Shit vad jag älskar honom!
Ja rubriken ser ju exakt likadan ut som en blogg jag skrev för flera år sedan, så inuti mig verkar kanske inget ha förändrats? Eller?
Jag har ju inte varit tillsammans med U på 7 månader, sedan juli förra sommaren och det var dessutom jag som gjorde slut. Men jag KAN inte hjälpa det! Han äger en stor del av mitt hjärta fortfarande, så är det bara!
Inte för att jag skulle vilja bli tillsammans med honom igen heller för den delen. Anledningarna till varför jag gjorde slut finns ju fortfarande där liksom!
Men hoppet, det förbannade hoppet lever kvar i mig! Någonstans djupt inuti mig finns ett litet litet frö av hopp om att han en dag ska bli snäll, kärleksfull, omtänksam och ärlig mot mig...
Men igår fick jag det kastat i ansiktet IGEN, att inte är det på ett lååångt tag som det miraklet kommer att ske...
Vi var på dans....Det var sååå underbart att få dansa med honom igen. När vi dansar så sjunger änglarna i himlen. Jag blundar och låter mig föras av hans underbara kropp. Ingenting annat existerar än vi två, det är fullkomligt magiskt det som händer mellan oss, och jag kan för mitt liv inte förstå att inte han känner det!!! Till och med folk i vår närhet brukar lägga märke till oss när vi dansar, att det syns på håll att vi hör ihop.
Mitt i allt det underbara så kunde jag bara inte vara tyst utan jag utbrast "Guud vad jag älskar dig fortfarande"....
Han blev som förbytt på en gång. Han slöt sig som en mussla och blev arrogant och okänslig, som vanligt. Jag försökte få honom att prata men det var kört. Hans inimitetsproblematik gör att han bara låser sig. Till sist lämnade han mig på dansgolvet sa tack och gick.
Jag åkte hem. Jag grät halva vägen hem. Jag skrek åt Gud. Jag tycker det är hans fel alltihopa!
Jag har inte valt att älska en så omöjlig man!!! Vaför måste jag just älska honom för? Jag skulle ha valt en annan om jag hade fått vara med och bestämma!
Jag fattar inte vad Hans plan är med allt detta lidande? Hur lång tid ska det ta innan jag är FRI????
Jag har ju inte varit tillsammans med U på 7 månader, sedan juli förra sommaren och det var dessutom jag som gjorde slut. Men jag KAN inte hjälpa det! Han äger en stor del av mitt hjärta fortfarande, så är det bara!
Inte för att jag skulle vilja bli tillsammans med honom igen heller för den delen. Anledningarna till varför jag gjorde slut finns ju fortfarande där liksom!
Men hoppet, det förbannade hoppet lever kvar i mig! Någonstans djupt inuti mig finns ett litet litet frö av hopp om att han en dag ska bli snäll, kärleksfull, omtänksam och ärlig mot mig...
Men igår fick jag det kastat i ansiktet IGEN, att inte är det på ett lååångt tag som det miraklet kommer att ske...
Vi var på dans....Det var sååå underbart att få dansa med honom igen. När vi dansar så sjunger änglarna i himlen. Jag blundar och låter mig föras av hans underbara kropp. Ingenting annat existerar än vi två, det är fullkomligt magiskt det som händer mellan oss, och jag kan för mitt liv inte förstå att inte han känner det!!! Till och med folk i vår närhet brukar lägga märke till oss när vi dansar, att det syns på håll att vi hör ihop.
Mitt i allt det underbara så kunde jag bara inte vara tyst utan jag utbrast "Guud vad jag älskar dig fortfarande"....
Han blev som förbytt på en gång. Han slöt sig som en mussla och blev arrogant och okänslig, som vanligt. Jag försökte få honom att prata men det var kört. Hans inimitetsproblematik gör att han bara låser sig. Till sist lämnade han mig på dansgolvet sa tack och gick.
Jag åkte hem. Jag grät halva vägen hem. Jag skrek åt Gud. Jag tycker det är hans fel alltihopa!
Jag har inte valt att älska en så omöjlig man!!! Vaför måste jag just älska honom för? Jag skulle ha valt en annan om jag hade fått vara med och bestämma!
Jag fattar inte vad Hans plan är med allt detta lidande? Hur lång tid ska det ta innan jag är FRI????
Workshop #1 Metoden
Ja nu var det ett tag sedan jag skrev här. Nu har metoddelen på Addiktologutbildningen startat så nu är det 1,5 år kvar innan jag är färdig alkohol- och drogterapeut. Det börjar bli spännande nu. Nu har vi 12-stegat färdigt oss själva och nu börjar det mer och mer handla om vad det egentligen innebär att arbeta som terapeut. Det märks på litteraturen och kursupplägget också. Nästa workshop ska vi bli videoinspelade under vår examination...brrr..läskigt!
Den grupp som nu går vidare på metoden är så underbart balanserad. Alla känner varandra väl nu och vi fungerar mycket bra ihop. Vi är 12 stycken varav hälften kvinnor, hälften män. Ungefär hälften har egna missbruk bakom sig, resten är antingen vuxna barn eller anhöriga. Vi har kursare från Göteborg i söder till Boden i norr och 2 norrmän varav en homosexuell! En helt enkelt fantatiskt balanserad grupp!
Så hur ser mitt liv ut just nu då? Utåt sett har inte så mycket hänt sedan senast. Det är fortfarande slut mellan U och mig, men jag har känslor kvar för honom och hoppet är väl det sista som överger mig tydligen. Efter att i princip inte talat med honom alls under hösten så träffades vi av en slump på nyårsafton. Han betedde sig så underligt att jag till sist bad att få prata med honom i enrum. Jag sa då att jag skulle uppskatta om vi kunde bete oss som folk mot varandra, typ hälsa på varandra, dansa om vi sågs ute på dans osv. Vi erkände båda två att vi hade känslor kvar för varandra men ingen av oss var intresserad av att återupprätta någon relation i det här läget i alla fall. Jamenar ingenting hade ju förändrats med honom ännu i alla fall...
Men jag blev oerhört glad av att höra att han äntligen skulle börja i terapi (satte igång mitt hopp förstås!).
Vi har startat upp ännu en AA grupp under hösten. Det har behövts en grupp länge i den stad där jag arbetar. Många som arbetar där har problem och eftersom min arbetsplats nu äntligen har beslutat sig för att införa slumpvisa alkohol- och drogtester på arbetsplatsen, så tyckte vi att det låg rätt i tiden att även starta upp möten!
På grund av den utbildning jag läser så har jag fått den fina möjligheten att få bli kontaktperson mellan min arbetsplats och det provtagande företaget, EDTS (European Drug Testing Service). Det slumpvisa alkohol- och drogtestandet startar i morgon, så det är en riktigt fin timing i allt som händer just nu!
Jag går fortfarande i psykosyntesterapi och det känns så underbart! Där får jag ösa ur mig min smärta och längtan efter U. Hon orkar trösta och stötta och jag får också se på varför jag dras till män som behandlar mig illa.
Hemma i min familj är allt bra. Kontakten med barnen blir bara bättre ock bättre. Jag är mer närvarande och de kommer till mig på ett annat sätt än förr. Jag har till och med fått min mamma att börja i terapi!!!
Så de två människor (förrutom mina barn) som betyder mest för mig i livet, dvs mamma och U, har jag fått att börja i terapi. Inte för att resultatet gagnar MIG på något sätt (ännu i alla fall) men jag tror att universum kan bli en bättre plats om de två börjar må lite bättre!
Den grupp som nu går vidare på metoden är så underbart balanserad. Alla känner varandra väl nu och vi fungerar mycket bra ihop. Vi är 12 stycken varav hälften kvinnor, hälften män. Ungefär hälften har egna missbruk bakom sig, resten är antingen vuxna barn eller anhöriga. Vi har kursare från Göteborg i söder till Boden i norr och 2 norrmän varav en homosexuell! En helt enkelt fantatiskt balanserad grupp!
Så hur ser mitt liv ut just nu då? Utåt sett har inte så mycket hänt sedan senast. Det är fortfarande slut mellan U och mig, men jag har känslor kvar för honom och hoppet är väl det sista som överger mig tydligen. Efter att i princip inte talat med honom alls under hösten så träffades vi av en slump på nyårsafton. Han betedde sig så underligt att jag till sist bad att få prata med honom i enrum. Jag sa då att jag skulle uppskatta om vi kunde bete oss som folk mot varandra, typ hälsa på varandra, dansa om vi sågs ute på dans osv. Vi erkände båda två att vi hade känslor kvar för varandra men ingen av oss var intresserad av att återupprätta någon relation i det här läget i alla fall. Jamenar ingenting hade ju förändrats med honom ännu i alla fall...
Men jag blev oerhört glad av att höra att han äntligen skulle börja i terapi (satte igång mitt hopp förstås!).
Vi har startat upp ännu en AA grupp under hösten. Det har behövts en grupp länge i den stad där jag arbetar. Många som arbetar där har problem och eftersom min arbetsplats nu äntligen har beslutat sig för att införa slumpvisa alkohol- och drogtester på arbetsplatsen, så tyckte vi att det låg rätt i tiden att även starta upp möten!
På grund av den utbildning jag läser så har jag fått den fina möjligheten att få bli kontaktperson mellan min arbetsplats och det provtagande företaget, EDTS (European Drug Testing Service). Det slumpvisa alkohol- och drogtestandet startar i morgon, så det är en riktigt fin timing i allt som händer just nu!
Jag går fortfarande i psykosyntesterapi och det känns så underbart! Där får jag ösa ur mig min smärta och längtan efter U. Hon orkar trösta och stötta och jag får också se på varför jag dras till män som behandlar mig illa.
Hemma i min familj är allt bra. Kontakten med barnen blir bara bättre ock bättre. Jag är mer närvarande och de kommer till mig på ett annat sätt än förr. Jag har till och med fått min mamma att börja i terapi!!!
Så de två människor (förrutom mina barn) som betyder mest för mig i livet, dvs mamma och U, har jag fått att börja i terapi. Inte för att resultatet gagnar MIG på något sätt (ännu i alla fall) men jag tror att universum kan bli en bättre plats om de två börjar må lite bättre!