Jag vill leva nykter!

Ja nu verkar måendet ha vänt. Det tog 5 veckor innan jag blev "avgiftad" från relationen med U. Men jag ska börja från början för att reda ut trådarna för mig själv (om inte annat!)...

Jag kände ju redan tidigt i vår relation att det var något som liksom skavde och kändes avigt. Men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Ni som har följt min blogg vet hur upp och ner det har varit. Jag har inte heller vetat om det var MIG det var fel på. Var det jag som inte älskade honom som han var?
Eller var det honom det var fel på? Borde jag sätta gränser? Ja sådär har jag hållt på mest hela tiden fram och tillbaka.

Men efter AA:s Gotlandskomvent i våras stod det klart att något var mycket fel. Han varken talade med mig ( ja bara om ytliga saker som vanligt...)  eller tog i mig på hela den helgen. Som vanligt försökte jag komma mer än halvvägs för att få honom att öppna sig för mig, men det gjorde han inte. Han stängde ut mig totalt. Trots att han sa med ord att han älskade mig. Men det stod så klart för mig då, att bara dessa ord inte räckte längre. Jag ville ha en relation också! Jag ville ha HONOM!

Så när jag kom hem så bestämde jag tillsammans med min sponsor att jag skulle göra en skriftlig utvärdering av vår relation. Jag måste försöka fatta ett beslut om hur jag ville ha det!

Jag drog iväg på retreat en helg. Jag isolerade mig och satte mig att skriva. Jag skrev ner:
-Vad ger den här relationen mig?
-Vad ger den här relationen INTE mig?
-Vad skulle kunna hända om jag gjorde slut?
-Vad skulle kunna hända om jag INTE gjorde slut?

Sen fick det ligga och mogna i mitt sinne över sommaren. Jag gjorde inget förhastat utan litade på att Gud skulle ge mig ett lämpligt tillfälle och det mod jag behövde för att göra det jag måste göra.

Sista morgonen på U:s och min motorcykelsemester kom den stunden. Det kändes SÅ TYDLIGT!

Vi vaknade i en stuga i Leksand. Jag hade grubblat halva natten, och vi vaknade båda som av en händelse tidigt den morgonen. Då kom det.

Jag sa som det var. Att jag inte kan/vill ha en relation med honom så länge han inte släpper in mig i sitt liv. Att jag vill och önskar att vi kunde prata om oss och framtiden och att han inte alltifd byter samtalsämne så fort det blir jobbigt. Jag vill att han ska kunna prata om sig själv och sina känslor och inte bara vara ytlig tillsammans med mig. Jag VET ju att han kan prata och gråta tillsammans med andra!!! Jag vill att han ska kunna visa känslor tillsammans med mig också!

Jag vill också att han VISAR kärlek och inte bara säger orden "Jag älskar dig". Det blir inte trovärdigt annars. Jag vill ha komplimanger ibland, positiv kritik, åsikter smek, kel, spontana känsloyttringar ja ALLT som jag tycker är minimi-krav för en relation.

Och jag sa också att jag tror att den här typen av intimitetsproblem  är svåra att lösa på egen hand. Man behöver proffesionell hjälp tror jag, för det handlar säkert om barndomsprylar och sådant.

När vi kom hem från semestern, så grät vi båda. Jag sa att jag älskade honom men att jag var tvungen att göra detta ändå. Jag tror att vi skildes åt som vänner. Det kändes så!

Jag bokade en tid med min sponsor. Det tog en hel kväll, min kapitulation. Jag har varit så himla fäst vid U. Näst intill besatt. Nu var jag redo och helt villig (för första gången) att ge upp honom. Jag grät mycket. Och vi gjorde upp en handlingsplan för min sk. avgiftning. Ingen kontakt alls första tiden. Inga sms, inga telefonsamtal, ingenting. Och jag gjorde allt som hon sa.

Det tog ca 2 veckor innan det började lätta, mina smärtor. Sedan har det gradvis blivit bättre och bättre.Nu kan jag se honom på håll utan att fullkomligt gripas av ångest och panik. Det går bra.

Men jag blir orolig för honom när jag ser honom. Han hälsar inte. Ser väldigt arg och bitter ut. Tittar bort och går iväg så fort jag kommer. Åh vad jag önskar att han kunde hälsa och kanske prata lite. Men det kanske kommer. Det har ju bara gått 5 veckor än.

Jag ber mycket för honom. Att han också kan vända sina smärtor till något positivt. Ta tag i sitt liv och söka hjälp. Oavsett om det blir han och jag eller inte i framtiden så kommer han att ha med sig sina problem i nästa relation också, det är jag säker på!

I kväll ska jag på dans. U brukar också gå på dessa danser, så jag är lite nervös för hur det ska gå....Kommer han att se så där ilsken ut i kväll också?

Ja det får jag väl skriva om i morgon....
Idag ska jag till den andra staden och träffa mina sponsier. Underbart och precis vad jag behöver. Andlighet och kvinnor! WOW!

Ha dé!

---