Vårt första egna AA-konvent!
Den föregående helgen har varit så himla proppfull av tillfrisknande så jag saknar ord! För första gågen är jag med och anordnar ett AA talarkonvent! Det var även första gången för denna AA-grupp!
Både lördagen och söndagen innehöll talare som talade dels om stegarbetet i AA:s olika steg, och om sina personliga erfarenheter därav. Sedan varvades konventet med talare som berättade sina livshistorier. Oj va gripande det var!
Efter varje session fanns det tid kvar så att vem som helst kunde gå upp och vittna om sina erfarenheter. Det är fantastiskt att se människor som är vana att leva i alkoholismens totala isolering, stiga fram i ljuset uppe på scenen, med allt vad det innebär av nervositet och prestationsångest!
Men lokalen var så full av kärlek och innerlighet så att man nästan kunde ta på det! Jag var så himla stolt över att se mina sponsier ta stora kliv framåt i sina tillfrisknanden! Att de går emot sina rädslor för att tala inför folk. Att de kliver in och tar plats så fantastiskt fint i gruppen! Det är stort!
Själv var jag mötesledare på söndag eftermiddag och fick tillika den stora äran att avsluta hela konventet! Jag avslutade med att läsa "En vision för dig", ur AA:s Stora Bok. Den texten är så hoppfull tycker jag!
Både lördagen och söndagen innehöll talare som talade dels om stegarbetet i AA:s olika steg, och om sina personliga erfarenheter därav. Sedan varvades konventet med talare som berättade sina livshistorier. Oj va gripande det var!
Efter varje session fanns det tid kvar så att vem som helst kunde gå upp och vittna om sina erfarenheter. Det är fantastiskt att se människor som är vana att leva i alkoholismens totala isolering, stiga fram i ljuset uppe på scenen, med allt vad det innebär av nervositet och prestationsångest!
Men lokalen var så full av kärlek och innerlighet så att man nästan kunde ta på det! Jag var så himla stolt över att se mina sponsier ta stora kliv framåt i sina tillfrisknanden! Att de går emot sina rädslor för att tala inför folk. Att de kliver in och tar plats så fantastiskt fint i gruppen! Det är stort!
Själv var jag mötesledare på söndag eftermiddag och fick tillika den stora äran att avsluta hela konventet! Jag avslutade med att läsa "En vision för dig", ur AA:s Stora Bok. Den texten är så hoppfull tycker jag!
KÄRLEK !
Jag känner bara KÄRLEK idag. Till alla mina fina vänner i gemenskapen som bar fram mig igår! Jag är så TACKSAM över att jag har så underbara vänner!
Är jag verkligen värd allt detta? Helt fantastiskt!
Allt gick så himla bra igår, då jag var huvudtalare på det där AA-mötet i den andra staden. Jag var nästan inte nervös ens. Försökte njuta av att få stå där. Tittade på alla människor som satt där. Försökte få kontakt. Berättade historien om mitt liv. Hur det var, vad som hände, och hur det är nu.
Det var mycket mera jag ville ha sagt naturligtvis. Efteråt kom jag på så mycket som jag glömt att nämna, men sånt är livet!
Idag känner jag bara en enorm tacksamhet och ett stort lugn i min mage. Jag är så lycklig och så tacksam för allt jag har fått genom den här gemenskapen inom AA. Det har givit mig ett VÄRDIGT LIV!
Är jag verkligen värd allt detta? Helt fantastiskt!
Allt gick så himla bra igår, då jag var huvudtalare på det där AA-mötet i den andra staden. Jag var nästan inte nervös ens. Försökte njuta av att få stå där. Tittade på alla människor som satt där. Försökte få kontakt. Berättade historien om mitt liv. Hur det var, vad som hände, och hur det är nu.
Det var mycket mera jag ville ha sagt naturligtvis. Efteråt kom jag på så mycket som jag glömt att nämna, men sånt är livet!
Idag känner jag bara en enorm tacksamhet och ett stort lugn i min mage. Jag är så lycklig och så tacksam för allt jag har fått genom den här gemenskapen inom AA. Det har givit mig ett VÄRDIGT LIV!
Fas 9 - Första tiden som nykter
De fyra veckorna på Malingsbo behandlingshem gick fort. Den sista veckan var fylld utav ångest och sorg över att behöva lämna alla i gruppen. Vi bytte adresser och telefonnummer och pratade mycket om hur livet skulle komma att bli när vi kom hem. Vi skulle behöva varandras stöd, var vi övertygade om.
När jag väl kom hem, så hörde vi i princip aldrig av varandra. Det var bara fagra löften och rädslor som gjorde att vi hängde upp oss så i varandra, tror jag. En av kvinnorna ringde mig en gång, någon månad efter min hemkomst. Hon var full.
Att komma hem var inte lätt. Min chef hade ringt några dagar innan min hemfärd och hälsat mig välkommen tillbaka till jobbet på måndagen. Jag var så oskuldsfull och ovetande, så jag sa bara tack. För det var väl klart att jag skulle börja jobba igen???
Redan söndag kväll åkte jag på mitt första möte i min hemmagrupp. Fy va rädd jag var. Tänk om någon kände igen mig? Jag hade kollat på internet var det låg någonstans, men jag var ändå rädd att inte hitta, eller ta fel på tiden osv osv.... Jag minns inte mycket från mitt första möte. Bara att jag sa att jag precis kommit hem från min behandling och att jag skulle ha detta som min hemmagrupp.
Över huvud taget så var mitt mötesgående väldigt flitigt från första början. Jag hade med mig detta från Malingsbo, att det var viktigt att åka på möten. Men det jag minns från det första halvåret var att jag grät fruktansvärt mycket. Jag minns att jag tyckte att alla andra delade om att de mådde så bra, men jag bara grät o grät...
Samma var det på eftervården. Så fort det var min tur att dela så grät jag. Jag tror att det var en stor sorg som jag gick igenom. En sorg över att mitt liv hade blivit som det hade blivit. Vilken looser jag var. Ja det var nog en hel del offer-tänkande under den här tiden!
Att återvända till min arbetsplats var inte enkelt. Första dagen åkte jag dit redan halv sex på morgonen för att om möjligt undvika att träffa på andra människor på vägen genom fabriken in till mitt kontor. Jag har nog sällan i mitt liv varit så rädd och naken inför någonting som jag var denna morgon.
Måndagen och tisdagen tillbringade jag på mitt kontor. Inte förrän på onsdagen vågade jag mig ut i produktionen. Jag sammankallade min grupp, både förmiddagsskiftet och eftermiddagsskiftet, för att berätta för dem vad som hade hänt. Ingen hade informerat dem om vad som hade hänt med mig. De hade förstås varit oroliga och fantiserat ut det ena scenariot värre än det andra över vad som hade hänt med mig.
Jag tog ett djupt andetag och berättade precis som det var, men i korta ordalag. Att jag länge gått och dragits med alkoholproblem och inte vågat inse vidden av mitt beroende. Men att jag till sist tog mitt förnuft till fånga och ringde företagshälsovården och bad om hjälp. Att jag sedan hade fått åka på en 4-veckors behandling till Malingsbo och att jag numera var helt alkoholfri.
En av kvinnorna i gruppen flämtade till;
" Tack o lov att det bara var DET ! " sa hon.
"Jag som trodde att det var cancer !!! "
De var alldeles UNDERBARA hela gänget! Så himla kärleksfulla och stödjande! Flera av dem kom och klappade mig på axeln efteråt. De tyckte jag var modig och ansvarstagande som hade tagit det här steget.
Kvinnan som jag visste själv hade alkoholproblem då? Hon satt där och lyssnade på min historia. Jag såg att tårarna blänkte i hennes ögon. Men Nej. Hon höll fortfarande ihop. Kom inte fram och pratade, framförallt inte om sig själv.
25-åringen som jag hade trasslat med då? Han lyssnade också. Jag tyckte att hans blickar brände. Det var jättejobbigt och jag försökte att inte titta för mycket åt hans håll. Men jag var ju tvungen att än en gång hålla ihop mig själv, för allas skull.
Det blev lättare att vara på jobbet nu efter det att alla visste var jag hade varit. Jag jobbade ytterligare 2 veckor ungefär som vanligt, men sen, en måndagsmorgon, kom jag inte ur sängen...
När jag väl kom hem, så hörde vi i princip aldrig av varandra. Det var bara fagra löften och rädslor som gjorde att vi hängde upp oss så i varandra, tror jag. En av kvinnorna ringde mig en gång, någon månad efter min hemkomst. Hon var full.
Att komma hem var inte lätt. Min chef hade ringt några dagar innan min hemfärd och hälsat mig välkommen tillbaka till jobbet på måndagen. Jag var så oskuldsfull och ovetande, så jag sa bara tack. För det var väl klart att jag skulle börja jobba igen???
Redan söndag kväll åkte jag på mitt första möte i min hemmagrupp. Fy va rädd jag var. Tänk om någon kände igen mig? Jag hade kollat på internet var det låg någonstans, men jag var ändå rädd att inte hitta, eller ta fel på tiden osv osv.... Jag minns inte mycket från mitt första möte. Bara att jag sa att jag precis kommit hem från min behandling och att jag skulle ha detta som min hemmagrupp.
Över huvud taget så var mitt mötesgående väldigt flitigt från första början. Jag hade med mig detta från Malingsbo, att det var viktigt att åka på möten. Men det jag minns från det första halvåret var att jag grät fruktansvärt mycket. Jag minns att jag tyckte att alla andra delade om att de mådde så bra, men jag bara grät o grät...
Samma var det på eftervården. Så fort det var min tur att dela så grät jag. Jag tror att det var en stor sorg som jag gick igenom. En sorg över att mitt liv hade blivit som det hade blivit. Vilken looser jag var. Ja det var nog en hel del offer-tänkande under den här tiden!
Att återvända till min arbetsplats var inte enkelt. Första dagen åkte jag dit redan halv sex på morgonen för att om möjligt undvika att träffa på andra människor på vägen genom fabriken in till mitt kontor. Jag har nog sällan i mitt liv varit så rädd och naken inför någonting som jag var denna morgon.
Måndagen och tisdagen tillbringade jag på mitt kontor. Inte förrän på onsdagen vågade jag mig ut i produktionen. Jag sammankallade min grupp, både förmiddagsskiftet och eftermiddagsskiftet, för att berätta för dem vad som hade hänt. Ingen hade informerat dem om vad som hade hänt med mig. De hade förstås varit oroliga och fantiserat ut det ena scenariot värre än det andra över vad som hade hänt med mig.
Jag tog ett djupt andetag och berättade precis som det var, men i korta ordalag. Att jag länge gått och dragits med alkoholproblem och inte vågat inse vidden av mitt beroende. Men att jag till sist tog mitt förnuft till fånga och ringde företagshälsovården och bad om hjälp. Att jag sedan hade fått åka på en 4-veckors behandling till Malingsbo och att jag numera var helt alkoholfri.
En av kvinnorna i gruppen flämtade till;
" Tack o lov att det bara var DET ! " sa hon.
"Jag som trodde att det var cancer !!! "
De var alldeles UNDERBARA hela gänget! Så himla kärleksfulla och stödjande! Flera av dem kom och klappade mig på axeln efteråt. De tyckte jag var modig och ansvarstagande som hade tagit det här steget.
Kvinnan som jag visste själv hade alkoholproblem då? Hon satt där och lyssnade på min historia. Jag såg att tårarna blänkte i hennes ögon. Men Nej. Hon höll fortfarande ihop. Kom inte fram och pratade, framförallt inte om sig själv.
25-åringen som jag hade trasslat med då? Han lyssnade också. Jag tyckte att hans blickar brände. Det var jättejobbigt och jag försökte att inte titta för mycket åt hans håll. Men jag var ju tvungen att än en gång hålla ihop mig själv, för allas skull.
Det blev lättare att vara på jobbet nu efter det att alla visste var jag hade varit. Jag jobbade ytterligare 2 veckor ungefär som vanligt, men sen, en måndagsmorgon, kom jag inte ur sängen...
Shit va jag e rädd !
Jag ska vara huvudtalare på ett AA-möte ikväll. Vi talar HUVUDTALARE! Alltså mellan 80-120 pers. i publiken och JAG ensam uppe på en scen i 30-40 minuter!
Mina tankar kretsar mycket kring det här med mina rädslor och varför jag väljer att utsätta mig för detta. Vad är det som gör mig rädd och samtidigt så faschinerad av detta?
Ena stunden så får jag PANIK när jag tänker på vad jag ska göra ikväll.
Andra stunder så har jag bara ett stort lugn i min mage och full tillit till att det som ska komma ut ur min mun ikväll, det kommer också att komma. Och jag kommer att försöka att ha kul och njuta av min tid i rampljuset.
För det finns en liten linslus-del av mig också som bara njuter av att få vara i centrum och att alla ser och lyssnar enbart på mig.
Den läskiga delen är min prestationsdel. Mitt duktiga jag. Det är DÅ jag får panik. Över att jag måste vara en duktig AA-representant. Säga bra saker, prata om tillfrisknande och stegen, hjälpa nykomlingar osv osv....
Men jag VET att det är detta är den sjuka delen av mig.
Jag tror att resultatet blir bäst och att jag mår bäst, om jag kan lämna över ansvaret till min Högre Kraft. Jag går helt enkelt bara upp dit på scenen och presenterar mig;
"Hej jag är Lillamej och jag är alkoholist"
Sen tar Gud över resten och det kommer att bli bra. Jag VET det! Orden bara kommer i min mun! Jag har upplevt det förrut och jag kan inte förklara vad som händer, men något mirakel är det. Och jag litar stenhårt på den kraften!
Det blir MÅNGA 3-stegsböner i eftermiddag känner jag!
Skönt att få skriva av sig lite här på min blogg också! Puuuhhh Djuupa andetag nu.....
Mina tankar kretsar mycket kring det här med mina rädslor och varför jag väljer att utsätta mig för detta. Vad är det som gör mig rädd och samtidigt så faschinerad av detta?
Ena stunden så får jag PANIK när jag tänker på vad jag ska göra ikväll.
Andra stunder så har jag bara ett stort lugn i min mage och full tillit till att det som ska komma ut ur min mun ikväll, det kommer också att komma. Och jag kommer att försöka att ha kul och njuta av min tid i rampljuset.
För det finns en liten linslus-del av mig också som bara njuter av att få vara i centrum och att alla ser och lyssnar enbart på mig.
Den läskiga delen är min prestationsdel. Mitt duktiga jag. Det är DÅ jag får panik. Över att jag måste vara en duktig AA-representant. Säga bra saker, prata om tillfrisknande och stegen, hjälpa nykomlingar osv osv....
Men jag VET att det är detta är den sjuka delen av mig.
Jag tror att resultatet blir bäst och att jag mår bäst, om jag kan lämna över ansvaret till min Högre Kraft. Jag går helt enkelt bara upp dit på scenen och presenterar mig;
"Hej jag är Lillamej och jag är alkoholist"
Sen tar Gud över resten och det kommer att bli bra. Jag VET det! Orden bara kommer i min mun! Jag har upplevt det förrut och jag kan inte förklara vad som händer, men något mirakel är det. Och jag litar stenhårt på den kraften!
Det blir MÅNGA 3-stegsböner i eftermiddag känner jag!
Skönt att få skriva av sig lite här på min blogg också! Puuuhhh Djuupa andetag nu.....
Mycket fin helg!
Det känns som om det var länge sedan jag skrev här på min blogg. Men jag har haft en sådan fin familjehelg med min familj och inte haft tid att sitta framför datorn ett endaste dugg!
U har varit med oss och barnen sedan fredag kväll!!! Har väl aldrig hänt förr! Vi har gjort vanliga saker. Gått promenader, kollat på TV, mysat i soffan med barnen. På lördagen var vi på bio. Råttatouille passade så bra för oss alla att gå tillsammans på. Sen gick vi på Kinarestaurang och åt.
Vi har inte grälat ett dugg. Jag röt till mot barnen lördag morgon, men det gick fort över, och U röt åt barnen i bilen då de bara tjaffsade hela tiden. Men förutom detta så har det varit underbart lugnt. Jag tror att en stor orsak till lugnet är att jag har koll på mitt sockerintag. Dvs mina känslor åker inte samma berg- och dalbana som förrut.
När jag hade lämnat barnen i går kväll, så åkte U och jag med alla de andra på buggkursen på dans i en annan stad. Där märktes det tydligt hur tokigt det blir när jag inte mår bra. Första halvan av dansen var underbart kul. Jag bara log i hela ansiktet och njöt av att dansa både med U och med andra. Han undvek att dansa med Mimmi. Jag vet inte om det var för min skull, men jag funderade lite på att säga att det var okej om han ville dansa med henne. Jag kände mig stark (just då...).
Men sedan hände något. Efter pausen kom mina jobbiga könslor av svartsjuka och att inte duga, tillbaka. Jag hade varit på toa och uppfattade att U skulle vänta på mig utanför. Men när jag kom ut så var han borta. Jag väntade ett bra tag men gick sedan tillbaka mot dansgolvet, bara för att se att han dansade med ...just det...med Mimmi!
Det första jag tänkte var:
"Jaha då smet han iväg för att dansa med henne så fort jag var borta ur leken...."
Jag mådde SKIT resten av kvällen. Det gick inge bra att dansa, jag hade ingen lust att bjuda upp NÅN. Satt mest och försökte att inte se alltför ledsen ut. När sista dansen kom så mådde jag så dåligt så jag kände att jag inte ens ville "tvinga" U att dansa den med mig. Jag sa till honom att det var okej om han ville dansa den med någon annan.
Han blev förstås upprörd! Det var ju klart att han ville dansa sista dansen med mig! Men just då mådde jag så dåligt att jag trodde att JAG var den sista kvinnan i världen som han ville dansa med. Så sjuk blir jag!!!
Men det jag VET nu med säkerhet är att jag behövde äta något samt att jag var trött. Därför blev jag så där knäpp.
Och det som ger mig hopp är att U börjar förstå hur jag blir, och att det INTE är mitt sanna jag som han ser vid dessa tillfällen.
Jag fick lov att tänka på att ta ansvar och stänga min trut, och bara lita på att han faktiskt älskar bara mig. Annars hade jag bara dragit igång värsta scenerna och grälen. Och det VILL jag inte! TVÄRTOM! Jag vill lära mig att hantera mitt känsloliv. Få en jämnare blodsockernivå och vara försiktig med när /vad jag äter och sover.
Jag sov i bilen hela vägen hem och allt kändes bara underbart igen när vi vaknade i morse!
U har varit med oss och barnen sedan fredag kväll!!! Har väl aldrig hänt förr! Vi har gjort vanliga saker. Gått promenader, kollat på TV, mysat i soffan med barnen. På lördagen var vi på bio. Råttatouille passade så bra för oss alla att gå tillsammans på. Sen gick vi på Kinarestaurang och åt.
Vi har inte grälat ett dugg. Jag röt till mot barnen lördag morgon, men det gick fort över, och U röt åt barnen i bilen då de bara tjaffsade hela tiden. Men förutom detta så har det varit underbart lugnt. Jag tror att en stor orsak till lugnet är att jag har koll på mitt sockerintag. Dvs mina känslor åker inte samma berg- och dalbana som förrut.
När jag hade lämnat barnen i går kväll, så åkte U och jag med alla de andra på buggkursen på dans i en annan stad. Där märktes det tydligt hur tokigt det blir när jag inte mår bra. Första halvan av dansen var underbart kul. Jag bara log i hela ansiktet och njöt av att dansa både med U och med andra. Han undvek att dansa med Mimmi. Jag vet inte om det var för min skull, men jag funderade lite på att säga att det var okej om han ville dansa med henne. Jag kände mig stark (just då...).
Men sedan hände något. Efter pausen kom mina jobbiga könslor av svartsjuka och att inte duga, tillbaka. Jag hade varit på toa och uppfattade att U skulle vänta på mig utanför. Men när jag kom ut så var han borta. Jag väntade ett bra tag men gick sedan tillbaka mot dansgolvet, bara för att se att han dansade med ...just det...med Mimmi!
Det första jag tänkte var:
"Jaha då smet han iväg för att dansa med henne så fort jag var borta ur leken...."
Jag mådde SKIT resten av kvällen. Det gick inge bra att dansa, jag hade ingen lust att bjuda upp NÅN. Satt mest och försökte att inte se alltför ledsen ut. När sista dansen kom så mådde jag så dåligt så jag kände att jag inte ens ville "tvinga" U att dansa den med mig. Jag sa till honom att det var okej om han ville dansa den med någon annan.
Han blev förstås upprörd! Det var ju klart att han ville dansa sista dansen med mig! Men just då mådde jag så dåligt att jag trodde att JAG var den sista kvinnan i världen som han ville dansa med. Så sjuk blir jag!!!
Men det jag VET nu med säkerhet är att jag behövde äta något samt att jag var trött. Därför blev jag så där knäpp.
Och det som ger mig hopp är att U börjar förstå hur jag blir, och att det INTE är mitt sanna jag som han ser vid dessa tillfällen.
Jag fick lov att tänka på att ta ansvar och stänga min trut, och bara lita på att han faktiskt älskar bara mig. Annars hade jag bara dragit igång värsta scenerna och grälen. Och det VILL jag inte! TVÄRTOM! Jag vill lära mig att hantera mitt känsloliv. Få en jämnare blodsockernivå och vara försiktig med när /vad jag äter och sover.
Jag sov i bilen hela vägen hem och allt kändes bara underbart igen när vi vaknade i morse!
Att ta ansvar för mig själv
Jag har tänkt mycket på hur / vad, jag kan göra för att må bra själv, och därmed samtidigt underlätta för en eventuell relation med U. Jag behöver framförallt fokusera på mig själv, och vad JAG kan göra för att bli en bättre människa.
Det är viktigt med min sömn och min mat, för att jag ska må bra. Jag är just nu jätteförsiktig med mitt sockerintag, och alltför snabba kolhydrater som kan ge mig snabba "kickar". Jag kräver minst en meditationsstund per dag, men helst 2. Jag ber till min Högre Kraft morgon och kväll, och då ser jag till att inte be om någonting för min egen del, OM detta inte samtidigt kan gagna andra. Jag måste försöka bli kvitt min självcentrering!
Dessutom har jag kommit fram till att jag inte bör ha alla ägg i samma korg. U hade rätt i att jag HAR skurit av kontakten med alla mina manliga vänner (jag trodde i min enfald att det var det man skulle göra när man påbörjade en relation med en man....). Men U påstår att det skulle ha varit mycket bättre om jag hade hållt kvar i mina killkompisar, så att det hade varit mer okej för honom att hålla kvar i sina.
Fortfarande känner jag svartsjuka t om när jag skriver om detta, men det är MITT problem....(Jag MÅSTE lära mig att lita på att U älskar bara mig, eftersom han säger att det är så).
I alla fall så ringde jag en gammal killkompis igår, så jag är stolt över mig själv. Jag tvingade mig själv att vara trevlig och social. Vi pratade om ditt o datt. Vi kan kalla honom Musse. Han är med i programmet (AA alltså), och vi träffades första gången 2006 på Gotlandskonventet ca en månad innan jag träffade U.
Musse har tagit ett par riktigt tuffa återfall efter detta, men just nu kände han sig stabil sa han. Han var singel just nu och var intresserad av att ev. åka o bugga på nåt Stockholmsställe. (Vi pratade om detta redan på Gotland 2005). Vi bytte mailadresser och lovade höra av varandra lite bättre i fortsättningen.
Nu undrar jag om jag är knäpp i huvet, men jag kände mig... njaaa inte otrogen... men liksom oschysst, när jag ringde honom. Jag måste vara felprogramerad i min skalle, för jag tror ju genast att han ska misstänka att jag är intresserad av honom. Fan jag måste nog kanske öva på detta me kill-vänner....
I alla fall så berättade jag om mitt telefonsamtal för U på kvällen, och han tyckte enbart att det var kul att jag hade tagit steget och ringt Musse....? Han tyckte t om ett jag skulle ringa och hålla kontakten med Murre.....!!!
Jag har mycket att lära mig inser jag nu....
Så det är detta jag menar med att inte ha alla ägg i samma korg. Jag kanske ska lära mig att kunna umgås med flera killar samtidigt, så att jag inte blir så klängig på just EN man? (Inte för att jag känner mig särskilt klängig, jag med mitt flyktbeteende....)
Jag kanske ska lära mig att göra som U gör, ringa en andra kille, om jag är missnöjd med den ena killen....(så som han beter sig med kvinnor). Att få tröst av flera liksom....
Jag MÅSTE säga att detta går helt emot min normala natur, men jag har ju haft fel så himla många gånger förr i livet, så vem är jag att bedömma vad som är rätt eller fel... Jag måste ju försöka.
Det är viktigt med min sömn och min mat, för att jag ska må bra. Jag är just nu jätteförsiktig med mitt sockerintag, och alltför snabba kolhydrater som kan ge mig snabba "kickar". Jag kräver minst en meditationsstund per dag, men helst 2. Jag ber till min Högre Kraft morgon och kväll, och då ser jag till att inte be om någonting för min egen del, OM detta inte samtidigt kan gagna andra. Jag måste försöka bli kvitt min självcentrering!
Dessutom har jag kommit fram till att jag inte bör ha alla ägg i samma korg. U hade rätt i att jag HAR skurit av kontakten med alla mina manliga vänner (jag trodde i min enfald att det var det man skulle göra när man påbörjade en relation med en man....). Men U påstår att det skulle ha varit mycket bättre om jag hade hållt kvar i mina killkompisar, så att det hade varit mer okej för honom att hålla kvar i sina.
Fortfarande känner jag svartsjuka t om när jag skriver om detta, men det är MITT problem....(Jag MÅSTE lära mig att lita på att U älskar bara mig, eftersom han säger att det är så).
I alla fall så ringde jag en gammal killkompis igår, så jag är stolt över mig själv. Jag tvingade mig själv att vara trevlig och social. Vi pratade om ditt o datt. Vi kan kalla honom Musse. Han är med i programmet (AA alltså), och vi träffades första gången 2006 på Gotlandskonventet ca en månad innan jag träffade U.
Musse har tagit ett par riktigt tuffa återfall efter detta, men just nu kände han sig stabil sa han. Han var singel just nu och var intresserad av att ev. åka o bugga på nåt Stockholmsställe. (Vi pratade om detta redan på Gotland 2005). Vi bytte mailadresser och lovade höra av varandra lite bättre i fortsättningen.
Nu undrar jag om jag är knäpp i huvet, men jag kände mig... njaaa inte otrogen... men liksom oschysst, när jag ringde honom. Jag måste vara felprogramerad i min skalle, för jag tror ju genast att han ska misstänka att jag är intresserad av honom. Fan jag måste nog kanske öva på detta me kill-vänner....
I alla fall så berättade jag om mitt telefonsamtal för U på kvällen, och han tyckte enbart att det var kul att jag hade tagit steget och ringt Musse....? Han tyckte t om ett jag skulle ringa och hålla kontakten med Murre.....!!!
Jag har mycket att lära mig inser jag nu....
Så det är detta jag menar med att inte ha alla ägg i samma korg. Jag kanske ska lära mig att kunna umgås med flera killar samtidigt, så att jag inte blir så klängig på just EN man? (Inte för att jag känner mig särskilt klängig, jag med mitt flyktbeteende....)
Jag kanske ska lära mig att göra som U gör, ringa en andra kille, om jag är missnöjd med den ena killen....(så som han beter sig med kvinnor). Att få tröst av flera liksom....
Jag MÅSTE säga att detta går helt emot min normala natur, men jag har ju haft fel så himla många gånger förr i livet, så vem är jag att bedömma vad som är rätt eller fel... Jag måste ju försöka.
Tacksamhetskänslor idag
Vilken underbar dag jag hade igår! Jag hade saknat mina barn så himla mycket, så jag åkte lite tidigare från jobbet för att hämta prinsessan på fritids. När vi kom hem fick jag en kram av tonårssonen! Vi hade en så mysig kväll. Att få äta middag tillsammans, hjälpas åt att duka fram. Otvunget pratande om ditt o datt som har hänt under deras höstlov förra veckan. ALLT sånt vardagsliv uppskattar jag mycket mer efter att ha varit utan barnen en hel vecka!
Sen ringer morsan. Hon vill betala stugan på Gotland nästa sommar när vi ska åka och orientera! Jag sa i söndags att vi kanske inte kommer att ha råd med det nästa sommar heller, om vi ska bo kvar i huset, så hon ville vara med och sponsra det! Vad tacksam jag blir!
Sen ringer U. Han har legat i hela dagen med att reda upp och ta ansvar för sitt liv. Ringt företagshälsovården och bokat tid med Mr P, vår alkoholterapeut. Han vill gå i enskilda samtal och reda upp sitt liv, så att vi ska kunna leva tillsammans en vacker dag. Han inser att han måste reda upp allt gammalt först om vi ska ha en chans att leva tillsammans! Jag blev SÅ rörd!
Han har pratat med sin sponsor också. Och Mr P och sponsorn hade båda ifrågasatt vår sk "time-out". Så nu sa U att han inte ville ha någon time-out i vår relation. Han ville fortsätta vara tillsammans med mig MEN börja ta mer ansvar för sig själv ang mat, sömn, bön, meditation och terapi.
Jag föll direkt. Fy fan va jag älskar honom när han är så här! Klok, empatisk, ansvarsfull och framförallt kärleksfull och snäll!
Jag tog en lång promenad efter middagen, för tonårssonen satt framför TV:n och prinsessan var hos grannens flicka o lekte. Jag log med hela ansiktet då jag gick där genom byn....
Jag är så lycklig
Sen ringer morsan. Hon vill betala stugan på Gotland nästa sommar när vi ska åka och orientera! Jag sa i söndags att vi kanske inte kommer att ha råd med det nästa sommar heller, om vi ska bo kvar i huset, så hon ville vara med och sponsra det! Vad tacksam jag blir!
Sen ringer U. Han har legat i hela dagen med att reda upp och ta ansvar för sitt liv. Ringt företagshälsovården och bokat tid med Mr P, vår alkoholterapeut. Han vill gå i enskilda samtal och reda upp sitt liv, så att vi ska kunna leva tillsammans en vacker dag. Han inser att han måste reda upp allt gammalt först om vi ska ha en chans att leva tillsammans! Jag blev SÅ rörd!
Han har pratat med sin sponsor också. Och Mr P och sponsorn hade båda ifrågasatt vår sk "time-out". Så nu sa U att han inte ville ha någon time-out i vår relation. Han ville fortsätta vara tillsammans med mig MEN börja ta mer ansvar för sig själv ang mat, sömn, bön, meditation och terapi.
Jag föll direkt. Fy fan va jag älskar honom när han är så här! Klok, empatisk, ansvarsfull och framförallt kärleksfull och snäll!
Jag tog en lång promenad efter middagen, för tonårssonen satt framför TV:n och prinsessan var hos grannens flicka o lekte. Jag log med hela ansiktet då jag gick där genom byn....
Jag är så lycklig
Att komma tillbaka...
Söndagen försvann som i en dimma. Jag gick en långpromenad i skogen. Då och då stannade jag och lyssnade av mina två meddelanden som U hade läst in på min mobil då jag hade lämnat honom så hastigt på lördagkvällen. Han grät. Bad att jag skulle ringa. Sa att han bara älskar mej.
Jag kunde inte låta bli att ringa tillbaka. Så vi fick prata ut IGEN.
Jag sa att jag behövde tid att tänka /känna efter. Han sa samma sak. Vi ska prata med våra sponsorer. Kanske ska U söka terapihjälp. Jag hoppas att han gör det.
Men vi gör inte slut. Vi backar bara lite och försöker var och en av oss reda ut våra egna problem, så att vi inte hela tiden stjälper över dem på varandra.
Mitt problem är min svartsjuka. Jag erkänner och skäms över hur jag betedde mig i fredags/lördags. Jag ska inte / har ingen rätt att tala om för U vem / vilka han får umgås med. Jag måste jobba med detta! Jag har fått telefonnumret till en av kvinnorna som han skulle ha träffat i lördags. När jag samlat ihop tillräckligt med mod, så ska jag ringa och göra mitt 10:e steg med henne. Dvs be om ursäkt för mitt beteende och jag kan bara hoppas att hon kan förlåta mig...
Mitt problem var också min sockerabstinens. Den gjorde mig extremt överkänslig i helgen. Det är som en riktig heroin-avtändning. Jag har numera ALL respekt för att socker verkligen är en sinnesförändrande drog! Jag trodde ALDRIG att det skulle ha en sådan djup effekt på mig att sluta!
Mitt problem är också min flykt-reflex. Så fort orden tryter och känslorna tar överhanden, så vill jag bara fly. (Det är väl därför jag reagerade så kraftigt de gånger som U bara har stuckit!). Att bara dra iväg så där som jag gjorde på lördagskvällen är så himla omoget, när jag tänker efter. Jag VILL inte vara sådan, det bara blir så. Jag MÅSTE jobba med detta, för jag förstår ju att det smärtar U att jag gör så! JAG om någon VET hur ont det gör att bli övergiven så där!!!
U:s problem är att han bär med sig så mycket skit ifrån sitt tidigare förhållande. Han tror att jag ska bli likadan som hon var. Dvs kontrollerande och krävande osv. Han beter sig ibland riktigt illa mot mig, trots att han säger att han älskar mig. Skriker och är aggresiv som om JAG var hans fiende. Jag tror då att det är gamla hjärnspöken som han anfäktas av, inte hur han och jag har det idag, just nu.
Han bär också med sig en rädsla för äkta närhet. Och detta vet han om, som tur är.
Så just nu ska vi hålla lite avstånd och jobba med oss själva. Själv satt jag i ett par timmar tillsammans med min sponsor i går kväll. Usch vad jag skämdes över min svartsjuka och hur jag hade betett mig i helgen, när jag berättade för henne om vad som hade hänt.
Henned åsikt är att om jag nu fortfarande VILL ha ett förhållande med U, så måste jag lära mig att ta U som han är, och även acceptera de känslor som kommer med en sådan relation med en nykter alkoholist. För det är mycket skit från barndomarna /tidigare liv, som vi bär med oss.
Jag ska fokusera på mitt liv, mina vänner, mitt tillfrisknande ett tag nu. Och just nu är det lugnt i magen och tyst i skallen och det är underbart!
Jag kunde inte låta bli att ringa tillbaka. Så vi fick prata ut IGEN.
Jag sa att jag behövde tid att tänka /känna efter. Han sa samma sak. Vi ska prata med våra sponsorer. Kanske ska U söka terapihjälp. Jag hoppas att han gör det.
Men vi gör inte slut. Vi backar bara lite och försöker var och en av oss reda ut våra egna problem, så att vi inte hela tiden stjälper över dem på varandra.
Mitt problem är min svartsjuka. Jag erkänner och skäms över hur jag betedde mig i fredags/lördags. Jag ska inte / har ingen rätt att tala om för U vem / vilka han får umgås med. Jag måste jobba med detta! Jag har fått telefonnumret till en av kvinnorna som han skulle ha träffat i lördags. När jag samlat ihop tillräckligt med mod, så ska jag ringa och göra mitt 10:e steg med henne. Dvs be om ursäkt för mitt beteende och jag kan bara hoppas att hon kan förlåta mig...
Mitt problem var också min sockerabstinens. Den gjorde mig extremt överkänslig i helgen. Det är som en riktig heroin-avtändning. Jag har numera ALL respekt för att socker verkligen är en sinnesförändrande drog! Jag trodde ALDRIG att det skulle ha en sådan djup effekt på mig att sluta!
Mitt problem är också min flykt-reflex. Så fort orden tryter och känslorna tar överhanden, så vill jag bara fly. (Det är väl därför jag reagerade så kraftigt de gånger som U bara har stuckit!). Att bara dra iväg så där som jag gjorde på lördagskvällen är så himla omoget, när jag tänker efter. Jag VILL inte vara sådan, det bara blir så. Jag MÅSTE jobba med detta, för jag förstår ju att det smärtar U att jag gör så! JAG om någon VET hur ont det gör att bli övergiven så där!!!
U:s problem är att han bär med sig så mycket skit ifrån sitt tidigare förhållande. Han tror att jag ska bli likadan som hon var. Dvs kontrollerande och krävande osv. Han beter sig ibland riktigt illa mot mig, trots att han säger att han älskar mig. Skriker och är aggresiv som om JAG var hans fiende. Jag tror då att det är gamla hjärnspöken som han anfäktas av, inte hur han och jag har det idag, just nu.
Han bär också med sig en rädsla för äkta närhet. Och detta vet han om, som tur är.
Så just nu ska vi hålla lite avstånd och jobba med oss själva. Själv satt jag i ett par timmar tillsammans med min sponsor i går kväll. Usch vad jag skämdes över min svartsjuka och hur jag hade betett mig i helgen, när jag berättade för henne om vad som hade hänt.
Henned åsikt är att om jag nu fortfarande VILL ha ett förhållande med U, så måste jag lära mig att ta U som han är, och även acceptera de känslor som kommer med en sådan relation med en nykter alkoholist. För det är mycket skit från barndomarna /tidigare liv, som vi bär med oss.
Jag ska fokusera på mitt liv, mina vänner, mitt tillfrisknande ett tag nu. Och just nu är det lugnt i magen och tyst i skallen och det är underbart!
Tillbaka ner i bottenläge...
Ja nu är det katastrofläge IGEN. Och det verkar gå snabbare o snabbare utför i mitt förhållande till U....
Det mesta var så lugnt och andligt i mitt inre när jag satt i bilen och närmade mig stan, där U och jag skulle gå på dans igår. Jag hade varit i en annan stad o haft sponsieträff och gått på kvinnomöte och både fått ta emot och ge utryck för känslor.
Ändå började jag ana ugglor i mossen redan på hemvägen. Jag hade fått ett sms på hemvägen där det bland annat stod;
"Jag åker till X för att duscha, för nu e vattnet i brunnen tvärslut. E där vid halv 8-tiden. Puss".
Inget "Jag älskar dej", som han har brukat skriva den sista tiden, men okej.... Så jag ringer direkt tillbaka när jag åker från den andra staden, precis som jag hade lovat. Klockan var väl tio över sju ungefär.
Då har han minst 40 minuter kvar till stan, och har en av de där kvinnorna i bilen. Han hade lovat att köra hem henne, så det skulle han göra i vilket fall, så det visste jag om.
Men det som störde mig var att jag genast fick en känsla av att något var fel eftersom han var sen.... Han kanske hade varit hela dan där i alla fall? Fast han hade lovat?
Jag kände att jag behövde få veta det INNAN vi klev på hemma hos X för att duscha, och FRAMFÖRALLT så ville jag veta innan dansen. Bara tanken på att dansa en hel kväll och efteråt få veta att han gått med en lögn inom sig var outhärdlig....
Så när vi sågs så frågade jag vänligt hur det kändes för honom.
"För djävligt" sa han bara. Och det fick ju bara mig att tro ännu mer att han mådde dåligt därför för att han kände sig oärlig.
Så jag sa som det var, att jag bara ville veta om han hade varit där i alla fall, för jag behövde verkligen få veta det.
Då blev han helt vansinnig. Började gorma om att han inte orkade dra igång allt det här nu igen och att den där kvinnan i bilen minsann hade sagt flera gånger vilken underbar VÄN han var, och hur trevligt de hade haft det tillsammans under den där bilfärden hem.
Shit! Va ont det gjorde inuti att få höra detta!!! Genast kände jag att han hade ändrat sig och hade valt alla "Sina" kvinnor framför mig i alla fall!
När han dessutom tog upp hur ARG han är på mig för att jag hade sovit gott inatt och varit på kvinnomöte och sponsieträff, då såg jag rött!
"Så jag måste må dåligt för att du ska må bra?" Skrek jag. Fy fan va sjukt!
Men det som sårade mig allra, allra mest var dels att han tog ut ALL sin ilska på mig, som han påstår att han älskar. Och det att han...fan det är jobbigt att skriva det....
Tidigare på förmiddagen så hade jag, efter lång, lång bävan föreslagit att vi kunde väl förlova oss. Han frågade varför jag inte hade föreslagit det tidigare, eftersom jag hade tänkt på det så länge. Men jag hade helt enkelt inte vågat. Inte litat på att U var seriös med "oss". Men han blev jätteglad. DÅ.
Och det skulle ju bli en slags "commitment" mellan oss så att det kanske, kanske kunde få oss att känna oss lite tryggare i vår relation. Eftersom vi båda har instinkten att fly så fort det blir jobbigt....
Så i alla fall, på kvällen, där på gatan i den andra staden, så skriker han o smutskastar till och med mitt förslag om en förlovning. Det som jag hade haft så himla svårt att ta upp....
Det var liksom droppen. Jag började se allting som i en dimma. Det här är inte ett beteende från en person som älskar mig. Så här beter man sig inte om man säger att man älskar.
Jag sa bara att jag orkar inte mera.
"Jag orkar inte mera", sa jag flera gånger.
"Jag måste värna mig själv", sa jag. Det var ren självbevarelsedrift det var frågan om. Jag bara rabblade som i trans. Som om det inte var JAG som var där längre utan någon annan.
Jag gick som en robot tillbaka mot bilen. Slängde in väskan och körde iväg. Han stod inte kvar och gick inte heller efter. Jag vet inte vart han försvann.
Jag åkte hemåt.
Med en så stor smärta i brösten så det var alldeles obeskrivligt. FY FAN VA ONT DET GÖR!
Jag har knappt sovit en blund i natt. Försöker överleva timme för timme nu... Men som tur är VET jag att det går över. Jag har ju överlevt förr. Men det gör inte smärtorna mindre just nu tyvär...
Det mesta var så lugnt och andligt i mitt inre när jag satt i bilen och närmade mig stan, där U och jag skulle gå på dans igår. Jag hade varit i en annan stad o haft sponsieträff och gått på kvinnomöte och både fått ta emot och ge utryck för känslor.
Ändå började jag ana ugglor i mossen redan på hemvägen. Jag hade fått ett sms på hemvägen där det bland annat stod;
"Jag åker till X för att duscha, för nu e vattnet i brunnen tvärslut. E där vid halv 8-tiden. Puss".
Inget "Jag älskar dej", som han har brukat skriva den sista tiden, men okej.... Så jag ringer direkt tillbaka när jag åker från den andra staden, precis som jag hade lovat. Klockan var väl tio över sju ungefär.
Då har han minst 40 minuter kvar till stan, och har en av de där kvinnorna i bilen. Han hade lovat att köra hem henne, så det skulle han göra i vilket fall, så det visste jag om.
Men det som störde mig var att jag genast fick en känsla av att något var fel eftersom han var sen.... Han kanske hade varit hela dan där i alla fall? Fast han hade lovat?
Jag kände att jag behövde få veta det INNAN vi klev på hemma hos X för att duscha, och FRAMFÖRALLT så ville jag veta innan dansen. Bara tanken på att dansa en hel kväll och efteråt få veta att han gått med en lögn inom sig var outhärdlig....
Så när vi sågs så frågade jag vänligt hur det kändes för honom.
"För djävligt" sa han bara. Och det fick ju bara mig att tro ännu mer att han mådde dåligt därför för att han kände sig oärlig.
Så jag sa som det var, att jag bara ville veta om han hade varit där i alla fall, för jag behövde verkligen få veta det.
Då blev han helt vansinnig. Började gorma om att han inte orkade dra igång allt det här nu igen och att den där kvinnan i bilen minsann hade sagt flera gånger vilken underbar VÄN han var, och hur trevligt de hade haft det tillsammans under den där bilfärden hem.
Shit! Va ont det gjorde inuti att få höra detta!!! Genast kände jag att han hade ändrat sig och hade valt alla "Sina" kvinnor framför mig i alla fall!
När han dessutom tog upp hur ARG han är på mig för att jag hade sovit gott inatt och varit på kvinnomöte och sponsieträff, då såg jag rött!
"Så jag måste må dåligt för att du ska må bra?" Skrek jag. Fy fan va sjukt!
Men det som sårade mig allra, allra mest var dels att han tog ut ALL sin ilska på mig, som han påstår att han älskar. Och det att han...fan det är jobbigt att skriva det....
Tidigare på förmiddagen så hade jag, efter lång, lång bävan föreslagit att vi kunde väl förlova oss. Han frågade varför jag inte hade föreslagit det tidigare, eftersom jag hade tänkt på det så länge. Men jag hade helt enkelt inte vågat. Inte litat på att U var seriös med "oss". Men han blev jätteglad. DÅ.
Och det skulle ju bli en slags "commitment" mellan oss så att det kanske, kanske kunde få oss att känna oss lite tryggare i vår relation. Eftersom vi båda har instinkten att fly så fort det blir jobbigt....
Så i alla fall, på kvällen, där på gatan i den andra staden, så skriker han o smutskastar till och med mitt förslag om en förlovning. Det som jag hade haft så himla svårt att ta upp....
Det var liksom droppen. Jag började se allting som i en dimma. Det här är inte ett beteende från en person som älskar mig. Så här beter man sig inte om man säger att man älskar.
Jag sa bara att jag orkar inte mera.
"Jag orkar inte mera", sa jag flera gånger.
"Jag måste värna mig själv", sa jag. Det var ren självbevarelsedrift det var frågan om. Jag bara rabblade som i trans. Som om det inte var JAG som var där längre utan någon annan.
Jag gick som en robot tillbaka mot bilen. Slängde in väskan och körde iväg. Han stod inte kvar och gick inte heller efter. Jag vet inte vart han försvann.
Jag åkte hemåt.
Med en så stor smärta i brösten så det var alldeles obeskrivligt. FY FAN VA ONT DET GÖR!
Jag har knappt sovit en blund i natt. Försöker överleva timme för timme nu... Men som tur är VET jag att det går över. Jag har ju överlevt förr. Men det gör inte smärtorna mindre just nu tyvär...
ALLT ordnar sig...
Det känns mycket bättre idag. Lugnt i magen, nästan tyst i huvudet.
U och jag talade ut på telefon i går. Hela kvällen, kanske tre timmar eller något, pratade vi.
I går eftermiddag var jag så rädd för att explodera när han ringde, så jag kopierade min förra blogg och mailade den till honom. För att han skulle få läsa i lugn och ro vad det var som jag var så upprörd över. Och så riskerade jag inte att explodera heller.
Efter jobbet stack jag sedan iväg på ett AA Into-Action i Stockholm. Jag tänkte att jag VERKLIGEN behövde ett bra möte för att få distans till mitt huvud, och allt det som malde där.
Det var ett jättebra möte. Into-Action betyder att det är ett möte där AA´s Stora Boken och stegarbetet betonas väldigt mycket. Alla uppmuntras att tala om sitt tillfrisknande i programmet och inte om sina personliga problem. Det händer annars lätt på många möten, att det bara blir gnällstuga. Ett forum dit alla kommer för att ventilera sina problem. Men på detta Into-Action-möte talade vi om LÖSNINGEN, för det är DET som nykomligen behöver höra. Inte om våra ev. problem.
Efteråt följde jag med ut o fikade. Jag tog en Chai Latte (UTAN bakelse...) och vi var kanske 10 personer som fortsatte tala om tillfrisknande, meditation, konvent och annat som hör livet till. UNDERBART! Vi i gemenskapen kallar det "mötet mellan mötena". En chans att nätverka med varandra och att få ta upp mer privata frågor.
På vägen hem tog jag sedan modet till mig o ringde U.
Jag sa som jag kände det. Jag förtsökte verkligen vara ärlig mot mig själv. Att jag mådde skitdåligt av att veta att han skulle hem till de där kvinnorna idag. Att det gjorde så ont i mig, så att om han ändå skulle prioritera dem framför det jag kände/ tyckte, så ville jag inte vara med.
Han sa:
" Jaha så du hotar med att göra sluta om jag träffar dem?"
"Nej det gör jag inte", sa jag.
"Du har ditt fria val att följa din inre sanning och vilja. Men det måste jag också göra", sa jag.
"Och jag mår skitdåligt av att veta att du träffar andra kvinnor som jag inte känner, och inga andra män finns där mer än du. Du kunde i alla fall ha bjudit med mig och inte mörkat om er träff, för det känner jag att du har gjort!"
Och jag tror faktiskt att om också jag hade blivit medbjuden, eller fått en chans att träffa dessa kvinnor innan, vid något annat tillfälle, så hade jag (kanske) inte alls kännt det så här.
Dessutom sa jag tll honom att jag tycker han ska rannsaka sig själv över VAD det är som är så himla viktigt för honom med dessa "träffar".
Just nu jämför han mig väldigt mycket med sitt ex, som var väldigt kontrollerande och förbjöd U att göra väldigt många saker. Men jag är inte som hon! Jag måste följa MIN övertygelse!
Han skulle prata med sin sponsor idag, men det lät i alla fall som om han skulle skippa tjejträffen. Han sa faktiskt att jag är väldigt viktig för honom och att han älskar mig så in i h-e mycke. Så valet var lätt sa han, men han var rädd för att han skulle lägga sin ilska på mig, för att jag "hade tvingat" honom till det här valet.
Själv tycker jag bara att det är ännu ett tecken på att han troligen alltid har haft svårt att ta ansvar för sina val. Att han gärna velat projicera ut anvaret för sina val på andra människor( sitt ex tex...).
Men just just nu känns allting lugnt i mig. Jag har fått berätta min sanning. Jag har fått bekräftat att han älskar mig och att de andra kvinnorna i hans liv betyder mindre.
U och jag talade ut på telefon i går. Hela kvällen, kanske tre timmar eller något, pratade vi.
I går eftermiddag var jag så rädd för att explodera när han ringde, så jag kopierade min förra blogg och mailade den till honom. För att han skulle få läsa i lugn och ro vad det var som jag var så upprörd över. Och så riskerade jag inte att explodera heller.
Efter jobbet stack jag sedan iväg på ett AA Into-Action i Stockholm. Jag tänkte att jag VERKLIGEN behövde ett bra möte för att få distans till mitt huvud, och allt det som malde där.
Det var ett jättebra möte. Into-Action betyder att det är ett möte där AA´s Stora Boken och stegarbetet betonas väldigt mycket. Alla uppmuntras att tala om sitt tillfrisknande i programmet och inte om sina personliga problem. Det händer annars lätt på många möten, att det bara blir gnällstuga. Ett forum dit alla kommer för att ventilera sina problem. Men på detta Into-Action-möte talade vi om LÖSNINGEN, för det är DET som nykomligen behöver höra. Inte om våra ev. problem.
Efteråt följde jag med ut o fikade. Jag tog en Chai Latte (UTAN bakelse...) och vi var kanske 10 personer som fortsatte tala om tillfrisknande, meditation, konvent och annat som hör livet till. UNDERBART! Vi i gemenskapen kallar det "mötet mellan mötena". En chans att nätverka med varandra och att få ta upp mer privata frågor.
På vägen hem tog jag sedan modet till mig o ringde U.
Jag sa som jag kände det. Jag förtsökte verkligen vara ärlig mot mig själv. Att jag mådde skitdåligt av att veta att han skulle hem till de där kvinnorna idag. Att det gjorde så ont i mig, så att om han ändå skulle prioritera dem framför det jag kände/ tyckte, så ville jag inte vara med.
Han sa:
" Jaha så du hotar med att göra sluta om jag träffar dem?"
"Nej det gör jag inte", sa jag.
"Du har ditt fria val att följa din inre sanning och vilja. Men det måste jag också göra", sa jag.
"Och jag mår skitdåligt av att veta att du träffar andra kvinnor som jag inte känner, och inga andra män finns där mer än du. Du kunde i alla fall ha bjudit med mig och inte mörkat om er träff, för det känner jag att du har gjort!"
Och jag tror faktiskt att om också jag hade blivit medbjuden, eller fått en chans att träffa dessa kvinnor innan, vid något annat tillfälle, så hade jag (kanske) inte alls kännt det så här.
Dessutom sa jag tll honom att jag tycker han ska rannsaka sig själv över VAD det är som är så himla viktigt för honom med dessa "träffar".
Just nu jämför han mig väldigt mycket med sitt ex, som var väldigt kontrollerande och förbjöd U att göra väldigt många saker. Men jag är inte som hon! Jag måste följa MIN övertygelse!
Han skulle prata med sin sponsor idag, men det lät i alla fall som om han skulle skippa tjejträffen. Han sa faktiskt att jag är väldigt viktig för honom och att han älskar mig så in i h-e mycke. Så valet var lätt sa han, men han var rädd för att han skulle lägga sin ilska på mig, för att jag "hade tvingat" honom till det här valet.
Själv tycker jag bara att det är ännu ett tecken på att han troligen alltid har haft svårt att ta ansvar för sina val. Att han gärna velat projicera ut anvaret för sina val på andra människor( sitt ex tex...).
Men just just nu känns allting lugnt i mig. Jag har fått berätta min sanning. Jag har fått bekräftat att han älskar mig och att de andra kvinnorna i hans liv betyder mindre.
Fortfarande ARG!
Nu har jag varit arg i flera dagar, och det verkar inte lätta, snarare blir det värre. I går kväll kunde jag inte stå ut med att prata med NÅGON, minst av allt med U. Så jag drog ut jacket och stängde av mobilen och satt o surade för mig själv.
Jag känner mig så fruktansvärt svartsjuk.
U bara omger sig med kvinnor ÖVERALLT!
På buggen tex. Har han direkt blivit så himla bundis med flera av kvinnorna. Varför inte med männen för??? Borde inte en man i hans ålder ha manliga vänner?
Även på mötena i hans hemmagrupp så finns det en kvinna som han umgås med. De åker motorcykel tillsammans, han skjutsar henne fram och tillbaka på möten. De lunchar tillsammans och hon ringer så fort hon mår dåligt eller behöver någon att tala med. Skulle inte hon må bättre av att umgås med kvinnliga vänner? Eller vad är hon ute efter? Och varför går han med på allt detta, om han säger att han bara älskar mej?
Och så har han den där gruppen med kvinnor som han umgås med. Jag tror att de är fyra kvinnor och så U. På lördag ska de träffas hemma hos en av kvinnorna, som är singel, för att laga mat tillsammans allihopa och mysa. Varför är ingen av de andra kvinnornas karlar med? Varför är han enda mannen för? Jag tycker att det är nåt sjukt med detta...
Förra helgen var det där "tjejgänget" tillsammans med U i Stockholm på mässa. Nån såndär må-bra mässa med meditation, föredrag och annat hokus-pokus.
Jag har mest kvinnliga vänner. Nästan inga manliga alls, sedan jag blev tillsammans med U. Det blev liksom naturligt så att jag slutade ringa dem så ofta. De ringde mer sällan också då de visste att jag hade en relation "på gång".
Så nu riktigt KOKAR det i mig..... Varför ska jag tolerera alla hans kvinnor för???
Tänk om det var ombytta roller? Att jag hade 8-10 män som jag ständigt frotterade mig med. Fikade, lunchade, gjorde roliga saker tillsammans med. Åkte hem till en av dem och lagade mat tillsammans. Hur skulle han ta det??? Är det DET jag måste börja göra innan han förstår att det är något fel?
Fan också!
Jag känner mig så fruktansvärt svartsjuk.
U bara omger sig med kvinnor ÖVERALLT!
På buggen tex. Har han direkt blivit så himla bundis med flera av kvinnorna. Varför inte med männen för??? Borde inte en man i hans ålder ha manliga vänner?
Även på mötena i hans hemmagrupp så finns det en kvinna som han umgås med. De åker motorcykel tillsammans, han skjutsar henne fram och tillbaka på möten. De lunchar tillsammans och hon ringer så fort hon mår dåligt eller behöver någon att tala med. Skulle inte hon må bättre av att umgås med kvinnliga vänner? Eller vad är hon ute efter? Och varför går han med på allt detta, om han säger att han bara älskar mej?
Och så har han den där gruppen med kvinnor som han umgås med. Jag tror att de är fyra kvinnor och så U. På lördag ska de träffas hemma hos en av kvinnorna, som är singel, för att laga mat tillsammans allihopa och mysa. Varför är ingen av de andra kvinnornas karlar med? Varför är han enda mannen för? Jag tycker att det är nåt sjukt med detta...
Förra helgen var det där "tjejgänget" tillsammans med U i Stockholm på mässa. Nån såndär må-bra mässa med meditation, föredrag och annat hokus-pokus.
Jag har mest kvinnliga vänner. Nästan inga manliga alls, sedan jag blev tillsammans med U. Det blev liksom naturligt så att jag slutade ringa dem så ofta. De ringde mer sällan också då de visste att jag hade en relation "på gång".
Så nu riktigt KOKAR det i mig..... Varför ska jag tolerera alla hans kvinnor för???
Tänk om det var ombytta roller? Att jag hade 8-10 män som jag ständigt frotterade mig med. Fikade, lunchade, gjorde roliga saker tillsammans med. Åkte hem till en av dem och lagade mat tillsammans. Hur skulle han ta det??? Är det DET jag måste börja göra innan han förstår att det är något fel?
Fan också!
Fan fan fan...
Jag blir GALEN! Jag är så grinig så jag knappt står ut med mig själv! Fy Fabian!
Pratade med U nyss i korridoren. Vi jobbar ju på samma företag, så om jag ska till förrådet så brukar jag ringa och fråga om inte han också har nåt ärende dit så vi kan ses lite.
Då säger han att den här tjejen, Mimmi, från buggkursen har ringt honom. Hon ville ev. inte åka o dansa på just det ställe jag o U skulle åka till på lördag. Och då menar U att de andra på kursen säkert inte åker dit heller. Alla av dem vill dricka och ingen vill köra!
Eller så vill de att U ska skjutsa dit dem. De vet ju att han är nykter alkoholist och kan vara fyllechaffis.
Ja gör som du vill sa jag. Jag tänker i alla fall åka dit vi först bestämde, för Kindbergs spelar där och jag tycker dom är bra. Jag vägrar byta ställe bara för att de andra MÅSTE dricka och inte kan ta sig dit!
"Men du gillar ju att dansa med Mimmi, och Annmari som buggar så bra", sa jag spydigt.
" Jaa vi får se hur JAG gör.." säger han då!!!!
" Annmari är ju kul att bugga med"..........
"Ja JAG kan inte mäta mig med både Mimmi och Annmari" sa jag ännu mer spydigt...
"Gör som du vill", sa jag, "men jag åker på Kindbergs i alla fall", sa jag o sen gick jag kokande av ilska därifrån!
Hur FAN kan han vara så JÄVLA otaktisk och okänslig????
Nu SKITER jag i honom! Jag tänker försöka hitta nån som VILL vara med mig, som VILL dans med mig, som VILL leva o bo ihop med mig. Jag är så jävla trött på att lirka och vara så förstående hela tiden. Nu får det banne mig vara nog!!!
Pratade med U nyss i korridoren. Vi jobbar ju på samma företag, så om jag ska till förrådet så brukar jag ringa och fråga om inte han också har nåt ärende dit så vi kan ses lite.
Då säger han att den här tjejen, Mimmi, från buggkursen har ringt honom. Hon ville ev. inte åka o dansa på just det ställe jag o U skulle åka till på lördag. Och då menar U att de andra på kursen säkert inte åker dit heller. Alla av dem vill dricka och ingen vill köra!
Eller så vill de att U ska skjutsa dit dem. De vet ju att han är nykter alkoholist och kan vara fyllechaffis.
Ja gör som du vill sa jag. Jag tänker i alla fall åka dit vi först bestämde, för Kindbergs spelar där och jag tycker dom är bra. Jag vägrar byta ställe bara för att de andra MÅSTE dricka och inte kan ta sig dit!
"Men du gillar ju att dansa med Mimmi, och Annmari som buggar så bra", sa jag spydigt.
" Jaa vi får se hur JAG gör.." säger han då!!!!
" Annmari är ju kul att bugga med"..........
"Ja JAG kan inte mäta mig med både Mimmi och Annmari" sa jag ännu mer spydigt...
"Gör som du vill", sa jag, "men jag åker på Kindbergs i alla fall", sa jag o sen gick jag kokande av ilska därifrån!
Hur FAN kan han vara så JÄVLA otaktisk och okänslig????
Nu SKITER jag i honom! Jag tänker försöka hitta nån som VILL vara med mig, som VILL dans med mig, som VILL leva o bo ihop med mig. Jag är så jävla trött på att lirka och vara så förstående hela tiden. Nu får det banne mig vara nog!!!