Vår lilla bebis...

Vår underbara lilla voffsing som vi nästan älskar ihjäl.....

Måendet är lite bättre idag. Jag har röjt och eldat pinnar, stockar o skräp på grannens ägor tillsammans med Mr D. Kroppen är helt slut, det känns underbart!

Det gör ont

Jag trodde väl att fem års nykterhet skulle märkas någonstans. Att jag skulle ha åtminstone lite fördel efter såpass lång tid men det visade sig inte vara så. Jag tog ett återfall, eller egentligen var det väl två eller har det ens slutat? Det onda började här under våren 2011. Fast när jag tänker efter så har jag haft ont i själen redan under nyårshelgen minns jag nu. I alla fall så kulminerade det nu i mars. Många jobbiga händelser inträffade, jag ska inte gå in på dem just nu, som gjorde att jag plötsligt tyckte att jag hade rätt att dricka.

Men det gör ont som satan fortfarande fast jag har varit nykter snart i två veckor. Det värker både i kropp o själ och jag vrider mig i plågor och letar o letar i mitt sinne efter något som kunde lindra. Socker och godis är det enda som hjälper lite. Då kan jag slappna av och sova igen. Idag har jag sovit hela dagen. Så fort jag vaknar tvingar jag i mig mera socker så att jag kan dåsa in igen i min lindrande dvala... Men är detta ett liv?

Påsk...? Ja kanske det....

Det känns inte som påsk. Prinesessan har förstås gått påskkärring. Hon kom hem med en hel kaffekanna med smågodis så nu mår vi lite illa allihopa efter att ha vräkt i oss.

Nää någonting är helt annorlunda. Med mig.

Jag hade bokat in en massa danser i helgen som jag skulle ha åkt på. Jag hade bokat och fixat. Barnpassning, samåkning osv osv...
Jag visste ju att U skulle till ett speciellt lokalt dansställe här i närheten eftersom hans favoritband skulle spela där. Just därför hade jag bokat in en helt annan dans i en annan stad för att slippa sitta hemma och känna att "alla jag känner är ute och har kul"- temat...

Men när skärtorsdagen kom så tappade jag helt orken och lusten. Jag sa till exet att jag kunde ha barnen. Jag stannade hemma med barnen och vi bäddade ner oss framför TV:n och hade mysigt. Det nya var att det kändes såååå okej inuti!!! Låt alla i hela vida världen ha kul ute på dans. Jag har fullt drag precis DÄR JAG ÄR!

Långfredagen gick också. Ingen dans, ingen kontakt med någon. Nu började det kännas som om jag hade isolerat mig helt från omvärlden. Jag ringde ingen och ingen har ringt mig heller. Jag har inte kunnat gå på möten heller, men jag läser min kurslitteratur så jag känner mig ganska så väl i ton med mitt tillfrisknande ändå.

Så idag, på påskdagen så har någonting hänt med min mobil! Den har fått fnatt!! Från att ha varit HELT tyst i flera dagar så har sms:en bara haglat! Det har varit blandat, dansbekanta, motorcykelkompisar och så......U!!!!!!

När mobilen pep för femtioelfte gången idag så bad jag sonen kasta mobilen åt mig.
"Får jag kolla", frågar han.
"Det beror på vem det är ifrån" svarade jag.
"Det är från Uxxxxx xxxx" svarar han med U:s hela förnamn och efternamn.
 
Då blev jag faktiskt förbannad!!!
"Sluta skämta om sånt" skrek jag till honom! "Jag blir bara så ledsen och det VET du" fortsatte jag.
Men han envisades och kastade till mig telefonen och där såg jag att det faktiskt var från U.

Efter 9 månader...

Ett sms...

Shit vad det kändes konstigt...

Jaha...

Vad gör jag nu då?...

Han frågade om jag skulle med på dans till Mälarsalen. Och han tackade för kortet vi hade skickat från fjällen.
Jag fick tänka och känna länge, länge innan jag vågade svara.
Till sist skrev jag att jag inte kunde dansa eftersom jag hade barnen men att vi önskade honom Glad Påsk.Kram.
Då kom ett kort svar:
Ok. Jag önskar er också en Glad Påsk. Kram

Jaha....? Vad händer nu då? Jag kände på en gång att det var lika bra att skriva av mig om detta och sedan lägga undan det. Det får inte ta min kraft så som det gjorde förrut, det VILL JAG BARA INTE! Jag är annorlunda nu!

I morgon behöver jag vara fri och ledig i tanken för min nya sponsie kommer hit och ska göra sitt 5:e steg här hemma hos mig! Det var länge sedan jag tog emot ett 5:e så det ska bli sååå spännande!

Jag har ett bra och innehållsrikt liv idag! Ingenting ska få mej tillbaka till det tvångsmässiga tankebanor som jag hade med U. INGENTING!
Så nu känns det redan bättre!

Tack och god natt!



Shit vad jag älskar honom!

Ja rubriken ser ju exakt likadan ut som en blogg jag skrev för flera år sedan, så inuti mig verkar kanske inget ha förändrats? Eller?

Jag har ju inte varit tillsammans med U på 7 månader, sedan juli förra sommaren och det var dessutom jag som gjorde slut. Men jag KAN inte hjälpa det! Han äger en stor del av mitt hjärta fortfarande, så är det bara!

Inte för att jag skulle vilja bli tillsammans med honom igen heller för den delen. Anledningarna till varför jag gjorde slut finns ju fortfarande där liksom!

Men hoppet, det förbannade hoppet lever kvar i mig! Någonstans djupt inuti mig finns ett litet litet frö av hopp om att han en dag ska bli snäll, kärleksfull, omtänksam och ärlig mot mig...

Men igår fick jag det kastat i ansiktet IGEN, att inte är det på ett lååångt tag som det miraklet kommer att ske...

Vi var på dans....Det var sååå underbart att få dansa med honom igen. När vi dansar så sjunger änglarna i himlen. Jag blundar och låter mig föras av hans underbara kropp. Ingenting annat existerar än vi två, det är fullkomligt magiskt det som händer mellan oss, och jag kan för mitt liv inte förstå att inte han känner det!!! Till och med folk i vår närhet brukar lägga märke till oss när vi dansar, att det syns på håll att vi hör ihop.
Mitt i allt det underbara så kunde jag bara inte vara tyst utan jag utbrast "Guud vad jag älskar dig fortfarande"....

Han blev som förbytt på en gång. Han slöt sig som en mussla och blev arrogant och okänslig, som vanligt. Jag försökte få honom att prata men det var kört. Hans inimitetsproblematik gör att han bara låser sig. Till sist lämnade han mig på dansgolvet sa tack och gick.

Jag åkte hem. Jag grät halva vägen hem. Jag skrek åt Gud. Jag tycker det är hans fel alltihopa!
Jag har inte valt att älska en så omöjlig man!!! Vaför måste jag just älska honom för? Jag skulle ha valt en annan om jag hade fått vara med och bestämma!
Jag fattar inte vad Hans plan är med allt detta lidande? Hur lång tid ska det ta innan jag är FRI????



Workshop #1 Metoden

Ja nu var det ett tag sedan jag skrev här. Nu har metoddelen på Addiktologutbildningen startat så nu är det 1,5 år kvar innan jag är färdig alkohol- och drogterapeut. Det börjar bli spännande nu. Nu har vi 12-stegat färdigt oss själva och nu börjar det mer och mer handla om vad det egentligen innebär att arbeta som terapeut. Det märks på litteraturen och kursupplägget också. Nästa workshop ska vi bli videoinspelade under vår examination...brrr..läskigt!

Den grupp som nu går vidare på metoden är så underbart balanserad. Alla känner varandra väl nu och vi fungerar mycket bra ihop. Vi är 12 stycken varav hälften kvinnor, hälften män. Ungefär hälften har egna missbruk bakom sig, resten är antingen vuxna barn eller anhöriga. Vi har kursare från Göteborg i söder till Boden i norr och 2 norrmän varav en homosexuell! En helt enkelt fantatiskt balanserad grupp!

Så hur ser mitt liv ut just nu då? Utåt sett har inte så mycket hänt sedan senast. Det är fortfarande slut mellan U och mig, men jag har känslor kvar för honom och hoppet är väl det sista som överger mig tydligen. Efter att i princip inte talat med honom alls under hösten så träffades vi av en slump på nyårsafton. Han betedde sig så underligt att jag till sist bad att få prata med honom i enrum. Jag sa då att jag skulle uppskatta om vi kunde bete oss som folk mot varandra, typ hälsa på varandra, dansa om vi sågs ute på dans osv. Vi erkände båda två att vi hade känslor kvar för varandra men ingen av oss var intresserad av att återupprätta någon relation i det här läget i alla fall. Jamenar ingenting hade ju förändrats med honom ännu i alla fall...
Men jag blev oerhört glad av att höra att han äntligen skulle börja i terapi (satte igång mitt hopp förstås!).

Vi har startat upp ännu en AA grupp under hösten. Det har behövts en grupp länge i den stad där jag arbetar. Många som arbetar där har problem och eftersom min arbetsplats nu äntligen har beslutat sig för att införa slumpvisa alkohol- och drogtester på arbetsplatsen, så tyckte vi att det låg rätt i tiden att även starta upp möten!

På grund av den utbildning jag läser så har jag fått den fina möjligheten att få bli kontaktperson mellan min arbetsplats och det provtagande företaget, EDTS (European Drug Testing Service). Det slumpvisa alkohol- och drogtestandet startar i morgon, så det är en riktigt fin timing i allt som händer just nu!

Jag går fortfarande i psykosyntesterapi och det känns så underbart! Där får jag ösa ur mig min smärta och längtan efter U. Hon orkar trösta och stötta och jag får också se på varför jag dras till män som behandlar mig illa.

Hemma i min familj är allt bra. Kontakten med barnen blir bara bättre ock bättre. Jag är mer närvarande och de kommer till mig på ett annat sätt än förr. Jag har till och med fått min mamma att börja i terapi!!!

Så de två människor (förrutom mina barn) som betyder mest för mig i livet, dvs mamma och U, har jag fått att börja i terapi. Inte för att resultatet gagnar MIG på något sätt (ännu i alla fall) men jag tror att universum kan bli en bättre plats om de två börjar må lite bättre!

Vicken helg!

Snacka om att helgen har varit underbar! Det var denna helg som vi hade vår kvinnoretreat. Vi tyckte att det skulle passa så bra med just allhelgonahelgen eftersom den är så mörk, ruggig och andlig. Till sist blev vi då nio kvinnor allt som allt, som samlades under fredag kväll. Alla levande ljus var tända och vi började med en hjärt-meditation som var alldeles sagolikt vacker!

På lördagen som bjöd på strålande sol, började vi strax efter sju på morgonen med en timmes Yoga Nidra meditation, som jag ledde. Efter frukost var det tystnad som gällde och var och en fick med sig en plastpåse för att ha med sig ut i naturen. Målet var att vara fullkomligt närvarande och försöka hitta vackra saker att ta med sig tillbaka. Efter lunch var vi sedan kreativa och skapande utifrån allt det som vi hade hittat i skogen. Temat var "Kvinnlighet för mig".

Sedan hade vi frigörande dans och kvällen avrundades med mera meditation och en ritual vid ett naturaltare som byggts av min älskade vän och medarrangör!

Söndagen bjöd också på strålande sol! Vilken tur vi har haft med vädret! Vi började dagen med Chackra andningsmeditation före frukost. Efter frukost fick vi sedan i uppgift att lyssna på vad vår egen kropp sa till oss och skriva ner detta. Vi fick också lova vår kropp något bra som vi skulle försöka hålla i minst 30 dagar. Jag skrev att jag lovade min kropp lugn och ro, och att jag inte ska boka in någon mera aktivitet på 30 dagar utan skapa mer tid att vara för mig själv i tystnad. Det är vad både jag och min kropp mest behöver känner jag...

Sen gick vi ut och gick i höstsolen. En riktig powerwalk, även den under tystnad, som gjorde att vi fick upp ångan rejält! Efter det fick vi dela upp oss två och två och ge varandra ansiktsmassage med tända ljus och underbar bakgrundsmusik till detta. Tänk att vi kvinnor kan ge varandra så mycket fint!

Efter lunch avrundade vi med att alla fick dela med sig av sina erfarenheter och hur de hade tyckt att helgen hade varit. Det verkade som att majoriteten av tjejerna var väldigt nöjda, så det finns en underbar risk att vi gör om detta fler gånger!

Men nu är jag alldeles slut och måste verkligen lyssna på min kropp! Och den säger GOD NATT!





Idag är jag lite starkare

Det börjar bli lite bättre. Sakta, sakta, en dag i taget. Det är knappt så att jag kan lägga märke till det. Men när jag går tillbaka i min dagbok och läser så ser jag att något har förändrats. Kan nästan inte sätta ord på det.

Jag börjar liksom tänka på andra saker. Fokuserar en hel del på nya AA gruppen som vi startat i våran stad. Jag ska handla ljus och myslampa dit och vi har invigningskalas på söndag kväll!

Kvinnoretreaten som jag och väninnan planerar ska snart bli verklighet! Den första som vi håller. Det ska handla mycket om andlighet, kvinnlighet och kreativitet. Om det blir bra kanske vi håller flera!

Det är så många av mina drömmar som sakta håller på att bli besannade. Jag blir så lycklig när jag tänker på det! Jag hoppas bara att jag bättre kan hålla fokus på mig och mitt liv i framtiden och inte tänka på män alls. Jag vill inte vara ledsen mera nu...

Gonatt jorden...





Jag fattar inte...?

Mitt svåraste problem just nu är att förstå VARFÖR det fortfarande smärtar mig så mycket att se U med en annan kvinna??? Efter så många veckor borde jag ha blivit mer imun tycker jag.

Det var förra fredagen som problemet uppstod. Jag har aldrig haft problem med att U dansar med andra kvinnor när vi har varit ute. Varken då när vi var tillsammans och inte heller nu efteråt, då vi inte längre är tillsammans. Tvärtom tyckte jag att det var jobbigt de gånger i början då han ville dansa bara med mig hela kvällen. Jag gillar att dansa med andra män och har alltid tyckt att det varit bra då han har vågat dansa med andra han med. Jag har alltid uppmuntrat det.

Men i fredags var det annorlunda. För allra första gången hejade han på mig då jag kom dit. Faktiskt drog han lite på munnen till och med. Jag blev glad i hjärtat. Jag log och nickade tillbaka. Sällan anande jag vad som komma skulle...

För efter pausen blev det uppvisning från hans sida. Det var inte som förr att han höll sig så långt borta från mig som möjligt på dansgolvet. Nä nä tvärtom. Han hade hittat någon rödhårig bimbo som han gärna ville visa upp. Dans efter dans efter dans med samma brud. Och det händer i princip aldrig att man dansar så många danser med samma partner om man inte är tillsmmans eller snart tänker sig att hamn i samma säng.

Men inte nog med det. Det var ingen ände på hur de gnussades dem emellan. Hennes ena hand på hans stjärt och den andra runt hans nacke. Fnitter och förtrolighet och alltid någonstans i närheten av där jag befann mig. Jag började må illa. Kände mig fysiskt rent ut sagt spyfärdig. Hur FAN kan han vara så utstuderat vidrig mot mig jämt???

Jag åkte hem...

Jag orkar inte mer...



Jag blir så förtvivlat ledsen..

Ja så är det. Efter så många veckor utan U så påverkar han mig fortfarande så himla mycket. Så är det bara.

En gemensam kompis från buggkursen kom upp till mig på jobbet idag. Hon hade något viktigt att berätta. Självklart drog min fantasi igång direkt. Tänk om U hade talat med henne?

Och så var det! U hade ringt henne i helgen. Återigen hade han talat med HENNE om hur mycket han tyckte om mig och hur fin han tyckte att jag var. Att han inte kunde tänka sig någon annan än mig.

Jag gråter inombords när jag tänker på allt vad hon sa. För något så  fint har han aldrig sagt till mig. Under dessa våra två år har jag aldrig hört något så vackert komma ur hans mun.

Men fortfarande kan han inte ta kontakt med mig.

Samma gamla offerroll. Han säger fortfarande att allt är mitt ansvar. Att det är på grund av mig som han inte kan göra något. Jag blir så trött, så trött....

Ja då får det vara såhär då. Jag sa till kompisen att "Ja, säg åt honom att jag finns här, när han är mogen att ta ansvar för sina egna känslor, så finns jag här".

Jag har INTE bråttom!



I stillheten blir jag stark

Ja stilla har det varit idag, det ska gudarna veta! Min lilla prinsessa vaknade inatt med en läskig skrällig hosta och ont i halsen. Så det var bara att ringa jobbet och säga till att jag blir hemma.

Sen har hon tittat på filmer mest hela dagen och jag....jaa jag har ömsom sovit, skrivit, grubblat, pratat i telefon med sponsier, läst böcker, löst korsord och ett par sudoku hann jag med också. Guu så långsamt det har varit.

På eftermiddan när tonårsgrabben klev in genom dörren så kunde jag smita iväg en stund. Jag drog på mig träningskläderna och stack ut i skogen. Det regnade fortfarande men det struntade jag i, jag bara måste ut...

Efteråt kändes det faktiskt lite bättre. Vi gräddade plättar tillsammans på kvällen, tände lite ljus och bara var tillsammans vi tre. Jag behöver verkligen börja uppskatta det fina vi har tillsammans vi tre utan att genast börja längta någon annan stans. En dag kommer jag att sakna och längta tillbaka till de här åren då barnen var små. Då kommer jag att ångra att jag inte var mer närvarande!

Det är så fina barn jag har. Hjälpsamma och kärleksfulla är de. I helgen ska vi åka till Örebro till Gustavsvik, det där äventyrsbadet. Det blir jag o barnen plus att tonårssonen får ta med en kompis. Vi har hyrt en stuga som vi ska övernatta i o sen ska vi bara roa oss! Tänk så mycket kul man kan göra helt nykter!

Nää nu är det nattadags! Gonatt jord!




Pulsen slog i taket idag!

Ja idag var det hög puls. Inte under arbetsdagen, den var lika trist och seg som vanligt, utan när jag skulle hem. Jag skulle precis kliva in i bilen när jag i ögonvrån ser en svart bil komma körande. Jag såg direkt att det måste vara U. Shit vad kroppen reagerade! Jag blev så rädd!

Men han bara log och vinkade....? Såg inte alls ut som om han ville mörda någon utan helt som vanligt! Jag försökte också le och höjde handen till en lam vinkning jag med. Fan va paff jag blev? Vad har hänt? Är det något nytt drama han har tänkt ut.....?

Hela lördagskvällen på dansen, såg han inte ens åt mitt håll. Såg lika arg och bitter ut som han ju har gjort under de veckor som har gått. Han höll sig undan så till den milda grad att det verkade utstuderat att han aldrig dansade i närheten av mig. Vände alltid sin kvinna åt ett sådant håll så att han skulle ha ryggen åt mitt håll. Måste kräva en del koll på var jag var någonstans....

Men det störde mig inte så jättemycket faktiskt. Jag hade en sådan underbar kväll. Mötte så duktiga buggare att det nästan tog andan ur mig. Jag tror det var Guds sätt att säga; "Kom igen, strunt i U, det finns andra som vill ha kul!"

Så jag är jättenöjd både med lördagskvällen och med mig själv!

Tack och Gonatt!



Äntligen fri!

Ja nu verkar måendet ha vänt. Det tog 5 veckor innan jag blev "avgiftad" från relationen med U. Men jag ska börja från början för att reda ut trådarna för mig själv (om inte annat!)...

Jag kände ju redan tidigt i vår relation att det var något som liksom skavde och kändes avigt. Men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Ni som har följt min blogg vet hur upp och ner det har varit. Jag har inte heller vetat om det var MIG det var fel på. Var det jag som inte älskade honom som han var?
Eller var det honom det var fel på? Borde jag sätta gränser? Ja sådär har jag hållt på mest hela tiden fram och tillbaka.

Men efter AA:s Gotlandskomvent i våras stod det klart att något var mycket fel. Han varken talade med mig ( ja bara om ytliga saker som vanligt...)  eller tog i mig på hela den helgen. Som vanligt försökte jag komma mer än halvvägs för att få honom att öppna sig för mig, men det gjorde han inte. Han stängde ut mig totalt. Trots att han sa med ord att han älskade mig. Men det stod så klart för mig då, att bara dessa ord inte räckte längre. Jag ville ha en relation också! Jag ville ha HONOM!

Så när jag kom hem så bestämde jag tillsammans med min sponsor att jag skulle göra en skriftlig utvärdering av vår relation. Jag måste försöka fatta ett beslut om hur jag ville ha det!

Jag drog iväg på retreat en helg. Jag isolerade mig och satte mig att skriva. Jag skrev ner:
-Vad ger den här relationen mig?
-Vad ger den här relationen INTE mig?
-Vad skulle kunna hända om jag gjorde slut?
-Vad skulle kunna hända om jag INTE gjorde slut?

Sen fick det ligga och mogna i mitt sinne över sommaren. Jag gjorde inget förhastat utan litade på att Gud skulle ge mig ett lämpligt tillfälle och det mod jag behövde för att göra det jag måste göra.

Sista morgonen på U:s och min motorcykelsemester kom den stunden. Det kändes SÅ TYDLIGT!

Vi vaknade i en stuga i Leksand. Jag hade grubblat halva natten, och vi vaknade båda som av en händelse tidigt den morgonen. Då kom det.

Jag sa som det var. Att jag inte kan/vill ha en relation med honom så länge han inte släpper in mig i sitt liv. Att jag vill och önskar att vi kunde prata om oss och framtiden och att han inte alltifd byter samtalsämne så fort det blir jobbigt. Jag vill att han ska kunna prata om sig själv och sina känslor och inte bara vara ytlig tillsammans med mig. Jag VET ju att han kan prata och gråta tillsammans med andra!!! Jag vill att han ska kunna visa känslor tillsammans med mig också!

Jag vill också att han VISAR kärlek och inte bara säger orden "Jag älskar dig". Det blir inte trovärdigt annars. Jag vill ha komplimanger ibland, positiv kritik, åsikter smek, kel, spontana känsloyttringar ja ALLT som jag tycker är minimi-krav för en relation.

Och jag sa också att jag tror att den här typen av intimitetsproblem  är svåra att lösa på egen hand. Man behöver proffesionell hjälp tror jag, för det handlar säkert om barndomsprylar och sådant.

När vi kom hem från semestern, så grät vi båda. Jag sa att jag älskade honom men att jag var tvungen att göra detta ändå. Jag tror att vi skildes åt som vänner. Det kändes så!

Jag bokade en tid med min sponsor. Det tog en hel kväll, min kapitulation. Jag har varit så himla fäst vid U. Näst intill besatt. Nu var jag redo och helt villig (för första gången) att ge upp honom. Jag grät mycket. Och vi gjorde upp en handlingsplan för min sk. avgiftning. Ingen kontakt alls första tiden. Inga sms, inga telefonsamtal, ingenting. Och jag gjorde allt som hon sa.

Det tog ca 2 veckor innan det började lätta, mina smärtor. Sedan har det gradvis blivit bättre och bättre.Nu kan jag se honom på håll utan att fullkomligt gripas av ångest och panik. Det går bra.

Men jag blir orolig för honom när jag ser honom. Han hälsar inte. Ser väldigt arg och bitter ut. Tittar bort och går iväg så fort jag kommer. Åh vad jag önskar att han kunde hälsa och kanske prata lite. Men det kanske kommer. Det har ju bara gått 5 veckor än.

Jag ber mycket för honom. Att han också kan vända sina smärtor till något positivt. Ta tag i sitt liv och söka hjälp. Oavsett om det blir han och jag eller inte i framtiden så kommer han att ha med sig sina problem i nästa relation också, det är jag säker på!

I kväll ska jag på dans. U brukar också gå på dessa danser, så jag är lite nervös för hur det ska gå....Kommer han att se så där ilsken ut i kväll också?

Ja det får jag väl skriva om i morgon....
Idag ska jag till den andra staden och träffa mina sponsier. Underbart och precis vad jag behöver. Andlighet och kvinnor! WOW!

Ha dé!



Tänk va jag kan!

Idag har jag lärt mig mer om min Yamaha Virago. Jag hade bokat en tid hos min lokala motorcykel reparatör, för övrigt samma ställe där jag köpte motorcykeln. Han hade lovat att visa mig hur jag ska göra service på min mc.

Skitkul va det! Jag har i kväll efter jobbet alldeles själv bytt tändstift, oljefilter och olja på hojen! Vi har också skruvat av limpan och kollat hur batteriet satt under den. Självklart gick vi igenom bromsvätskor, alla bromsbelägg, lampor och sådant också. När vi ändå var i farten

Till våren har Johan lovat beställa nya pipor med lite schysst ljud i! Då jävlar får väl grannarna tuppjuck! Men Oj vad jag bryr mig!

Just nu sjunger det i mitt hjärta och allt känns så rätt och bra! I morgon ska jag luncha med min sponsor. Vi ska gå igenom steg 1-3 som jag har gjort  som handlar om min relation med U. Skönt att bit för bit rensa ur det ur mitt system. Jag känner verkligen hur jag dag för dag blir starkare i mitt singelliv! Sen blir det ut på dans på kvällen!

Jippeeee!

Kram o Go natt!



En fridens dag - Trots allt!

Ja egentligen borde jag inte må så bra, men det gör jag! Konstigt nog!

I går drog jag iväg ett sms till U. Efter 5 veckor. Jag som hade LOVAT mig själv att inte göra det. Jag skrev:
"Jag vill bara tala om att jag blev väldigt ledsen av att du inte hörde av dig på min stora dag"

Inget mer, inget mindre. Konstigt nog kändes det bättre efteråt. Som om jag i alla fall fick sagt det som jag kände och bar på. Han svarade aldrig på sms:et. Inte heller det gjorde något. Konstigt nog....Jag kanske har blivit imun. Äntligen i så fall.

Nää dagen idag har bara varit fantastisk. Praktik i den andra staden, förmiddagen i primärgruppen (en ny kvinna i gruppen också - kul!) och eftermiddagen i anhöriggruppen. Sedan fika med en mycket kär sponsie och sedan möte på kvällen. Som jag fick den stora äran att leda. Nä fy fasiken vilken härlig dag det blev!

Jag är så innerligt tacksam för det här 12-stegsprogrammet och AA. Alla mina kära sponsier och alla andra kvinnor med för den delen som förgyller mitt liv idag. Jag vet inte vad jag skulle ha tagit mig till utan er!

Tack och God natt!



Hurra för lillamej!

Idag firar jag 3 års nykterhet! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Jg kan bara inte FATTA att det har gått tre år!!! Och det blir bara bättre och bättre faktiskt. Egenvärdet bara ökar, jag vågar göra fler o mer saker nykter och jag står ut med mitt känsloliv bättre!

Enda smolket i bägaren var att jag faktiskt trodde i min sjuka dumma lilla skalle att U skulle uppmärksamma min dag på något sätt. Fast nu iefterhand så är det nog bäst så här. Jag hade bara fått upp mina förhoppningar ännu en gång och skulle bara ha blivit sviken och besviken om igen. Nää det var nog enklast att han inte hörde av sig...

Det ringde nämligen från en blomsteraffär när jag var på jobbet. De sa att de hade blommor till mig och ett skrivet kort till det. Jag satt hela eftermiddagen och drömde om vad han hade skrivit på kortet. Helst hade jag ju önskat att han hade skrivit något i stil med:
"Jag älskar dig så otroligt mycket Förlåt för allt som har varit. Kan vi inte starta om från början? Jag älskar dig så! Jag kan inte leva utan dej..bla bla bla..."

Men när jag kom hem så stod det att blommorna var från morsan...suck. Gissa vad hon skrev? Hon skrev följande:
"Oavsett hur mycket jag har skadat dig så älskar jag dig"

Jaha...? Så hur ska jag tolka det? Ska jag vara tcksam för att hon älskar mig TROTS att hon skadat mig? Eller vaddå? Inget grattis på min dag eller något, bara denna offerkofte-text...Fan va jag äcklas av henne ibland.

Så jag drog på mig träningskläderna och stack ut i skogen. Jag orkar inte gråta mera. Bara springa av mig och skrika lite i skogen så ingen hör. För jag ÄR upprörd! Riktigt ARG...På mig själv. För att jag FORTFARANDE tror på den sjuka drömmen på att det någon gång skulle kunna bli han och jag igen. Vill jag bli sårad igen? Varför? Nää det får vara nog nu. Jag måste värna mig själv bättre än så här.

Känns lite bättre nu....Gonatt.