Jag fattar inte...?
Mitt svåraste problem just nu är att förstå VARFÖR det fortfarande smärtar mig så mycket att se U med en annan kvinna??? Efter så många veckor borde jag ha blivit mer imun tycker jag.
Det var förra fredagen som problemet uppstod. Jag har aldrig haft problem med att U dansar med andra kvinnor när vi har varit ute. Varken då när vi var tillsammans och inte heller nu efteråt, då vi inte längre är tillsammans. Tvärtom tyckte jag att det var jobbigt de gånger i början då han ville dansa bara med mig hela kvällen. Jag gillar att dansa med andra män och har alltid tyckt att det varit bra då han har vågat dansa med andra han med. Jag har alltid uppmuntrat det.
Men i fredags var det annorlunda. För allra första gången hejade han på mig då jag kom dit. Faktiskt drog han lite på munnen till och med. Jag blev glad i hjärtat. Jag log och nickade tillbaka. Sällan anande jag vad som komma skulle...
För efter pausen blev det uppvisning från hans sida. Det var inte som förr att han höll sig så långt borta från mig som möjligt på dansgolvet. Nä nä tvärtom. Han hade hittat någon rödhårig bimbo som han gärna ville visa upp. Dans efter dans efter dans med samma brud. Och det händer i princip aldrig att man dansar så många danser med samma partner om man inte är tillsmmans eller snart tänker sig att hamn i samma säng.
Men inte nog med det. Det var ingen ände på hur de gnussades dem emellan. Hennes ena hand på hans stjärt och den andra runt hans nacke. Fnitter och förtrolighet och alltid någonstans i närheten av där jag befann mig. Jag började må illa. Kände mig fysiskt rent ut sagt spyfärdig. Hur FAN kan han vara så utstuderat vidrig mot mig jämt???
Jag åkte hem...
Jag orkar inte mer...
Det var förra fredagen som problemet uppstod. Jag har aldrig haft problem med att U dansar med andra kvinnor när vi har varit ute. Varken då när vi var tillsammans och inte heller nu efteråt, då vi inte längre är tillsammans. Tvärtom tyckte jag att det var jobbigt de gånger i början då han ville dansa bara med mig hela kvällen. Jag gillar att dansa med andra män och har alltid tyckt att det varit bra då han har vågat dansa med andra han med. Jag har alltid uppmuntrat det.
Men i fredags var det annorlunda. För allra första gången hejade han på mig då jag kom dit. Faktiskt drog han lite på munnen till och med. Jag blev glad i hjärtat. Jag log och nickade tillbaka. Sällan anande jag vad som komma skulle...
För efter pausen blev det uppvisning från hans sida. Det var inte som förr att han höll sig så långt borta från mig som möjligt på dansgolvet. Nä nä tvärtom. Han hade hittat någon rödhårig bimbo som han gärna ville visa upp. Dans efter dans efter dans med samma brud. Och det händer i princip aldrig att man dansar så många danser med samma partner om man inte är tillsmmans eller snart tänker sig att hamn i samma säng.
Men inte nog med det. Det var ingen ände på hur de gnussades dem emellan. Hennes ena hand på hans stjärt och den andra runt hans nacke. Fnitter och förtrolighet och alltid någonstans i närheten av där jag befann mig. Jag började må illa. Kände mig fysiskt rent ut sagt spyfärdig. Hur FAN kan han vara så utstuderat vidrig mot mig jämt???
Jag åkte hem...
Jag orkar inte mer...
Jag blir så förtvivlat ledsen..
Ja så är det. Efter så många veckor utan U så påverkar han mig fortfarande så himla mycket. Så är det bara.
En gemensam kompis från buggkursen kom upp till mig på jobbet idag. Hon hade något viktigt att berätta. Självklart drog min fantasi igång direkt. Tänk om U hade talat med henne?
Och så var det! U hade ringt henne i helgen. Återigen hade han talat med HENNE om hur mycket han tyckte om mig och hur fin han tyckte att jag var. Att han inte kunde tänka sig någon annan än mig.
Jag gråter inombords när jag tänker på allt vad hon sa. För något så fint har han aldrig sagt till mig. Under dessa våra två år har jag aldrig hört något så vackert komma ur hans mun.
Men fortfarande kan han inte ta kontakt med mig.
Samma gamla offerroll. Han säger fortfarande att allt är mitt ansvar. Att det är på grund av mig som han inte kan göra något. Jag blir så trött, så trött....
Ja då får det vara såhär då. Jag sa till kompisen att "Ja, säg åt honom att jag finns här, när han är mogen att ta ansvar för sina egna känslor, så finns jag här".
Jag har INTE bråttom!
En gemensam kompis från buggkursen kom upp till mig på jobbet idag. Hon hade något viktigt att berätta. Självklart drog min fantasi igång direkt. Tänk om U hade talat med henne?
Och så var det! U hade ringt henne i helgen. Återigen hade han talat med HENNE om hur mycket han tyckte om mig och hur fin han tyckte att jag var. Att han inte kunde tänka sig någon annan än mig.
Jag gråter inombords när jag tänker på allt vad hon sa. För något så fint har han aldrig sagt till mig. Under dessa våra två år har jag aldrig hört något så vackert komma ur hans mun.
Men fortfarande kan han inte ta kontakt med mig.
Samma gamla offerroll. Han säger fortfarande att allt är mitt ansvar. Att det är på grund av mig som han inte kan göra något. Jag blir så trött, så trött....
Ja då får det vara såhär då. Jag sa till kompisen att "Ja, säg åt honom att jag finns här, när han är mogen att ta ansvar för sina egna känslor, så finns jag här".
Jag har INTE bråttom!
I stillheten blir jag stark
Ja stilla har det varit idag, det ska gudarna veta! Min lilla prinsessa vaknade inatt med en läskig skrällig hosta och ont i halsen. Så det var bara att ringa jobbet och säga till att jag blir hemma.
Sen har hon tittat på filmer mest hela dagen och jag....jaa jag har ömsom sovit, skrivit, grubblat, pratat i telefon med sponsier, läst böcker, löst korsord och ett par sudoku hann jag med också. Guu så långsamt det har varit.
På eftermiddan när tonårsgrabben klev in genom dörren så kunde jag smita iväg en stund. Jag drog på mig träningskläderna och stack ut i skogen. Det regnade fortfarande men det struntade jag i, jag bara måste ut...
Efteråt kändes det faktiskt lite bättre. Vi gräddade plättar tillsammans på kvällen, tände lite ljus och bara var tillsammans vi tre. Jag behöver verkligen börja uppskatta det fina vi har tillsammans vi tre utan att genast börja längta någon annan stans. En dag kommer jag att sakna och längta tillbaka till de här åren då barnen var små. Då kommer jag att ångra att jag inte var mer närvarande!
Det är så fina barn jag har. Hjälpsamma och kärleksfulla är de. I helgen ska vi åka till Örebro till Gustavsvik, det där äventyrsbadet. Det blir jag o barnen plus att tonårssonen får ta med en kompis. Vi har hyrt en stuga som vi ska övernatta i o sen ska vi bara roa oss! Tänk så mycket kul man kan göra helt nykter!
Nää nu är det nattadags! Gonatt jord!
Sen har hon tittat på filmer mest hela dagen och jag....jaa jag har ömsom sovit, skrivit, grubblat, pratat i telefon med sponsier, läst böcker, löst korsord och ett par sudoku hann jag med också. Guu så långsamt det har varit.
På eftermiddan när tonårsgrabben klev in genom dörren så kunde jag smita iväg en stund. Jag drog på mig träningskläderna och stack ut i skogen. Det regnade fortfarande men det struntade jag i, jag bara måste ut...
Efteråt kändes det faktiskt lite bättre. Vi gräddade plättar tillsammans på kvällen, tände lite ljus och bara var tillsammans vi tre. Jag behöver verkligen börja uppskatta det fina vi har tillsammans vi tre utan att genast börja längta någon annan stans. En dag kommer jag att sakna och längta tillbaka till de här åren då barnen var små. Då kommer jag att ångra att jag inte var mer närvarande!
Det är så fina barn jag har. Hjälpsamma och kärleksfulla är de. I helgen ska vi åka till Örebro till Gustavsvik, det där äventyrsbadet. Det blir jag o barnen plus att tonårssonen får ta med en kompis. Vi har hyrt en stuga som vi ska övernatta i o sen ska vi bara roa oss! Tänk så mycket kul man kan göra helt nykter!
Nää nu är det nattadags! Gonatt jord!
Pulsen slog i taket idag!
Ja idag var det hög puls. Inte under arbetsdagen, den var lika trist och seg som vanligt, utan när jag skulle hem. Jag skulle precis kliva in i bilen när jag i ögonvrån ser en svart bil komma körande. Jag såg direkt att det måste vara U. Shit vad kroppen reagerade! Jag blev så rädd!
Men han bara log och vinkade....? Såg inte alls ut som om han ville mörda någon utan helt som vanligt! Jag försökte också le och höjde handen till en lam vinkning jag med. Fan va paff jag blev? Vad har hänt? Är det något nytt drama han har tänkt ut.....?
Hela lördagskvällen på dansen, såg han inte ens åt mitt håll. Såg lika arg och bitter ut som han ju har gjort under de veckor som har gått. Han höll sig undan så till den milda grad att det verkade utstuderat att han aldrig dansade i närheten av mig. Vände alltid sin kvinna åt ett sådant håll så att han skulle ha ryggen åt mitt håll. Måste kräva en del koll på var jag var någonstans....
Men det störde mig inte så jättemycket faktiskt. Jag hade en sådan underbar kväll. Mötte så duktiga buggare att det nästan tog andan ur mig. Jag tror det var Guds sätt att säga; "Kom igen, strunt i U, det finns andra som vill ha kul!"
Så jag är jättenöjd både med lördagskvällen och med mig själv!
Tack och Gonatt!
Men han bara log och vinkade....? Såg inte alls ut som om han ville mörda någon utan helt som vanligt! Jag försökte också le och höjde handen till en lam vinkning jag med. Fan va paff jag blev? Vad har hänt? Är det något nytt drama han har tänkt ut.....?
Hela lördagskvällen på dansen, såg han inte ens åt mitt håll. Såg lika arg och bitter ut som han ju har gjort under de veckor som har gått. Han höll sig undan så till den milda grad att det verkade utstuderat att han aldrig dansade i närheten av mig. Vände alltid sin kvinna åt ett sådant håll så att han skulle ha ryggen åt mitt håll. Måste kräva en del koll på var jag var någonstans....
Men det störde mig inte så jättemycket faktiskt. Jag hade en sådan underbar kväll. Mötte så duktiga buggare att det nästan tog andan ur mig. Jag tror det var Guds sätt att säga; "Kom igen, strunt i U, det finns andra som vill ha kul!"
Så jag är jättenöjd både med lördagskvällen och med mig själv!
Tack och Gonatt!
Äntligen fri!
Ja nu verkar måendet ha vänt. Det tog 5 veckor innan jag blev "avgiftad" från relationen med U. Men jag ska börja från början för att reda ut trådarna för mig själv (om inte annat!)...
Jag kände ju redan tidigt i vår relation att det var något som liksom skavde och kändes avigt. Men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Ni som har följt min blogg vet hur upp och ner det har varit. Jag har inte heller vetat om det var MIG det var fel på. Var det jag som inte älskade honom som han var?
Eller var det honom det var fel på? Borde jag sätta gränser? Ja sådär har jag hållt på mest hela tiden fram och tillbaka.
Men efter AA:s Gotlandskomvent i våras stod det klart att något var mycket fel. Han varken talade med mig ( ja bara om ytliga saker som vanligt...) eller tog i mig på hela den helgen. Som vanligt försökte jag komma mer än halvvägs för att få honom att öppna sig för mig, men det gjorde han inte. Han stängde ut mig totalt. Trots att han sa med ord att han älskade mig. Men det stod så klart för mig då, att bara dessa ord inte räckte längre. Jag ville ha en relation också! Jag ville ha HONOM!
Så när jag kom hem så bestämde jag tillsammans med min sponsor att jag skulle göra en skriftlig utvärdering av vår relation. Jag måste försöka fatta ett beslut om hur jag ville ha det!
Jag drog iväg på retreat en helg. Jag isolerade mig och satte mig att skriva. Jag skrev ner:
-Vad ger den här relationen mig?
-Vad ger den här relationen INTE mig?
-Vad skulle kunna hända om jag gjorde slut?
-Vad skulle kunna hända om jag INTE gjorde slut?
Sen fick det ligga och mogna i mitt sinne över sommaren. Jag gjorde inget förhastat utan litade på att Gud skulle ge mig ett lämpligt tillfälle och det mod jag behövde för att göra det jag måste göra.
Sista morgonen på U:s och min motorcykelsemester kom den stunden. Det kändes SÅ TYDLIGT!
Vi vaknade i en stuga i Leksand. Jag hade grubblat halva natten, och vi vaknade båda som av en händelse tidigt den morgonen. Då kom det.
Jag sa som det var. Att jag inte kan/vill ha en relation med honom så länge han inte släpper in mig i sitt liv. Att jag vill och önskar att vi kunde prata om oss och framtiden och att han inte alltifd byter samtalsämne så fort det blir jobbigt. Jag vill att han ska kunna prata om sig själv och sina känslor och inte bara vara ytlig tillsammans med mig. Jag VET ju att han kan prata och gråta tillsammans med andra!!! Jag vill att han ska kunna visa känslor tillsammans med mig också!
Jag vill också att han VISAR kärlek och inte bara säger orden "Jag älskar dig". Det blir inte trovärdigt annars. Jag vill ha komplimanger ibland, positiv kritik, åsikter smek, kel, spontana känsloyttringar ja ALLT som jag tycker är minimi-krav för en relation.
Och jag sa också att jag tror att den här typen av intimitetsproblem är svåra att lösa på egen hand. Man behöver proffesionell hjälp tror jag, för det handlar säkert om barndomsprylar och sådant.
När vi kom hem från semestern, så grät vi båda. Jag sa att jag älskade honom men att jag var tvungen att göra detta ändå. Jag tror att vi skildes åt som vänner. Det kändes så!
Jag bokade en tid med min sponsor. Det tog en hel kväll, min kapitulation. Jag har varit så himla fäst vid U. Näst intill besatt. Nu var jag redo och helt villig (för första gången) att ge upp honom. Jag grät mycket. Och vi gjorde upp en handlingsplan för min sk. avgiftning. Ingen kontakt alls första tiden. Inga sms, inga telefonsamtal, ingenting. Och jag gjorde allt som hon sa.
Det tog ca 2 veckor innan det började lätta, mina smärtor. Sedan har det gradvis blivit bättre och bättre.Nu kan jag se honom på håll utan att fullkomligt gripas av ångest och panik. Det går bra.
Men jag blir orolig för honom när jag ser honom. Han hälsar inte. Ser väldigt arg och bitter ut. Tittar bort och går iväg så fort jag kommer. Åh vad jag önskar att han kunde hälsa och kanske prata lite. Men det kanske kommer. Det har ju bara gått 5 veckor än.
Jag ber mycket för honom. Att han också kan vända sina smärtor till något positivt. Ta tag i sitt liv och söka hjälp. Oavsett om det blir han och jag eller inte i framtiden så kommer han att ha med sig sina problem i nästa relation också, det är jag säker på!
I kväll ska jag på dans. U brukar också gå på dessa danser, så jag är lite nervös för hur det ska gå....Kommer han att se så där ilsken ut i kväll också?
Ja det får jag väl skriva om i morgon....
Idag ska jag till den andra staden och träffa mina sponsier. Underbart och precis vad jag behöver. Andlighet och kvinnor! WOW!
Ha dé!
Jag kände ju redan tidigt i vår relation att det var något som liksom skavde och kändes avigt. Men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Ni som har följt min blogg vet hur upp och ner det har varit. Jag har inte heller vetat om det var MIG det var fel på. Var det jag som inte älskade honom som han var?
Eller var det honom det var fel på? Borde jag sätta gränser? Ja sådär har jag hållt på mest hela tiden fram och tillbaka.
Men efter AA:s Gotlandskomvent i våras stod det klart att något var mycket fel. Han varken talade med mig ( ja bara om ytliga saker som vanligt...) eller tog i mig på hela den helgen. Som vanligt försökte jag komma mer än halvvägs för att få honom att öppna sig för mig, men det gjorde han inte. Han stängde ut mig totalt. Trots att han sa med ord att han älskade mig. Men det stod så klart för mig då, att bara dessa ord inte räckte längre. Jag ville ha en relation också! Jag ville ha HONOM!
Så när jag kom hem så bestämde jag tillsammans med min sponsor att jag skulle göra en skriftlig utvärdering av vår relation. Jag måste försöka fatta ett beslut om hur jag ville ha det!
Jag drog iväg på retreat en helg. Jag isolerade mig och satte mig att skriva. Jag skrev ner:
-Vad ger den här relationen mig?
-Vad ger den här relationen INTE mig?
-Vad skulle kunna hända om jag gjorde slut?
-Vad skulle kunna hända om jag INTE gjorde slut?
Sen fick det ligga och mogna i mitt sinne över sommaren. Jag gjorde inget förhastat utan litade på att Gud skulle ge mig ett lämpligt tillfälle och det mod jag behövde för att göra det jag måste göra.
Sista morgonen på U:s och min motorcykelsemester kom den stunden. Det kändes SÅ TYDLIGT!
Vi vaknade i en stuga i Leksand. Jag hade grubblat halva natten, och vi vaknade båda som av en händelse tidigt den morgonen. Då kom det.
Jag sa som det var. Att jag inte kan/vill ha en relation med honom så länge han inte släpper in mig i sitt liv. Att jag vill och önskar att vi kunde prata om oss och framtiden och att han inte alltifd byter samtalsämne så fort det blir jobbigt. Jag vill att han ska kunna prata om sig själv och sina känslor och inte bara vara ytlig tillsammans med mig. Jag VET ju att han kan prata och gråta tillsammans med andra!!! Jag vill att han ska kunna visa känslor tillsammans med mig också!
Jag vill också att han VISAR kärlek och inte bara säger orden "Jag älskar dig". Det blir inte trovärdigt annars. Jag vill ha komplimanger ibland, positiv kritik, åsikter smek, kel, spontana känsloyttringar ja ALLT som jag tycker är minimi-krav för en relation.
Och jag sa också att jag tror att den här typen av intimitetsproblem är svåra att lösa på egen hand. Man behöver proffesionell hjälp tror jag, för det handlar säkert om barndomsprylar och sådant.
När vi kom hem från semestern, så grät vi båda. Jag sa att jag älskade honom men att jag var tvungen att göra detta ändå. Jag tror att vi skildes åt som vänner. Det kändes så!
Jag bokade en tid med min sponsor. Det tog en hel kväll, min kapitulation. Jag har varit så himla fäst vid U. Näst intill besatt. Nu var jag redo och helt villig (för första gången) att ge upp honom. Jag grät mycket. Och vi gjorde upp en handlingsplan för min sk. avgiftning. Ingen kontakt alls första tiden. Inga sms, inga telefonsamtal, ingenting. Och jag gjorde allt som hon sa.
Det tog ca 2 veckor innan det började lätta, mina smärtor. Sedan har det gradvis blivit bättre och bättre.Nu kan jag se honom på håll utan att fullkomligt gripas av ångest och panik. Det går bra.
Men jag blir orolig för honom när jag ser honom. Han hälsar inte. Ser väldigt arg och bitter ut. Tittar bort och går iväg så fort jag kommer. Åh vad jag önskar att han kunde hälsa och kanske prata lite. Men det kanske kommer. Det har ju bara gått 5 veckor än.
Jag ber mycket för honom. Att han också kan vända sina smärtor till något positivt. Ta tag i sitt liv och söka hjälp. Oavsett om det blir han och jag eller inte i framtiden så kommer han att ha med sig sina problem i nästa relation också, det är jag säker på!
I kväll ska jag på dans. U brukar också gå på dessa danser, så jag är lite nervös för hur det ska gå....Kommer han att se så där ilsken ut i kväll också?
Ja det får jag väl skriva om i morgon....
Idag ska jag till den andra staden och träffa mina sponsier. Underbart och precis vad jag behöver. Andlighet och kvinnor! WOW!
Ha dé!
Tänk va jag kan!
Idag har jag lärt mig mer om min Yamaha Virago. Jag hade bokat en tid hos min lokala motorcykel reparatör, för övrigt samma ställe där jag köpte motorcykeln. Han hade lovat att visa mig hur jag ska göra service på min mc.
Skitkul va det! Jag har i kväll efter jobbet alldeles själv bytt tändstift, oljefilter och olja på hojen! Vi har också skruvat av limpan och kollat hur batteriet satt under den. Självklart gick vi igenom bromsvätskor, alla bromsbelägg, lampor och sådant också. När vi ändå var i farten
Till våren har Johan lovat beställa nya pipor med lite schysst ljud i! Då jävlar får väl grannarna tuppjuck! Men Oj vad jag bryr mig!
Just nu sjunger det i mitt hjärta och allt känns så rätt och bra! I morgon ska jag luncha med min sponsor. Vi ska gå igenom steg 1-3 som jag har gjort som handlar om min relation med U. Skönt att bit för bit rensa ur det ur mitt system. Jag känner verkligen hur jag dag för dag blir starkare i mitt singelliv! Sen blir det ut på dans på kvällen!
Jippeeee!
Kram o Go natt!
Skitkul va det! Jag har i kväll efter jobbet alldeles själv bytt tändstift, oljefilter och olja på hojen! Vi har också skruvat av limpan och kollat hur batteriet satt under den. Självklart gick vi igenom bromsvätskor, alla bromsbelägg, lampor och sådant också. När vi ändå var i farten
Till våren har Johan lovat beställa nya pipor med lite schysst ljud i! Då jävlar får väl grannarna tuppjuck! Men Oj vad jag bryr mig!
Just nu sjunger det i mitt hjärta och allt känns så rätt och bra! I morgon ska jag luncha med min sponsor. Vi ska gå igenom steg 1-3 som jag har gjort som handlar om min relation med U. Skönt att bit för bit rensa ur det ur mitt system. Jag känner verkligen hur jag dag för dag blir starkare i mitt singelliv! Sen blir det ut på dans på kvällen!
Jippeeee!
Kram o Go natt!
En fridens dag - Trots allt!
Ja egentligen borde jag inte må så bra, men det gör jag! Konstigt nog!
I går drog jag iväg ett sms till U. Efter 5 veckor. Jag som hade LOVAT mig själv att inte göra det. Jag skrev:
"Jag vill bara tala om att jag blev väldigt ledsen av att du inte hörde av dig på min stora dag"
Inget mer, inget mindre. Konstigt nog kändes det bättre efteråt. Som om jag i alla fall fick sagt det som jag kände och bar på. Han svarade aldrig på sms:et. Inte heller det gjorde något. Konstigt nog....Jag kanske har blivit imun. Äntligen i så fall.
Nää dagen idag har bara varit fantastisk. Praktik i den andra staden, förmiddagen i primärgruppen (en ny kvinna i gruppen också - kul!) och eftermiddagen i anhöriggruppen. Sedan fika med en mycket kär sponsie och sedan möte på kvällen. Som jag fick den stora äran att leda. Nä fy fasiken vilken härlig dag det blev!
Jag är så innerligt tacksam för det här 12-stegsprogrammet och AA. Alla mina kära sponsier och alla andra kvinnor med för den delen som förgyller mitt liv idag. Jag vet inte vad jag skulle ha tagit mig till utan er!
Tack och God natt!
I går drog jag iväg ett sms till U. Efter 5 veckor. Jag som hade LOVAT mig själv att inte göra det. Jag skrev:
"Jag vill bara tala om att jag blev väldigt ledsen av att du inte hörde av dig på min stora dag"
Inget mer, inget mindre. Konstigt nog kändes det bättre efteråt. Som om jag i alla fall fick sagt det som jag kände och bar på. Han svarade aldrig på sms:et. Inte heller det gjorde något. Konstigt nog....Jag kanske har blivit imun. Äntligen i så fall.
Nää dagen idag har bara varit fantastisk. Praktik i den andra staden, förmiddagen i primärgruppen (en ny kvinna i gruppen också - kul!) och eftermiddagen i anhöriggruppen. Sedan fika med en mycket kär sponsie och sedan möte på kvällen. Som jag fick den stora äran att leda. Nä fy fasiken vilken härlig dag det blev!
Jag är så innerligt tacksam för det här 12-stegsprogrammet och AA. Alla mina kära sponsier och alla andra kvinnor med för den delen som förgyller mitt liv idag. Jag vet inte vad jag skulle ha tagit mig till utan er!
Tack och God natt!
Hurra för lillamej!
Idag firar jag 3 års nykterhet! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!
Jg kan bara inte FATTA att det har gått tre år!!! Och det blir bara bättre och bättre faktiskt. Egenvärdet bara ökar, jag vågar göra fler o mer saker nykter och jag står ut med mitt känsloliv bättre!
Enda smolket i bägaren var att jag faktiskt trodde i min sjuka dumma lilla skalle att U skulle uppmärksamma min dag på något sätt. Fast nu iefterhand så är det nog bäst så här. Jag hade bara fått upp mina förhoppningar ännu en gång och skulle bara ha blivit sviken och besviken om igen. Nää det var nog enklast att han inte hörde av sig...
Det ringde nämligen från en blomsteraffär när jag var på jobbet. De sa att de hade blommor till mig och ett skrivet kort till det. Jag satt hela eftermiddagen och drömde om vad han hade skrivit på kortet. Helst hade jag ju önskat att han hade skrivit något i stil med:
"Jag älskar dig så otroligt mycket Förlåt för allt som har varit. Kan vi inte starta om från början? Jag älskar dig så! Jag kan inte leva utan dej..bla bla bla..."
Men när jag kom hem så stod det att blommorna var från morsan...suck. Gissa vad hon skrev? Hon skrev följande:
"Oavsett hur mycket jag har skadat dig så älskar jag dig"
Jaha...? Så hur ska jag tolka det? Ska jag vara tcksam för att hon älskar mig TROTS att hon skadat mig? Eller vaddå? Inget grattis på min dag eller något, bara denna offerkofte-text...Fan va jag äcklas av henne ibland.
Så jag drog på mig träningskläderna och stack ut i skogen. Jag orkar inte gråta mera. Bara springa av mig och skrika lite i skogen så ingen hör. För jag ÄR upprörd! Riktigt ARG...På mig själv. För att jag FORTFARANDE tror på den sjuka drömmen på att det någon gång skulle kunna bli han och jag igen. Vill jag bli sårad igen? Varför? Nää det får vara nog nu. Jag måste värna mig själv bättre än så här.
Känns lite bättre nu....Gonatt.
Jg kan bara inte FATTA att det har gått tre år!!! Och det blir bara bättre och bättre faktiskt. Egenvärdet bara ökar, jag vågar göra fler o mer saker nykter och jag står ut med mitt känsloliv bättre!
Enda smolket i bägaren var att jag faktiskt trodde i min sjuka dumma lilla skalle att U skulle uppmärksamma min dag på något sätt. Fast nu iefterhand så är det nog bäst så här. Jag hade bara fått upp mina förhoppningar ännu en gång och skulle bara ha blivit sviken och besviken om igen. Nää det var nog enklast att han inte hörde av sig...
Det ringde nämligen från en blomsteraffär när jag var på jobbet. De sa att de hade blommor till mig och ett skrivet kort till det. Jag satt hela eftermiddagen och drömde om vad han hade skrivit på kortet. Helst hade jag ju önskat att han hade skrivit något i stil med:
"Jag älskar dig så otroligt mycket Förlåt för allt som har varit. Kan vi inte starta om från början? Jag älskar dig så! Jag kan inte leva utan dej..bla bla bla..."
Men när jag kom hem så stod det att blommorna var från morsan...suck. Gissa vad hon skrev? Hon skrev följande:
"Oavsett hur mycket jag har skadat dig så älskar jag dig"
Jaha...? Så hur ska jag tolka det? Ska jag vara tcksam för att hon älskar mig TROTS att hon skadat mig? Eller vaddå? Inget grattis på min dag eller något, bara denna offerkofte-text...Fan va jag äcklas av henne ibland.
Så jag drog på mig träningskläderna och stack ut i skogen. Jag orkar inte gråta mera. Bara springa av mig och skrika lite i skogen så ingen hör. För jag ÄR upprörd! Riktigt ARG...På mig själv. För att jag FORTFARANDE tror på den sjuka drömmen på att det någon gång skulle kunna bli han och jag igen. Vill jag bli sårad igen? Varför? Nää det får vara nog nu. Jag måste värna mig själv bättre än så här.
Känns lite bättre nu....Gonatt.