Viktigt telefonsamtal....
Jag har just suttit o pratat med U på telefon. Pratat. På riktigt. Om vad och hur jag känner. Att jag är less på våra ytliga samtal som konsekvent har undvikit alla samtalsämnen av värde what so ever den senaste veckan.
Först var han helt frågande. Tyckte inte alls att det hade varit något fel på våra samtal. Men efter en stund så kom det fram att han också hade tänkt på det. Men han var av den åsikten att han inte VILLE ta upp en del känsliga frågor på telefonen, utan hade medvetet undvikit dessa så vi kunde ta upp dem när vi ses i stället.
Det kändes bättre. Att få höra att även HAN hade känt av det.
Han hade en så fin liknelse. Att våra hemligheter blir som murar mellan oss. Och att jag inte ville försöka riva muren på min sida om jag inte åtminstone vagt kunde höra att även han försökte riva muren från sin sida. Så är det för mig! Och det kändes som han förstod det!
För jag förstår mer och mer att det egenltigen är JAG som är rädd för att binda mig. Jag som är rädd för äkta närhet. Trots att jag HELA TIDEN försökt få det till att det är HAN som är rädd! (Fast han är ju förstås också rädd...)
Så nu får vi se ikväll vad som händer. Vi ska "prata ut" om vad det är för förhållande vi vill ha. Hur vi vill att framtiden ska se ut. Men vet jag vad JAG vill ha då??????
Suck....
Först var han helt frågande. Tyckte inte alls att det hade varit något fel på våra samtal. Men efter en stund så kom det fram att han också hade tänkt på det. Men han var av den åsikten att han inte VILLE ta upp en del känsliga frågor på telefonen, utan hade medvetet undvikit dessa så vi kunde ta upp dem när vi ses i stället.
Det kändes bättre. Att få höra att även HAN hade känt av det.
Han hade en så fin liknelse. Att våra hemligheter blir som murar mellan oss. Och att jag inte ville försöka riva muren på min sida om jag inte åtminstone vagt kunde höra att även han försökte riva muren från sin sida. Så är det för mig! Och det kändes som han förstod det!
För jag förstår mer och mer att det egenltigen är JAG som är rädd för att binda mig. Jag som är rädd för äkta närhet. Trots att jag HELA TIDEN försökt få det till att det är HAN som är rädd! (Fast han är ju förstås också rädd...)
Så nu får vi se ikväll vad som händer. Vi ska "prata ut" om vad det är för förhållande vi vill ha. Hur vi vill att framtiden ska se ut. Men vet jag vad JAG vill ha då??????
Suck....
The world is my mirror...
Usch vad jag har tänkt mycket på vad som är MINA tankar och rädslor och vad jag projicerar på U, och anser är HANS tankar och rädslor.
Jag börjar nämligen misstänka att det egentligen är JAG som är rädd för att binda mig och flytta ihop. Men att jag hela tiden har anklagat U för att det är HAN som inte vågar, drar sig undan, hans rädsla för närhet osv...
Mitt ego vill ju gärna att det är han som är PÅ. Alltså att HAN vill ha mera, vill träffas mera, tjatar om att flytta ihop osv osv...
Men OM han hade gjort det, så hade jag (jag vet av erfarenhet...) dragit mig ur ganska snabbt. Jag blir livrädd för män som kväver mig (Murre var ju ett tydligt exempel).
Så det betyder att U:s och min relation har hållt så här länge just tack vare att jag får vara "fri". Att han INTE kväver mig och vill flytta ihop o ha mera av mig.
Så nu blir jag rädd. VAD händer om jag inser och förstår att U verkligen är seriös och VILL ha mer än detta dejtande som vi just nu har?
Kommer jag bli rädd o dra mig ur då?
Ja just nu är det många sådana här tankar som snurrar runt i min skalle. Jag både vill och inte vill. Jag är livrädd o samtidigt euforisk över tanken att få vakna vid U:s sida varje morgon.
Så vad gör jag?
Jag ska släppa det och ha tillit till livet. Min Högre Kraft får ordna allt till det bästa!
TACK!
Jag börjar nämligen misstänka att det egentligen är JAG som är rädd för att binda mig och flytta ihop. Men att jag hela tiden har anklagat U för att det är HAN som inte vågar, drar sig undan, hans rädsla för närhet osv...
Mitt ego vill ju gärna att det är han som är PÅ. Alltså att HAN vill ha mera, vill träffas mera, tjatar om att flytta ihop osv osv...
Men OM han hade gjort det, så hade jag (jag vet av erfarenhet...) dragit mig ur ganska snabbt. Jag blir livrädd för män som kväver mig (Murre var ju ett tydligt exempel).
Så det betyder att U:s och min relation har hållt så här länge just tack vare att jag får vara "fri". Att han INTE kväver mig och vill flytta ihop o ha mera av mig.
Så nu blir jag rädd. VAD händer om jag inser och förstår att U verkligen är seriös och VILL ha mer än detta dejtande som vi just nu har?
Kommer jag bli rädd o dra mig ur då?
Ja just nu är det många sådana här tankar som snurrar runt i min skalle. Jag både vill och inte vill. Jag är livrädd o samtidigt euforisk över tanken att få vakna vid U:s sida varje morgon.
Så vad gör jag?
Jag ska släppa det och ha tillit till livet. Min Högre Kraft får ordna allt till det bästa!
TACK!
Min ekonomi....IGEN!
Ja det är ju räkningsdags nu igen. Och jag har ju verkligen försökt under denna månad att dels leva extremt billigt, och dels inte grubbla för mycket över de saker i min ekonomi som jag för tillfället inte kan göra någonting åt.
Jag tycker faktiskt inte att pengar är särskilt viktigt, men jag vill ändå känna att jag har så pass mycket så att jag och barnen kan göra lite roliga saker tillsammans utan att månadens ekonomiska ramar raseras direkt.
Men en liten tanke har börjat spira i min skalle. OM jag skulle hitta ett lite mindre och billigare hus att bo i så skulle mina räntekostnader kunna halveras eller t om nästan försvinna. Om jag hittar ett hälften så dyrt hus, så skulle det betyda mellan 2000-3000 kr mer i månaden att leva av!
När jag berättade detta för U, i kväll på telefon, så svarade han;
"Du VET vad det du säger GÖR inuti mej".
"Nej det tror jag inte att jag vet", svarade jag. "Och jag tänker inte gissa heller".
"Jag är trött på att gissa vad du tänker".
"Jag vill INTE höra i efterhand att jag har stressat på dig några beslut angående flytta ihop."
Jag är så less på att höra i efterhand att det har gått för fort mellan oss....Det är inte MITT problem att han inte kan säga nej!
Men jag MÅSTE börja fundera på vad jag ska göra för att själv lösa mina ekonomiska problem.
Om han känner sig stressad över att behöva besluta om att flytta ihop eller vad det nu är han menar , så kan jag inte ta någon hänsyn till det just nu. Det är HANS problem. Inte mitt...
Jag kan inte vänta på honom hur länge som helst. Jag måste fortsätta leva mitt liv och planera för att själv lösa MINA problem. Det känns tydligare och tydligare att han inte kommer att finnas där för mig. Jag kan inte räkna med det i alla fall....
Snabbt som ögat bytte han samtalsämne och blev så där ytlig igen.... Jag lyssnade ytterligare 5 minuter men sen sa jag att jag behövde gå och lägga mig. Han avslutar oftast samtalen med att säga "Jag älskar dej", men jag har svårt att säga det tillbaka. Jag tror att det beror på att när samtalet har varit så där ytligt så känns det nästan oärligt på något sätt att säga "Jag älskar dig".... Som om jag ljög för mig själv på nåt sätt.... Det är svårt att förklara.
Jag tycker faktiskt inte att pengar är särskilt viktigt, men jag vill ändå känna att jag har så pass mycket så att jag och barnen kan göra lite roliga saker tillsammans utan att månadens ekonomiska ramar raseras direkt.
Men en liten tanke har börjat spira i min skalle. OM jag skulle hitta ett lite mindre och billigare hus att bo i så skulle mina räntekostnader kunna halveras eller t om nästan försvinna. Om jag hittar ett hälften så dyrt hus, så skulle det betyda mellan 2000-3000 kr mer i månaden att leva av!
När jag berättade detta för U, i kväll på telefon, så svarade han;
"Du VET vad det du säger GÖR inuti mej".
"Nej det tror jag inte att jag vet", svarade jag. "Och jag tänker inte gissa heller".
"Jag är trött på att gissa vad du tänker".
"Jag vill INTE höra i efterhand att jag har stressat på dig några beslut angående flytta ihop."
Jag är så less på att höra i efterhand att det har gått för fort mellan oss....Det är inte MITT problem att han inte kan säga nej!
Men jag MÅSTE börja fundera på vad jag ska göra för att själv lösa mina ekonomiska problem.
Om han känner sig stressad över att behöva besluta om att flytta ihop eller vad det nu är han menar , så kan jag inte ta någon hänsyn till det just nu. Det är HANS problem. Inte mitt...
Jag kan inte vänta på honom hur länge som helst. Jag måste fortsätta leva mitt liv och planera för att själv lösa MINA problem. Det känns tydligare och tydligare att han inte kommer att finnas där för mig. Jag kan inte räkna med det i alla fall....
Snabbt som ögat bytte han samtalsämne och blev så där ytlig igen.... Jag lyssnade ytterligare 5 minuter men sen sa jag att jag behövde gå och lägga mig. Han avslutar oftast samtalen med att säga "Jag älskar dej", men jag har svårt att säga det tillbaka. Jag tror att det beror på att när samtalet har varit så där ytligt så känns det nästan oärligt på något sätt att säga "Jag älskar dig".... Som om jag ljög för mig själv på nåt sätt.... Det är svårt att förklara.
Fas 8 - Min behandlingstid
Jag kom till Malingsbo behandlingshem första veckan i september 2005. Min arbetsplats hade bokat in mig och skickat dit mig. Mr Stoneface skulle ta hand om allt därhemma under dessa veckor. Bara det kändes som en stort hot. Skulle JAG släppa allt till HONOM? Hur i hela världen skulle han kunna klara barnen och allt där hemma och sitt jobb utan mej??? Jag trodde att jag var oersättlig!
Mitt ute i skogen i södraste Dalarna låg Malingsbo. Inte ens en busshållplats fanns det. De hade verkligen sett till att vi inte skulle kunna ta oss därifrån, tänkte jag när jag anlände...
Det var 8 personer där när jag kom, och alla satt i ring i ett samlingrum. Jag fick som vanligt den där bekanta utanför-känslan när jag klev in. Alla som var där kände säkert varandra redan, var min uppfattning.
Jag gick runt som i en dimma de första dagarna. Jag minns inte att jag var rädd. Jag var mera som en robot. Inte i kontakt med mig själv och mina känslor.
Men bara efter ett par dagar så sjönk hela bilden in i min hjärna av vad jag egentligen hade gjort och varför jag var där. En fruktansvärd ångest grep tag i mig. VAD HADE JAG GJORT AV MITT LIV???
Då var det skönt att vara på Malingsbo. Jag behövde inte vara ensam med min ångest och min sorg. Jag grät fruktansvärt mycket under de första dagarna. Då var det en tröst att få veta att alkoholism faktiskt är en sjukdom. Jag kunde inte klara detta ensam. Med kunskap, stöd och hjälp av andra människor så kunde jag gradvis lära mig att leva med denna livslånga allergi mot alkohol.
Det blev till sist ett väl sammansvetsat gäng där på Malingsbo. Vår sorg och våra smärtor svetsade oss samman. Varje kväll åkte vi till ett AA-möte någonstans i regionen med vår minibuss, som raskt döptes om till Antabussen. Oftast fick jag köra eftersom jag var en av de få lyckligt lottade som hade körkortet kvar. Vi var på möten i Smedjebacken, Fagersta, Avesta, Kopparberg, Skinnskatteberg, Rockstaholm, Örebro och Västerås. En stadig grund av mötesgående började byggas upp och jag har Malingsbo att tacka för detta!
Varje söndag var det besöksdag. Mr Stoneface kom med barnen och vistades hela dagen med mig där i Malingsbo. Vi gick promenader och lekte mycket utomhus. Jag minns att det var en mycket varm och solig september det året. På söndageftermiddagarna var det öppet möte så att allas anhöriga kunde få vara med och efter det var det dags för alla besökare att åka hem.
Oftast kunde jag hålla masken tills dess att jag hade vinkat av dem. Men redan på väg upp mot boningshuset kom tårarna. Sedan grät jag mig igenom hela söndag kväll och måndagen med. Under tisdagen började jag hämta mig och onsdagen var nästan normal igen. Det var tuffa besök som upprepades varje söndag!
Eftersom jag hade förlorat hela min värlsdbild då jag till sist inså att jag var alkoholist, så var min själ som ett oskrivet blad. ALLT jag hade trott för sant och riktigt i mitt liv hade visat sig vara lögn och illusioner. Jag hade ingenting att gå på längre. Detta gjorde att jag var väldigt öppen för en ny, bättre lösning, och det fick jag på Malingsbo.
I deras trygga vård fick jag lära mig om äkta personlig utveckling. Jag fick lära mig AA:s historia och vad det innebar att arbeta i de 12 stegen. Jag fick också lära mig att ha ett öppet sinnelag och att aldrig förkasta någonting utan att prova först.
Jag tänkte för mig själv att, om denna AA:s lösning har fungerat så länge och för så många människor runt om i världen så kan det nog fungera också för mig. Jag var redan från början inställd på att göra mitt allra bästa försök. Vad hade jag att förlora? Jag hade inget annat val.
Men fortfarande var jag så sjuk. Det märker jag då jag tänker tillbaka på Malingsbo-tiden. Varje morgon var jag uppe en timme före de andra. Jag drog på mig träningskläderna och sprang en mil varje morgon före frukost!!!
Mitt ute i skogen i södraste Dalarna låg Malingsbo. Inte ens en busshållplats fanns det. De hade verkligen sett till att vi inte skulle kunna ta oss därifrån, tänkte jag när jag anlände...
Det var 8 personer där när jag kom, och alla satt i ring i ett samlingrum. Jag fick som vanligt den där bekanta utanför-känslan när jag klev in. Alla som var där kände säkert varandra redan, var min uppfattning.
Jag gick runt som i en dimma de första dagarna. Jag minns inte att jag var rädd. Jag var mera som en robot. Inte i kontakt med mig själv och mina känslor.
Men bara efter ett par dagar så sjönk hela bilden in i min hjärna av vad jag egentligen hade gjort och varför jag var där. En fruktansvärd ångest grep tag i mig. VAD HADE JAG GJORT AV MITT LIV???
Då var det skönt att vara på Malingsbo. Jag behövde inte vara ensam med min ångest och min sorg. Jag grät fruktansvärt mycket under de första dagarna. Då var det en tröst att få veta att alkoholism faktiskt är en sjukdom. Jag kunde inte klara detta ensam. Med kunskap, stöd och hjälp av andra människor så kunde jag gradvis lära mig att leva med denna livslånga allergi mot alkohol.
Det blev till sist ett väl sammansvetsat gäng där på Malingsbo. Vår sorg och våra smärtor svetsade oss samman. Varje kväll åkte vi till ett AA-möte någonstans i regionen med vår minibuss, som raskt döptes om till Antabussen. Oftast fick jag köra eftersom jag var en av de få lyckligt lottade som hade körkortet kvar. Vi var på möten i Smedjebacken, Fagersta, Avesta, Kopparberg, Skinnskatteberg, Rockstaholm, Örebro och Västerås. En stadig grund av mötesgående började byggas upp och jag har Malingsbo att tacka för detta!
Varje söndag var det besöksdag. Mr Stoneface kom med barnen och vistades hela dagen med mig där i Malingsbo. Vi gick promenader och lekte mycket utomhus. Jag minns att det var en mycket varm och solig september det året. På söndageftermiddagarna var det öppet möte så att allas anhöriga kunde få vara med och efter det var det dags för alla besökare att åka hem.
Oftast kunde jag hålla masken tills dess att jag hade vinkat av dem. Men redan på väg upp mot boningshuset kom tårarna. Sedan grät jag mig igenom hela söndag kväll och måndagen med. Under tisdagen började jag hämta mig och onsdagen var nästan normal igen. Det var tuffa besök som upprepades varje söndag!
Eftersom jag hade förlorat hela min värlsdbild då jag till sist inså att jag var alkoholist, så var min själ som ett oskrivet blad. ALLT jag hade trott för sant och riktigt i mitt liv hade visat sig vara lögn och illusioner. Jag hade ingenting att gå på längre. Detta gjorde att jag var väldigt öppen för en ny, bättre lösning, och det fick jag på Malingsbo.
I deras trygga vård fick jag lära mig om äkta personlig utveckling. Jag fick lära mig AA:s historia och vad det innebar att arbeta i de 12 stegen. Jag fick också lära mig att ha ett öppet sinnelag och att aldrig förkasta någonting utan att prova först.
Jag tänkte för mig själv att, om denna AA:s lösning har fungerat så länge och för så många människor runt om i världen så kan det nog fungera också för mig. Jag var redan från början inställd på att göra mitt allra bästa försök. Vad hade jag att förlora? Jag hade inget annat val.
Men fortfarande var jag så sjuk. Det märker jag då jag tänker tillbaka på Malingsbo-tiden. Varje morgon var jag uppe en timme före de andra. Jag drog på mig träningskläderna och sprang en mil varje morgon före frukost!!!
Mr Stoneface versus U.....
Jag fick en förfrågan om skillnader och likheter mellan Mr Stoneface och U. Och det drog igång min hjärna förstås! Jag har ju jämfört U och Murre förr i denna blogg, (så länge jag nu dejtade Murre) men aldrig tänkt så långt tillbaka som på Mr Stoneface....
Mr Stoneface kan inte alls uttrycka känslor. Inte under de 15 år som vi levde ihop i alla fall. De enda gångerna som han sa att han älskade mig var som svar, då jag hade sagt det precis innan, eller om jag rakt ut frågade honom.
U kan mycket väl prata om känslor, det VET jag. Men U är rädd. Rädd för det mesta så han undviker helst jobbiga samtalsämnen om inte JAG tar upp dem... (en likhet dem emellan alltså hmmmm).
Mr Stoneface är mycket stabil och praktisk, men har ingen egen initiativförmåga. Han gör som jag säger och ifrågasätter aldrig mina beslut.
U ifrågasätter ALLT. Jämt. Särskilt saker i MITT liv. Men han får liksom ingenting gjort i sitt eget liv. Får inte ändan ut vagnen till nånting i sitt hus. Men hjälper gärna till i mitt.
Mr Stoneface har inga egna intressen. Allt han gör idag har sin grund i att jag en gång i tiden har introducerat honom för det. Marathonlöpningen, skidåkandet, orienteringen, resandet osv... Och det hänger han alltjämt kvar i.
U har egna intressen. Tai Chi´n, segelflygning t ex. Men vi har också mycket gemensamma intressen som dans och motorcyklar. Men jag känner inte att vi MÅSTE göra allt tillsammans. Tvärtom är det okej att ha egna intressen som den andra inte har och det är befriande tycker jag.
Den största likheten dem emellan är att de båda är intresserade av att samla pengar på hög. För säkerhets skull liksom. De är båda två ganska bekväma och undviker jobbiga samtalsämnen om de bara kan. De vill ogärna fatta kritiska beslut någon av dem, utan förhalar in i det längsta och vill att någon annan ska fatta beslutet. Eller väntar på att omvärlden ska styra beslutet.
De största skillnaderna är nog på det fysiska planet. Mr Stoneface har en mycket vacker kropp, men som han är totalt oförmögen att utnyttja tyvär. Han KAN inte ta i någon. Har t om svårt att trösta barnen när de gjort illa sig. När jag drack, kunde jag dra nytta av honom, men jag kunde inte förmå mig till det när jag blev nykter.
Mellan U och mig är det elektriskt. Det har det alltid varit. Han behöver bara ta i mig, så pirrar det i mig. Konstigt vilken skillnad det är. U är intresserad av sex och har stora behov av fysisk kontakt. Det är underbart. Har aldrig känt mig så uppskattad och eftertraktad fysiskt som nu. Jag känner mig rent av vacker ibland!
Nää nu kommer jag inte på någe mera....Gonatt!
Mr Stoneface kan inte alls uttrycka känslor. Inte under de 15 år som vi levde ihop i alla fall. De enda gångerna som han sa att han älskade mig var som svar, då jag hade sagt det precis innan, eller om jag rakt ut frågade honom.
U kan mycket väl prata om känslor, det VET jag. Men U är rädd. Rädd för det mesta så han undviker helst jobbiga samtalsämnen om inte JAG tar upp dem... (en likhet dem emellan alltså hmmmm).
Mr Stoneface är mycket stabil och praktisk, men har ingen egen initiativförmåga. Han gör som jag säger och ifrågasätter aldrig mina beslut.
U ifrågasätter ALLT. Jämt. Särskilt saker i MITT liv. Men han får liksom ingenting gjort i sitt eget liv. Får inte ändan ut vagnen till nånting i sitt hus. Men hjälper gärna till i mitt.
Mr Stoneface har inga egna intressen. Allt han gör idag har sin grund i att jag en gång i tiden har introducerat honom för det. Marathonlöpningen, skidåkandet, orienteringen, resandet osv... Och det hänger han alltjämt kvar i.
U har egna intressen. Tai Chi´n, segelflygning t ex. Men vi har också mycket gemensamma intressen som dans och motorcyklar. Men jag känner inte att vi MÅSTE göra allt tillsammans. Tvärtom är det okej att ha egna intressen som den andra inte har och det är befriande tycker jag.
Den största likheten dem emellan är att de båda är intresserade av att samla pengar på hög. För säkerhets skull liksom. De är båda två ganska bekväma och undviker jobbiga samtalsämnen om de bara kan. De vill ogärna fatta kritiska beslut någon av dem, utan förhalar in i det längsta och vill att någon annan ska fatta beslutet. Eller väntar på att omvärlden ska styra beslutet.
De största skillnaderna är nog på det fysiska planet. Mr Stoneface har en mycket vacker kropp, men som han är totalt oförmögen att utnyttja tyvär. Han KAN inte ta i någon. Har t om svårt att trösta barnen när de gjort illa sig. När jag drack, kunde jag dra nytta av honom, men jag kunde inte förmå mig till det när jag blev nykter.
Mellan U och mig är det elektriskt. Det har det alltid varit. Han behöver bara ta i mig, så pirrar det i mig. Konstigt vilken skillnad det är. U är intresserad av sex och har stora behov av fysisk kontakt. Det är underbart. Har aldrig känt mig så uppskattad och eftertraktad fysiskt som nu. Jag känner mig rent av vacker ibland!
Nää nu kommer jag inte på någe mera....Gonatt!
U som i KK.....?
Usch va trist att det har blivit så ytligt mellan U o mej. I princip alla våra telefonsamtal är så där ytliga just nu.
Vi pratar om vilken dans vi ska åka på. Vem som har sagt vad på jobbet. Vad vi har gjort under dagen, och vad vi ska göra sedan...
Ingenting om oss. Ingenting om framtiden. Ingenting om känslor som vi har / inte har för varandra. Idag var det bara "Puss och Hejdå" när vi la på.....
Och jag har heller ingen lust att ALLTID vara den som vill ha mer. Det känns som om jag har givit upp det. Om inte han vill ha mer än så här, så får det vara precis så här.
Men frågan är som vanligt hur länge det dröjer innan jag har ledsnat på att ha detta KK förhållande. Att bara träffas 1-2 gånger i veckan och ha sex. Och däremellan bara vara ytliga vänner...Näää det känns inte attraktivt alls....
Och som vanligt växer detta i min skalle. Och det är därför jag skriver av mig här på bloggen. För att det inte ska bli ett monster i mitt huvud...För just nu kanske det ska vara så här i mitt liv.
Inga krav, inga framtidsplaner. Bara kravlöst sex när andan faller på.... Låter ju inte så illa när jag tänker efter......
Vi pratar om vilken dans vi ska åka på. Vem som har sagt vad på jobbet. Vad vi har gjort under dagen, och vad vi ska göra sedan...
Ingenting om oss. Ingenting om framtiden. Ingenting om känslor som vi har / inte har för varandra. Idag var det bara "Puss och Hejdå" när vi la på.....
Och jag har heller ingen lust att ALLTID vara den som vill ha mer. Det känns som om jag har givit upp det. Om inte han vill ha mer än så här, så får det vara precis så här.
Men frågan är som vanligt hur länge det dröjer innan jag har ledsnat på att ha detta KK förhållande. Att bara träffas 1-2 gånger i veckan och ha sex. Och däremellan bara vara ytliga vänner...Näää det känns inte attraktivt alls....
Och som vanligt växer detta i min skalle. Och det är därför jag skriver av mig här på bloggen. För att det inte ska bli ett monster i mitt huvud...För just nu kanske det ska vara så här i mitt liv.
Inga krav, inga framtidsplaner. Bara kravlöst sex när andan faller på.... Låter ju inte så illa när jag tänker efter......
Interna processer?
Jag har funderat några dagar på det här med interna processer. Det var ju tänkt så att jag skulle börja föra en dagbok över mina egna interna processer för den här utbildningen i Addiktologi.
Men just nu är läget inuti mig själv ganska stabilt. I alla fall jämfört med vad det har varit den här sommaren ;-)
Men det jag arbetar med just nu är dels att vara lite mer kräsen i livet. Kräva bra med sömn, äta nyttigt (är delvis vegetarian numera), sätta gränser, lagom med motion och inte bara stå ut ,utan faktiskt kräva att mitt liv ska vara gott och lustfyllt!
Dels så vill jag bli mer kräsen även inuti. Sakta ner min tillvaro. Känna efter mera. Meditera och stanna upp då och då under dagen och bara vara "här och nu".
Det är bara när tillvaron går långsamt som jag har en chans att göra bra val i mitt liv. När det går för fort så går ju autopiloten igång och jag gör samma val som jag alltid har gjort. (Med samma resultat!)
Men om jag lever långsamt, så hinner jag tänka efter inför varje val. Jag hinner medvetandegöra vad som händer i mig inför olika situationer och därmed kan jag välja att agera på ett nytt, bättre sätt än förr.
Jag lyssnar mycket på Echart Tolles böcker på CD just nu. Han sa i morse i bilen att det är lätt att känna igen när Egot går igång. Då börjar min hjärna att jämföra och försvara sig.
Mitt ego jämför mig med er alla där ute. Hur ni ser ut, vad ni gör, hur ni gör det osv.. Det skapar ENBART ångest i mig att göra sådana jämförelser. Det vill jag försöka sluta upp med!
Det andra är att jag börjar försvara mig. Egot är rädd för anfall, alltså måste jag se till att alltid ha ryggen fri och försvara mig mot er. Skapar också mycket ångest i mig.
Jag ska tänka mer på att vara som ett barn eller ett vilt djur i skogen. De tänker aldrig på att jämföra med andra. De bara ÄR!
Barn och djur behöver heller inte försvara sitt agerande. De bara GÖR! De gör som de TROR blir bäst, och då behöver man ju inte försvara sitt handlande.
Ibland gör jag ju förstås fel, därför att jag helt enkelt inte har alla fakta som jag behöver. Men om jag har gjort så gott jag kan, så behöver jag ändå aldrig försvara mig.
Om någon behandlar mig orättvist eller beskyller mig för något ,så ska jag lyssna och försöka förstå varför den andra personen har sådana felaktiga förväntingar på mig. För uppenbarligen är det ju ett problem för den andra personen att inte kunna acceptera mig som jag är! Men det är inte MITT problem.
Jag vill bättre försöka förstå och lära mig om de tre domänerna. Min domän, Din domän och Guds domän. För jag vill kunna lära mig att hålla mig i min egen domän och förstå när jag klampar på inne på ERA domäner. Där har jag ingenting att göra!
Den enda jag kan förändra är MIG. Er andra kan jag bara lära mig att stå ut med eller välja att hitta nya vänner.
Ja detta är lite av det som jag just nu har igång i min skalle! TACK!
Men just nu är läget inuti mig själv ganska stabilt. I alla fall jämfört med vad det har varit den här sommaren ;-)
Men det jag arbetar med just nu är dels att vara lite mer kräsen i livet. Kräva bra med sömn, äta nyttigt (är delvis vegetarian numera), sätta gränser, lagom med motion och inte bara stå ut ,utan faktiskt kräva att mitt liv ska vara gott och lustfyllt!
Dels så vill jag bli mer kräsen även inuti. Sakta ner min tillvaro. Känna efter mera. Meditera och stanna upp då och då under dagen och bara vara "här och nu".
Det är bara när tillvaron går långsamt som jag har en chans att göra bra val i mitt liv. När det går för fort så går ju autopiloten igång och jag gör samma val som jag alltid har gjort. (Med samma resultat!)
Men om jag lever långsamt, så hinner jag tänka efter inför varje val. Jag hinner medvetandegöra vad som händer i mig inför olika situationer och därmed kan jag välja att agera på ett nytt, bättre sätt än förr.
Jag lyssnar mycket på Echart Tolles böcker på CD just nu. Han sa i morse i bilen att det är lätt att känna igen när Egot går igång. Då börjar min hjärna att jämföra och försvara sig.
Mitt ego jämför mig med er alla där ute. Hur ni ser ut, vad ni gör, hur ni gör det osv.. Det skapar ENBART ångest i mig att göra sådana jämförelser. Det vill jag försöka sluta upp med!
Det andra är att jag börjar försvara mig. Egot är rädd för anfall, alltså måste jag se till att alltid ha ryggen fri och försvara mig mot er. Skapar också mycket ångest i mig.
Jag ska tänka mer på att vara som ett barn eller ett vilt djur i skogen. De tänker aldrig på att jämföra med andra. De bara ÄR!
Barn och djur behöver heller inte försvara sitt agerande. De bara GÖR! De gör som de TROR blir bäst, och då behöver man ju inte försvara sitt handlande.
Ibland gör jag ju förstås fel, därför att jag helt enkelt inte har alla fakta som jag behöver. Men om jag har gjort så gott jag kan, så behöver jag ändå aldrig försvara mig.
Om någon behandlar mig orättvist eller beskyller mig för något ,så ska jag lyssna och försöka förstå varför den andra personen har sådana felaktiga förväntingar på mig. För uppenbarligen är det ju ett problem för den andra personen att inte kunna acceptera mig som jag är! Men det är inte MITT problem.
Jag vill bättre försöka förstå och lära mig om de tre domänerna. Min domän, Din domän och Guds domän. För jag vill kunna lära mig att hålla mig i min egen domän och förstå när jag klampar på inne på ERA domäner. Där har jag ingenting att göra!
Den enda jag kan förändra är MIG. Er andra kan jag bara lära mig att stå ut med eller välja att hitta nya vänner.
Ja detta är lite av det som jag just nu har igång i min skalle! TACK!
En helg i tillfrisknande!
Det känns som om jag har fått många andliga gåvor den här helgen. Jag har hört det sägas att antingen är man på väg mot sitt eget tillfrisknande eller så är man på väg bort ifrån sitt tillfrisknande. Det står liksom aldrig still!
Det är som en nedåtgående rulltrappa, den här sjukdomen alkoholism. Om jag inte aktivt gör bra saker för mitt tillfrisknande, så åker jag automatiskt nedåt, mot ett ev. återfall..... I alla fall på sikt.....
Men den här helgen har jag samlat pluspoäng tror jag. Det började i fredags då jag fikade med en sponsie. Sen gick vi på möte på kvällen och det var så mysigt. Jag älskar fredagskvällar på AA-möte!
Efter mötet träffade jag ytterligare en sponsie. Hon fick material för att kunna påbörja sitt 4:e steg. Vi stannade kvar en bra stund på parkeringen och pratade. Det känns så himla bra att få lämna detta budskap vidare! Vilken gåva det är!
Under lördagen kom en tredje sponsie och jag fick den nådegåvan att ta emot hennes 5:e steg! Det är en sådan fantastiskt upplevelse att få dela en annan människas livsresa. Det brukar beröra mig djupt, djupt att få vara delaktig i detta.
Därför hade jag planerat att gå på bio under lördagkvällen. Jag hade hört en recension på radio om en ny brittisk komedi som hade premiär i fredags, Trångt i Kistan, hette den. Jag tänkte att det skulle vara bra för mig att skingra mina tankar och få skratta lite efter det där 5:e steget liksom....
Men U ringde och sa att han ville komma över till mej på lördagskvällen. Jag sa att jag hade tänkt gå på bio. Då blev han lite tyst....Jag log för mig själv i telefonen. Och efter ett tyst ögonblicks tystnad (jag ville nog få honom att våndas lite...;-) så frågade jag om han ville följa med, och det ville han såklart! (Och filmen var rätt kul faktiskt!)
Vi fick skratta gott tillsammans där på biografen. Mysigt och kravlöst. Efteråt gick vi på en av vår stads populärare pubar. Vi satte oss lite störigt vid bardisken och beställde varsin läsk.
Jag kan LOVA att vi var de enda i denna lokal vid den tiden på lördagskvällen som drack läsk!! Men det var trevligt och gemytligt! Och tryggt att vara två! Det är så befriande att inte BEHÖVA dricka bara för att alla andra gör det.
Men fortfarande har jag den där känslan av att ingen av oss pratar om det som egentligen bränns.... Så vi svansar vidare som katter kring het gröt ett tag till....
U-lägesrapport
Jag har funderat en del på min relation till U. Fast jag egentligen VET att jag inte borde fundera så mycket över detta. Utan bara låta saker och ting vara, nu när det ändå är ganska bra mellan oss.
Men jag kan liksom inte låta bli! Så då tänkte jag att om jag vädrar mina tankar här i min blogg, så kanske jag kan släppa det hela sedan...
Jag har bara en känsla av att han aldrig kommer att vilja ha något mera mellan oss än bara sporadiska dejtar. Han är helt enkelt för rädd och bekväm för att någonsin kunna flytta ifrån sin lilla hemby. Och jag kan ju inte flytta eftersom barnen går i sin skola ett antal år till.
Så då tänker jag så här;
Hur länge kommer JAG att tycka det är roligt att dejta 1-2 gånger i veckan och aldrig få något mer seriöst förhållande?
Svar;
Det är faktiskt underbart just nu och med det faktum att vi bara dejtar. Jag kan leva mitt liv ifred, och planera som jag vill med barn och sponsier. Och ändå träffa U nästan när jag vill. Borde ju vara den ideala relationen just nu.
Ett större problem är i så fall att vi inte längre vågar TALA om detta. Om inte JAG tar upp jobbiga diskussioner, så gör han inte det heller.Och då blir det väldigt ytligt mellan oss har jag märkt. Vi går liksom katten kring het gröt o bara talar om saker som inte bränns.
Och DÅ vet jag inte om jag tycker det är särsilt roligt längre. Då blir vi liksom bara KK och DET kan jag leva utan......
Blev jag klokare av det hör nu då.....Näääää.....Men det känns lite bättre!
Men jag kan liksom inte låta bli! Så då tänkte jag att om jag vädrar mina tankar här i min blogg, så kanske jag kan släppa det hela sedan...
Jag har bara en känsla av att han aldrig kommer att vilja ha något mera mellan oss än bara sporadiska dejtar. Han är helt enkelt för rädd och bekväm för att någonsin kunna flytta ifrån sin lilla hemby. Och jag kan ju inte flytta eftersom barnen går i sin skola ett antal år till.
Så då tänker jag så här;
Hur länge kommer JAG att tycka det är roligt att dejta 1-2 gånger i veckan och aldrig få något mer seriöst förhållande?
Svar;
Det är faktiskt underbart just nu och med det faktum att vi bara dejtar. Jag kan leva mitt liv ifred, och planera som jag vill med barn och sponsier. Och ändå träffa U nästan när jag vill. Borde ju vara den ideala relationen just nu.
Ett större problem är i så fall att vi inte längre vågar TALA om detta. Om inte JAG tar upp jobbiga diskussioner, så gör han inte det heller.Och då blir det väldigt ytligt mellan oss har jag märkt. Vi går liksom katten kring het gröt o bara talar om saker som inte bränns.
Och DÅ vet jag inte om jag tycker det är särsilt roligt längre. Då blir vi liksom bara KK och DET kan jag leva utan......
Blev jag klokare av det hör nu då.....Näääää.....Men det känns lite bättre!
Examen i nykterhet....?
Jag kommer just ifrån mitt sista rehabmöte med företagshälsovården på jobbet. Det var sjuksyrran, min chef, Mr P, min alkoholterapeut och så lilla mej.
Jag är färdig nu. Med eftervården och alla blodprover o blås i alkoholmätare o sånt. Utexaminerad? Frisk nu va? Eller?
Ja friskskriven från deras sida i alla fall.
De var så gulliga mot mig. Jag har svårt att ta emot komplimanger. Men det var idel sådana i morse. Om hur bra jag har arbetat i stegen. Tagit mitt tillfrisknande på allvar. Hur jag har blivit en helt annorlunda, ny och bättre människa mot vad jag var förrut. Jag blev lite generad, men också stolt!
Det sista Mr P sa innan jag gick var; "Ja vem vet..snart kanske det är DU som håller i eftervården på det här företaget..."
Shit va läskigt att höra! Det är nog bara för att jag går den här Addiktologutbildningen nu, som han säger så. Jag tänker ta det som ett skämt så länge, för det är för läskigt att tänka på en sådan framtid just nu i alla fall...
Men det som kommer kännas mest sorgligt är att det är torsdag. Och ingen eftervård för mig. Jag kommer att sitta här på mitt kontor och veta att de andra just nu träffas därborta. Utan mej....
Och U sitter där på eftervården tillsammans med de andra....
Men när jag känner efter riktigt noga så känns det faktiskt ganska okej. Jag har nog vuxit ur den där gruppen av nynyktra, torrfulla, ibland griniga o lättirriterade men så charmiga grabbar!
Mr P sa att eftervården faktiskt till och med kan hindra min utveckling om jag stannar kvar där för länge.
Så dags att släppa taget nu då o bara kasta mig ut i den "friska" världen......Tjohoooooooooooooooooo!
Jag är färdig nu. Med eftervården och alla blodprover o blås i alkoholmätare o sånt. Utexaminerad? Frisk nu va? Eller?
Ja friskskriven från deras sida i alla fall.
De var så gulliga mot mig. Jag har svårt att ta emot komplimanger. Men det var idel sådana i morse. Om hur bra jag har arbetat i stegen. Tagit mitt tillfrisknande på allvar. Hur jag har blivit en helt annorlunda, ny och bättre människa mot vad jag var förrut. Jag blev lite generad, men också stolt!
Det sista Mr P sa innan jag gick var; "Ja vem vet..snart kanske det är DU som håller i eftervården på det här företaget..."
Shit va läskigt att höra! Det är nog bara för att jag går den här Addiktologutbildningen nu, som han säger så. Jag tänker ta det som ett skämt så länge, för det är för läskigt att tänka på en sådan framtid just nu i alla fall...
Men det som kommer kännas mest sorgligt är att det är torsdag. Och ingen eftervård för mig. Jag kommer att sitta här på mitt kontor och veta att de andra just nu träffas därborta. Utan mej....
Och U sitter där på eftervården tillsammans med de andra....
Men när jag känner efter riktigt noga så känns det faktiskt ganska okej. Jag har nog vuxit ur den där gruppen av nynyktra, torrfulla, ibland griniga o lättirriterade men så charmiga grabbar!
Mr P sa att eftervården faktiskt till och med kan hindra min utveckling om jag stannar kvar där för länge.
Så dags att släppa taget nu då o bara kasta mig ut i den "friska" världen......Tjohoooooooooooooooooo!
Regnbågskrigare!
Jag vill vara en regnbågskrigare! Det är något nytt som jag har lärt mig på kursen. Att bli en regnbågskrigare.
Det är att öppet visa sina sårbarheter. Att själv ÄGA dem. Då kan ingen annan trampa på dem, om jag redan äger dem och öppet håller fram dem.
Det är också att öppet visa sina rädslor och ÄGA dem. Sån vill jag bli!
Då ger jag också omedvetet människor i min omgivning tillåtelse att få visa SINA känslor.
Hum di dum...trallalaaa....
Det är att öppet visa sina sårbarheter. Att själv ÄGA dem. Då kan ingen annan trampa på dem, om jag redan äger dem och öppet håller fram dem.
Det är också att öppet visa sina rädslor och ÄGA dem. Sån vill jag bli!
Då ger jag också omedvetet människor i min omgivning tillåtelse att få visa SINA känslor.
Hum di dum...trallalaaa....
Processdagbok Workshop 1
Jag känner mig som överkörd av en bulldozer. Det är tisdag eftermiddag och jag har precis kommit hem från första workshopen i Addiktologiutbildningen.
Vi är 16 stycken förväntansfulla människor som har träffats för första gången i våra liv de här två dagarna. Ungefär hälften är män och ungefär hälften har en egen besatthetssjukdom med sig i bagaget. Den andra hälften är förstås kvinnor och antingen anhörig till någon med nämnda sjukdom eller har vuxit upp dysfunktionellt på något annat sätt.
Jag var den enda kvinnan med utagerad besatthetssjukdom. Så om man undantog mig, så var fördelningen den att männen var de som var tillfrisknande alkoholister och narkomaner, och kvinnorna var anhöriga, medberoende och/eller vuxna barn.
Så jag kan med andra ord skylla på detta faktum som orsak till att jag kände mig utanför gruppen. Eller så kan jag ta en annan approach och säga att jag själv ställde mig själv utanför gruppen för att på detta sätt undvika att komma någon nära och undvika risken att jag skulle kunna bli avvisad och /eller övergiven.
Som ni förstår pratade vi ganska mycket om grupper och gruppprocesser denna första gång. Och det är därför rubriken till denna blogg, samt den nya kategorin, ska heta Processdagbok.
Vi fick nämligen till uppgift att skriva en processdagbok under hela vår utbildning. Som en dagbok över de känslor och processer som jag råkar in i. Och eftersom jag ändå skriver min dagbok i denna blogg, så får detta bli min Processdagbok! "Gör det enkelt" säger de ju i AA!
Det var Helena Fjellström som höll i själva gruppprocesserna, gruppdynamikutbildningen, medan hennes man, Torbjörn höll i det mera "andliga" koncepten och indisk-influerade lärorna.
Det var inte alltid lätt att hänga med i svängarna. Men det är underbart att se människor som verkligen brinner för det de gör och tror på.
På måndagskvällen åkte vi iväg på möten. Hälften till AA i Vaxholm och hälften till AcoA inne i Stockholm. Många hade aldrig förut varit på ett AcoA möte (Adult Children Of Alcoholics), så de var väldigt uppskakade när de kom tillbaka.
Över huvud taget så greps jag av alla tårar och känslor som flera råkade in i redan denna första workshop. Jag kände mig lite kall och avstängd här med. Som om jag inte kunde släppa in ens detta.
Nåja nästa gång ses vi uppe på Korpberget 40 mil norrut för att gå vidare med utbildningen samt fira lucia. Det blir häftigt!
Tills dess ska vi ha läst Anonyma Alkoholisters "Stora Boken", "12 steg o 12 traditioner" samt "Jaget och Missbrukaren" av Craig Nekken. Vi ska skriva reflektioner kring det vi har läst i varje bok, samt fortsätta skriva i vår processdagbok.
Så summa sumarum är att jag trivs i gruppen och tycker att ALLT är intressant. Och jag har svårt att släppa någon i gruppen inpå livet och jag har i alla fall ännu inte gått in i någon egen process....
TACK!
Vi är 16 stycken förväntansfulla människor som har träffats för första gången i våra liv de här två dagarna. Ungefär hälften är män och ungefär hälften har en egen besatthetssjukdom med sig i bagaget. Den andra hälften är förstås kvinnor och antingen anhörig till någon med nämnda sjukdom eller har vuxit upp dysfunktionellt på något annat sätt.
Jag var den enda kvinnan med utagerad besatthetssjukdom. Så om man undantog mig, så var fördelningen den att männen var de som var tillfrisknande alkoholister och narkomaner, och kvinnorna var anhöriga, medberoende och/eller vuxna barn.
Så jag kan med andra ord skylla på detta faktum som orsak till att jag kände mig utanför gruppen. Eller så kan jag ta en annan approach och säga att jag själv ställde mig själv utanför gruppen för att på detta sätt undvika att komma någon nära och undvika risken att jag skulle kunna bli avvisad och /eller övergiven.
Som ni förstår pratade vi ganska mycket om grupper och gruppprocesser denna första gång. Och det är därför rubriken till denna blogg, samt den nya kategorin, ska heta Processdagbok.
Vi fick nämligen till uppgift att skriva en processdagbok under hela vår utbildning. Som en dagbok över de känslor och processer som jag råkar in i. Och eftersom jag ändå skriver min dagbok i denna blogg, så får detta bli min Processdagbok! "Gör det enkelt" säger de ju i AA!
Det var Helena Fjellström som höll i själva gruppprocesserna, gruppdynamikutbildningen, medan hennes man, Torbjörn höll i det mera "andliga" koncepten och indisk-influerade lärorna.
Det var inte alltid lätt att hänga med i svängarna. Men det är underbart att se människor som verkligen brinner för det de gör och tror på.
På måndagskvällen åkte vi iväg på möten. Hälften till AA i Vaxholm och hälften till AcoA inne i Stockholm. Många hade aldrig förut varit på ett AcoA möte (Adult Children Of Alcoholics), så de var väldigt uppskakade när de kom tillbaka.
Över huvud taget så greps jag av alla tårar och känslor som flera råkade in i redan denna första workshop. Jag kände mig lite kall och avstängd här med. Som om jag inte kunde släppa in ens detta.
Nåja nästa gång ses vi uppe på Korpberget 40 mil norrut för att gå vidare med utbildningen samt fira lucia. Det blir häftigt!
Tills dess ska vi ha läst Anonyma Alkoholisters "Stora Boken", "12 steg o 12 traditioner" samt "Jaget och Missbrukaren" av Craig Nekken. Vi ska skriva reflektioner kring det vi har läst i varje bok, samt fortsätta skriva i vår processdagbok.
Så summa sumarum är att jag trivs i gruppen och tycker att ALLT är intressant. Och jag har svårt att släppa någon i gruppen inpå livet och jag har i alla fall ännu inte gått in i någon egen process....
TACK!
Utbildningsstart!
Det är så spännande just nu i mitt liv. Just som jag stolt kan packa ner all körkortsteori och MC-böcker, så ska jag börja en ny kurs....
Jag är bara så glad över att jag klarade MC-teorin, så att jag nu kan fokusera helt på den här kursen. Jag åker nu halv tolv, och kommer hem på tisdag eftermiddag. Det är så spännande, och jag är så förväntansfull så det är inte klokt!
Det är kursen i Addiktologi som jag pratar om. En distanskurs i 12-stegs metodik på 3 terminer som mitt underbara företag sponsrar mig i. Jag ska jobba heltid parallellt, men det är bara 2 långhelger per termin och sedan grupparbeten och inlämningsuppgifter resten.
U är orolig. För att kursen ska ta all min tid. Men han har inte förstått att jag menar allvar med honom. Jag älskar honom faktiskt.
Vi hade ett allvarligt snack igår. Vi håller på att lägga golv hemma hos mig i mitt rum. Och igår efter lunch blev vi kvar i köket efter det att prinsessan åkt på kalas och tonårssonen dragit iväg.
Jag får fortfarande den där känslan ibland att U skulle kunna nöja sig med att vi bara ses en kväll/natt i veckan och vara nöjd med det i åratal. Allt han säger/gör tyder ju på det (i min hjärna i alla fall...).
Han tycker att saker o ting mellan oss har rullat på för fort (det får jag höra i efterhand, han har inte ens FÖRSÖKT att bromsa vårt umgänge...).
Han tycker att vi sågs för mycket förra helgen ( han sa inget DÅ...)
Men han SÄGER att han vill att vi ska bo ihop, men att han fortfarande är livrädd för ett sådant beslut.
Jag då?
Vad känner jag? Joo det har gått ganska fort, nu sedan vi blev tillsammans igen, det har det. Men å andra sidan så "kände" vi ju varandra redan sedan förrut så det är ju förklarligt. Dessutom vet jag ju vad som händer med mig / i mig, när jag har honom i närheten. Han är svår att stå emot liksom.... ;-)
Men jag VILL kunna prata om att flytta ihop! Jag är så TRÖTT på att tysta ner ämnet och bara förtiga det, precis som om det då skulle försvinna. Det gör det inte. Min längtan kommer att finnas kvar. Jag vill ha mer.
En liten del av mig säger "vad var det jag sa...."
Att jag redan visste att han inte kommer att vilja ha mer. Någonsin. Att jag bara har mörkat fakta för mig själv som jag vetat hela tiden. Bara för att hoppet är det sista som dör....
Men vi lyckades i alla fall avsluta diskussionen på ett bra sätt. (Det fungerar bättre än förr i alla fall.) Vi var överens om att prata om våra rädslor, önskningar, förväntningar med varandra. För att förhindra att vi bygger murar av tystnad mellan varandra....
Nä nu är det hopp i duschen!
Vi hörs igen på tisdag!
Jag är bara så glad över att jag klarade MC-teorin, så att jag nu kan fokusera helt på den här kursen. Jag åker nu halv tolv, och kommer hem på tisdag eftermiddag. Det är så spännande, och jag är så förväntansfull så det är inte klokt!
Det är kursen i Addiktologi som jag pratar om. En distanskurs i 12-stegs metodik på 3 terminer som mitt underbara företag sponsrar mig i. Jag ska jobba heltid parallellt, men det är bara 2 långhelger per termin och sedan grupparbeten och inlämningsuppgifter resten.
U är orolig. För att kursen ska ta all min tid. Men han har inte förstått att jag menar allvar med honom. Jag älskar honom faktiskt.
Vi hade ett allvarligt snack igår. Vi håller på att lägga golv hemma hos mig i mitt rum. Och igår efter lunch blev vi kvar i köket efter det att prinsessan åkt på kalas och tonårssonen dragit iväg.
Jag får fortfarande den där känslan ibland att U skulle kunna nöja sig med att vi bara ses en kväll/natt i veckan och vara nöjd med det i åratal. Allt han säger/gör tyder ju på det (i min hjärna i alla fall...).
Han tycker att saker o ting mellan oss har rullat på för fort (det får jag höra i efterhand, han har inte ens FÖRSÖKT att bromsa vårt umgänge...).
Han tycker att vi sågs för mycket förra helgen ( han sa inget DÅ...)
Men han SÄGER att han vill att vi ska bo ihop, men att han fortfarande är livrädd för ett sådant beslut.
Jag då?
Vad känner jag? Joo det har gått ganska fort, nu sedan vi blev tillsammans igen, det har det. Men å andra sidan så "kände" vi ju varandra redan sedan förrut så det är ju förklarligt. Dessutom vet jag ju vad som händer med mig / i mig, när jag har honom i närheten. Han är svår att stå emot liksom.... ;-)
Men jag VILL kunna prata om att flytta ihop! Jag är så TRÖTT på att tysta ner ämnet och bara förtiga det, precis som om det då skulle försvinna. Det gör det inte. Min längtan kommer att finnas kvar. Jag vill ha mer.
En liten del av mig säger "vad var det jag sa...."
Att jag redan visste att han inte kommer att vilja ha mer. Någonsin. Att jag bara har mörkat fakta för mig själv som jag vetat hela tiden. Bara för att hoppet är det sista som dör....
Men vi lyckades i alla fall avsluta diskussionen på ett bra sätt. (Det fungerar bättre än förr i alla fall.) Vi var överens om att prata om våra rädslor, önskningar, förväntningar med varandra. För att förhindra att vi bygger murar av tystnad mellan varandra....
Nä nu är det hopp i duschen!
Vi hörs igen på tisdag!
JIPPEEE JAG KLARADE DET!!!
Guu så underbart! Nu är det äntligen fixat! Teoriprovet för MC! Nu är drömmen så nära, så nära..... Kanske, kanske att jag kan köra motorcykel till AA:s Gotlandskonvent nästa år...En dröm som jag har haft så länge!
Här under är en av mina drömhojar. Honda Shadow. Snygg va?
Här under är en av mina drömhojar. Honda Shadow. Snygg va?
Hum di dum dum.....La la laaaa
Jaadå...fortsatt KANON-mående! Det var så länge sedan jag har mått så här bra flera dagar, nästan veckor, i sträck!
Jag kan sitta och bara titta ut genom fönstret på hur kanadagässen lever runt i dammen utanför. Solen skiner och vinden rufsar runt de gula löven runt runt över gräsmattan. Så VACKERT!
U ringde nyss. Bland annat så beskrev han i detalj ALLT som han hade inbokat i helgen. Om detta hade varit i våras så hade det orsakat panik i mej. Jag hade nämligen bara hört:
"Ahaaa han VILL inte träffa mej i helgen!"
Idag känns det bara SÅ bra i min mage. Att han har ett EGET liv. Egna intressen. Jag VET att han älskar mej. Om jag bara släpper honom helt fri, lämnar över honom till min Högre Kraft, så kommer allt gott till mig också!
Dessutom blir jag stolt över honom!. Över att han ska ut med ett gäng grabbar och åka MC i Dalarna på lördagen (hoppas att de får sånt här fint väder!). Och på söndagen kommer en Tai Chi mästare och hälsar på (han är med i en Tai Chi förening kan man säga). Intressant man va?
Jag VET nu hur jobbigt det var med Murre, som INTE hade ett eget liv, utan bara satt o väntade på att JAG skulle ringa. Murre projicerade dessutom sitt eget dåliga mående på att det var MITT fel som prioriterade fel i mitt liv ( och inte valde att träffa honom framför mina sponsier t ex).
Själv så blir det MC-teori prov i morgon bitti (JAAAA jag är skitnervös!), lägga golv i mitt rum på lördagen och sedan börjar min Addiktologutbildning på söndagen! Spännande tider!
Jag kan sitta och bara titta ut genom fönstret på hur kanadagässen lever runt i dammen utanför. Solen skiner och vinden rufsar runt de gula löven runt runt över gräsmattan. Så VACKERT!
U ringde nyss. Bland annat så beskrev han i detalj ALLT som han hade inbokat i helgen. Om detta hade varit i våras så hade det orsakat panik i mej. Jag hade nämligen bara hört:
"Ahaaa han VILL inte träffa mej i helgen!"
Idag känns det bara SÅ bra i min mage. Att han har ett EGET liv. Egna intressen. Jag VET att han älskar mej. Om jag bara släpper honom helt fri, lämnar över honom till min Högre Kraft, så kommer allt gott till mig också!
Dessutom blir jag stolt över honom!. Över att han ska ut med ett gäng grabbar och åka MC i Dalarna på lördagen (hoppas att de får sånt här fint väder!). Och på söndagen kommer en Tai Chi mästare och hälsar på (han är med i en Tai Chi förening kan man säga). Intressant man va?
Jag VET nu hur jobbigt det var med Murre, som INTE hade ett eget liv, utan bara satt o väntade på att JAG skulle ringa. Murre projicerade dessutom sitt eget dåliga mående på att det var MITT fel som prioriterade fel i mitt liv ( och inte valde att träffa honom framför mina sponsier t ex).
Själv så blir det MC-teori prov i morgon bitti (JAAAA jag är skitnervös!), lägga golv i mitt rum på lördagen och sedan börjar min Addiktologutbildning på söndagen! Spännande tider!
Mammografi...hmmm
Joodå jag överlevde mammografin!
Det var en mycket myndig och gedigen kvinna där som förklarade alltihopa. Sen grabbade hon bara tag i ett bröst. Fatta!!
Hon bara tog tag i ett av mina bröst, som om det var en arm eller vad som helst! Sjukt!
Sen drog och tryckte hon ihop alltihop som om det var en klump pizzadeg!
Och GISSA vad röntgenmaskinen hette? Jo det var en MAMMOMAT! Fatta! Ha ha ha ha....Mammomat!
Så nu är mina bröst fotade inuti också! 2 bilder på vardera! Jag var rätt stolt när jag gick ut därifrån. Tänk vad vi kvinnor får vara med om ;-)
Det var en mycket myndig och gedigen kvinna där som förklarade alltihopa. Sen grabbade hon bara tag i ett bröst. Fatta!!
Hon bara tog tag i ett av mina bröst, som om det var en arm eller vad som helst! Sjukt!
Sen drog och tryckte hon ihop alltihop som om det var en klump pizzadeg!
Och GISSA vad röntgenmaskinen hette? Jo det var en MAMMOMAT! Fatta! Ha ha ha ha....Mammomat!
Så nu är mina bröst fotade inuti också! 2 bilder på vardera! Jag var rätt stolt när jag gick ut därifrån. Tänk vad vi kvinnor får vara med om ;-)
Bråttom bråttom bråttom....
Men jag hinner nog skriva några rader här i alla fall.....
Jag är nervös.... Ska på mammografi för första gången i mitt liv...(nackdelen med att fylla 40!!) Idag kl 16:00. Usch. Fick höra att de pressar ihop brösten mellan två plattor i en sk. helvetesmaskin ( uttryck från kvinnlig bekant...)..Aj aj aj...
Jag håller också på o läser MC teori så mycket jag bara hinner. Chefen är borta idag o imorgon så jag passar på. Skrivning på fredag. Visste ni att gränsen för tung MC går vid en slagvolym över 125 cm3 eller en motoreffekt som överstiger 11kW???
U ringer flera gånger om dan. Bara öser över mig kärlek. Jag vandrar lätt på rosa moln fast jag har så fullbokat...
Vi hörs! ps) Hur kan jag må så in i baljan BRA? Helt fucking unbelivable...... :-0)
La la la laaaa, Tjo faderittan hej svejs!!!
Jag är nervös.... Ska på mammografi för första gången i mitt liv...(nackdelen med att fylla 40!!) Idag kl 16:00. Usch. Fick höra att de pressar ihop brösten mellan två plattor i en sk. helvetesmaskin ( uttryck från kvinnlig bekant...)..Aj aj aj...
Jag håller också på o läser MC teori så mycket jag bara hinner. Chefen är borta idag o imorgon så jag passar på. Skrivning på fredag. Visste ni att gränsen för tung MC går vid en slagvolym över 125 cm3 eller en motoreffekt som överstiger 11kW???
U ringer flera gånger om dan. Bara öser över mig kärlek. Jag vandrar lätt på rosa moln fast jag har så fullbokat...
Vi hörs! ps) Hur kan jag må så in i baljan BRA? Helt fucking unbelivable...... :-0)
La la la laaaa, Tjo faderittan hej svejs!!!
Vilken helg!
Oj oj oj oj...vilken helg! Jo visst sov jag över hos U efter dansen. Och såklart att det inte blev sovet (kan man säga så?) så många timmar... Men oj vad jag känner mig lycklig och LEVANDE igen!
Lördagen gick faktiskt bra ändå. Trots att jag borde ha varit trött så påverkades jag inte särskilt mycket utav sömnbristen. Kanske var jag hög på andra uppvakningsfrämjande hormoner...?
Och det var fantastiskt att få träffa dessa sponsier. Jag träffade en kvinna på förmiddagen och en annan på eftermiddagen. Mest för att få en chans att lära känna dem, men också för att få en bild utav vad exakt i AA:s stegarbete som de behöver hjälp med.
Det som gör mig så ödmjuk och himla tacksam är att få denna inblick i en annan människas liv. Och vilka historier dessa kvinnor berättar!!! De skulle var och en kunna skriva helt fantastiska memoarer! Och de skulle bli bestsellers på alla listor, det är jag övertygad om!
Jag som alkoholist får en sådan underbar chans att spegla mitt liv i deras, att få dela med mig utav det stöd och den hjälp som JAG en gång fick utav MIN sponsor! == MYCKET TILLFRISKNANDE!
På lördag kväll kom U över till mitt hus. Vi tände eld i kakelugnen, bäddade ner oss i soffan och drack té i mitt i övrigt nedsläckta hus. Det var så mysigt! Och liksom lättsamt! Inte sådär smärtsamt som det ibland kunde vara i våras och vintras. Någonting har hänt i våran relation, det känns så tydligt!
Under söndagen fortsatte det att märkas. Vi tapetserade klart det sista i mitt rum, lagade lunch tillsammans och sedan förhörde han mig på MC teori. Jag blir alldeles varm o lycklig här och nu, när jag tänker på hur helgen har varit!
Han säger att han älskar mej. Det känns stort. Efter alla mina tårar av sorg o saknad. Han säger att han har älskat mej hela tiden. Även då han gjorde slut och inte hörde av sig på 67 dagar.
Det är så mycket jag inte förstår. Varför blev det som det blev? Och varför känns det så här bra nu?
Jag kommer nog kanske aldrig riktigt att förstå, och kanske är det inte meningen heller. Jag försöker vara "här och nu" och njuta av det som ÄR just NU.
Och just nu är det UNDERBART......
Lördagen gick faktiskt bra ändå. Trots att jag borde ha varit trött så påverkades jag inte särskilt mycket utav sömnbristen. Kanske var jag hög på andra uppvakningsfrämjande hormoner...?
Och det var fantastiskt att få träffa dessa sponsier. Jag träffade en kvinna på förmiddagen och en annan på eftermiddagen. Mest för att få en chans att lära känna dem, men också för att få en bild utav vad exakt i AA:s stegarbete som de behöver hjälp med.
Det som gör mig så ödmjuk och himla tacksam är att få denna inblick i en annan människas liv. Och vilka historier dessa kvinnor berättar!!! De skulle var och en kunna skriva helt fantastiska memoarer! Och de skulle bli bestsellers på alla listor, det är jag övertygad om!
Jag som alkoholist får en sådan underbar chans att spegla mitt liv i deras, att få dela med mig utav det stöd och den hjälp som JAG en gång fick utav MIN sponsor! == MYCKET TILLFRISKNANDE!
På lördag kväll kom U över till mitt hus. Vi tände eld i kakelugnen, bäddade ner oss i soffan och drack té i mitt i övrigt nedsläckta hus. Det var så mysigt! Och liksom lättsamt! Inte sådär smärtsamt som det ibland kunde vara i våras och vintras. Någonting har hänt i våran relation, det känns så tydligt!
Under söndagen fortsatte det att märkas. Vi tapetserade klart det sista i mitt rum, lagade lunch tillsammans och sedan förhörde han mig på MC teori. Jag blir alldeles varm o lycklig här och nu, när jag tänker på hur helgen har varit!
Han säger att han älskar mej. Det känns stort. Efter alla mina tårar av sorg o saknad. Han säger att han har älskat mej hela tiden. Även då han gjorde slut och inte hörde av sig på 67 dagar.
Det är så mycket jag inte förstår. Varför blev det som det blev? Och varför känns det så här bra nu?
Jag kommer nog kanske aldrig riktigt att förstå, och kanske är det inte meningen heller. Jag försöker vara "här och nu" och njuta av det som ÄR just NU.
Och just nu är det UNDERBART......
Skräckblandad förtjusning
Det är ett av mina och U:s favoritutryck. Skräckblandad förtjusning. Lite både och liksom. Att vara full av rädsla men med en villighet att våga prova ändå.
Vi myntade uttrycket för drygt ett år sedan. Vi träffades i juni 2006. Vi var båda rätt nynyktra och livrädda för allt. Allt som vi hade brukat göra under alkoholens mod, skulle vi vara tvugna att lära oss att göra helt nyktra och känslomässigt nakna.
Det svåra är just att träffa en partner utan en droppe av alkohol. Jag läste en artikel i en dagstidning om detta. Det var väldigt få som hade träffat sin partner helt utan att alkohol funnits med i bilden.
Och jag minns....Vi fikade hemma hos honom. En solig lördag i juni. Båda livrädda. Jag la min hand på hans arm. Inget mer. Men jag minns att mitt hjärta slog så jag trodde det skulle hoppa ur bröstet på mig.
Nu mera är det inte riktigt lika laddat när vi ses. Men ändå väldigt naket på något sätt. Det är svårt att gömma sina känslor utan alkohol. Man blir som ett litet barn. Allt syns och känns liksom.
U ringde igår och frågade om jag ville sova över igen. I kväll. Efter dansen. Det är ju så praktiskt att vi båda ska vara kl 10.00 i den andra staden på lördag morgon. Han ska på mansmöte och jag ska träffa sponsier.
Men bortom det praktiska vet vi nog båda vad det handlar om. Det där om skräckblandad förtjusning. Känna pulsen gå upp bara genom att få lägga handen på en annan människa. Det är ett rus, det går inte att förneka...
Och jag är alkoholist. Jag går igång på rus. Hur hälsosamt är detta? Egentligen?
Dessutom MÅSTE jag vara utvilad på lördag. Jag har bokat in hela dagen för sponsier och kvinnomöte. Det fixar inte jag om jag varit vaken hela natten i kärleksrus.
Faan jag vet intehur jag ska göra... Just nu lutar det åt att jag sover över, men deklarerar från början att jag vill/måste sova, inget annat!
Tips?
Vi myntade uttrycket för drygt ett år sedan. Vi träffades i juni 2006. Vi var båda rätt nynyktra och livrädda för allt. Allt som vi hade brukat göra under alkoholens mod, skulle vi vara tvugna att lära oss att göra helt nyktra och känslomässigt nakna.
Det svåra är just att träffa en partner utan en droppe av alkohol. Jag läste en artikel i en dagstidning om detta. Det var väldigt få som hade träffat sin partner helt utan att alkohol funnits med i bilden.
Och jag minns....Vi fikade hemma hos honom. En solig lördag i juni. Båda livrädda. Jag la min hand på hans arm. Inget mer. Men jag minns att mitt hjärta slog så jag trodde det skulle hoppa ur bröstet på mig.
Nu mera är det inte riktigt lika laddat när vi ses. Men ändå väldigt naket på något sätt. Det är svårt att gömma sina känslor utan alkohol. Man blir som ett litet barn. Allt syns och känns liksom.
U ringde igår och frågade om jag ville sova över igen. I kväll. Efter dansen. Det är ju så praktiskt att vi båda ska vara kl 10.00 i den andra staden på lördag morgon. Han ska på mansmöte och jag ska träffa sponsier.
Men bortom det praktiska vet vi nog båda vad det handlar om. Det där om skräckblandad förtjusning. Känna pulsen gå upp bara genom att få lägga handen på en annan människa. Det är ett rus, det går inte att förneka...
Och jag är alkoholist. Jag går igång på rus. Hur hälsosamt är detta? Egentligen?
Dessutom MÅSTE jag vara utvilad på lördag. Jag har bokat in hela dagen för sponsier och kvinnomöte. Det fixar inte jag om jag varit vaken hela natten i kärleksrus.
Faan jag vet intehur jag ska göra... Just nu lutar det åt att jag sover över, men deklarerar från början att jag vill/måste sova, inget annat!
Tips?
Trött men lycklig...
Jag sov över hos U i natt. Jaa jag håller med. Det ÄR snabba ryck just nu, men det var faktiskt väl genomtänkt. Tror jag.
Jag var ju som vanligt på möte i den där andra staden långt bort, igår kväll. Mysigt med kvinnofika före (3 av mina sponsier var med!!) och sedan var det möte klockan 19.00. Hann faktiskt med att prata med dem allihop (hoppas jag...som vanligt är jag rädd att inte hinna med alla som jag vill prata med!).
Mötet handlade om att vara anhörig till en alkoholist. Vi läste i Stora Boken först, sedan delade vi om det vi hade läst. Om hur texten berörde oss, om den gjorde det. Det var flera kvinnor som i många år hade fokuserat på sin mans alkoholproblem för att slippa se på sina egna. Inte förrän HAN hade slutat eller flyttat, kom det fram att de själva hade samma problem... Snacka om att det är lätt att gömma sig bakom någon annans problem....!
Som vanligt kan jag identifiera mig mer med alkoholisten i boken (trots att det är en man som beskrivs), och Mr Stoneface är då min medberoende "fru" ;-)
I alla fall så bor U mitt emellan den andra staden och där jag bor. Min arbetsplats ligger dessutom närmre där han bor. Så jag sparar ju en massa bensin och tid på att sova där ( min eviga jakt på pengar och tid...suck....).
Jag hade dribblat detta i huvudet i ett par dagar och jag var inte säker på att det var detta jag ville förrän igår. Då pratade U o jag i telefonen och jag lade fram mitt förslag.
Egentligen tycker jag att det är för tidigt i vår "nya" relation att sova över, men fördelarna övervägde. Men jag gjorde klart från början att jag enbart ville sova (och fika). Inget sex! Så vi var överens om det innan (trots att han sa att han visst VILLE ha mer, men accepterade att inte jag ville det ännu).
Så vi hade en MYCKET trevlig kväll när jag kom från mötet. Vi fikade och tittade på häftiga motorcyklar i broschyrer vid hans köksbord. Vi pratade inte så mycket om oss, men desto mer om våra gemensamma intressen, MC och dans.
Vi gick väl o la oss kring 11 eller nåt, och det var så UNDERBART att bara ligga o gosa tätt intill varandra. HERRE JÖSSES vad jag har saknat detta!!!
På morgonen sa han att han hade suttit uppe en stund på natten o tittat på mej när jag sov. Han e en sån underbar person, när han visar den sidan! Mitt hjärta svämmar över...
I bilen på väg till jobbet så pratade jag som vanligt högt med min Högre Kraft. Om hur viktigt det är att jag inte förlorar mig själv och mitt nya liv i vår "nya" relation. Jag ber mycket om tillit just nu. Tillit till att han ska finnas kvar oavsett vad som händer i mitt liv. Tillit till att det kommer att hålla för oss.
Men jag är trött.....men LYCKLIG.....
Jag var ju som vanligt på möte i den där andra staden långt bort, igår kväll. Mysigt med kvinnofika före (3 av mina sponsier var med!!) och sedan var det möte klockan 19.00. Hann faktiskt med att prata med dem allihop (hoppas jag...som vanligt är jag rädd att inte hinna med alla som jag vill prata med!).
Mötet handlade om att vara anhörig till en alkoholist. Vi läste i Stora Boken först, sedan delade vi om det vi hade läst. Om hur texten berörde oss, om den gjorde det. Det var flera kvinnor som i många år hade fokuserat på sin mans alkoholproblem för att slippa se på sina egna. Inte förrän HAN hade slutat eller flyttat, kom det fram att de själva hade samma problem... Snacka om att det är lätt att gömma sig bakom någon annans problem....!
Som vanligt kan jag identifiera mig mer med alkoholisten i boken (trots att det är en man som beskrivs), och Mr Stoneface är då min medberoende "fru" ;-)
I alla fall så bor U mitt emellan den andra staden och där jag bor. Min arbetsplats ligger dessutom närmre där han bor. Så jag sparar ju en massa bensin och tid på att sova där ( min eviga jakt på pengar och tid...suck....).
Jag hade dribblat detta i huvudet i ett par dagar och jag var inte säker på att det var detta jag ville förrän igår. Då pratade U o jag i telefonen och jag lade fram mitt förslag.
Egentligen tycker jag att det är för tidigt i vår "nya" relation att sova över, men fördelarna övervägde. Men jag gjorde klart från början att jag enbart ville sova (och fika). Inget sex! Så vi var överens om det innan (trots att han sa att han visst VILLE ha mer, men accepterade att inte jag ville det ännu).
Så vi hade en MYCKET trevlig kväll när jag kom från mötet. Vi fikade och tittade på häftiga motorcyklar i broschyrer vid hans köksbord. Vi pratade inte så mycket om oss, men desto mer om våra gemensamma intressen, MC och dans.
Vi gick väl o la oss kring 11 eller nåt, och det var så UNDERBART att bara ligga o gosa tätt intill varandra. HERRE JÖSSES vad jag har saknat detta!!!
På morgonen sa han att han hade suttit uppe en stund på natten o tittat på mej när jag sov. Han e en sån underbar person, när han visar den sidan! Mitt hjärta svämmar över...
I bilen på väg till jobbet så pratade jag som vanligt högt med min Högre Kraft. Om hur viktigt det är att jag inte förlorar mig själv och mitt nya liv i vår "nya" relation. Jag ber mycket om tillit just nu. Tillit till att han ska finnas kvar oavsett vad som händer i mitt liv. Tillit till att det kommer att hålla för oss.
Men jag är trött.....men LYCKLIG.....
Tankar om tid...
Jag har funderat och funderat på det här med att min tid inte räcker till. Att jag så lätt blir stressad och helt slut om jag bokar in för mycket fasta tider i almanackan.
Är det bara en känsla jag har? En känsla av att inte räcka till, en rädsla för att tappa kontrollen?
Jamenar jag missar ju sällan något egentligen. Jag hinner ju med det jag ska.
På kvinnomötet igår blev jag stressad. En kvinna nämnde att nu på söndag kväll är det dels Sinnesrogudstjänst i min stad, dels ett nystartat möte som jag har varit med o startat upp. Det är också på söndag som buggkursen startar igen. Men jag får ju barnen vid 17.00 på söndag så jag kommer inte att kunna vara med på något av detta. Då får jag ångest.
Jag tror att det är en sorts tillitsbrist. Att jag inte får vara med, om jag inte ÄR MED överallt, hela tiden.... Att de kommer att glömma bort mej, om jag inte fysiskt är där liksom. JAG BLIR BORTGLÖMD!
Men jag tror att det är mer än så. När jag (de få gånger det händer) har full koll på exakt vad jag har bokat in i almanackan, så dör min LIVSLUST. Jag blir SÅ TRÖTT bara av att VETA allt jag har att göra.
Jag VILL INTE veta exakt hur min dag ska bli. För då tappar livet sin äventyrlighet och all spontanitet!
Det är bättre att ibland missa ett telefonsamtal eller ett möte, men få behålla min LIVSLUST!!!
Så vad jag behöver göra är att öva mig i att:
- Inte ha klocka med jämt
- Inte tänka på något annat än dagen IDAG, vara "här och nu"
- Inte alltid behöva VETA vad som händer
- Det är okej, även för mig, att missa/glömma saker. Jag är älskad ändå!
Är det bara en känsla jag har? En känsla av att inte räcka till, en rädsla för att tappa kontrollen?
Jamenar jag missar ju sällan något egentligen. Jag hinner ju med det jag ska.
På kvinnomötet igår blev jag stressad. En kvinna nämnde att nu på söndag kväll är det dels Sinnesrogudstjänst i min stad, dels ett nystartat möte som jag har varit med o startat upp. Det är också på söndag som buggkursen startar igen. Men jag får ju barnen vid 17.00 på söndag så jag kommer inte att kunna vara med på något av detta. Då får jag ångest.
Jag tror att det är en sorts tillitsbrist. Att jag inte får vara med, om jag inte ÄR MED överallt, hela tiden.... Att de kommer att glömma bort mej, om jag inte fysiskt är där liksom. JAG BLIR BORTGLÖMD!
Men jag tror att det är mer än så. När jag (de få gånger det händer) har full koll på exakt vad jag har bokat in i almanackan, så dör min LIVSLUST. Jag blir SÅ TRÖTT bara av att VETA allt jag har att göra.
Jag VILL INTE veta exakt hur min dag ska bli. För då tappar livet sin äventyrlighet och all spontanitet!
Det är bättre att ibland missa ett telefonsamtal eller ett möte, men få behålla min LIVSLUST!!!
Så vad jag behöver göra är att öva mig i att:
- Inte ha klocka med jämt
- Inte tänka på något annat än dagen IDAG, vara "här och nu"
- Inte alltid behöva VETA vad som händer
- Det är okej, även för mig, att missa/glömma saker. Jag är älskad ändå!
Stoppad av polisen!
I går kväll, på hemvägen från kvinnomötet, var det en poliskontroll. De vinkade in ALLA bilar! Det verkade vara en riktigt seriös kontroll, för de kollade ALLT!
Jag blir fortfarande så LYCKLIG när de kollar mej. Det är bara andra gången som jag får blåsa, sedan jag blev nykter men jag blir så STOLT när jag får göra det!
Så när polismannen kom fram till min bil, så hade jag förberett allt. Vevat ner rutan, körkortet i ena handen och min 2-års medalj i andra!
Jag var bara tvungen att få visa upp den! (larvigt va?)
"Jag kommer precis från ett AA-möte" sa jag till honom.
"Jag är nykter alkoholist och firade 2 års nykterhet i lördags" sa jag också och höll upp min fina, blanka medalj.
"Ja det är ju mer än vad jag kan säga om mej själv i alla fall" sa han lite sorgset då...Precis som om han själv hade alkoholproblem eller nåt. Ja inte vet jag!
Men blåsa fick jag, och de kollade hela bilen, alla lyktor o så. Sen frågade han om det var min bil (jag är rätt stolt över min röda lilla bmw). Jaa sa jag stolt!
Så kollade de registreringsnumret i polisregistret också. Men såklart att allt var okej!
"Ha en fortsatt trevlig kväll"; sa han när jag till sist fick åka. Tänk så trevliga poliserna är nuförtiden! Inte alls så otäcka som de var på den tiden när jag drack!
;-)
Jag blir fortfarande så LYCKLIG när de kollar mej. Det är bara andra gången som jag får blåsa, sedan jag blev nykter men jag blir så STOLT när jag får göra det!
Så när polismannen kom fram till min bil, så hade jag förberett allt. Vevat ner rutan, körkortet i ena handen och min 2-års medalj i andra!
Jag var bara tvungen att få visa upp den! (larvigt va?)
"Jag kommer precis från ett AA-möte" sa jag till honom.
"Jag är nykter alkoholist och firade 2 års nykterhet i lördags" sa jag också och höll upp min fina, blanka medalj.
"Ja det är ju mer än vad jag kan säga om mej själv i alla fall" sa han lite sorgset då...Precis som om han själv hade alkoholproblem eller nåt. Ja inte vet jag!
Men blåsa fick jag, och de kollade hela bilen, alla lyktor o så. Sen frågade han om det var min bil (jag är rätt stolt över min röda lilla bmw). Jaa sa jag stolt!
Så kollade de registreringsnumret i polisregistret också. Men såklart att allt var okej!
"Ha en fortsatt trevlig kväll"; sa han när jag till sist fick åka. Tänk så trevliga poliserna är nuförtiden! Inte alls så otäcka som de var på den tiden när jag drack!
;-)
Jag är så lycklig....
Det är måndag morgon och jag är LYCKLIG!
Jag går och känner på min 2-års medalj som jag har i jeansfickan. Den betyder SÅ mycket. Och att jag har fått den av U gör inte saken värre precis!
Söndagen blev också bra på alla sätt. Vi lunchade ihop när U kom. Tonårssonen, prinsessan, U och jag. Bara rester, inget speciellt, men ändå så VÄLDIGT speciellt! Så länge sedan vi satt och åt tillsammans vi fyra.....
Tapetseringen gick också bra, (när vi väl kom igång)... Jag hade/har haft ont i min navel ( ja skratta ni....). Så det måste ju undersökas först! Och eftersom U är lite av en kirurg ( där ligger du i lä Skärgårdsdoktorn...;-) så tog U fram pincett och alsolsprit och skulle kolla.
Det visade sig att jag hade VED I MIN NAVEL!!!
Det måste ha åkt in flis i naveln när jag staplade ved i förra veckan....Komiskt va!
Sedan gick tapetseringen som en dans! Emellanåt hann vi med en puss, eller en kram, sådär i förbifarten. Mysigt! Guuu va jag har saknat honom!
På kvällen hade jag ett mycket bra samtal med min sponsor. Jag sa som det kändes, att ett ev. förhållande med U måste få ta tid. Jag vill bygga min tillit över tid. Känna att jag kan lita på att U finns kvar också när tiden får gå...
Sedan pratade jag om min oro för min ekonomi och min tid som aldrig vill räcka till. Då svarade hon att det troligen bara är tillitsbrist. Vi alkoholister har ofta en grundläggande brist på tillit över att vi ska få det vi behöver! Vi tror liksom att det är vi själva som måste förse oss, roffa åt oss, för annars blir vi utan.
Jag måste öva på att ha tillit till att jag FAKTISKT kommer att få EXAKT det jag behöver. Både vad det gäller U, pengar och tid. Det ser min Högre Kraft till!
Så idag ska jag bara flyta med och njuta av livet! Allt gott kommer att komma till mig om jag bara har tillit och släpper taget! Åhhh VAD JAG ÄR LYCKLIG!
La la laaa ninnaa ninnaaa la la laaa
Jag går och känner på min 2-års medalj som jag har i jeansfickan. Den betyder SÅ mycket. Och att jag har fått den av U gör inte saken värre precis!
Söndagen blev också bra på alla sätt. Vi lunchade ihop när U kom. Tonårssonen, prinsessan, U och jag. Bara rester, inget speciellt, men ändå så VÄLDIGT speciellt! Så länge sedan vi satt och åt tillsammans vi fyra.....
Tapetseringen gick också bra, (när vi väl kom igång)... Jag hade/har haft ont i min navel ( ja skratta ni....). Så det måste ju undersökas först! Och eftersom U är lite av en kirurg ( där ligger du i lä Skärgårdsdoktorn...;-) så tog U fram pincett och alsolsprit och skulle kolla.
Det visade sig att jag hade VED I MIN NAVEL!!!
Det måste ha åkt in flis i naveln när jag staplade ved i förra veckan....Komiskt va!
Sedan gick tapetseringen som en dans! Emellanåt hann vi med en puss, eller en kram, sådär i förbifarten. Mysigt! Guuu va jag har saknat honom!
På kvällen hade jag ett mycket bra samtal med min sponsor. Jag sa som det kändes, att ett ev. förhållande med U måste få ta tid. Jag vill bygga min tillit över tid. Känna att jag kan lita på att U finns kvar också när tiden får gå...
Sedan pratade jag om min oro för min ekonomi och min tid som aldrig vill räcka till. Då svarade hon att det troligen bara är tillitsbrist. Vi alkoholister har ofta en grundläggande brist på tillit över att vi ska få det vi behöver! Vi tror liksom att det är vi själva som måste förse oss, roffa åt oss, för annars blir vi utan.
Jag måste öva på att ha tillit till att jag FAKTISKT kommer att få EXAKT det jag behöver. Både vad det gäller U, pengar och tid. Det ser min Högre Kraft till!
Så idag ska jag bara flyta med och njuta av livet! Allt gott kommer att komma till mig om jag bara har tillit och släpper taget! Åhhh VAD JAG ÄR LYCKLIG!
La la laaa ninnaa ninnaaa la la laaa
Mitt nya rum växer fram + Jag firar 2 år nykter!
Bit för bit, våd för våd växer mitt nya rum fram. Det är fantastiskt och underbart. Magiskt på något sätt...
Jag gick in dit det sista jag gjorde i går kväll och det första jag gjorde i morse. Bara för att titta. Beundra resultatet.
Men det är en hel del kvar. U kommer i dag också så att vi kan fortsätta.
Så hur har det gått då? U och jag i samma lokaler i så många timmar.... Det har gått bra. Mycket bra faktiskt. Han har varit så där Underbar, hela dagen!
När han kom igår så hade han med sig en 2-års medalj till mig! En medalj som han har låtit skickas runt på 2 olika möten för att laddas! (det är en ritual vi ha inom AA att skicka runt medaljer i gruppen så att var och en i rummet kan ladda medaljen med kraft). Jag blev så RÖRD! Jag kände hur tårarna välde fram. Va snällt av honom....
Sen fick jag AA örhängen i silver också. Han har verkligen ändrat sig, det vill jag lova! Det är INTE ofta som han har kommit med gåvor förr när vi var tillsammans.
Tapetseringen gick också bra! Vi är rätt effektiva när vi väl sätter igång. Det känns som om han står för noggrannheten och jag är bra på tempot. Så vi jobbar rätt bra ihop.
På kvällen, när morsan kom hem med barnen, hade jag gjort i ordning min 2-års tårta. Vi hade jättemysigt allihopa tillsammans (trots att morsan var med...;-).
Barnen hade verkligen saknat U. De virvlade runt honom som fjärilar runt en blomma och tiggde uppmärksamhet. U såg ut att trivas.
Vid Gud att jag hoppas att varken barnen eller jag blir svikna en gång till....
Jag gick in dit det sista jag gjorde i går kväll och det första jag gjorde i morse. Bara för att titta. Beundra resultatet.
Men det är en hel del kvar. U kommer i dag också så att vi kan fortsätta.
Så hur har det gått då? U och jag i samma lokaler i så många timmar.... Det har gått bra. Mycket bra faktiskt. Han har varit så där Underbar, hela dagen!
När han kom igår så hade han med sig en 2-års medalj till mig! En medalj som han har låtit skickas runt på 2 olika möten för att laddas! (det är en ritual vi ha inom AA att skicka runt medaljer i gruppen så att var och en i rummet kan ladda medaljen med kraft). Jag blev så RÖRD! Jag kände hur tårarna välde fram. Va snällt av honom....
Sen fick jag AA örhängen i silver också. Han har verkligen ändrat sig, det vill jag lova! Det är INTE ofta som han har kommit med gåvor förr när vi var tillsammans.
Tapetseringen gick också bra! Vi är rätt effektiva när vi väl sätter igång. Det känns som om han står för noggrannheten och jag är bra på tempot. Så vi jobbar rätt bra ihop.
På kvällen, när morsan kom hem med barnen, hade jag gjort i ordning min 2-års tårta. Vi hade jättemysigt allihopa tillsammans (trots att morsan var med...;-).
Barnen hade verkligen saknat U. De virvlade runt honom som fjärilar runt en blomma och tiggde uppmärksamhet. U såg ut att trivas.
Vid Gud att jag hoppas att varken barnen eller jag blir svikna en gång till....
Klockan är 01:08
Och jag är precis klar med förarbetet till mitt nya sovrum! I morgon ska det bli tapetsering av!
Men fy fabian va det var jobbigt med sandpapring av alla väggarna! Slipdamm över hela huset usch! Så efteråt fick jag sopa upp det värsta och sedan våttorkade jag hela övervåningen. Gud va less jag är på att bo i ett renoveringsprojekt. Jag vill ha klart allt nu så att jag kan städa och få lite ordning någon gång!
U är o dansar ikväll. Själv. På det dansställe jag brukar gå på när jag inte har barnen. Han ringde då han var på väg dit. Han erkände att han gjorde det till stor del för att jag hade gjort det. Och om jag hade vågat åka o dansa själv, så skulle minsann han också visa att han vågade!
Det är så synd. Att han fortfarande håller på och jämför oss båda. Jag sa det till honom. Är det inte bättre att vi ser varandras fördelar som vår gemensamma styrka i stället för som hot mot varandra?
Han ringde just. Han är på väg hem från dansen nu, medan jag sitter och skriver i min blogg. Vi hade en diskussion om min blogg. Jag råkade säga att jag tyckte det vore kul om han läste i min blogg, för att liksom lära känna mig bättre.
Men han tycker ju att jag borde kunna tala om det jag tänker på ändå, och det har han ju rätt i. Men jag sa att jag är så RÄDDför att visa vad jag verkligen tänker och känner, för då är jag säker på att han kommer att sticka ifrån mig igen....
"Ja men då skiter vi i det då eftersom du säger att det redan är kört"...vräker han ur sig.... Han menade oss....Skiter i oss.....
Det var som att stoppa en kniv i mig. Jag slängde på luren. Då var det redan dags igen alltså. Paniken bara spolade över mig.
VARFÖR SKA DET VARA SÅ HÄR???
Men fy fabian va det var jobbigt med sandpapring av alla väggarna! Slipdamm över hela huset usch! Så efteråt fick jag sopa upp det värsta och sedan våttorkade jag hela övervåningen. Gud va less jag är på att bo i ett renoveringsprojekt. Jag vill ha klart allt nu så att jag kan städa och få lite ordning någon gång!
U är o dansar ikväll. Själv. På det dansställe jag brukar gå på när jag inte har barnen. Han ringde då han var på väg dit. Han erkände att han gjorde det till stor del för att jag hade gjort det. Och om jag hade vågat åka o dansa själv, så skulle minsann han också visa att han vågade!
Det är så synd. Att han fortfarande håller på och jämför oss båda. Jag sa det till honom. Är det inte bättre att vi ser varandras fördelar som vår gemensamma styrka i stället för som hot mot varandra?
Han ringde just. Han är på väg hem från dansen nu, medan jag sitter och skriver i min blogg. Vi hade en diskussion om min blogg. Jag råkade säga att jag tyckte det vore kul om han läste i min blogg, för att liksom lära känna mig bättre.
Men han tycker ju att jag borde kunna tala om det jag tänker på ändå, och det har han ju rätt i. Men jag sa att jag är så RÄDDför att visa vad jag verkligen tänker och känner, för då är jag säker på att han kommer att sticka ifrån mig igen....
"Ja men då skiter vi i det då eftersom du säger att det redan är kört"...vräker han ur sig.... Han menade oss....Skiter i oss.....
Det var som att stoppa en kniv i mig. Jag slängde på luren. Då var det redan dags igen alltså. Paniken bara spolade över mig.
VARFÖR SKA DET VARA SÅ HÄR???