jag se honom på håll utan att fullkomligt gripas av ångest och panik. Det går bra.
Men jag blir orolig för honom när jag ser honom. Han hälsar inte. Ser väldigt arg och bitter ut. Tittar bort och går iväg så fort jag kommer. Åh vad jag önskar att han kunde hälsa och kanske prata lite. Men det kanske kommer. Det har ju bara gått 5 veckor än.
Jag ber mycket för honom. Att han också kan vända sina smärtor till något positivt. Ta tag i sitt liv och söka hjälp. Oavsett om det blir han och jag eller inte i framtiden så kommer han att ha med sig sina problem i nästa relation också, det är jag säker på!
I kväll ska jag på dans. U brukar också gå på dessa danser, så jag är lite nervös för hur det ska gå....Kommer han att se så där ilsken ut i kväll också?
Ja det får jag väl skriva om i morgon....
Idag ska jag till den andra staden och träffa mina sponsier. Underbart och precis vad jag behöver. Andlighet och kvinnor! WOW!
Ha dé!
Gammalt bagage
Vi har kommit närmare varandra än någonsin nu. Både i går och idag har vi kunnat prata om så himla konstruktiva saker angående vår relation.
U har haft en enda lång relation i sitt liv, och jag frågade honom hur de brukade lösa sina gräl. Jag vet sedan tidigare att det var ganska mycket hårda ord och konfrontationer i deras relation. Han funderade länge innan han svarade. Han sa att de inte någonsin löste några konflikter. Ingen av dem sträckte ut handen för att skapa fred och göra upp. De bara begravde allt och gick vidare, var och en bärande på sin egen harm och ilska.
Jag förstår nu bättre U:s beteenden efter det att vi har haft en konflikt. Han vill liksom bara vänta ut den, och sedan när vi hör av varandra igen, så vill han att allt ska vara som vanligt igen, utraderat.
Det kommer INTE att fungera så i våran relation, och det sa jag till honom också. Jag har ett mycket stort behov av att reda ut konflikter. Jag kan inte bära harm utan att det syns och känns. Dessutom så kan bärandet av en massa harm leda oss båda till återfall!!!
Jag kommer från en 15 år lång relation med en man, Mr Stoneface. I den relationen var det omöjligt att gräla. Det är fortfarande omöjligt att framkalla någon som helst känsloyttring från den mannen. När jag var arg, ledsen, missnöjd, irriterad, rastlös, trött eller allmänt uttråkad, så kunde jag alltid bara ösa ur mig ALLT på den stackaren. Han satte aldrig några som helst gränser för mina betenden.
Så i mitt relationsbagage finns dessa beteenden kvar. U blir arg. Han blir kränkt, sårad och ilsken när jag beter mig. Och jag fattar ingenting? Så här har jag ju alltid betett mig?
Men jag ser inte alltid detta själv! Jag är beroende av att U speglar mig och talar om ärligt när jag beter mig illa. Annars har jag ingen chans att kunna ändra mig, och det vill jag!
Så just nu är vi ganska överens om allt detta. Att vi måste vara ärliga och säga ifrån direkt när den andre beter sig illa. Visa sårbarhet och tala om då vi blivit ledsna eller kränkta och säga STOP, när diskussionerna bär iväg åt fel håll.
Nu återstår bara att se hur detta ska fungera i praktiken...
U har haft en enda lång relation i sitt liv, och jag frågade honom hur de brukade lösa sina gräl. Jag vet sedan tidigare att det var ganska mycket hårda ord och konfrontationer i deras relation. Han funderade länge innan han svarade. Han sa att de inte någonsin löste några konflikter. Ingen av dem sträckte ut handen för att skapa fred och göra upp. De bara begravde allt och gick vidare, var och en bärande på sin egen harm och ilska.
Jag förstår nu bättre U:s beteenden efter det att vi har haft en konflikt. Han vill liksom bara vänta ut den, och sedan när vi hör av varandra igen, så vill han att allt ska vara som vanligt igen, utraderat.
Det kommer INTE att fungera så i våran relation, och det sa jag till honom också. Jag har ett mycket stort behov av att reda ut konflikter. Jag kan inte bära harm utan att det syns och känns. Dessutom så kan bärandet av en massa harm leda oss båda till återfall!!!
Jag kommer från en 15 år lång relation med en man, Mr Stoneface. I den relationen var det omöjligt att gräla. Det är fortfarande omöjligt att framkalla någon som helst känsloyttring från den mannen. När jag var arg, ledsen, missnöjd, irriterad, rastlös, trött eller allmänt uttråkad, så kunde jag alltid bara ösa ur mig ALLT på den stackaren. Han satte aldrig några som helst gränser för mina betenden.
Så i mitt relationsbagage finns dessa beteenden kvar. U blir arg. Han blir kränkt, sårad och ilsken när jag beter mig. Och jag fattar ingenting? Så här har jag ju alltid betett mig?
Men jag ser inte alltid detta själv! Jag är beroende av att U speglar mig och talar om ärligt när jag beter mig illa. Annars har jag ingen chans att kunna ändra mig, och det vill jag!
Så just nu är vi ganska överens om allt detta. Att vi måste vara ärliga och säga ifrån direkt när den andre beter sig illa. Visa sårbarhet och tala om då vi blivit ledsna eller kränkta och säga STOP, när diskussionerna bär iväg åt fel håll.
Nu återstår bara att se hur detta ska fungera i praktiken...
Bättre nu...
I går kväll lossnade det mellan U o mej. Jag tänkte än en gång på det min sponsor hade sagt i söndags om att visa hur jag känner, så jag skrev följande sms:
"Nu har jag gråtit i snart 2 dagar.
Jag är så lessen o kränkt.
Hur kan du vara så grym och hjärtlös?
Jag fattar inte?
Har du inga känslor alls?
Är det bara så att du alltid har rätt oansett vad det kostar?
Är det så att din version alltid är den enda rätta,
oavsett om andra blir ledsna?
Du kommer att bli en mycket ensam
människa i så fall."
Han ringde mig direkt. Men jag vågade inte svara för jag var rädd att han skulle fortsätta skrika åt mig. Men han lämnade ett långt och ödmjukt meddelande på min svarare.
"Jag har inte alltid rätt, det vet du lika bra som jag vet. Och jag vill att du ska fortsätta tala om när jag har fel.
Jag är inte helt känslokall och det vet du lika bra som jag.
Men det är inge kul att bli idiotförklarad och bort nonchalerad när man frågar dej om något (han tog upp 2 exempel på sådana situationer ).
Jag älskar dej jättemycket.
Jag tycker inte om att kasta skit på dig, och vill inte ha skit kastad på mig heller.
Hej då, hör av dig.
Jag älskar dej jättemycket"
Jag blev rörd. Han lät inte arg. Han lät ledsen på något sätt. Men det innehöll inget förlåt eller ursäkta...Jag blev tvungen att dra iväg på kvinnomöte (tack o lov), så jag kunde inte ringa upp honom förrän efter mötet.
Men då kunde vi äntligen nå fram till varandra.
Han frågade då faktiskt om att få höra MIN version av det som hade hänt. Han lyssnade, men sa inte heller då förlåt eller så. Men det kändes i alla fall skönt att han bara var tyst och lyssnade på mig.
Sen drog han sin egen version en 10:e gång. Han var på väg att höja rösten igen, men då sa jag att jag lägger på direkt om han höjer rösten!
Jag lyssnade under tystnad trots att jag hört hans version så många gånger.
Sen sa jag att jag verkligen vill säga förlåt om han känner att jag nonchalerat eller idiotförklarat honom. Jag har inte ens varit medveten om det. Han måste tala om direkt när detta händer! För jag vill verkligen inte vara en sådan person, och jag VILL lära mig! Han sa då att det är min ton och attityd som blir sådan, inte det jag egentligen säger. Men jag vill ändå veta det när det händer, sa jag.
Jag tror att lösningen ligger i att våga visa ärligt för varandra när vi blir sårade, ledsna eller kränkta. I stället är vi alldeles för lika varandra, och sätter upp en hård, stolt, känslokall fasad. Då blir det som en våldsspiral som trissas upp där ingen kan ge sig. I stället går jag hem ensam och gråter.
Men jag sa också till honom att det känns som om det alltid är JAG som måste ta av mig den masken först. Han gör det inte! Det är också jag som säger förlåt, han sa det inte på telefon igår heller, trots att han visade medkänsla i övrigt i vårt samtal. Men ordet förlåt kan han inte uttala, och det sa jag till honom att jag saknade.
Jag vill tacka dej desd, för din fina kommentar i min blogg. Ja! Det är jättemycket känslor med från båda håll. Och Ja vi är båda stolta, viljestarka men känslomässigt trasiga. Nynyktra alkoholister va!
Och visst är det så att vi båda faktiskt är såpass lika, så när det blir fel, så gnistrar det inte, det ÅSKAR och blir ORKANER! Just för att vi ser oss själva i varandras dåliga beteenden! Som du sa så kunde det lika gärna ha varit jag som gjorde detta med honom.
Jag är INTE guds bästa barn ska ni veta. Jag har mycket högmod i mig. Jag är stolt, lättkränkt, viljestark och självständig men ofta skiträdd för att bli övergiven och ratad. En mycket jobbig kombination av känslor. Jag behöver lära mig att visa mer öppet hur jag känner inuti, och inte spela svår och oåtkomlig för att senare gråta i ensamhet. När jag vågar blotta min sårbarhet så vågar han också oftast lägga ner sina svärd och blotta sig. Jag vet att det funkar, jag kände det idag!
Så idag är allt frid och fröjd igen! Jag har sovit gott, kriget är över för denna gång. Och än en gång har min blogg underlättat för mig att förstå mej själv. Tack alla ni för era kommentarer!
KRAAAAAAAAAAAM!
"Nu har jag gråtit i snart 2 dagar.
Jag är så lessen o kränkt.
Hur kan du vara så grym och hjärtlös?
Jag fattar inte?
Har du inga känslor alls?
Är det bara så att du alltid har rätt oansett vad det kostar?
Är det så att din version alltid är den enda rätta,
oavsett om andra blir ledsna?
Du kommer att bli en mycket ensam
människa i så fall."
Han ringde mig direkt. Men jag vågade inte svara för jag var rädd att han skulle fortsätta skrika åt mig. Men han lämnade ett långt och ödmjukt meddelande på min svarare.
"Jag har inte alltid rätt, det vet du lika bra som jag vet. Och jag vill att du ska fortsätta tala om när jag har fel.
Jag är inte helt känslokall och det vet du lika bra som jag.
Men det är inge kul att bli idiotförklarad och bort nonchalerad när man frågar dej om något (han tog upp 2 exempel på sådana situationer ).
Jag älskar dej jättemycket.
Jag tycker inte om att kasta skit på dig, och vill inte ha skit kastad på mig heller.
Hej då, hör av dig.
Jag älskar dej jättemycket"
Jag blev rörd. Han lät inte arg. Han lät ledsen på något sätt. Men det innehöll inget förlåt eller ursäkta...Jag blev tvungen att dra iväg på kvinnomöte (tack o lov), så jag kunde inte ringa upp honom förrän efter mötet.
Men då kunde vi äntligen nå fram till varandra.
Han frågade då faktiskt om att få höra MIN version av det som hade hänt. Han lyssnade, men sa inte heller då förlåt eller så. Men det kändes i alla fall skönt att han bara var tyst och lyssnade på mig.
Sen drog han sin egen version en 10:e gång. Han var på väg att höja rösten igen, men då sa jag att jag lägger på direkt om han höjer rösten!
Jag lyssnade under tystnad trots att jag hört hans version så många gånger.
Sen sa jag att jag verkligen vill säga förlåt om han känner att jag nonchalerat eller idiotförklarat honom. Jag har inte ens varit medveten om det. Han måste tala om direkt när detta händer! För jag vill verkligen inte vara en sådan person, och jag VILL lära mig! Han sa då att det är min ton och attityd som blir sådan, inte det jag egentligen säger. Men jag vill ändå veta det när det händer, sa jag.
Jag tror att lösningen ligger i att våga visa ärligt för varandra när vi blir sårade, ledsna eller kränkta. I stället är vi alldeles för lika varandra, och sätter upp en hård, stolt, känslokall fasad. Då blir det som en våldsspiral som trissas upp där ingen kan ge sig. I stället går jag hem ensam och gråter.
Men jag sa också till honom att det känns som om det alltid är JAG som måste ta av mig den masken först. Han gör det inte! Det är också jag som säger förlåt, han sa det inte på telefon igår heller, trots att han visade medkänsla i övrigt i vårt samtal. Men ordet förlåt kan han inte uttala, och det sa jag till honom att jag saknade.
Jag vill tacka dej desd, för din fina kommentar i min blogg. Ja! Det är jättemycket känslor med från båda håll. Och Ja vi är båda stolta, viljestarka men känslomässigt trasiga. Nynyktra alkoholister va!
Och visst är det så att vi båda faktiskt är såpass lika, så när det blir fel, så gnistrar det inte, det ÅSKAR och blir ORKANER! Just för att vi ser oss själva i varandras dåliga beteenden! Som du sa så kunde det lika gärna ha varit jag som gjorde detta med honom.
Jag är INTE guds bästa barn ska ni veta. Jag har mycket högmod i mig. Jag är stolt, lättkränkt, viljestark och självständig men ofta skiträdd för att bli övergiven och ratad. En mycket jobbig kombination av känslor. Jag behöver lära mig att visa mer öppet hur jag känner inuti, och inte spela svår och oåtkomlig för att senare gråta i ensamhet. När jag vågar blotta min sårbarhet så vågar han också oftast lägga ner sina svärd och blotta sig. Jag vet att det funkar, jag kände det idag!
Så idag är allt frid och fröjd igen! Jag har sovit gott, kriget är över för denna gång. Och än en gång har min blogg underlättat för mig att förstå mej själv. Tack alla ni för era kommentarer!
KRAAAAAAAAAAAM!
Fortfarande ARG!
Han ger sig inte en tum. Jävla skitgubbe!
Jag skrev ett sms där jag sa att jag INTE tänker åka hem till honom förrän han har bett om ursäkt för vad han gjorde.
Till svar fick jag att han minsann varken kunde eller ville be om ursäkt för något som han inte gjort.
NÄHÄ????
Men om jag känner mig kränkt då? Har jag kränkt mej själv då eller?????
Han skriver bara hela tiden att "om jag kunde lyssna", "om jag kunde förstå" Ja HANS VERSION ja!!!!
Men när FAN ska HAN lyssna på MIN version då??????
Jag är så ARG så det bara kokar i mig. Skit också! Hela gårdagen blev förstörd. Kan inte jobba, kan inte sova, kan ingenting...Jag bara går som i en jävla HAT-dimma.
JAG TÄNKER FANIMEJ INTE RINGA!
Om det är så himla viktigt för honom att ha rätt, så kan han få ha rätt då. Men det kan han få ha det ENSAM!!!!!
Han kan ruttna ihjäl i sitt jävla skithus i skogen och dö ENSAM. Men han har ja i alla fall fått RÄTT (obs ironi).
Jag är så jävla LESS på att han ALDRIG kan kliva ur sin förbannade självcentrering och se någonting ur någon annans synvinkel. Han påstår att han är så medberoende och har ett så stort hjärta. Ja kattskit säger jag! Han är bara manipulativ! Ställer upp och smörar för folk som han kan få ut bekräftelse ifrån. Men sina nära o kära SKITER han i och behandlar illa. Fy Faan!
ALDRIG att han kan säga förlåt, ursäkta eller komma halvvägs och föreslå att vi ska prata ut om saken eller NÅNTING!!! Jag blir så jävla arg (och lessen). I går kväll låg jag bara i soffan o grinade och stirrade i taket hela kvällen. Jag som skulle behöva packa och tömma huset inför flytten. Ingenting blev gjort bara för en sån här SKITSAK!
All denna ilska bara äter och äter i mig. Hur ska jag bli fri?
Jag skrev ett sms där jag sa att jag INTE tänker åka hem till honom förrän han har bett om ursäkt för vad han gjorde.
Till svar fick jag att han minsann varken kunde eller ville be om ursäkt för något som han inte gjort.
NÄHÄ????
Men om jag känner mig kränkt då? Har jag kränkt mej själv då eller?????
Han skriver bara hela tiden att "om jag kunde lyssna", "om jag kunde förstå" Ja HANS VERSION ja!!!!
Men när FAN ska HAN lyssna på MIN version då??????
Jag är så ARG så det bara kokar i mig. Skit också! Hela gårdagen blev förstörd. Kan inte jobba, kan inte sova, kan ingenting...Jag bara går som i en jävla HAT-dimma.
JAG TÄNKER FANIMEJ INTE RINGA!
Om det är så himla viktigt för honom att ha rätt, så kan han få ha rätt då. Men det kan han få ha det ENSAM!!!!!
Han kan ruttna ihjäl i sitt jävla skithus i skogen och dö ENSAM. Men han har ja i alla fall fått RÄTT (obs ironi).
Jag är så jävla LESS på att han ALDRIG kan kliva ur sin förbannade självcentrering och se någonting ur någon annans synvinkel. Han påstår att han är så medberoende och har ett så stort hjärta. Ja kattskit säger jag! Han är bara manipulativ! Ställer upp och smörar för folk som han kan få ut bekräftelse ifrån. Men sina nära o kära SKITER han i och behandlar illa. Fy Faan!
ALDRIG att han kan säga förlåt, ursäkta eller komma halvvägs och föreslå att vi ska prata ut om saken eller NÅNTING!!! Jag blir så jävla arg (och lessen). I går kväll låg jag bara i soffan o grinade och stirrade i taket hela kvällen. Jag som skulle behöva packa och tömma huset inför flytten. Ingenting blev gjort bara för en sån här SKITSAK!
All denna ilska bara äter och äter i mig. Hur ska jag bli fri?
Hur ska det gå?
Ja ibland kan jag inte låta bli att grubbla. Över min o U:s relation.....
Men faktiskt kan jag oftast släppa taget nu för tiden och bara vara kvar i MIG. Men ändå...Någonstans undrar jag över vad Gud har för plan för oss.....?
Det är detta med hans utbildning som han har varit på. Där på andra sidan jorden. Den är ju liksom inte klar bara för att han har kommit hem. Nu börjar 150 dagar med praktiska övningar som han ska utföra på hemmaplan..... Därefter ska han coacha 5 personer, liksom öva på dem, och sedan ska väl det utmynna i någonslag examen.
Men han berättar inte så mycket om vad detta kommer att innebära. Inte för mig i alla fall. Jag vet att han talar med den andra kvinnan. Han nämner henns namn emellanåt. Det hugger i mitt hjärta varje gång. Men jag agerar inte på det längre. Blir bara ledsen i hjärtat och går undan en stund. Jag har ingen aning om hur ofta och vad de pratar om. Men jag vet att jag blir ledsen över att han inte pratar om sig själv med mig. Inget om hans planer, hans utbildning hur han mår, vad han känner...INGET!
Den här veckan har vi knappt setts alls. På jobbet som hastigast. Och telefonsamtalen är som förrut. Vi pratar om andra människor i vår närhet. Vad de gör och inte gör och varför osv.. Inte ett ord om oss, när vi ska ses, eller om vi ska ses. Inget "Jag älskar dej"...På sin höjd ett "puss" innan vi lägger på.
Till sist, i går, sa han att han tänkte komma över på fredag.
"Jahaa..." sa jag med förvånad min.
"Jooo vi är nog hemma då" sa jag.
Jag försökte se ut som om jag funderade på vad jag hade planerat att göra. Jag VILL inte att han ska tro att jag bara sitter hemma o väntar, för det gör jag INTE!
Tvärtom så har jag och barnen börjat planera in sommaren och vad vi ska göra. Och jag har planerat upp med min sponsor allt som JAG vill göra nu när jag får pengarna för huset. Jag planerar en relationsvecka och minst en vecka på meditation bland annat. Jag drömmer också om att vandra i fjällen.
Så länge han VÄGRAR att tala om oss och framtiden så tänker inte jag sitta och vänta! Jag planerar mitt liv på mitt sätt, så det så!!! Men långt inne i mitt hjärta så blir jag så ledsen....
Men faktiskt kan jag oftast släppa taget nu för tiden och bara vara kvar i MIG. Men ändå...Någonstans undrar jag över vad Gud har för plan för oss.....?
Det är detta med hans utbildning som han har varit på. Där på andra sidan jorden. Den är ju liksom inte klar bara för att han har kommit hem. Nu börjar 150 dagar med praktiska övningar som han ska utföra på hemmaplan..... Därefter ska han coacha 5 personer, liksom öva på dem, och sedan ska väl det utmynna i någonslag examen.
Men han berättar inte så mycket om vad detta kommer att innebära. Inte för mig i alla fall. Jag vet att han talar med den andra kvinnan. Han nämner henns namn emellanåt. Det hugger i mitt hjärta varje gång. Men jag agerar inte på det längre. Blir bara ledsen i hjärtat och går undan en stund. Jag har ingen aning om hur ofta och vad de pratar om. Men jag vet att jag blir ledsen över att han inte pratar om sig själv med mig. Inget om hans planer, hans utbildning hur han mår, vad han känner...INGET!
Den här veckan har vi knappt setts alls. På jobbet som hastigast. Och telefonsamtalen är som förrut. Vi pratar om andra människor i vår närhet. Vad de gör och inte gör och varför osv.. Inte ett ord om oss, när vi ska ses, eller om vi ska ses. Inget "Jag älskar dej"...På sin höjd ett "puss" innan vi lägger på.
Till sist, i går, sa han att han tänkte komma över på fredag.
"Jahaa..." sa jag med förvånad min.
"Jooo vi är nog hemma då" sa jag.
Jag försökte se ut som om jag funderade på vad jag hade planerat att göra. Jag VILL inte att han ska tro att jag bara sitter hemma o väntar, för det gör jag INTE!
Tvärtom så har jag och barnen börjat planera in sommaren och vad vi ska göra. Och jag har planerat upp med min sponsor allt som JAG vill göra nu när jag får pengarna för huset. Jag planerar en relationsvecka och minst en vecka på meditation bland annat. Jag drömmer också om att vandra i fjällen.
Så länge han VÄGRAR att tala om oss och framtiden så tänker inte jag sitta och vänta! Jag planerar mitt liv på mitt sätt, så det så!!! Men långt inne i mitt hjärta så blir jag så ledsen....
Äntligen är U hemma!
Och hur i hela friden ska jag kunna koncentrera mig på att jobba? Så det är lika bra att jag får ur mig allt detta i bloggen nu direkt, så kanske, kanske att jag kan fokusera bättre på jobbet sedan...
Jag var så himla nervös där när jag stod o väntade på flygplatsen. Och när han äntligen kom så kunde jag inte längre hålla tårarna tillbaka. Han är ju så fin.... Vi stod där länge och bara kramades och kände på varandra utan att prata. Jag bara borrade in näsan i hans hals och luktade på honom. Shit vad jag har saknat honom.
På hemvägen bubblade han av alla upplevelser som han varit med om. Jag vill höra ALLT! Han har gått emot så mycket rädslor därborta. Det är fantastiskt att få höra honom berätta. På parkeringen utanför jobbet satt vi länge. Han visade upp alla bilderna på digitalkameran, och jag hade svårt att gå ur bilen.
Så nu är det alltså tänkt att jag ska försöka jobba några timmar, sen hämtar han mig vid tre-tiden ( tur att jag har lite timmar att ta utav!) Sen kan vi umgås heeela eftermiddan och kvällen. Guuu va mysigt!
Det är verkligen honom jag vill ha. Jag känner det så starkt. Oavsett vad som händer så vill jag kämpa för att få det här att fungera. I mitt hjärta bara jublar det!
Tralla la la laaaa......
Jag var så himla nervös där när jag stod o väntade på flygplatsen. Och när han äntligen kom så kunde jag inte längre hålla tårarna tillbaka. Han är ju så fin.... Vi stod där länge och bara kramades och kände på varandra utan att prata. Jag bara borrade in näsan i hans hals och luktade på honom. Shit vad jag har saknat honom.
På hemvägen bubblade han av alla upplevelser som han varit med om. Jag vill höra ALLT! Han har gått emot så mycket rädslor därborta. Det är fantastiskt att få höra honom berätta. På parkeringen utanför jobbet satt vi länge. Han visade upp alla bilderna på digitalkameran, och jag hade svårt att gå ur bilen.
Så nu är det alltså tänkt att jag ska försöka jobba några timmar, sen hämtar han mig vid tre-tiden ( tur att jag har lite timmar att ta utav!) Sen kan vi umgås heeela eftermiddan och kvällen. Guuu va mysigt!
Det är verkligen honom jag vill ha. Jag känner det så starkt. Oavsett vad som händer så vill jag kämpa för att få det här att fungera. I mitt hjärta bara jublar det!
Tralla la la laaaa......
Pirrigt och förväntansfullt!
Åhhh om ändå dagen kunde gå fortare! I morgon bitti ska jag hämta honom på flygplatsen! Äntligen kommer han hem! Då har två veckor äntligen gått! Fast det känns som om han har varit borta ett halvår!
Han ringde faktiskt igår, till jobbet. Det var så himla nervöst. Han lät liksom annorlunda....jaaa liksom mer vuxen på nåt sätt... Tänk att det kan låta så nära fast han är på andra sidan jordklotet! Det blev lite krystat i vårt samtal, men han sa faktiskt att han älskar mig, fast jag sa det förstås först (som vanligt..).
Det kommer att bli så nervöst att stå där på flygplatsen och vänta. Han kanske ser likadan ut på utsidan, fast mer solbränd. Men på insidan tror jag att det är mycket som har hänt. Ingen åker på en sån där intensivkurs i mental träning och kommer hem oförändrad.
En del av mig är livrädd. Kommer han att ens vilja ha mej längre? Har han kanske helt andra planer med sitt liv nu, där inte jag kommer att ingå?
Usch va nervöst. Nää jag ska försöka bita ihop och jobba lite så att dagen passerar lite fortare....
Han ringde faktiskt igår, till jobbet. Det var så himla nervöst. Han lät liksom annorlunda....jaaa liksom mer vuxen på nåt sätt... Tänk att det kan låta så nära fast han är på andra sidan jordklotet! Det blev lite krystat i vårt samtal, men han sa faktiskt att han älskar mig, fast jag sa det förstås först (som vanligt..).
Det kommer att bli så nervöst att stå där på flygplatsen och vänta. Han kanske ser likadan ut på utsidan, fast mer solbränd. Men på insidan tror jag att det är mycket som har hänt. Ingen åker på en sån där intensivkurs i mental träning och kommer hem oförändrad.
En del av mig är livrädd. Kommer han att ens vilja ha mej längre? Har han kanske helt andra planer med sitt liv nu, där inte jag kommer att ingå?
Usch va nervöst. Nää jag ska försöka bita ihop och jobba lite så att dagen passerar lite fortare....
Tillbaka ner i bottenläge...
Ja nu är det katastrofläge IGEN. Och det verkar gå snabbare o snabbare utför i mitt förhållande till U....
Det mesta var så lugnt och andligt i mitt inre när jag satt i bilen och närmade mig stan, där U och jag skulle gå på dans igår. Jag hade varit i en annan stad o haft sponsieträff och gått på kvinnomöte och både fått ta emot och ge utryck för känslor.
Ändå började jag ana ugglor i mossen redan på hemvägen. Jag hade fått ett sms på hemvägen där det bland annat stod;
"Jag åker till X för att duscha, för nu e vattnet i brunnen tvärslut. E där vid halv 8-tiden. Puss".
Inget "Jag älskar dej", som han har brukat skriva den sista tiden, men okej.... Så jag ringer direkt tillbaka när jag åker från den andra staden, precis som jag hade lovat. Klockan var väl tio över sju ungefär.
Då har han minst 40 minuter kvar till stan, och har en av de där kvinnorna i bilen. Han hade lovat att köra hem henne, så det skulle han göra i vilket fall, så det visste jag om.
Men det som störde mig var att jag genast fick en känsla av att något var fel eftersom han var sen.... Han kanske hade varit hela dan där i alla fall? Fast han hade lovat?
Jag kände att jag behövde få veta det INNAN vi klev på hemma hos X för att duscha, och FRAMFÖRALLT så ville jag veta innan dansen. Bara tanken på att dansa en hel kväll och efteråt få veta att han gått med en lögn inom sig var outhärdlig....
Så när vi sågs så frågade jag vänligt hur det kändes för honom.
"För djävligt" sa han bara. Och det fick ju bara mig att tro ännu mer att han mådde dåligt därför för att han kände sig oärlig.
Så jag sa som det var, att jag bara ville veta om han hade varit där i alla fall, för jag behövde verkligen få veta det.
Då blev han helt vansinnig. Började gorma om att han inte orkade dra igång allt det här nu igen och att den där kvinnan i bilen minsann hade sagt flera gånger vilken underbar VÄN han var, och hur trevligt de hade haft det tillsammans under den där bilfärden hem.
Shit! Va ont det gjorde inuti att få höra detta!!! Genast kände jag att han hade ändrat sig och hade valt alla "Sina" kvinnor framför mig i alla fall!
När han dessutom tog upp hur ARG han är på mig för att jag hade sovit gott inatt och varit på kvinnomöte och sponsieträff, då såg jag rött!
"Så jag måste må dåligt för att du ska må bra?" Skrek jag. Fy fan va sjukt!
Men det som sårade mig allra, allra mest var dels att han tog ut ALL sin ilska på mig, som han påstår att han älskar. Och det att han...fan det är jobbigt att skriva det....
Tidigare på förmiddagen så hade jag, efter lång, lång bävan föreslagit att vi kunde väl förlova oss. Han frågade varför jag inte hade föreslagit det tidigare, eftersom jag hade tänkt på det så länge. Men jag hade helt enkelt inte vågat. Inte litat på att U var seriös med "oss". Men han blev jätteglad. DÅ.
Och det skulle ju bli en slags "commitment" mellan oss så att det kanske, kanske kunde få oss att känna oss lite tryggare i vår relation. Eftersom vi båda har instinkten att fly så fort det blir jobbigt....
Så i alla fall, på kvällen, där på gatan i den andra staden, så skriker han o smutskastar till och med mitt förslag om en förlovning. Det som jag hade haft så himla svårt att ta upp....
Det var liksom droppen. Jag började se allting som i en dimma. Det här är inte ett beteende från en person som älskar mig. Så här beter man sig inte om man säger att man älskar.
Jag sa bara att jag orkar inte mera.
"Jag orkar inte mera", sa jag flera gånger.
"Jag måste värna mig själv", sa jag. Det var ren självbevarelsedrift det var frågan om. Jag bara rabblade som i trans. Som om det inte var JAG som var där längre utan någon annan.
Jag gick som en robot tillbaka mot bilen. Slängde in väskan och körde iväg. Han stod inte kvar och gick inte heller efter. Jag vet inte vart han försvann.
Jag åkte hemåt.
Med en så stor smärta i brösten så det var alldeles obeskrivligt. FY FAN VA ONT DET GÖR!
Jag har knappt sovit en blund i natt. Försöker överleva timme för timme nu... Men som tur är VET jag att det går över. Jag har ju överlevt förr. Men det gör inte smärtorna mindre just nu tyvär...
Det mesta var så lugnt och andligt i mitt inre när jag satt i bilen och närmade mig stan, där U och jag skulle gå på dans igår. Jag hade varit i en annan stad o haft sponsieträff och gått på kvinnomöte och både fått ta emot och ge utryck för känslor.
Ändå började jag ana ugglor i mossen redan på hemvägen. Jag hade fått ett sms på hemvägen där det bland annat stod;
"Jag åker till X för att duscha, för nu e vattnet i brunnen tvärslut. E där vid halv 8-tiden. Puss".
Inget "Jag älskar dej", som han har brukat skriva den sista tiden, men okej.... Så jag ringer direkt tillbaka när jag åker från den andra staden, precis som jag hade lovat. Klockan var väl tio över sju ungefär.
Då har han minst 40 minuter kvar till stan, och har en av de där kvinnorna i bilen. Han hade lovat att köra hem henne, så det skulle han göra i vilket fall, så det visste jag om.
Men det som störde mig var att jag genast fick en känsla av att något var fel eftersom han var sen.... Han kanske hade varit hela dan där i alla fall? Fast han hade lovat?
Jag kände att jag behövde få veta det INNAN vi klev på hemma hos X för att duscha, och FRAMFÖRALLT så ville jag veta innan dansen. Bara tanken på att dansa en hel kväll och efteråt få veta att han gått med en lögn inom sig var outhärdlig....
Så när vi sågs så frågade jag vänligt hur det kändes för honom.
"För djävligt" sa han bara. Och det fick ju bara mig att tro ännu mer att han mådde dåligt därför för att han kände sig oärlig.
Så jag sa som det var, att jag bara ville veta om han hade varit där i alla fall, för jag behövde verkligen få veta det.
Då blev han helt vansinnig. Började gorma om att han inte orkade dra igång allt det här nu igen och att den där kvinnan i bilen minsann hade sagt flera gånger vilken underbar VÄN han var, och hur trevligt de hade haft det tillsammans under den där bilfärden hem.
Shit! Va ont det gjorde inuti att få höra detta!!! Genast kände jag att han hade ändrat sig och hade valt alla "Sina" kvinnor framför mig i alla fall!
När han dessutom tog upp hur ARG han är på mig för att jag hade sovit gott inatt och varit på kvinnomöte och sponsieträff, då såg jag rött!
"Så jag måste må dåligt för att du ska må bra?" Skrek jag. Fy fan va sjukt!
Men det som sårade mig allra, allra mest var dels att han tog ut ALL sin ilska på mig, som han påstår att han älskar. Och det att han...fan det är jobbigt att skriva det....
Tidigare på förmiddagen så hade jag, efter lång, lång bävan föreslagit att vi kunde väl förlova oss. Han frågade varför jag inte hade föreslagit det tidigare, eftersom jag hade tänkt på det så länge. Men jag hade helt enkelt inte vågat. Inte litat på att U var seriös med "oss". Men han blev jätteglad. DÅ.
Och det skulle ju bli en slags "commitment" mellan oss så att det kanske, kanske kunde få oss att känna oss lite tryggare i vår relation. Eftersom vi båda har instinkten att fly så fort det blir jobbigt....
Så i alla fall, på kvällen, där på gatan i den andra staden, så skriker han o smutskastar till och med mitt förslag om en förlovning. Det som jag hade haft så himla svårt att ta upp....
Det var liksom droppen. Jag började se allting som i en dimma. Det här är inte ett beteende från en person som älskar mig. Så här beter man sig inte om man säger att man älskar.
Jag sa bara att jag orkar inte mera.
"Jag orkar inte mera", sa jag flera gånger.
"Jag måste värna mig själv", sa jag. Det var ren självbevarelsedrift det var frågan om. Jag bara rabblade som i trans. Som om det inte var JAG som var där längre utan någon annan.
Jag gick som en robot tillbaka mot bilen. Slängde in väskan och körde iväg. Han stod inte kvar och gick inte heller efter. Jag vet inte vart han försvann.
Jag åkte hemåt.
Med en så stor smärta i brösten så det var alldeles obeskrivligt. FY FAN VA ONT DET GÖR!
Jag har knappt sovit en blund i natt. Försöker överleva timme för timme nu... Men som tur är VET jag att det går över. Jag har ju överlevt förr. Men det gör inte smärtorna mindre just nu tyvär...
Fortfarande ARG!
Nu har jag varit arg i flera dagar, och det verkar inte lätta, snarare blir det värre. I går kväll kunde jag inte stå ut med att prata med NÅGON, minst av allt med U. Så jag drog ut jacket och stängde av mobilen och satt o surade för mig själv.
Jag känner mig så fruktansvärt svartsjuk.
U bara omger sig med kvinnor ÖVERALLT!
På buggen tex. Har han direkt blivit så himla bundis med flera av kvinnorna. Varför inte med männen för??? Borde inte en man i hans ålder ha manliga vänner?
Även på mötena i hans hemmagrupp så finns det en kvinna som han umgås med. De åker motorcykel tillsammans, han skjutsar henne fram och tillbaka på möten. De lunchar tillsammans och hon ringer så fort hon mår dåligt eller behöver någon att tala med. Skulle inte hon må bättre av att umgås med kvinnliga vänner? Eller vad är hon ute efter? Och varför går han med på allt detta, om han säger att han bara älskar mej?
Och så har han den där gruppen med kvinnor som han umgås med. Jag tror att de är fyra kvinnor och så U. På lördag ska de träffas hemma hos en av kvinnorna, som är singel, för att laga mat tillsammans allihopa och mysa. Varför är ingen av de andra kvinnornas karlar med? Varför är han enda mannen för? Jag tycker att det är nåt sjukt med detta...
Förra helgen var det där "tjejgänget" tillsammans med U i Stockholm på mässa. Nån såndär må-bra mässa med meditation, föredrag och annat hokus-pokus.
Jag har mest kvinnliga vänner. Nästan inga manliga alls, sedan jag blev tillsammans med U. Det blev liksom naturligt så att jag slutade ringa dem så ofta. De ringde mer sällan också då de visste att jag hade en relation "på gång".
Så nu riktigt KOKAR det i mig..... Varför ska jag tolerera alla hans kvinnor för???
Tänk om det var ombytta roller? Att jag hade 8-10 män som jag ständigt frotterade mig med. Fikade, lunchade, gjorde roliga saker tillsammans med. Åkte hem till en av dem och lagade mat tillsammans. Hur skulle han ta det??? Är det DET jag måste börja göra innan han förstår att det är något fel?
Fan också!
Jag känner mig så fruktansvärt svartsjuk.
U bara omger sig med kvinnor ÖVERALLT!
På buggen tex. Har han direkt blivit så himla bundis med flera av kvinnorna. Varför inte med männen för??? Borde inte en man i hans ålder ha manliga vänner?
Även på mötena i hans hemmagrupp så finns det en kvinna som han umgås med. De åker motorcykel tillsammans, han skjutsar henne fram och tillbaka på möten. De lunchar tillsammans och hon ringer så fort hon mår dåligt eller behöver någon att tala med. Skulle inte hon må bättre av att umgås med kvinnliga vänner? Eller vad är hon ute efter? Och varför går han med på allt detta, om han säger att han bara älskar mej?
Och så har han den där gruppen med kvinnor som han umgås med. Jag tror att de är fyra kvinnor och så U. På lördag ska de träffas hemma hos en av kvinnorna, som är singel, för att laga mat tillsammans allihopa och mysa. Varför är ingen av de andra kvinnornas karlar med? Varför är han enda mannen för? Jag tycker att det är nåt sjukt med detta...
Förra helgen var det där "tjejgänget" tillsammans med U i Stockholm på mässa. Nån såndär må-bra mässa med meditation, föredrag och annat hokus-pokus.
Jag har mest kvinnliga vänner. Nästan inga manliga alls, sedan jag blev tillsammans med U. Det blev liksom naturligt så att jag slutade ringa dem så ofta. De ringde mer sällan också då de visste att jag hade en relation "på gång".
Så nu riktigt KOKAR det i mig..... Varför ska jag tolerera alla hans kvinnor för???
Tänk om det var ombytta roller? Att jag hade 8-10 män som jag ständigt frotterade mig med. Fikade, lunchade, gjorde roliga saker tillsammans med. Åkte hem till en av dem och lagade mat tillsammans. Hur skulle han ta det??? Är det DET jag måste börja göra innan han förstår att det är något fel?
Fan också!
Vilka otroliga missförstånd....!
Ja nu har vi talat ut U och jag. I fredags kväll när han kom hem till mig så kunde vi äntligen nå fram till varandra igen.
Jag kände att jag inte hade något mer att förlora på att vara ärlig, och tydligen kände han likadant. Det visade sig att hela veckans katastrofläge i min hjärna var HELT I ONÖDAN!!! För oss båda två. (Han hade också haft katastrofberedskap i sin skalle under veckan).
Allt var ett missförstånd! Han hade inte ens HÖRT det jag frågade i söndags morse. Jag frågade ju då om han ens hade funderat på ett ev. gemensamt boende med mig någon gång i framtiden. Jag tolkade tystnaden som att han inte VILLE svara....Att han undvek frågan, dvs inte var intresserad....
Han å sin sida trodde att jag var på väg att göra slut så undvikande som jag hade varit hela veckan. Han blev livrädd och vågade än mindre ta upp något viktigt på telefon.
Så nu fick vi äntligen reda upp i röran. Så otroligt befriande skönt det är att få räta ut alla mina frågetecken!
Han har hela tiden haft intentionen att vi någon gång ska flytta ihop, säger han. Och när jag tänker tillbaka så har jag ju också sett tecken på det. Att han börjat rensa i sitt hus. Kasta saker o så. Sagt att huset börjar kännas mindre o mindre som ett hem och mer o mer som en belastning...
Han säger att han undviker att tala om det för att han är så bränd på tjat. Han har levt i så många år omgiven av kvinnor som varit dominanta och tjatat på honom. Han har varit rädd för att tala om detta med gemensamt boende, ifall jag också skulle börja tjata på honom.
Jag försökte förklara att jag inte är sådan. Tvärtom. Det finns en risk att jag drar mig undan (precis som just hände), om jag inte känner att han VILL bygga något tillsammans med mig. Jag blir rädd när jag inte känner hans stöd. Då backar jag.
Så vi fick båda nyttiga lärdomar i helgen. Jag fick veta det jag behövde veta, och kan därmed lägga det åt sidan. Nu kan jag njuta av det fina vi har och allt det fina som kommer.
Han kan förhoppningsvis lära sig att vara mer öppen med vad han känner. Öva på att stå på sig och säga det han tycker och se att jag inte kommer att tjata eller försöka förändra hans åsikter, så som han tydligen är van att bli behandlad sedan förr.
I magen är det så lungt idag. I bröstet jublar det. Jag älskar honom mer än någonsin just nu.
Jag kände att jag inte hade något mer att förlora på att vara ärlig, och tydligen kände han likadant. Det visade sig att hela veckans katastrofläge i min hjärna var HELT I ONÖDAN!!! För oss båda två. (Han hade också haft katastrofberedskap i sin skalle under veckan).
Allt var ett missförstånd! Han hade inte ens HÖRT det jag frågade i söndags morse. Jag frågade ju då om han ens hade funderat på ett ev. gemensamt boende med mig någon gång i framtiden. Jag tolkade tystnaden som att han inte VILLE svara....Att han undvek frågan, dvs inte var intresserad....
Han å sin sida trodde att jag var på väg att göra slut så undvikande som jag hade varit hela veckan. Han blev livrädd och vågade än mindre ta upp något viktigt på telefon.
Så nu fick vi äntligen reda upp i röran. Så otroligt befriande skönt det är att få räta ut alla mina frågetecken!
Han har hela tiden haft intentionen att vi någon gång ska flytta ihop, säger han. Och när jag tänker tillbaka så har jag ju också sett tecken på det. Att han börjat rensa i sitt hus. Kasta saker o så. Sagt att huset börjar kännas mindre o mindre som ett hem och mer o mer som en belastning...
Han säger att han undviker att tala om det för att han är så bränd på tjat. Han har levt i så många år omgiven av kvinnor som varit dominanta och tjatat på honom. Han har varit rädd för att tala om detta med gemensamt boende, ifall jag också skulle börja tjata på honom.
Jag försökte förklara att jag inte är sådan. Tvärtom. Det finns en risk att jag drar mig undan (precis som just hände), om jag inte känner att han VILL bygga något tillsammans med mig. Jag blir rädd när jag inte känner hans stöd. Då backar jag.
Så vi fick båda nyttiga lärdomar i helgen. Jag fick veta det jag behövde veta, och kan därmed lägga det åt sidan. Nu kan jag njuta av det fina vi har och allt det fina som kommer.
Han kan förhoppningsvis lära sig att vara mer öppen med vad han känner. Öva på att stå på sig och säga det han tycker och se att jag inte kommer att tjata eller försöka förändra hans åsikter, så som han tydligen är van att bli behandlad sedan förr.
I magen är det så lungt idag. I bröstet jublar det. Jag älskar honom mer än någonsin just nu.
Äntligen tog han initiativet!
I går kväll på telefon gick det inte för mig att undvika de känsliga samtalsämnena längre. Han konfronterade mig äntligen med frågan om vad som är så fel emellan oss.
Han frågade mig rakt ut. ( Va rörd jag blev! Jag var så rädd att han ALDRIG skulle reagera utan tvärtom vilja ha det så här....snyft...)
Jag sa som det var! Att jag försökt att anpassa mig o göra så som jag upplever att han hela tiden gjort. Tigit eller bytt samtalsämne så fort något jobbigt ämne tagits upp. Att jag försökt att undvika allt som jag känt att han tycker är "känsligt". Bara pratat om andra och sådant som absolut inte kan kopplas med oss två.
Till sitt försvar sa han som vanligt att han var rädd. Att rädslor var orsaken till varför han gör så.
Gud vad jag är less på det. Att han jämt skyller på sina rädslor. Jag sa det till honom;
"Är det inte dags att börja konfrontera dina rädslor i så fall?"
"För jag vet inte om jag vill ha en relation där vi ständigt undviker känsliga frågor, och jag VÄGRAR vara den enda som tar ansvar för vår relation".
I så fall får det vara för min del faktiskt. Jag vill faktiskt känna att även han VILL ha en relation och inte bara jag.
Han kommer över till mig ikväll.
Jag är lite rädd för vad som kommer att hända mellan oss.
Jag vet inte riktigt hur jag ska vara liksom. Men jag tror att jag ska låta honom ta upp detta själv......Usch va nervöst det känns....
Han frågade mig rakt ut. ( Va rörd jag blev! Jag var så rädd att han ALDRIG skulle reagera utan tvärtom vilja ha det så här....snyft...)
Jag sa som det var! Att jag försökt att anpassa mig o göra så som jag upplever att han hela tiden gjort. Tigit eller bytt samtalsämne så fort något jobbigt ämne tagits upp. Att jag försökt att undvika allt som jag känt att han tycker är "känsligt". Bara pratat om andra och sådant som absolut inte kan kopplas med oss två.
Till sitt försvar sa han som vanligt att han var rädd. Att rädslor var orsaken till varför han gör så.
Gud vad jag är less på det. Att han jämt skyller på sina rädslor. Jag sa det till honom;
"Är det inte dags att börja konfrontera dina rädslor i så fall?"
"För jag vet inte om jag vill ha en relation där vi ständigt undviker känsliga frågor, och jag VÄGRAR vara den enda som tar ansvar för vår relation".
I så fall får det vara för min del faktiskt. Jag vill faktiskt känna att även han VILL ha en relation och inte bara jag.
Han kommer över till mig ikväll.
Jag är lite rädd för vad som kommer att hända mellan oss.
Jag vet inte riktigt hur jag ska vara liksom. Men jag tror att jag ska låta honom ta upp detta själv......Usch va nervöst det känns....
Trista samtal....
Det känns som om jag har kapitulerat på något sätt. I mina samtal med U. Jag orkar inte vara sann och ärlig längre. Det får vara så här just nu.
Vi pratar om hans vänner. Och sedan mina. Vad de har gjort och sagt. Hur de mår. Jag försöker berätta lite om vad jag har gjort under dagen. Frågar artigt om hur hans dag har varit.
Sen blir det tyst.
Efter ett tag säger jag;
"Jag måste sluta nu. Jag väntar samtal från en sponsie...."
"Sköt om dig. Vi hörs i morgon"
"Ja du med. Puss"
"Puss. Och hejdå"
"Hejdå"
Och det värsta är att det känns som en lättnad att få lägga på. Det är så förbannat KRYSTAT att vara så här ytlig. Som att prata med en granne. Eller kassörskan på ICA.
Vi pratar om hans vänner. Och sedan mina. Vad de har gjort och sagt. Hur de mår. Jag försöker berätta lite om vad jag har gjort under dagen. Frågar artigt om hur hans dag har varit.
Sen blir det tyst.
Efter ett tag säger jag;
"Jag måste sluta nu. Jag väntar samtal från en sponsie...."
"Sköt om dig. Vi hörs i morgon"
"Ja du med. Puss"
"Puss. Och hejdå"
"Hejdå"
Och det värsta är att det känns som en lättnad att få lägga på. Det är så förbannat KRYSTAT att vara så här ytlig. Som att prata med en granne. Eller kassörskan på ICA.
pms eller?
Usch va de kan va jobbigt inuti just sådär en gång i månaden.... Och jag vet liksom inte vad som är ett verkligt problem och vad horomonerna bara har rört till och som om några dagar har löst sig självt....
Rent objektivt så har helgen varit ganska mysig. Tonårsgrabben har varit borta på orienteringsläger hela helgen så jag och U, prinsessan och en kompis till henne, var på äventyrsbadet hela lördagen.
Under söndagen pysslade vi lite hemma hos mig.
Men det är det som händer inuti mig som skapar problem (för mig).
Jag upplever det som ett stort problem att U och jag inte kan tala om någonting som rör oss, framtiden och våra känslor. Så fort jag försöker tala om något sådant som känns i mig, så byter han samtalsämne.
Han vill helst bara stoppa huvudet i sanden och tala om andra människor än oss, sånt som han har hört eller läst i TV eller tidningen eller häftiga grejjer som andra har berättat... (Han berättade dessutom på söndagkväll att han tyckte att detta var en av de mest UNDERBARA helger som vi har haft! JAG kände bara att det var typ 1000 mil mellan oss...Märkligt va olika människor kan uppfatta läget....)
Jag tog upp frågan på söndag morgon. Om han hade funderat på idéen att titta efter gemensamt boende, eller om jag ska göra detta ensam. (Jag borde snarast möjligt försöka hitta ett billigare boende för min ekonomi ser inte så bra ut just nu....) Jamenar han har ju fått 2 veckor på sig att fundera så NÅGOT borde han ju ha kommit fram till.
Men han var dödstyst. Han sa bara INGENTING.
Till sist var jag tvungen att bryta tystnaden, så jag sa;
"Jamen då vet jag. Då ska jag genast börja leta efter något eget,"
Sedan har vi inte berört oss eller vår relation ÖVER HUVUD TAGET!
Så nu är jag fruktansvärt osäker på vår relation. Vad är det egentligen han är ute efter då?
Och vad är JAG ute efter?
Jag vill leva med U i resten av mitt liv. Men just ni känns det som om vänskap är det enda han har att erbjuda. Ytlig vänskap. Så nu måsta jag fundera på om detta räcker för mig, eller om jag mår bättre av att dra mig ur och vänta på en man som verkligen VILL HA MIG!
Usch va jobbigt allt ska vara (sådär en gång i månaden....;.)
Rent objektivt så har helgen varit ganska mysig. Tonårsgrabben har varit borta på orienteringsläger hela helgen så jag och U, prinsessan och en kompis till henne, var på äventyrsbadet hela lördagen.
Under söndagen pysslade vi lite hemma hos mig.
Men det är det som händer inuti mig som skapar problem (för mig).
Jag upplever det som ett stort problem att U och jag inte kan tala om någonting som rör oss, framtiden och våra känslor. Så fort jag försöker tala om något sådant som känns i mig, så byter han samtalsämne.
Han vill helst bara stoppa huvudet i sanden och tala om andra människor än oss, sånt som han har hört eller läst i TV eller tidningen eller häftiga grejjer som andra har berättat... (Han berättade dessutom på söndagkväll att han tyckte att detta var en av de mest UNDERBARA helger som vi har haft! JAG kände bara att det var typ 1000 mil mellan oss...Märkligt va olika människor kan uppfatta läget....)
Jag tog upp frågan på söndag morgon. Om han hade funderat på idéen att titta efter gemensamt boende, eller om jag ska göra detta ensam. (Jag borde snarast möjligt försöka hitta ett billigare boende för min ekonomi ser inte så bra ut just nu....) Jamenar han har ju fått 2 veckor på sig att fundera så NÅGOT borde han ju ha kommit fram till.
Men han var dödstyst. Han sa bara INGENTING.
Till sist var jag tvungen att bryta tystnaden, så jag sa;
"Jamen då vet jag. Då ska jag genast börja leta efter något eget,"
Sedan har vi inte berört oss eller vår relation ÖVER HUVUD TAGET!
Så nu är jag fruktansvärt osäker på vår relation. Vad är det egentligen han är ute efter då?
Och vad är JAG ute efter?
Jag vill leva med U i resten av mitt liv. Men just ni känns det som om vänskap är det enda han har att erbjuda. Ytlig vänskap. Så nu måsta jag fundera på om detta räcker för mig, eller om jag mår bättre av att dra mig ur och vänta på en man som verkligen VILL HA MIG!
Usch va jobbigt allt ska vara (sådär en gång i månaden....;.)
The world is my mirror...
Usch vad jag har tänkt mycket på vad som är MINA tankar och rädslor och vad jag projicerar på U, och anser är HANS tankar och rädslor.
Jag börjar nämligen misstänka att det egentligen är JAG som är rädd för att binda mig och flytta ihop. Men att jag hela tiden har anklagat U för att det är HAN som inte vågar, drar sig undan, hans rädsla för närhet osv...
Mitt ego vill ju gärna att det är han som är PÅ. Alltså att HAN vill ha mera, vill träffas mera, tjatar om att flytta ihop osv osv...
Men OM han hade gjort det, så hade jag (jag vet av erfarenhet...) dragit mig ur ganska snabbt. Jag blir livrädd för män som kväver mig (Murre var ju ett tydligt exempel).
Så det betyder att U:s och min relation har hållt så här länge just tack vare att jag får vara "fri". Att han INTE kväver mig och vill flytta ihop o ha mera av mig.
Så nu blir jag rädd. VAD händer om jag inser och förstår att U verkligen är seriös och VILL ha mer än detta dejtande som vi just nu har?
Kommer jag bli rädd o dra mig ur då?
Ja just nu är det många sådana här tankar som snurrar runt i min skalle. Jag både vill och inte vill. Jag är livrädd o samtidigt euforisk över tanken att få vakna vid U:s sida varje morgon.
Så vad gör jag?
Jag ska släppa det och ha tillit till livet. Min Högre Kraft får ordna allt till det bästa!
TACK!
Jag börjar nämligen misstänka att det egentligen är JAG som är rädd för att binda mig och flytta ihop. Men att jag hela tiden har anklagat U för att det är HAN som inte vågar, drar sig undan, hans rädsla för närhet osv...
Mitt ego vill ju gärna att det är han som är PÅ. Alltså att HAN vill ha mera, vill träffas mera, tjatar om att flytta ihop osv osv...
Men OM han hade gjort det, så hade jag (jag vet av erfarenhet...) dragit mig ur ganska snabbt. Jag blir livrädd för män som kväver mig (Murre var ju ett tydligt exempel).
Så det betyder att U:s och min relation har hållt så här länge just tack vare att jag får vara "fri". Att han INTE kväver mig och vill flytta ihop o ha mera av mig.
Så nu blir jag rädd. VAD händer om jag inser och förstår att U verkligen är seriös och VILL ha mer än detta dejtande som vi just nu har?
Kommer jag bli rädd o dra mig ur då?
Ja just nu är det många sådana här tankar som snurrar runt i min skalle. Jag både vill och inte vill. Jag är livrädd o samtidigt euforisk över tanken att få vakna vid U:s sida varje morgon.
Så vad gör jag?
Jag ska släppa det och ha tillit till livet. Min Högre Kraft får ordna allt till det bästa!
TACK!
U som i KK.....?
Usch va trist att det har blivit så ytligt mellan U o mej. I princip alla våra telefonsamtal är så där ytliga just nu.
Vi pratar om vilken dans vi ska åka på. Vem som har sagt vad på jobbet. Vad vi har gjort under dagen, och vad vi ska göra sedan...
Ingenting om oss. Ingenting om framtiden. Ingenting om känslor som vi har / inte har för varandra. Idag var det bara "Puss och Hejdå" när vi la på.....
Och jag har heller ingen lust att ALLTID vara den som vill ha mer. Det känns som om jag har givit upp det. Om inte han vill ha mer än så här, så får det vara precis så här.
Men frågan är som vanligt hur länge det dröjer innan jag har ledsnat på att ha detta KK förhållande. Att bara träffas 1-2 gånger i veckan och ha sex. Och däremellan bara vara ytliga vänner...Näää det känns inte attraktivt alls....
Och som vanligt växer detta i min skalle. Och det är därför jag skriver av mig här på bloggen. För att det inte ska bli ett monster i mitt huvud...För just nu kanske det ska vara så här i mitt liv.
Inga krav, inga framtidsplaner. Bara kravlöst sex när andan faller på.... Låter ju inte så illa när jag tänker efter......
Vi pratar om vilken dans vi ska åka på. Vem som har sagt vad på jobbet. Vad vi har gjort under dagen, och vad vi ska göra sedan...
Ingenting om oss. Ingenting om framtiden. Ingenting om känslor som vi har / inte har för varandra. Idag var det bara "Puss och Hejdå" när vi la på.....
Och jag har heller ingen lust att ALLTID vara den som vill ha mer. Det känns som om jag har givit upp det. Om inte han vill ha mer än så här, så får det vara precis så här.
Men frågan är som vanligt hur länge det dröjer innan jag har ledsnat på att ha detta KK förhållande. Att bara träffas 1-2 gånger i veckan och ha sex. Och däremellan bara vara ytliga vänner...Näää det känns inte attraktivt alls....
Och som vanligt växer detta i min skalle. Och det är därför jag skriver av mig här på bloggen. För att det inte ska bli ett monster i mitt huvud...För just nu kanske det ska vara så här i mitt liv.
Inga krav, inga framtidsplaner. Bara kravlöst sex när andan faller på.... Låter ju inte så illa när jag tänker efter......
U-lägesrapport
Jag har funderat en del på min relation till U. Fast jag egentligen VET att jag inte borde fundera så mycket över detta. Utan bara låta saker och ting vara, nu när det ändå är ganska bra mellan oss.
Men jag kan liksom inte låta bli! Så då tänkte jag att om jag vädrar mina tankar här i min blogg, så kanske jag kan släppa det hela sedan...
Jag har bara en känsla av att han aldrig kommer att vilja ha något mera mellan oss än bara sporadiska dejtar. Han är helt enkelt för rädd och bekväm för att någonsin kunna flytta ifrån sin lilla hemby. Och jag kan ju inte flytta eftersom barnen går i sin skola ett antal år till.
Så då tänker jag så här;
Hur länge kommer JAG att tycka det är roligt att dejta 1-2 gånger i veckan och aldrig få något mer seriöst förhållande?
Svar;
Det är faktiskt underbart just nu och med det faktum att vi bara dejtar. Jag kan leva mitt liv ifred, och planera som jag vill med barn och sponsier. Och ändå träffa U nästan när jag vill. Borde ju vara den ideala relationen just nu.
Ett större problem är i så fall att vi inte längre vågar TALA om detta. Om inte JAG tar upp jobbiga diskussioner, så gör han inte det heller.Och då blir det väldigt ytligt mellan oss har jag märkt. Vi går liksom katten kring het gröt o bara talar om saker som inte bränns.
Och DÅ vet jag inte om jag tycker det är särsilt roligt längre. Då blir vi liksom bara KK och DET kan jag leva utan......
Blev jag klokare av det hör nu då.....Näääää.....Men det känns lite bättre!
Men jag kan liksom inte låta bli! Så då tänkte jag att om jag vädrar mina tankar här i min blogg, så kanske jag kan släppa det hela sedan...
Jag har bara en känsla av att han aldrig kommer att vilja ha något mera mellan oss än bara sporadiska dejtar. Han är helt enkelt för rädd och bekväm för att någonsin kunna flytta ifrån sin lilla hemby. Och jag kan ju inte flytta eftersom barnen går i sin skola ett antal år till.
Så då tänker jag så här;
Hur länge kommer JAG att tycka det är roligt att dejta 1-2 gånger i veckan och aldrig få något mer seriöst förhållande?
Svar;
Det är faktiskt underbart just nu och med det faktum att vi bara dejtar. Jag kan leva mitt liv ifred, och planera som jag vill med barn och sponsier. Och ändå träffa U nästan när jag vill. Borde ju vara den ideala relationen just nu.
Ett större problem är i så fall att vi inte längre vågar TALA om detta. Om inte JAG tar upp jobbiga diskussioner, så gör han inte det heller.Och då blir det väldigt ytligt mellan oss har jag märkt. Vi går liksom katten kring het gröt o bara talar om saker som inte bränns.
Och DÅ vet jag inte om jag tycker det är särsilt roligt längre. Då blir vi liksom bara KK och DET kan jag leva utan......
Blev jag klokare av det hör nu då.....Näääää.....Men det känns lite bättre!