Jag vill leva nykter!

Det känns som om jag har kapitulerat på något sätt. I mina samtal med U. Jag orkar inte vara sann och ärlig längre. Det får vara så här just nu.

Vi pratar om hans vänner. Och sedan mina. Vad de har gjort och sagt. Hur de mår. Jag försöker berätta lite om vad jag har gjort under dagen. Frågar artigt om hur hans dag har varit.

Sen blir det tyst.

Efter ett tag säger jag;
"Jag måste sluta nu. Jag väntar samtal från en sponsie...."
"Sköt om dig. Vi hörs i morgon"
"Ja du med. Puss"
"Puss. Och hejdå"
"Hejdå"

Och det värsta är att det känns som en lättnad att få lägga på. Det är så förbannat KRYSTAT att vara så här ytlig. Som att prata med en granne. Eller kassörskan på ICA.

---