Dröm-mannen....?

Jag drömde så underbart i natt. Det var en lång, gänglig, mörk, pojkaktig man. Spenslig o mager. Lockigt hår, mörka änglalockar och blå busögon. Vi busade och brottades. Jag minns att han låg över mig och hans blå skrattiga ögon som borrade sig fast i min blick. Så vaknade jag.

Låg kvar en halvtimme i sängen och försökta minnas skrattet och hans ansikte. Vems ansikte är det? Varifrån har det kommit in i min skalle?

Den varma känslan finns kvar i min mage ännu.




Min Aura!




Your Aura is Red



You have a high level of emotion. This can mean passion, but it can also mean rage.

Usually, you don't take these emotions out on others. You just use them as motivation - and it works!



The purpose of your life: embracing all the wonders of the life, lots of travels, and tons of adventures



Famous reds include: Madonna, Marilyn Monroe, Jennifer Lopez



Careers for you to try: Dancer, Boxer, Surgeon

What Color Is Your Aura?

Full nu igen.....

Jag hade en så hemsk dröm inatt. Jag drack Tequila! Flera glas!

Jag brukar drömma mycket i skeden i livet då det händer omvälvande saker. Tydligen har allt det här med landsmötet och Murre rört om en del i min skalle.

Murre berättade att han i sin ny-nykterhet hade haft en kort relation med en kvinna i gemenskapen som jag kände igen ifrån mina kvinnomöten. Hon har tagit återfall på återfall och är ganska illa därann just nu. Men tydligen blev detta kvar i mitt huvud, för det var hon som hällde upp Tequila i natt.

Hon hällde upp ända till kanten i såna där snapsglas. Jag tog glaset och slog det i bordet, ungefär som jag brukade göra förr med Tequila-knack. Sen svepte jag den botten upp bara. Kvinnan hällde upp en till och jag svepte den med.

Sen minns jag bara att jag tänkte att jag aldrig fick uppleva min 2-års nyktehetsdag och att jag fick en sju-jävla ångest. Sen vaknade jag. Fy fabian vad skönt det var att vakna och komma på att det bara var en dröm!!!

Konstig mardröm...

Jag hade en konstig dröm i torsdags natt, innan jag skulle åka bort med morsan och barnen till Göteborg.

Jag och barnen var på en Finlandsfärja. Och vi hade två hytter. Av någon anledning så hade tonårssonen egen hytt, medan Prinsessan och jag delade hytt i en annan ände av båten.

Plötsligt när vi promenerar runt där på båten, så minns jag att vi har stämt träff med morsan. En lunchträff. Färjan ska stanna någonstans en kort stund (Mariehamn?) och vi ska hoppa av där för att äta lunch.

Men jag upptäcker att det börjar bli bråttom. Jag säger till tonårssonen att han måste gå till sin hytt och göra sig i ordning. Kom till våran hytt när du är klar; ropar jag till honom innan han försvinner.

Jag och Prinsessan försöker hitta tillbaka till våran hytt. Men de har spärrat av vägarna på grund av att restaurangen redan har påbörjat sin lunchservering. Vi får ta en annan väg, byta hiss, hamnar på fel våningsplan osv osv... Till sist får vi gå igenom lek-rummet för att komma fram till våran hytt så nu är vi väldigt sena. 

Jag hittar inte den klänning jag ska ha. I hyttens fönster ser jag hur vi närmnar oss land och jag blir mer och mer stressad. Prinsessan försöker hjälpa mig med mina olika kläder som jag provar. Och den ena kombinationen är värre än den andra. Jag sliter av och på olika kläder och försöker att inte snäsa åt Prinsessan. Jag undrar var tonårssonen tagit vägen.

Till sist ser jag i fönstret att båten står stilla vid land. Vi måste sticka iväg nu. Jag tar Prinsessan i handen och springer. Vi går ut på däck utomhus. Det är vinter och jag ser att morsan och tonårssonen står i land och vinkar. Färjan har liksom ingen reling, bara en låg kant och det ligger drivor med smutsig snö över hela däcket.  

Just då börjar båten att glida iväg ut från land. Prinsessan släpper plötsligt min hand och börjar springa mot båtens låga reling. Jag ser hur hon tar ett stort hopp och jag skriker NEEEEEJ, för jag är så rädd att hon ska ramla i det svarta vattnet.  
Men hon klarar sig. Nu är det jag som börjar springa. Jag ser hur marken sakta rör sig i sidled längs relingskanten. Jag kommer aldrig hinna hoppa, tänker jag. Jag springer och springer och det känns som kroppen bara är tuggummi. Jag kommer ingenstans. Jag inser mer och mer att jag inte kommer att kunna hoppa. Morsan och barnen står tillsammans i land och väntar. Här någonstans så vaknar jag. Alldeles kallsvettig.

Mest ångest hade jag då jag insåg att Prinsessan skulle hoppa. Och då jag trodde att tonårssonen var borta. Vilken fasansfull dröm! Tolka den ni om ni kan!

SKönt att helgen med morsan inte blev som i drömmen! Men ofta drömmer jag just inför större händelser som ska inträffa. Kanske som en slags förberedelse? Vad vet jag!