Shit vad jag älskar honom!

Ja rubriken ser ju exakt likadan ut som en blogg jag skrev för flera år sedan, så inuti mig verkar kanske inget ha förändrats? Eller?

Jag har ju inte varit tillsammans med U på 7 månader, sedan juli förra sommaren och det var dessutom jag som gjorde slut. Men jag KAN inte hjälpa det! Han äger en stor del av mitt hjärta fortfarande, så är det bara!

Inte för att jag skulle vilja bli tillsammans med honom igen heller för den delen. Anledningarna till varför jag gjorde slut finns ju fortfarande där liksom!

Men hoppet, det förbannade hoppet lever kvar i mig! Någonstans djupt inuti mig finns ett litet litet frö av hopp om att han en dag ska bli snäll, kärleksfull, omtänksam och ärlig mot mig...

Men igår fick jag det kastat i ansiktet IGEN, att inte är det på ett lååångt tag som det miraklet kommer att ske...

Vi var på dans....Det var sååå underbart att få dansa med honom igen. När vi dansar så sjunger änglarna i himlen. Jag blundar och låter mig föras av hans underbara kropp. Ingenting annat existerar än vi två, det är fullkomligt magiskt det som händer mellan oss, och jag kan för mitt liv inte förstå att inte han känner det!!! Till och med folk i vår närhet brukar lägga märke till oss när vi dansar, att det syns på håll att vi hör ihop.
Mitt i allt det underbara så kunde jag bara inte vara tyst utan jag utbrast "Guud vad jag älskar dig fortfarande"....

Han blev som förbytt på en gång. Han slöt sig som en mussla och blev arrogant och okänslig, som vanligt. Jag försökte få honom att prata men det var kört. Hans inimitetsproblematik gör att han bara låser sig. Till sist lämnade han mig på dansgolvet sa tack och gick.

Jag åkte hem. Jag grät halva vägen hem. Jag skrek åt Gud. Jag tycker det är hans fel alltihopa!
Jag har inte valt att älska en så omöjlig man!!! Vaför måste jag just älska honom för? Jag skulle ha valt en annan om jag hade fått vara med och bestämma!
Jag fattar inte vad Hans plan är med allt detta lidande? Hur lång tid ska det ta innan jag är FRI????



Kommentarer
Postat av: Lollo

hej, min pappa är alkohlist. Ta inte illa upp men jag måste bara fråga... vad fick dig att sluta? och om det va någonting som någon vän eller någon från din familjen kunde sagt eller gjort för att få dig att sluta, vad tror du det hade vart?

2009-03-23 @ 19:14:16
Postat av: Lillamej

Hej Lollo,

Jag tar inte illa upp, jag tycker det är helt rätt av dig att fråga! Annars får man inget veta!

För mig var det så att jag tror inte att någon annan människa kunde ha sagt eller gjort något så att jag skulle ha slutat dricka. Det beslutet måste komma inifrån en själv. Det du KAN göra är att påtala att du tycker att han är en alkoholist! Man ska säga det man tycker, känner och ser!

Det kanske inte heller hjälper...just nu...Men då är du iallafall ärlig mot DIG och kanske, kanske att du planterar ett frö i honom. Va? Är jag alkoholist?

Och någon gång kanske pengen trillar ner och han inser att det är så. Men tyvär måste var och en som dricker, nå sin egen personliga botten, iannan man är klar att ge upp...

Men så länge så ska du fundera på ditt eget liv. Vad kan du göra för att göra DIG lycklig?

Kramar och Lycka till!

2009-04-11 @ 22:36:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback