Jag blir så förtvivlat ledsen..
En gemensam kompis från buggkursen kom upp till mig på jobbet idag. Hon hade något viktigt att berätta. Självklart drog min fantasi igång direkt. Tänk om U hade talat med henne?
Och så var det! U hade ringt henne i helgen. Återigen hade han talat med HENNE om hur mycket han tyckte om mig och hur fin han tyckte att jag var. Att han inte kunde tänka sig någon annan än mig.
Jag gråter inombords när jag tänker på allt vad hon sa. För något så fint har han aldrig sagt till mig. Under dessa våra två år har jag aldrig hört något så vackert komma ur hans mun.
Men fortfarande kan han inte ta kontakt med mig.
Samma gamla offerroll. Han säger fortfarande att allt är mitt ansvar. Att det är på grund av mig som han inte kan göra något. Jag blir så trött, så trött....
Ja då får det vara såhär då. Jag sa till kompisen att "Ja, säg åt honom att jag finns här, när han är mogen att ta ansvar för sina egna känslor, så finns jag här".
Jag har INTE bråttom!
Oj oj oj... jag kan känna din smärta och önskar av hela mitt hjärta att mannen hittar hem till sig själv och att ni kan få mötas igen... Kärlek!
Nej jag tror inte heller det finns någon annan väg, åtminstone inte för mig. Jag är en verklig alkoholist. En av de främsta psykologerna och den moderna psykologins fader, Carl Jung, dömde ut sådana som mig som ett hopplöst fall. Han hade läst i litteraturen om fall där verkliga alkisar fått omvälvande andliga upplevelser och det var detta han försökte framkalla hos Rowland Hazard när han var under hans vård under ett helt år. Jung misslyckades och erkände sig besegrad. (kan läsa detta i kap 2 i SB). Mitt problem som verklig alkis var, är och kom aldrig att vara alkoholen. Två år innan jag kom till AA visste jag att jag inte kunde fortsätta dricka, inte så mycket som en droppe. Jag ville inte dricka och det var ärligt menat för jag hade vaknat upp inför vart mitt liv var på väg med alkoholen i hand. Den längsta nyktra perioden jag lyckades "vit-knoga" mig till under de där två åren var tio dagar. Ofta söp jag till kvällen därpå eller samma dag. Idag vet jag varför det var så. SB säger det klart och tydligt till mig det är min själviskhet och min alkoholistiska extremt skenande egenvilja som är mitt egentliga problem, och att alkoholen enbart är ett symtpom på detta. Det var därför jag var tvingad att återvände till alkoholen gång på gång på gång på gång på gång på gång under dom där sista två helvetiska åren... I "Vi agnostiker" sidan 77 mittenstycket kan jag som verklig alkoholist finna fler symptom på min skenande egenvilja, och när jag kom till AA så hade jag ALLA dessa symtpom. Dessa symptom på obehandlad alkoholism är: Jag hade problem med personliga relationer; Jag kunde inte kontrollera mina känslor; Jag var offer för förtvivlan och depression; Jag kunde inte tjäna mitt levebröd och ha ett anständigt ärligt liv; Jag hade en känsla av att jag var värdelös; Jag var full av rädsla, eller som jag brukar uttrycka det - jag VAR rädsla och inte mycket mer...; Jag var olycklig; Jag kunde inte vara till VERKLIG hjälp för andra människor. Jag behövde finna en VERKLIG lösning med kraft och substans till dessa förbannelser, som funnits med mig i mitt liv. Därför att alla dessa förbannelser dök upp i mitt liv med överväldigande styrka varje gång jag förskte sluta dricka och HÅLLA MIG nykter... En gång i tiden hade alkoholen fungerat som en perfekt "lösning" på dessa förbannelser - jag slapp KÄNNA. Det var den bakomliggande orsaken till dessa förbannelser - mitt själviska sätt att leva - som nästan drev mig till att hoppa från en bro i Göteborg -97 när jag varit nykter en period på tre år. Jag har nog många upplevelser i mitt liv av att alkoholen inte är mitt egentliga problem som verklig alkis, och att försöka kämpa mot den mentala besattheten och att inte försöka ta det första glaset, är som att kämpa mot en illusion eller hägring. Mitt liv var tvunget att vara GRUNDAT på en Kraft starkare än både mitt ego och alkoholen, för att jag skulle kunna börja om på nytt i livet, därför att jag inte hade eller kommer att ha kraft nog att kämpa mot någon av dem. Vad stegen 1-9 gjorde för mig var att de ställde mig på just denna Grund, där jag känner i hela mitt vara en medveten kontakt av Guds Närvaro djupt inom mig själv. Att för varje dag - en dag i taget - fortsätta söka medveten kontakt med att söka Guds vägledning för mitt liv denna dag, och jag får till och med kraften att utföra den. Stegen 10-11-12 visar mig hur jag får nåden att uppleva just detta. Livet fortsätter att vara som det är, jag är inget perfekt helgon, och det är det inte många andra människor som är heller. De begår misstag och sårar mig, och jag begår misstag och sårar dom. Men genom detta nya sätt att leva som jag funnit i AA är inte livet ett helvete och en ständig kamp längre. Jag får möjligheten att verka som en helande kraft i relation till andra människor, jag plumsar inte ständigt ner i bittre träska av självömkan, jag är offer för glädje och sorglöshet istället för ångest och depression som alltid var mina ständiga följeslagare förr, jag njuter av att söka ensamhet för att kunna uppleva att jag aldrig mig ensam, jag känner en otrolig kraft och moment i mitt inre liv bortom min fattningsförmåga, jag har tillförsikt inför framtiden, jag kan erbjuda människor hjälp och det är helt OK om de inte vill ta emot den, jag kan leta upp människor som totalt förlorat viljan att leva och bokstavligt talat lever i helvetet, se dem rakt in i ögon och med absolut ärlighet från mitt hjärta säga "jag vet hur det känns för jag har varit där du är men jag vet en väg ut, om du vill gå den.". Jag har fått nåden att inte vilja dö och inte behöva dricka alkohol på tio år nu på grund av detta sätt att leva, genom att arbeta på att bibehålla min andliga spänst. Det finns inga garantier för att jag kommer fortsätta med att erkänna mina fel och brister, gottgöra där jag sårat, följa Guds vägledning under dagen och att vara till hjälp för andra människor. Det skulle ta ett tag innan jag började dricka igen när jag väl ställt mig på grunden av Egenvilja, men mitt liv skulle börja bli ganska smärtsamt och jag skulle mer och mer uppleva det som "ert fel". På väg ner mot helvetet igen kanske jag skulle plocka upp Leva Nykter och för en stund känna mig lite bättre av råden den ger, vilket enbart skulle accelerera hastigheten mot mitt mål, och jag skulle vara TOTALT blind inför vart jag är på väg. Av denna andledning anser jag att Leva Nykter inte är AA litteratur. =)