En helg i tillfrisknande!
Det känns som om jag har fått många andliga gåvor den här helgen. Jag har hört det sägas att antingen är man på väg mot sitt eget tillfrisknande eller så är man på väg bort ifrån sitt tillfrisknande. Det står liksom aldrig still!
Det är som en nedåtgående rulltrappa, den här sjukdomen alkoholism. Om jag inte aktivt gör bra saker för mitt tillfrisknande, så åker jag automatiskt nedåt, mot ett ev. återfall..... I alla fall på sikt.....
Men den här helgen har jag samlat pluspoäng tror jag. Det började i fredags då jag fikade med en sponsie. Sen gick vi på möte på kvällen och det var så mysigt. Jag älskar fredagskvällar på AA-möte!
Efter mötet träffade jag ytterligare en sponsie. Hon fick material för att kunna påbörja sitt 4:e steg. Vi stannade kvar en bra stund på parkeringen och pratade. Det känns så himla bra att få lämna detta budskap vidare! Vilken gåva det är!
Under lördagen kom en tredje sponsie och jag fick den nådegåvan att ta emot hennes 5:e steg! Det är en sådan fantastiskt upplevelse att få dela en annan människas livsresa. Det brukar beröra mig djupt, djupt att få vara delaktig i detta.
Därför hade jag planerat att gå på bio under lördagkvällen. Jag hade hört en recension på radio om en ny brittisk komedi som hade premiär i fredags, Trångt i Kistan, hette den. Jag tänkte att det skulle vara bra för mig att skingra mina tankar och få skratta lite efter det där 5:e steget liksom....
Men U ringde och sa att han ville komma över till mej på lördagskvällen. Jag sa att jag hade tänkt gå på bio. Då blev han lite tyst....Jag log för mig själv i telefonen. Och efter ett tyst ögonblicks tystnad (jag ville nog få honom att våndas lite...;-) så frågade jag om han ville följa med, och det ville han såklart! (Och filmen var rätt kul faktiskt!)
Vi fick skratta gott tillsammans där på biografen. Mysigt och kravlöst. Efteråt gick vi på en av vår stads populärare pubar. Vi satte oss lite störigt vid bardisken och beställde varsin läsk.
Jag kan LOVA att vi var de enda i denna lokal vid den tiden på lördagskvällen som drack läsk!! Men det var trevligt och gemytligt! Och tryggt att vara två! Det är så befriande att inte BEHÖVA dricka bara för att alla andra gör det.
Men fortfarande har jag den där känslan av att ingen av oss pratar om det som egentligen bränns.... Så vi svansar vidare som katter kring het gröt ett tag till....
Examen i nykterhet....?
Jag kommer just ifrån mitt sista rehabmöte med företagshälsovården på jobbet. Det var sjuksyrran, min chef, Mr P, min alkoholterapeut och så lilla mej.
Jag är färdig nu. Med eftervården och alla blodprover o blås i alkoholmätare o sånt. Utexaminerad? Frisk nu va? Eller?
Ja friskskriven från deras sida i alla fall.
De var så gulliga mot mig. Jag har svårt att ta emot komplimanger. Men det var idel sådana i morse. Om hur bra jag har arbetat i stegen. Tagit mitt tillfrisknande på allvar. Hur jag har blivit en helt annorlunda, ny och bättre människa mot vad jag var förrut. Jag blev lite generad, men också stolt!
Det sista Mr P sa innan jag gick var; "Ja vem vet..snart kanske det är DU som håller i eftervården på det här företaget..."
Shit va läskigt att höra! Det är nog bara för att jag går den här Addiktologutbildningen nu, som han säger så. Jag tänker ta det som ett skämt så länge, för det är för läskigt att tänka på en sådan framtid just nu i alla fall...
Men det som kommer kännas mest sorgligt är att det är torsdag. Och ingen eftervård för mig. Jag kommer att sitta här på mitt kontor och veta att de andra just nu träffas därborta. Utan mej....
Och U sitter där på eftervården tillsammans med de andra....
Men när jag känner efter riktigt noga så känns det faktiskt ganska okej. Jag har nog vuxit ur den där gruppen av nynyktra, torrfulla, ibland griniga o lättirriterade men så charmiga grabbar!
Mr P sa att eftervården faktiskt till och med kan hindra min utveckling om jag stannar kvar där för länge.
Så dags att släppa taget nu då o bara kasta mig ut i den "friska" världen......Tjohoooooooooooooooooo!
Jag är färdig nu. Med eftervården och alla blodprover o blås i alkoholmätare o sånt. Utexaminerad? Frisk nu va? Eller?
Ja friskskriven från deras sida i alla fall.
De var så gulliga mot mig. Jag har svårt att ta emot komplimanger. Men det var idel sådana i morse. Om hur bra jag har arbetat i stegen. Tagit mitt tillfrisknande på allvar. Hur jag har blivit en helt annorlunda, ny och bättre människa mot vad jag var förrut. Jag blev lite generad, men också stolt!
Det sista Mr P sa innan jag gick var; "Ja vem vet..snart kanske det är DU som håller i eftervården på det här företaget..."
Shit va läskigt att höra! Det är nog bara för att jag går den här Addiktologutbildningen nu, som han säger så. Jag tänker ta det som ett skämt så länge, för det är för läskigt att tänka på en sådan framtid just nu i alla fall...
Men det som kommer kännas mest sorgligt är att det är torsdag. Och ingen eftervård för mig. Jag kommer att sitta här på mitt kontor och veta att de andra just nu träffas därborta. Utan mej....
Och U sitter där på eftervården tillsammans med de andra....
Men när jag känner efter riktigt noga så känns det faktiskt ganska okej. Jag har nog vuxit ur den där gruppen av nynyktra, torrfulla, ibland griniga o lättirriterade men så charmiga grabbar!
Mr P sa att eftervården faktiskt till och med kan hindra min utveckling om jag stannar kvar där för länge.
Så dags att släppa taget nu då o bara kasta mig ut i den "friska" världen......Tjohoooooooooooooooooo!
Utbildningsstart!
Det är så spännande just nu i mitt liv. Just som jag stolt kan packa ner all körkortsteori och MC-böcker, så ska jag börja en ny kurs....
Jag är bara så glad över att jag klarade MC-teorin, så att jag nu kan fokusera helt på den här kursen. Jag åker nu halv tolv, och kommer hem på tisdag eftermiddag. Det är så spännande, och jag är så förväntansfull så det är inte klokt!
Det är kursen i Addiktologi som jag pratar om. En distanskurs i 12-stegs metodik på 3 terminer som mitt underbara företag sponsrar mig i. Jag ska jobba heltid parallellt, men det är bara 2 långhelger per termin och sedan grupparbeten och inlämningsuppgifter resten.
U är orolig. För att kursen ska ta all min tid. Men han har inte förstått att jag menar allvar med honom. Jag älskar honom faktiskt.
Vi hade ett allvarligt snack igår. Vi håller på att lägga golv hemma hos mig i mitt rum. Och igår efter lunch blev vi kvar i köket efter det att prinsessan åkt på kalas och tonårssonen dragit iväg.
Jag får fortfarande den där känslan ibland att U skulle kunna nöja sig med att vi bara ses en kväll/natt i veckan och vara nöjd med det i åratal. Allt han säger/gör tyder ju på det (i min hjärna i alla fall...).
Han tycker att saker o ting mellan oss har rullat på för fort (det får jag höra i efterhand, han har inte ens FÖRSÖKT att bromsa vårt umgänge...).
Han tycker att vi sågs för mycket förra helgen ( han sa inget DÅ...)
Men han SÄGER att han vill att vi ska bo ihop, men att han fortfarande är livrädd för ett sådant beslut.
Jag då?
Vad känner jag? Joo det har gått ganska fort, nu sedan vi blev tillsammans igen, det har det. Men å andra sidan så "kände" vi ju varandra redan sedan förrut så det är ju förklarligt. Dessutom vet jag ju vad som händer med mig / i mig, när jag har honom i närheten. Han är svår att stå emot liksom.... ;-)
Men jag VILL kunna prata om att flytta ihop! Jag är så TRÖTT på att tysta ner ämnet och bara förtiga det, precis som om det då skulle försvinna. Det gör det inte. Min längtan kommer att finnas kvar. Jag vill ha mer.
En liten del av mig säger "vad var det jag sa...."
Att jag redan visste att han inte kommer att vilja ha mer. Någonsin. Att jag bara har mörkat fakta för mig själv som jag vetat hela tiden. Bara för att hoppet är det sista som dör....
Men vi lyckades i alla fall avsluta diskussionen på ett bra sätt. (Det fungerar bättre än förr i alla fall.) Vi var överens om att prata om våra rädslor, önskningar, förväntningar med varandra. För att förhindra att vi bygger murar av tystnad mellan varandra....
Nä nu är det hopp i duschen!
Vi hörs igen på tisdag!
Jag är bara så glad över att jag klarade MC-teorin, så att jag nu kan fokusera helt på den här kursen. Jag åker nu halv tolv, och kommer hem på tisdag eftermiddag. Det är så spännande, och jag är så förväntansfull så det är inte klokt!
Det är kursen i Addiktologi som jag pratar om. En distanskurs i 12-stegs metodik på 3 terminer som mitt underbara företag sponsrar mig i. Jag ska jobba heltid parallellt, men det är bara 2 långhelger per termin och sedan grupparbeten och inlämningsuppgifter resten.
U är orolig. För att kursen ska ta all min tid. Men han har inte förstått att jag menar allvar med honom. Jag älskar honom faktiskt.
Vi hade ett allvarligt snack igår. Vi håller på att lägga golv hemma hos mig i mitt rum. Och igår efter lunch blev vi kvar i köket efter det att prinsessan åkt på kalas och tonårssonen dragit iväg.
Jag får fortfarande den där känslan ibland att U skulle kunna nöja sig med att vi bara ses en kväll/natt i veckan och vara nöjd med det i åratal. Allt han säger/gör tyder ju på det (i min hjärna i alla fall...).
Han tycker att saker o ting mellan oss har rullat på för fort (det får jag höra i efterhand, han har inte ens FÖRSÖKT att bromsa vårt umgänge...).
Han tycker att vi sågs för mycket förra helgen ( han sa inget DÅ...)
Men han SÄGER att han vill att vi ska bo ihop, men att han fortfarande är livrädd för ett sådant beslut.
Jag då?
Vad känner jag? Joo det har gått ganska fort, nu sedan vi blev tillsammans igen, det har det. Men å andra sidan så "kände" vi ju varandra redan sedan förrut så det är ju förklarligt. Dessutom vet jag ju vad som händer med mig / i mig, när jag har honom i närheten. Han är svår att stå emot liksom.... ;-)
Men jag VILL kunna prata om att flytta ihop! Jag är så TRÖTT på att tysta ner ämnet och bara förtiga det, precis som om det då skulle försvinna. Det gör det inte. Min längtan kommer att finnas kvar. Jag vill ha mer.
En liten del av mig säger "vad var det jag sa...."
Att jag redan visste att han inte kommer att vilja ha mer. Någonsin. Att jag bara har mörkat fakta för mig själv som jag vetat hela tiden. Bara för att hoppet är det sista som dör....
Men vi lyckades i alla fall avsluta diskussionen på ett bra sätt. (Det fungerar bättre än förr i alla fall.) Vi var överens om att prata om våra rädslor, önskningar, förväntningar med varandra. För att förhindra att vi bygger murar av tystnad mellan varandra....
Nä nu är det hopp i duschen!
Vi hörs igen på tisdag!
Hum di dum dum.....La la laaaa
Jaadå...fortsatt KANON-mående! Det var så länge sedan jag har mått så här bra flera dagar, nästan veckor, i sträck!
Jag kan sitta och bara titta ut genom fönstret på hur kanadagässen lever runt i dammen utanför. Solen skiner och vinden rufsar runt de gula löven runt runt över gräsmattan. Så VACKERT!
U ringde nyss. Bland annat så beskrev han i detalj ALLT som han hade inbokat i helgen. Om detta hade varit i våras så hade det orsakat panik i mej. Jag hade nämligen bara hört:
"Ahaaa han VILL inte träffa mej i helgen!"
Idag känns det bara SÅ bra i min mage. Att han har ett EGET liv. Egna intressen. Jag VET att han älskar mej. Om jag bara släpper honom helt fri, lämnar över honom till min Högre Kraft, så kommer allt gott till mig också!
Dessutom blir jag stolt över honom!. Över att han ska ut med ett gäng grabbar och åka MC i Dalarna på lördagen (hoppas att de får sånt här fint väder!). Och på söndagen kommer en Tai Chi mästare och hälsar på (han är med i en Tai Chi förening kan man säga). Intressant man va?
Jag VET nu hur jobbigt det var med Murre, som INTE hade ett eget liv, utan bara satt o väntade på att JAG skulle ringa. Murre projicerade dessutom sitt eget dåliga mående på att det var MITT fel som prioriterade fel i mitt liv ( och inte valde att träffa honom framför mina sponsier t ex).
Själv så blir det MC-teori prov i morgon bitti (JAAAA jag är skitnervös!), lägga golv i mitt rum på lördagen och sedan börjar min Addiktologutbildning på söndagen! Spännande tider!
Jag kan sitta och bara titta ut genom fönstret på hur kanadagässen lever runt i dammen utanför. Solen skiner och vinden rufsar runt de gula löven runt runt över gräsmattan. Så VACKERT!
U ringde nyss. Bland annat så beskrev han i detalj ALLT som han hade inbokat i helgen. Om detta hade varit i våras så hade det orsakat panik i mej. Jag hade nämligen bara hört:
"Ahaaa han VILL inte träffa mej i helgen!"
Idag känns det bara SÅ bra i min mage. Att han har ett EGET liv. Egna intressen. Jag VET att han älskar mej. Om jag bara släpper honom helt fri, lämnar över honom till min Högre Kraft, så kommer allt gott till mig också!
Dessutom blir jag stolt över honom!. Över att han ska ut med ett gäng grabbar och åka MC i Dalarna på lördagen (hoppas att de får sånt här fint väder!). Och på söndagen kommer en Tai Chi mästare och hälsar på (han är med i en Tai Chi förening kan man säga). Intressant man va?
Jag VET nu hur jobbigt det var med Murre, som INTE hade ett eget liv, utan bara satt o väntade på att JAG skulle ringa. Murre projicerade dessutom sitt eget dåliga mående på att det var MITT fel som prioriterade fel i mitt liv ( och inte valde att träffa honom framför mina sponsier t ex).
Själv så blir det MC-teori prov i morgon bitti (JAAAA jag är skitnervös!), lägga golv i mitt rum på lördagen och sedan börjar min Addiktologutbildning på söndagen! Spännande tider!
Mammografi...hmmm
Joodå jag överlevde mammografin!
Det var en mycket myndig och gedigen kvinna där som förklarade alltihopa. Sen grabbade hon bara tag i ett bröst. Fatta!!
Hon bara tog tag i ett av mina bröst, som om det var en arm eller vad som helst! Sjukt!
Sen drog och tryckte hon ihop alltihop som om det var en klump pizzadeg!
Och GISSA vad röntgenmaskinen hette? Jo det var en MAMMOMAT! Fatta! Ha ha ha ha....Mammomat!
Så nu är mina bröst fotade inuti också! 2 bilder på vardera! Jag var rätt stolt när jag gick ut därifrån. Tänk vad vi kvinnor får vara med om ;-)
Det var en mycket myndig och gedigen kvinna där som förklarade alltihopa. Sen grabbade hon bara tag i ett bröst. Fatta!!
Hon bara tog tag i ett av mina bröst, som om det var en arm eller vad som helst! Sjukt!
Sen drog och tryckte hon ihop alltihop som om det var en klump pizzadeg!
Och GISSA vad röntgenmaskinen hette? Jo det var en MAMMOMAT! Fatta! Ha ha ha ha....Mammomat!
Så nu är mina bröst fotade inuti också! 2 bilder på vardera! Jag var rätt stolt när jag gick ut därifrån. Tänk vad vi kvinnor får vara med om ;-)
Bråttom bråttom bråttom....
Men jag hinner nog skriva några rader här i alla fall.....
Jag är nervös.... Ska på mammografi för första gången i mitt liv...(nackdelen med att fylla 40!!) Idag kl 16:00. Usch. Fick höra att de pressar ihop brösten mellan två plattor i en sk. helvetesmaskin ( uttryck från kvinnlig bekant...)..Aj aj aj...
Jag håller också på o läser MC teori så mycket jag bara hinner. Chefen är borta idag o imorgon så jag passar på. Skrivning på fredag. Visste ni att gränsen för tung MC går vid en slagvolym över 125 cm3 eller en motoreffekt som överstiger 11kW???
U ringer flera gånger om dan. Bara öser över mig kärlek. Jag vandrar lätt på rosa moln fast jag har så fullbokat...
Vi hörs! ps) Hur kan jag må så in i baljan BRA? Helt fucking unbelivable...... :-0)
La la la laaaa, Tjo faderittan hej svejs!!!
Jag är nervös.... Ska på mammografi för första gången i mitt liv...(nackdelen med att fylla 40!!) Idag kl 16:00. Usch. Fick höra att de pressar ihop brösten mellan två plattor i en sk. helvetesmaskin ( uttryck från kvinnlig bekant...)..Aj aj aj...
Jag håller också på o läser MC teori så mycket jag bara hinner. Chefen är borta idag o imorgon så jag passar på. Skrivning på fredag. Visste ni att gränsen för tung MC går vid en slagvolym över 125 cm3 eller en motoreffekt som överstiger 11kW???
U ringer flera gånger om dan. Bara öser över mig kärlek. Jag vandrar lätt på rosa moln fast jag har så fullbokat...
Vi hörs! ps) Hur kan jag må så in i baljan BRA? Helt fucking unbelivable...... :-0)
La la la laaaa, Tjo faderittan hej svejs!!!
Vilken helg!
Oj oj oj oj...vilken helg! Jo visst sov jag över hos U efter dansen. Och såklart att det inte blev sovet (kan man säga så?) så många timmar... Men oj vad jag känner mig lycklig och LEVANDE igen!
Lördagen gick faktiskt bra ändå. Trots att jag borde ha varit trött så påverkades jag inte särskilt mycket utav sömnbristen. Kanske var jag hög på andra uppvakningsfrämjande hormoner...?
Och det var fantastiskt att få träffa dessa sponsier. Jag träffade en kvinna på förmiddagen och en annan på eftermiddagen. Mest för att få en chans att lära känna dem, men också för att få en bild utav vad exakt i AA:s stegarbete som de behöver hjälp med.
Det som gör mig så ödmjuk och himla tacksam är att få denna inblick i en annan människas liv. Och vilka historier dessa kvinnor berättar!!! De skulle var och en kunna skriva helt fantastiska memoarer! Och de skulle bli bestsellers på alla listor, det är jag övertygad om!
Jag som alkoholist får en sådan underbar chans att spegla mitt liv i deras, att få dela med mig utav det stöd och den hjälp som JAG en gång fick utav MIN sponsor! == MYCKET TILLFRISKNANDE!
På lördag kväll kom U över till mitt hus. Vi tände eld i kakelugnen, bäddade ner oss i soffan och drack té i mitt i övrigt nedsläckta hus. Det var så mysigt! Och liksom lättsamt! Inte sådär smärtsamt som det ibland kunde vara i våras och vintras. Någonting har hänt i våran relation, det känns så tydligt!
Under söndagen fortsatte det att märkas. Vi tapetserade klart det sista i mitt rum, lagade lunch tillsammans och sedan förhörde han mig på MC teori. Jag blir alldeles varm o lycklig här och nu, när jag tänker på hur helgen har varit!
Han säger att han älskar mej. Det känns stort. Efter alla mina tårar av sorg o saknad. Han säger att han har älskat mej hela tiden. Även då han gjorde slut och inte hörde av sig på 67 dagar.
Det är så mycket jag inte förstår. Varför blev det som det blev? Och varför känns det så här bra nu?
Jag kommer nog kanske aldrig riktigt att förstå, och kanske är det inte meningen heller. Jag försöker vara "här och nu" och njuta av det som ÄR just NU.
Och just nu är det UNDERBART......
Lördagen gick faktiskt bra ändå. Trots att jag borde ha varit trött så påverkades jag inte särskilt mycket utav sömnbristen. Kanske var jag hög på andra uppvakningsfrämjande hormoner...?
Och det var fantastiskt att få träffa dessa sponsier. Jag träffade en kvinna på förmiddagen och en annan på eftermiddagen. Mest för att få en chans att lära känna dem, men också för att få en bild utav vad exakt i AA:s stegarbete som de behöver hjälp med.
Det som gör mig så ödmjuk och himla tacksam är att få denna inblick i en annan människas liv. Och vilka historier dessa kvinnor berättar!!! De skulle var och en kunna skriva helt fantastiska memoarer! Och de skulle bli bestsellers på alla listor, det är jag övertygad om!
Jag som alkoholist får en sådan underbar chans att spegla mitt liv i deras, att få dela med mig utav det stöd och den hjälp som JAG en gång fick utav MIN sponsor! == MYCKET TILLFRISKNANDE!
På lördag kväll kom U över till mitt hus. Vi tände eld i kakelugnen, bäddade ner oss i soffan och drack té i mitt i övrigt nedsläckta hus. Det var så mysigt! Och liksom lättsamt! Inte sådär smärtsamt som det ibland kunde vara i våras och vintras. Någonting har hänt i våran relation, det känns så tydligt!
Under söndagen fortsatte det att märkas. Vi tapetserade klart det sista i mitt rum, lagade lunch tillsammans och sedan förhörde han mig på MC teori. Jag blir alldeles varm o lycklig här och nu, när jag tänker på hur helgen har varit!
Han säger att han älskar mej. Det känns stort. Efter alla mina tårar av sorg o saknad. Han säger att han har älskat mej hela tiden. Även då han gjorde slut och inte hörde av sig på 67 dagar.
Det är så mycket jag inte förstår. Varför blev det som det blev? Och varför känns det så här bra nu?
Jag kommer nog kanske aldrig riktigt att förstå, och kanske är det inte meningen heller. Jag försöker vara "här och nu" och njuta av det som ÄR just NU.
Och just nu är det UNDERBART......
Skräckblandad förtjusning
Det är ett av mina och U:s favoritutryck. Skräckblandad förtjusning. Lite både och liksom. Att vara full av rädsla men med en villighet att våga prova ändå.
Vi myntade uttrycket för drygt ett år sedan. Vi träffades i juni 2006. Vi var båda rätt nynyktra och livrädda för allt. Allt som vi hade brukat göra under alkoholens mod, skulle vi vara tvugna att lära oss att göra helt nyktra och känslomässigt nakna.
Det svåra är just att träffa en partner utan en droppe av alkohol. Jag läste en artikel i en dagstidning om detta. Det var väldigt få som hade träffat sin partner helt utan att alkohol funnits med i bilden.
Och jag minns....Vi fikade hemma hos honom. En solig lördag i juni. Båda livrädda. Jag la min hand på hans arm. Inget mer. Men jag minns att mitt hjärta slog så jag trodde det skulle hoppa ur bröstet på mig.
Nu mera är det inte riktigt lika laddat när vi ses. Men ändå väldigt naket på något sätt. Det är svårt att gömma sina känslor utan alkohol. Man blir som ett litet barn. Allt syns och känns liksom.
U ringde igår och frågade om jag ville sova över igen. I kväll. Efter dansen. Det är ju så praktiskt att vi båda ska vara kl 10.00 i den andra staden på lördag morgon. Han ska på mansmöte och jag ska träffa sponsier.
Men bortom det praktiska vet vi nog båda vad det handlar om. Det där om skräckblandad förtjusning. Känna pulsen gå upp bara genom att få lägga handen på en annan människa. Det är ett rus, det går inte att förneka...
Och jag är alkoholist. Jag går igång på rus. Hur hälsosamt är detta? Egentligen?
Dessutom MÅSTE jag vara utvilad på lördag. Jag har bokat in hela dagen för sponsier och kvinnomöte. Det fixar inte jag om jag varit vaken hela natten i kärleksrus.
Faan jag vet intehur jag ska göra... Just nu lutar det åt att jag sover över, men deklarerar från början att jag vill/måste sova, inget annat!
Tips?
Vi myntade uttrycket för drygt ett år sedan. Vi träffades i juni 2006. Vi var båda rätt nynyktra och livrädda för allt. Allt som vi hade brukat göra under alkoholens mod, skulle vi vara tvugna att lära oss att göra helt nyktra och känslomässigt nakna.
Det svåra är just att träffa en partner utan en droppe av alkohol. Jag läste en artikel i en dagstidning om detta. Det var väldigt få som hade träffat sin partner helt utan att alkohol funnits med i bilden.
Och jag minns....Vi fikade hemma hos honom. En solig lördag i juni. Båda livrädda. Jag la min hand på hans arm. Inget mer. Men jag minns att mitt hjärta slog så jag trodde det skulle hoppa ur bröstet på mig.
Nu mera är det inte riktigt lika laddat när vi ses. Men ändå väldigt naket på något sätt. Det är svårt att gömma sina känslor utan alkohol. Man blir som ett litet barn. Allt syns och känns liksom.
U ringde igår och frågade om jag ville sova över igen. I kväll. Efter dansen. Det är ju så praktiskt att vi båda ska vara kl 10.00 i den andra staden på lördag morgon. Han ska på mansmöte och jag ska träffa sponsier.
Men bortom det praktiska vet vi nog båda vad det handlar om. Det där om skräckblandad förtjusning. Känna pulsen gå upp bara genom att få lägga handen på en annan människa. Det är ett rus, det går inte att förneka...
Och jag är alkoholist. Jag går igång på rus. Hur hälsosamt är detta? Egentligen?
Dessutom MÅSTE jag vara utvilad på lördag. Jag har bokat in hela dagen för sponsier och kvinnomöte. Det fixar inte jag om jag varit vaken hela natten i kärleksrus.
Faan jag vet intehur jag ska göra... Just nu lutar det åt att jag sover över, men deklarerar från början att jag vill/måste sova, inget annat!
Tips?
Tankar om tid...
Jag har funderat och funderat på det här med att min tid inte räcker till. Att jag så lätt blir stressad och helt slut om jag bokar in för mycket fasta tider i almanackan.
Är det bara en känsla jag har? En känsla av att inte räcka till, en rädsla för att tappa kontrollen?
Jamenar jag missar ju sällan något egentligen. Jag hinner ju med det jag ska.
På kvinnomötet igår blev jag stressad. En kvinna nämnde att nu på söndag kväll är det dels Sinnesrogudstjänst i min stad, dels ett nystartat möte som jag har varit med o startat upp. Det är också på söndag som buggkursen startar igen. Men jag får ju barnen vid 17.00 på söndag så jag kommer inte att kunna vara med på något av detta. Då får jag ångest.
Jag tror att det är en sorts tillitsbrist. Att jag inte får vara med, om jag inte ÄR MED överallt, hela tiden.... Att de kommer att glömma bort mej, om jag inte fysiskt är där liksom. JAG BLIR BORTGLÖMD!
Men jag tror att det är mer än så. När jag (de få gånger det händer) har full koll på exakt vad jag har bokat in i almanackan, så dör min LIVSLUST. Jag blir SÅ TRÖTT bara av att VETA allt jag har att göra.
Jag VILL INTE veta exakt hur min dag ska bli. För då tappar livet sin äventyrlighet och all spontanitet!
Det är bättre att ibland missa ett telefonsamtal eller ett möte, men få behålla min LIVSLUST!!!
Så vad jag behöver göra är att öva mig i att:
- Inte ha klocka med jämt
- Inte tänka på något annat än dagen IDAG, vara "här och nu"
- Inte alltid behöva VETA vad som händer
- Det är okej, även för mig, att missa/glömma saker. Jag är älskad ändå!
Är det bara en känsla jag har? En känsla av att inte räcka till, en rädsla för att tappa kontrollen?
Jamenar jag missar ju sällan något egentligen. Jag hinner ju med det jag ska.
På kvinnomötet igår blev jag stressad. En kvinna nämnde att nu på söndag kväll är det dels Sinnesrogudstjänst i min stad, dels ett nystartat möte som jag har varit med o startat upp. Det är också på söndag som buggkursen startar igen. Men jag får ju barnen vid 17.00 på söndag så jag kommer inte att kunna vara med på något av detta. Då får jag ångest.
Jag tror att det är en sorts tillitsbrist. Att jag inte får vara med, om jag inte ÄR MED överallt, hela tiden.... Att de kommer att glömma bort mej, om jag inte fysiskt är där liksom. JAG BLIR BORTGLÖMD!
Men jag tror att det är mer än så. När jag (de få gånger det händer) har full koll på exakt vad jag har bokat in i almanackan, så dör min LIVSLUST. Jag blir SÅ TRÖTT bara av att VETA allt jag har att göra.
Jag VILL INTE veta exakt hur min dag ska bli. För då tappar livet sin äventyrlighet och all spontanitet!
Det är bättre att ibland missa ett telefonsamtal eller ett möte, men få behålla min LIVSLUST!!!
Så vad jag behöver göra är att öva mig i att:
- Inte ha klocka med jämt
- Inte tänka på något annat än dagen IDAG, vara "här och nu"
- Inte alltid behöva VETA vad som händer
- Det är okej, även för mig, att missa/glömma saker. Jag är älskad ändå!
Stoppad av polisen!
I går kväll, på hemvägen från kvinnomötet, var det en poliskontroll. De vinkade in ALLA bilar! Det verkade vara en riktigt seriös kontroll, för de kollade ALLT!
Jag blir fortfarande så LYCKLIG när de kollar mej. Det är bara andra gången som jag får blåsa, sedan jag blev nykter men jag blir så STOLT när jag får göra det!
Så när polismannen kom fram till min bil, så hade jag förberett allt. Vevat ner rutan, körkortet i ena handen och min 2-års medalj i andra!
Jag var bara tvungen att få visa upp den! (larvigt va?)
"Jag kommer precis från ett AA-möte" sa jag till honom.
"Jag är nykter alkoholist och firade 2 års nykterhet i lördags" sa jag också och höll upp min fina, blanka medalj.
"Ja det är ju mer än vad jag kan säga om mej själv i alla fall" sa han lite sorgset då...Precis som om han själv hade alkoholproblem eller nåt. Ja inte vet jag!
Men blåsa fick jag, och de kollade hela bilen, alla lyktor o så. Sen frågade han om det var min bil (jag är rätt stolt över min röda lilla bmw). Jaa sa jag stolt!
Så kollade de registreringsnumret i polisregistret också. Men såklart att allt var okej!
"Ha en fortsatt trevlig kväll"; sa han när jag till sist fick åka. Tänk så trevliga poliserna är nuförtiden! Inte alls så otäcka som de var på den tiden när jag drack!
;-)
Jag blir fortfarande så LYCKLIG när de kollar mej. Det är bara andra gången som jag får blåsa, sedan jag blev nykter men jag blir så STOLT när jag får göra det!
Så när polismannen kom fram till min bil, så hade jag förberett allt. Vevat ner rutan, körkortet i ena handen och min 2-års medalj i andra!
Jag var bara tvungen att få visa upp den! (larvigt va?)
"Jag kommer precis från ett AA-möte" sa jag till honom.
"Jag är nykter alkoholist och firade 2 års nykterhet i lördags" sa jag också och höll upp min fina, blanka medalj.
"Ja det är ju mer än vad jag kan säga om mej själv i alla fall" sa han lite sorgset då...Precis som om han själv hade alkoholproblem eller nåt. Ja inte vet jag!
Men blåsa fick jag, och de kollade hela bilen, alla lyktor o så. Sen frågade han om det var min bil (jag är rätt stolt över min röda lilla bmw). Jaa sa jag stolt!
Så kollade de registreringsnumret i polisregistret också. Men såklart att allt var okej!
"Ha en fortsatt trevlig kväll"; sa han när jag till sist fick åka. Tänk så trevliga poliserna är nuförtiden! Inte alls så otäcka som de var på den tiden när jag drack!
;-)
Jag är så lycklig....
Det är måndag morgon och jag är LYCKLIG!
Jag går och känner på min 2-års medalj som jag har i jeansfickan. Den betyder SÅ mycket. Och att jag har fått den av U gör inte saken värre precis!
Söndagen blev också bra på alla sätt. Vi lunchade ihop när U kom. Tonårssonen, prinsessan, U och jag. Bara rester, inget speciellt, men ändå så VÄLDIGT speciellt! Så länge sedan vi satt och åt tillsammans vi fyra.....
Tapetseringen gick också bra, (när vi väl kom igång)... Jag hade/har haft ont i min navel ( ja skratta ni....). Så det måste ju undersökas först! Och eftersom U är lite av en kirurg ( där ligger du i lä Skärgårdsdoktorn...;-) så tog U fram pincett och alsolsprit och skulle kolla.
Det visade sig att jag hade VED I MIN NAVEL!!!
Det måste ha åkt in flis i naveln när jag staplade ved i förra veckan....Komiskt va!
Sedan gick tapetseringen som en dans! Emellanåt hann vi med en puss, eller en kram, sådär i förbifarten. Mysigt! Guuu va jag har saknat honom!
På kvällen hade jag ett mycket bra samtal med min sponsor. Jag sa som det kändes, att ett ev. förhållande med U måste få ta tid. Jag vill bygga min tillit över tid. Känna att jag kan lita på att U finns kvar också när tiden får gå...
Sedan pratade jag om min oro för min ekonomi och min tid som aldrig vill räcka till. Då svarade hon att det troligen bara är tillitsbrist. Vi alkoholister har ofta en grundläggande brist på tillit över att vi ska få det vi behöver! Vi tror liksom att det är vi själva som måste förse oss, roffa åt oss, för annars blir vi utan.
Jag måste öva på att ha tillit till att jag FAKTISKT kommer att få EXAKT det jag behöver. Både vad det gäller U, pengar och tid. Det ser min Högre Kraft till!
Så idag ska jag bara flyta med och njuta av livet! Allt gott kommer att komma till mig om jag bara har tillit och släpper taget! Åhhh VAD JAG ÄR LYCKLIG!
La la laaa ninnaa ninnaaa la la laaa
Jag går och känner på min 2-års medalj som jag har i jeansfickan. Den betyder SÅ mycket. Och att jag har fått den av U gör inte saken värre precis!
Söndagen blev också bra på alla sätt. Vi lunchade ihop när U kom. Tonårssonen, prinsessan, U och jag. Bara rester, inget speciellt, men ändå så VÄLDIGT speciellt! Så länge sedan vi satt och åt tillsammans vi fyra.....
Tapetseringen gick också bra, (när vi väl kom igång)... Jag hade/har haft ont i min navel ( ja skratta ni....). Så det måste ju undersökas först! Och eftersom U är lite av en kirurg ( där ligger du i lä Skärgårdsdoktorn...;-) så tog U fram pincett och alsolsprit och skulle kolla.
Det visade sig att jag hade VED I MIN NAVEL!!!
Det måste ha åkt in flis i naveln när jag staplade ved i förra veckan....Komiskt va!
Sedan gick tapetseringen som en dans! Emellanåt hann vi med en puss, eller en kram, sådär i förbifarten. Mysigt! Guuu va jag har saknat honom!
På kvällen hade jag ett mycket bra samtal med min sponsor. Jag sa som det kändes, att ett ev. förhållande med U måste få ta tid. Jag vill bygga min tillit över tid. Känna att jag kan lita på att U finns kvar också när tiden får gå...
Sedan pratade jag om min oro för min ekonomi och min tid som aldrig vill räcka till. Då svarade hon att det troligen bara är tillitsbrist. Vi alkoholister har ofta en grundläggande brist på tillit över att vi ska få det vi behöver! Vi tror liksom att det är vi själva som måste förse oss, roffa åt oss, för annars blir vi utan.
Jag måste öva på att ha tillit till att jag FAKTISKT kommer att få EXAKT det jag behöver. Både vad det gäller U, pengar och tid. Det ser min Högre Kraft till!
Så idag ska jag bara flyta med och njuta av livet! Allt gott kommer att komma till mig om jag bara har tillit och släpper taget! Åhhh VAD JAG ÄR LYCKLIG!
La la laaa ninnaa ninnaaa la la laaa
Mitt nya rum växer fram + Jag firar 2 år nykter!
Bit för bit, våd för våd växer mitt nya rum fram. Det är fantastiskt och underbart. Magiskt på något sätt...
Jag gick in dit det sista jag gjorde i går kväll och det första jag gjorde i morse. Bara för att titta. Beundra resultatet.
Men det är en hel del kvar. U kommer i dag också så att vi kan fortsätta.
Så hur har det gått då? U och jag i samma lokaler i så många timmar.... Det har gått bra. Mycket bra faktiskt. Han har varit så där Underbar, hela dagen!
När han kom igår så hade han med sig en 2-års medalj till mig! En medalj som han har låtit skickas runt på 2 olika möten för att laddas! (det är en ritual vi ha inom AA att skicka runt medaljer i gruppen så att var och en i rummet kan ladda medaljen med kraft). Jag blev så RÖRD! Jag kände hur tårarna välde fram. Va snällt av honom....
Sen fick jag AA örhängen i silver också. Han har verkligen ändrat sig, det vill jag lova! Det är INTE ofta som han har kommit med gåvor förr när vi var tillsammans.
Tapetseringen gick också bra! Vi är rätt effektiva när vi väl sätter igång. Det känns som om han står för noggrannheten och jag är bra på tempot. Så vi jobbar rätt bra ihop.
På kvällen, när morsan kom hem med barnen, hade jag gjort i ordning min 2-års tårta. Vi hade jättemysigt allihopa tillsammans (trots att morsan var med...;-).
Barnen hade verkligen saknat U. De virvlade runt honom som fjärilar runt en blomma och tiggde uppmärksamhet. U såg ut att trivas.
Vid Gud att jag hoppas att varken barnen eller jag blir svikna en gång till....
Jag gick in dit det sista jag gjorde i går kväll och det första jag gjorde i morse. Bara för att titta. Beundra resultatet.
Men det är en hel del kvar. U kommer i dag också så att vi kan fortsätta.
Så hur har det gått då? U och jag i samma lokaler i så många timmar.... Det har gått bra. Mycket bra faktiskt. Han har varit så där Underbar, hela dagen!
När han kom igår så hade han med sig en 2-års medalj till mig! En medalj som han har låtit skickas runt på 2 olika möten för att laddas! (det är en ritual vi ha inom AA att skicka runt medaljer i gruppen så att var och en i rummet kan ladda medaljen med kraft). Jag blev så RÖRD! Jag kände hur tårarna välde fram. Va snällt av honom....
Sen fick jag AA örhängen i silver också. Han har verkligen ändrat sig, det vill jag lova! Det är INTE ofta som han har kommit med gåvor förr när vi var tillsammans.
Tapetseringen gick också bra! Vi är rätt effektiva när vi väl sätter igång. Det känns som om han står för noggrannheten och jag är bra på tempot. Så vi jobbar rätt bra ihop.
På kvällen, när morsan kom hem med barnen, hade jag gjort i ordning min 2-års tårta. Vi hade jättemysigt allihopa tillsammans (trots att morsan var med...;-).
Barnen hade verkligen saknat U. De virvlade runt honom som fjärilar runt en blomma och tiggde uppmärksamhet. U såg ut att trivas.
Vid Gud att jag hoppas att varken barnen eller jag blir svikna en gång till....
Klockan är 01:08
Och jag är precis klar med förarbetet till mitt nya sovrum! I morgon ska det bli tapetsering av!
Men fy fabian va det var jobbigt med sandpapring av alla väggarna! Slipdamm över hela huset usch! Så efteråt fick jag sopa upp det värsta och sedan våttorkade jag hela övervåningen. Gud va less jag är på att bo i ett renoveringsprojekt. Jag vill ha klart allt nu så att jag kan städa och få lite ordning någon gång!
U är o dansar ikväll. Själv. På det dansställe jag brukar gå på när jag inte har barnen. Han ringde då han var på väg dit. Han erkände att han gjorde det till stor del för att jag hade gjort det. Och om jag hade vågat åka o dansa själv, så skulle minsann han också visa att han vågade!
Det är så synd. Att han fortfarande håller på och jämför oss båda. Jag sa det till honom. Är det inte bättre att vi ser varandras fördelar som vår gemensamma styrka i stället för som hot mot varandra?
Han ringde just. Han är på väg hem från dansen nu, medan jag sitter och skriver i min blogg. Vi hade en diskussion om min blogg. Jag råkade säga att jag tyckte det vore kul om han läste i min blogg, för att liksom lära känna mig bättre.
Men han tycker ju att jag borde kunna tala om det jag tänker på ändå, och det har han ju rätt i. Men jag sa att jag är så RÄDDför att visa vad jag verkligen tänker och känner, för då är jag säker på att han kommer att sticka ifrån mig igen....
"Ja men då skiter vi i det då eftersom du säger att det redan är kört"...vräker han ur sig.... Han menade oss....Skiter i oss.....
Det var som att stoppa en kniv i mig. Jag slängde på luren. Då var det redan dags igen alltså. Paniken bara spolade över mig.
VARFÖR SKA DET VARA SÅ HÄR???
Men fy fabian va det var jobbigt med sandpapring av alla väggarna! Slipdamm över hela huset usch! Så efteråt fick jag sopa upp det värsta och sedan våttorkade jag hela övervåningen. Gud va less jag är på att bo i ett renoveringsprojekt. Jag vill ha klart allt nu så att jag kan städa och få lite ordning någon gång!
U är o dansar ikväll. Själv. På det dansställe jag brukar gå på när jag inte har barnen. Han ringde då han var på väg dit. Han erkände att han gjorde det till stor del för att jag hade gjort det. Och om jag hade vågat åka o dansa själv, så skulle minsann han också visa att han vågade!
Det är så synd. Att han fortfarande håller på och jämför oss båda. Jag sa det till honom. Är det inte bättre att vi ser varandras fördelar som vår gemensamma styrka i stället för som hot mot varandra?
Han ringde just. Han är på väg hem från dansen nu, medan jag sitter och skriver i min blogg. Vi hade en diskussion om min blogg. Jag råkade säga att jag tyckte det vore kul om han läste i min blogg, för att liksom lära känna mig bättre.
Men han tycker ju att jag borde kunna tala om det jag tänker på ändå, och det har han ju rätt i. Men jag sa att jag är så RÄDDför att visa vad jag verkligen tänker och känner, för då är jag säker på att han kommer att sticka ifrån mig igen....
"Ja men då skiter vi i det då eftersom du säger att det redan är kört"...vräker han ur sig.... Han menade oss....Skiter i oss.....
Det var som att stoppa en kniv i mig. Jag slängde på luren. Då var det redan dags igen alltså. Paniken bara spolade över mig.
VARFÖR SKA DET VARA SÅ HÄR???
Mycket att göra eller....inte....?
Det känns som om jag borde vara stressad. Men min känsla är dubbelbottnad för på jobbet är det skitlugnt just nu. Så på jobbet försöker jag hinna blogga och läsa MC teori så mycket jag bara kan och vågar. Jag kan ju inte sitta helt öppet och läsa MC teori och blogga, men så fort min chef är borta, så gör jag det. Jamenar jag sköter ju faktiskt mitt jobb! (fast lite dåligt samvete får jag...)
Hemma är det i stället SKITMYCKET att göra. Blev äntligen klar med staplandet av veden i går kväll, så nu ser i alla fall garageuppfarten ren o fin ut.
Men så skulle jag sätta igång med att spackla och slipa det sista i mitt rum inför tapetseringen på lördag. Jag hann bara precis ta av locket på spackelhinken, så ringde telefonen.
Men det är ju så UNDERBART med sponsier så jag bara KAN inte bli irriterad på detta. Dessa underbara kvinnor/tjejer är ju MITT TILLFRISKNANDE!
Jag försökte hinna med mina barn också. Tonårssonen är förkyld och jag får t om klappa om honom. Han blir så liten när han är sjuk! Lilltjejen ska ha gonattfika och saga och jag VILL ge henne den tiden också!
Men VARFÖR räcker inte mina timmar på eftermiddagarna? Jag skulle vilja hinna meditera också, men hur skulle det hinnas med? Jag måste ta upp detta på eftervården idag....
En annan sak som oroar mig just nu är min ekonomi. Jag vågar knappt tänka på det faktiskt. Tränger undan de obehagliga och låtsas som om jag inte bryr mig. Jag tänker att Gud hittar någon väg om jag bara inte oroar mig. Men jag oroar mig visst! Kan inte låta bli! Jag vet inte ens om jag kommer att ha råd att köpa tapeterna till mitt rum! Och det är LÅNGT kvar på den här månaden....
Men om jag köper tapeterna på Coop Forum, så kan jag betala med mitt MedMera-kort. Där har jag ju kredit. Då skjuter jag ju upp det obehagliga till senare....
Och nästa månad kommer räntorna på huset..... NEJ ner med huvudet i sanden ett tag till.... jag ORKAR inte tänka på det just nu....
U ringde sent i går kväll. Jag höjde tyvär rösten och blev upprörd. Han sa att han kände det som att JAG skulle ha ringt!!!
Men jag har ju ringt åtminstonde de två sista gångerna!!! Faan också!
Men jag VILL verkligen inte bete mig så här. Jag ska be honom om ursäkt idag på eftervården. Oavsett hur jag känner, så vill jag kunna bete mig som folk! Han ringer när han VILL ringa! Jag ringer när jag VILL ringa.
PUNKT SLUT!
Och om ingen av oss ringer så FINE! Då är det SÅ DET SKA VARA DÅ!!!!
Hemma är det i stället SKITMYCKET att göra. Blev äntligen klar med staplandet av veden i går kväll, så nu ser i alla fall garageuppfarten ren o fin ut.
Men så skulle jag sätta igång med att spackla och slipa det sista i mitt rum inför tapetseringen på lördag. Jag hann bara precis ta av locket på spackelhinken, så ringde telefonen.
Men det är ju så UNDERBART med sponsier så jag bara KAN inte bli irriterad på detta. Dessa underbara kvinnor/tjejer är ju MITT TILLFRISKNANDE!
Jag försökte hinna med mina barn också. Tonårssonen är förkyld och jag får t om klappa om honom. Han blir så liten när han är sjuk! Lilltjejen ska ha gonattfika och saga och jag VILL ge henne den tiden också!
Men VARFÖR räcker inte mina timmar på eftermiddagarna? Jag skulle vilja hinna meditera också, men hur skulle det hinnas med? Jag måste ta upp detta på eftervården idag....
En annan sak som oroar mig just nu är min ekonomi. Jag vågar knappt tänka på det faktiskt. Tränger undan de obehagliga och låtsas som om jag inte bryr mig. Jag tänker att Gud hittar någon väg om jag bara inte oroar mig. Men jag oroar mig visst! Kan inte låta bli! Jag vet inte ens om jag kommer att ha råd att köpa tapeterna till mitt rum! Och det är LÅNGT kvar på den här månaden....
Men om jag köper tapeterna på Coop Forum, så kan jag betala med mitt MedMera-kort. Där har jag ju kredit. Då skjuter jag ju upp det obehagliga till senare....
Och nästa månad kommer räntorna på huset..... NEJ ner med huvudet i sanden ett tag till.... jag ORKAR inte tänka på det just nu....
U ringde sent i går kväll. Jag höjde tyvär rösten och blev upprörd. Han sa att han kände det som att JAG skulle ha ringt!!!
Men jag har ju ringt åtminstonde de två sista gångerna!!! Faan också!
Men jag VILL verkligen inte bete mig så här. Jag ska be honom om ursäkt idag på eftervården. Oavsett hur jag känner, så vill jag kunna bete mig som folk! Han ringer när han VILL ringa! Jag ringer när jag VILL ringa.
PUNKT SLUT!
Och om ingen av oss ringer så FINE! Då är det SÅ DET SKA VARA DÅ!!!!
MC Kort - Jajjamän!
Nu J--vlar ska det bli av! MC-kort alltså! Jag beställde ju teoripaketet för MC-kortet redan före semestern. Gissa om jag har tittat i dem.... Näääeee... Så mycket annat som kom i vägen den här semestern...
Men nu har vår nya personalchef triggat igång mig! (Han som jag övningskörde med i söndags) Han är SÅ PÅ GÅNG när det gäller MC-kort. Han pratar inte om annat! Och det är precis vad jag behöver!
Så nu har vi båda bokat tid för teoriprovet. Jag fick tid den 14:e september, på fredagen, och han skriver på måndagen efter. Så gissa om jag ska råplugga nu!
Har inte jobbat ett enda dugg ännu idag fast klockan är halv tio. Jag bara surfar runt o letar efter teorifrågor på internet. Skäms lite, men just nu är det inte så mycket att göra, så jag tror inte att jobbet blir så mycket lidande...
Nä nu har jag inte tid att blogga mera, för nu ska jag plugga teori.......;.)
Men nu har vår nya personalchef triggat igång mig! (Han som jag övningskörde med i söndags) Han är SÅ PÅ GÅNG när det gäller MC-kort. Han pratar inte om annat! Och det är precis vad jag behöver!
Så nu har vi båda bokat tid för teoriprovet. Jag fick tid den 14:e september, på fredagen, och han skriver på måndagen efter. Så gissa om jag ska råplugga nu!
Har inte jobbat ett enda dugg ännu idag fast klockan är halv tio. Jag bara surfar runt o letar efter teorifrågor på internet. Skäms lite, men just nu är det inte så mycket att göra, så jag tror inte att jobbet blir så mycket lidande...
Nä nu har jag inte tid att blogga mera, för nu ska jag plugga teori.......;.)
Kom på en grej...
Jag satt och funderade här på jobbet om hur värdelös jag är på att komma ihåg människors bemärkelsedagar, nykterhetsdagar, namnsdagar och sånt.
Jag får verkligen tvinga mig själv att komma ihåg. Det kommer inte alls naturligt som för en del andra människor. I hela mitt liv har jag verkligen försökt att tvinga mig till att komma ihåg. Skrivit upp i almanackor men senare glömt att kolla den. Satt upp lappar på kylskåp och på jobbet, men ändå glömt läsa dem. Skrivit upp med bläck på handen "Glöm ej att ringa XXX och gratta", men ändå lyckats missa osv osv....
Jag har oräkneliga exempel på min glömska.
Men så satt jag o mindes en delning från förra veckans onsdags-möte. Det var en person som delade som jag VERKLIGEN ser upp till. Han har många års nykterhet och arbetar som terapeut. Han har högskolestudier i gestaltterapi bakom sig osv osv...
Han sa att han var helt värdelös som sponsor. Men att han bit för bit har blivit tvungen att acceptera att han bara är sådan! Och när han väl accepterade det, så släppte det ständiga dåliga samvetet för att han borde ha kunnat bättre.
Så har jag också börjat tänka nu. Gud har kanske någon mening med att han har skapt mig så här glömsk inför människors viktiga dagar? Ska jag lära mig att tåla misstag kanske? Eller är det männsikor i min närhet som ska lära sig tåla mina mänskliga fel och brister?
Ja inte vet jag, men nu har jag en del viktiga dagar framför mig och jag är LIVRÄDD för att missa något! Det är sponsier som ska ha medaljer, personer i min närhet som fyller år o sånt.
Jag kan bara HOPPAS att jag klarar detta. Och gör jag inte det, så är det väl någon mening med det också!
Kapitlet Murre är slut......
Det känns tomt och mycket sorgligt men jag KUNDE inte fortsätta min relation med Murre längre. Jag har gått och tänkt och vridit på detta under hela veckan utan att komma på någon vettig lösning.
Jag har bara känt att han har haft förväntningar på vår relation som jag inte har kunnat infria. Han har också under ett par tillfällen varit ironisk och anklagande över hur jag har prioriterat min tid.
Men jag har sagt HELA tiden att jag prioriterar mina barn först, sedan mina sponsier och andra kvinnor, SEN kommer en ev. relation!
Och sedan har vi ju faktiskt bara dejtat en handfull gånger faktiskt!
Jag åkte hem till honom idag på eftermiddagen. Vi satt på hans balkong och drack té. Jag sa precis som jag kände, att det helt enkelt inte finns plats i mitt liv för en relation just nu och att jag är ledsen för det.
Han frågade om jag inte hade några känslor kvar för honom alls.
Jag sa att jag inte direkt hade hunnit bli kär, på de dejter vi har haft, men att jag nog varit förälskad i alla fall. Men de känslorna försvann när jag började känna mig trängd.
Han undrade varför jag inte hade talat om det direkt då när jag hade känt att känslorna försvann. Då sa jag att jag INTE ville göra slut på telefon utan träffa honom och prata mellan fyra ögon.
I stort sett gick det bra att prata med honom. Under några få ögonblick var jag rädd. Jag såg att hat och anklagelser blixtrade till i honom och jag blev rädd, för jag vet ju inte hur han har brukat hantera sånt här i det förgågna. Jag sa;
"Förlåt om jag har sårat dig..."
Det slutade med att vi kramades om i hallen och önskade varandra lycka till när jag gick.
Det kändes så konstigt att gå därifrån. Stort på något sätt. Att jag står upp för mig själv så här flera dagar på raken. Jag känner hur jag växer och tar mer och mer ansvar för min tillvaro!
Nu har jag suttit i telefon heeela lördagskvällen med mina sponsier. Jag har vräkt i mig godis och faktiskt mått ganska bra!
PS) JAG ÄR FORTFARANDE SNUSFRI!
Jag har bara känt att han har haft förväntningar på vår relation som jag inte har kunnat infria. Han har också under ett par tillfällen varit ironisk och anklagande över hur jag har prioriterat min tid.
Men jag har sagt HELA tiden att jag prioriterar mina barn först, sedan mina sponsier och andra kvinnor, SEN kommer en ev. relation!
Och sedan har vi ju faktiskt bara dejtat en handfull gånger faktiskt!
Jag åkte hem till honom idag på eftermiddagen. Vi satt på hans balkong och drack té. Jag sa precis som jag kände, att det helt enkelt inte finns plats i mitt liv för en relation just nu och att jag är ledsen för det.
Han frågade om jag inte hade några känslor kvar för honom alls.
Jag sa att jag inte direkt hade hunnit bli kär, på de dejter vi har haft, men att jag nog varit förälskad i alla fall. Men de känslorna försvann när jag började känna mig trängd.
Han undrade varför jag inte hade talat om det direkt då när jag hade känt att känslorna försvann. Då sa jag att jag INTE ville göra slut på telefon utan träffa honom och prata mellan fyra ögon.
I stort sett gick det bra att prata med honom. Under några få ögonblick var jag rädd. Jag såg att hat och anklagelser blixtrade till i honom och jag blev rädd, för jag vet ju inte hur han har brukat hantera sånt här i det förgågna. Jag sa;
"Förlåt om jag har sårat dig..."
Det slutade med att vi kramades om i hallen och önskade varandra lycka till när jag gick.
Det kändes så konstigt att gå därifrån. Stort på något sätt. Att jag står upp för mig själv så här flera dagar på raken. Jag känner hur jag växer och tar mer och mer ansvar för min tillvaro!
Nu har jag suttit i telefon heeela lördagskvällen med mina sponsier. Jag har vräkt i mig godis och faktiskt mått ganska bra!
PS) JAG ÄR FORTFARANDE SNUSFRI!
Äntligen hemma!
Ja fy fabian vad timmar kan ticka långsamt förbi när man inte trivs riktigt.... Undrar hur många gånger jag har tittat på klockan de här två konferensdagarna.... men nu är jag ÄNTLIGEN HEMMA!
Torsdagen var värst. Vi var 9 personer totalt och de andra, förrutom min chef, är avdelningschefer av något slag. De har alla mellan 5-10 chefer under sig. Min chef är fabrikschefen och så Lillamej. Som är som en katt bland hermelinerna. Ja så känns det.
Jag ska tydligen ingå i ledningsgruppen. Som sekreterare till fabrikschefen. Men hälften av tiden vet jag inte /förstår jag inte, vad de pratar om. Så roligt är det INTE!
På kvällen var det fin middag som inleddes med en fördrink på den soliga altanen överblickandes den vackra forsen. Alla de andra drack öl eller vin. Jag satt där med min cola. Till maten drack jag en Ramlösa.
Efter middagen var det mer vin och öl i en närliggande sällskapslokal (annat fanns inte att dricka så jag fick gå ner och hämta läsk i receptionen....)
Jag störs inte av att de andra dricker. Faktiskt inte! Det som stör mig är:
1. Jag vet inte om de VET att jag är alkoholist! (Jag vet bara att min chef vet)
2. Ca 70 % av samtalsämnena under kvällen rörde sig kring/om alkohol!
På morgonen när jag vaknade i hotellsängen så fick jag en uppenbarelse (från min Högre Kraft?). Idag ska jag tala om att jag är alkoholist! Jag kände det så TYDLIGT!
Jag ORKAR inte gissa längre vem som vet vad, och vem som bara undviker ämnet osv osv...
Så jag sa till min chef efter frukosten att jag ville ha några minuter av tiden innan vi skulle fortsätta konferensen på fredagen.
Jag sa ungefär så här:
"Som ni kanske uppmärksammade i går så drack jag bara läsk under hela kvällen. Nej, Jag är INTE gravid!
Jag är nykter alkoholist sedan snart 2 år tillbaka.
Jag vill att ni ska veta detta om mig eftersom jag numera ingår i ledningsgruppen. Ni har också mycket folk under er och därför det sannolikt att det finns någon eller några individer under er som har samma problem som jag har. Så om ni / eller någon av era produktionsledare behöver ett bollplank / ställa frågor om alkoholism så är ni välkomna att höra av er till mig. Jag vill vara öppen om min alkoholism."
Jag berättade också lite om utbildningen till Addiktolog som jag börjar om ett par veckor. Det blev tyst när jag (i vanlig AA manér) sa TACK! och var klar.
En av de kvinnliga cheferna sa tack för att jag så modigt hade delat med mig! Och jag var faktiskt ganska stolt! Mest över att jag hade varit saklig, kortfattad och informativ. (och modig!)
Wow vad jag växer av sånt här! Skönt att vara tillbaka till sin dator och blogg i alla fall!
Nä nu har jag inte tid med er mera. Jag ska ut o DANSA! Vi ses i morgon!
Bloggabstinens
Nu ska jag iväg några dagar. Ledningsgruppen har konferens, och de påstår att jag hör till ledningsgruppen...suck. Jag har försökt klara mej undan de här konferenserna och hittills lyckats (min chef vet om min alkoholism och har låtit mej slippa). Men nu är det alltså dags!
Men jag kommer att sakna min blogg. Bloggabstinens. Jag kommer också att sakna era bloggar. Jag har blivit så van att följa era liv, så det känns som om ni har blivit mina osynliga vänner (såna som jag hade när jag var liten).
Men men...Jag kommer tillbaka på fredag och då SKA jag på dans! (Och skriva/läsa blogg!) Det var ju flera veckor sedan jag dansade sist, och jag vill verkligen prioritera sådant som JAG tycker är kul.
Sist jag talade med U i telefon så skulle han också åka på dans på fredag. Men han sa att det var enbart för att det var så länge sedan och att det inte fanns dans någon annanstans som han visste om osv osv...(dvs inte för att JAG kommer att vara där...;-)
Ja ja ja det blir nog bra med det! Jag släpper taget om det hela så kommer min Högre Kraft att lösa ALLT!
ps) Sist jag talade med tonårssonen så berättade han att Mr Stoneface också var inne o läste på min blogg. Kul! Om du läser det här, så kan du väl lämna en kommentar i alla fall va? ds)
MEGAKRAMAR PÅ ER ALLA!
Men jag kommer att sakna min blogg. Bloggabstinens. Jag kommer också att sakna era bloggar. Jag har blivit så van att följa era liv, så det känns som om ni har blivit mina osynliga vänner (såna som jag hade när jag var liten).
Men men...Jag kommer tillbaka på fredag och då SKA jag på dans! (Och skriva/läsa blogg!) Det var ju flera veckor sedan jag dansade sist, och jag vill verkligen prioritera sådant som JAG tycker är kul.
Sist jag talade med U i telefon så skulle han också åka på dans på fredag. Men han sa att det var enbart för att det var så länge sedan och att det inte fanns dans någon annanstans som han visste om osv osv...(dvs inte för att JAG kommer att vara där...;-)
Ja ja ja det blir nog bra med det! Jag släpper taget om det hela så kommer min Högre Kraft att lösa ALLT!
ps) Sist jag talade med tonårssonen så berättade han att Mr Stoneface också var inne o läste på min blogg. Kul! Om du läser det här, så kan du väl lämna en kommentar i alla fall va? ds)
MEGAKRAMAR PÅ ER ALLA!
Underbart Kvinnomöte!
Ja shit va AA:s kvinnomöten ger kraft! Igår kväll var det fullt in till sista stolen i våran lilla lokal. Varmt och inget syre alls, men SÅ mycket kärlek och styrka!
När jag var ett halvår nykter, så var jag med och startade den här kvinnogruppen. Då var vi ofta bara 4-5 personer där på mötena. I går var vi över 25 pers!!!
Den yngsta tjejen var bara 10 dagar gammal! Hennes mamma kom på sitt första möte efter förlossningen, så gissa om det blev bebisgos/bebisprat i pausen ;-) Det ska börjas i tid med mötesgåendet! Ha ha ha....
Kvällens tema var HOPP och FÖRTVIVLAN. Det som de flesta var överens om var att det var kvinnor i vår grupp, som har gått före i nykterheten och visat vägen, också är det som inger HOPP för nykomlingarna!
Vad det gäller förtvivlan så är den mer personlig, och vi bär alla våra egna maror/skapar våra egna små helveten.
Jag delade om att jag mår så BRA just nu! Det känns som om livet har ett störtskönt flöde just nu. Det är inte helt problemfritt naturligtvis, men inget som drabbar mitt mående så värst mycket.
Det känns som om mitt eget liv har lyfts fram, och mina relationer har sjunkit tillbaka, i betydelse. Känner mig inte alls lika besatt av vare sig Murre (eller U heller för den delen).
Jag kan mer och mer koncentrera mig på vad JAG tycker är kul att göra. Jag prioriterar också bättre. (Barnen först, sedan sponsier, sedan andra kvinnor som behöver mej, sist kommer män...;-)
Ja allt som allt en kanonkväll!
När jag var ett halvår nykter, så var jag med och startade den här kvinnogruppen. Då var vi ofta bara 4-5 personer där på mötena. I går var vi över 25 pers!!!
Den yngsta tjejen var bara 10 dagar gammal! Hennes mamma kom på sitt första möte efter förlossningen, så gissa om det blev bebisgos/bebisprat i pausen ;-) Det ska börjas i tid med mötesgåendet! Ha ha ha....
Kvällens tema var HOPP och FÖRTVIVLAN. Det som de flesta var överens om var att det var kvinnor i vår grupp, som har gått före i nykterheten och visat vägen, också är det som inger HOPP för nykomlingarna!
Vad det gäller förtvivlan så är den mer personlig, och vi bär alla våra egna maror/skapar våra egna små helveten.
Jag delade om att jag mår så BRA just nu! Det känns som om livet har ett störtskönt flöde just nu. Det är inte helt problemfritt naturligtvis, men inget som drabbar mitt mående så värst mycket.
Det känns som om mitt eget liv har lyfts fram, och mina relationer har sjunkit tillbaka, i betydelse. Känner mig inte alls lika besatt av vare sig Murre (eller U heller för den delen).
Jag kan mer och mer koncentrera mig på vad JAG tycker är kul att göra. Jag prioriterar också bättre. (Barnen först, sedan sponsier, sedan andra kvinnor som behöver mej, sist kommer män...;-)
Ja allt som allt en kanonkväll!