Gammalt bagage
U har haft en enda lång relation i sitt liv, och jag frågade honom hur de brukade lösa sina gräl. Jag vet sedan tidigare att det var ganska mycket hårda ord och konfrontationer i deras relation. Han funderade länge innan han svarade. Han sa att de inte någonsin löste några konflikter. Ingen av dem sträckte ut handen för att skapa fred och göra upp. De bara begravde allt och gick vidare, var och en bärande på sin egen harm och ilska.
Jag förstår nu bättre U:s beteenden efter det att vi har haft en konflikt. Han vill liksom bara vänta ut den, och sedan när vi hör av varandra igen, så vill han att allt ska vara som vanligt igen, utraderat.
Det kommer INTE att fungera så i våran relation, och det sa jag till honom också. Jag har ett mycket stort behov av att reda ut konflikter. Jag kan inte bära harm utan att det syns och känns. Dessutom så kan bärandet av en massa harm leda oss båda till återfall!!!
Jag kommer från en 15 år lång relation med en man, Mr Stoneface. I den relationen var det omöjligt att gräla. Det är fortfarande omöjligt att framkalla någon som helst känsloyttring från den mannen. När jag var arg, ledsen, missnöjd, irriterad, rastlös, trött eller allmänt uttråkad, så kunde jag alltid bara ösa ur mig ALLT på den stackaren. Han satte aldrig några som helst gränser för mina betenden.
Så i mitt relationsbagage finns dessa beteenden kvar. U blir arg. Han blir kränkt, sårad och ilsken när jag beter mig. Och jag fattar ingenting? Så här har jag ju alltid betett mig?
Men jag ser inte alltid detta själv! Jag är beroende av att U speglar mig och talar om ärligt när jag beter mig illa. Annars har jag ingen chans att kunna ändra mig, och det vill jag!
Så just nu är vi ganska överens om allt detta. Att vi måste vara ärliga och säga ifrån direkt när den andre beter sig illa. Visa sårbarhet och tala om då vi blivit ledsna eller kränkta och säga STOP, när diskussionerna bär iväg åt fel håll.
Nu återstår bara att se hur detta ska fungera i praktiken...
Ja kommunikation är nog så viktigt i en relation. Har också varit i förhållanden där det bara har önskats förvinna och dagen efter varit som borta. Så var det med exet för 17 år sedan när han misshandlade mig. Han försvann på kvällen efter slagen och dagen efter kom han hem och låtsades som om ingenting hade hänt. Aldrig ett förlåt.
Även flera år senare när vi brutit upp så ringde han ibland och sa att "jamen det skulle vi ju glömma" Hade jag aldrig varit med om att säga! Jävla förbannade karlslok. Men nu är jag förhoppningsvis lite äldre, klokare och framförallt nyktrare än då. /Kram och all lycka och kärlek i ert förhållande önskar jag er
Speglar som är kärleksfulla är något att vara rädd om. De är som du säger viktiga för ens egen förändring. De som tycker om en som man är och speglar sin egen känsla inför det jag gör som inte känns bra utvecklar både mig och relationen. Jag har ibland saknat dem som kunnat spegla mig, alltför ofta får jag höra synpunkterna för sent när skadan blivit större än nödvändigt bara för att jag inte fått reda på att mitt beteende sårat.
Att förstå sin bakgrundshistoria är också viktigt för att kunna komma frammåt. Jag har tex fått reda på en del "nya" saker om min uppväxt som förklarar vissa beteenden hos mig som jag nu kan bearbeta.
Kram och Trevlig Helg
Alla är vi barn i början. Men med medvetenheten du nu har går det säkert bra.
Önskar allt gott till er!
:-)