Ärlighet.......?

Jag har grubblat lite över det här med ärlighet. Det är väl i efterdyningarna av förra veckans missförstånd och totala brist på ärlighet, som är orsaken.

Hur ärlig är jag egentligen? Som människa?

Jag kom att tänka på min mamma och var jag kommer ifrån (känslomässigt sett). Min mamma kan INTE vara ärlig med vad hon känner. Hon är ALLTID positiv, glad och godkännande till ALLT. Till en viss gräns. När den emotionella gränsen är nådd, så exploderar hon för minsta lilla.
Men då får jag igen ALLT som jag har TROTT att hon varit positiv till. ALLT kastas tillbaka utan nåd. DÅ visar det sig att det var både det ena OCH det andra som hon egentligen inte alls var positiv till men inte kunnat vara ärlig och uttryckt......

TÄNK OM JAG ÄR LIKADAN?

Jamenar jag ÄR oftast positiv till det mesta. I alla fall i början. Sen när jag har fått tänka lite till så kan det ju ändras...Ibland...

Jag tror att det viktigaste för mig är att INTE NÅGONSIN SVARA PÅ EN GÅNG. Om någon människa kommer till mig med ett förslag, så är det viktigt för mig att få tid att tänka och känna. Svarar jag för snabbt så blir det alltid ett JA. Men om jag säger;
"Låt mig fundera på det ett slag! Jag återkommer med besked", så får jag tid att vara mer ärlig mot mig själv! (och därmed mot andra!)

Det har med ansvar att göra också. Morsan ville gärna ta äran av om vi barn hade gjort något bra. Men om något gick åt skogen så var hon j-vligt snabb på att tala om att hon heeela tiden hade varit emot idéen från första början!!! Då fick jag stå där sjäv med hela ansvaret!

Inte undra på att jag känner mig känslomässigt övergiven......



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback