Att vara ensam - Att vara själv....
Jag har funderat en hel del på mig själv de senaste dagarna. Mig själv och mina beteenden.
Jag antar att det är Echart Tolle som väcker massa frågor i mig för jag lyssnar på hans böcker varje ledig stund, i bilen på promenader och så.
(U gav mig ett minneskort till mobilen på 2 gig, 50 timmar speltid, som han sedan laddade fullt med 2 böcker och en massa superbra AA-delningar! )
Jag har ju försökt övertyga mig själv, min sponsor och U att det är pga min svartsjuka som jag har gjort slut. "Om bara U kunde släppa sina kvinnor så skulle ju allt vara så bra...."
Men sen har jag funderat. Om U gjorde ALLT som jag bad honom om (angående dessa kvinnor).... Skulle jag vilja vara tillsammans med honom då?
Och svaret på det är faktiskt nej. Min svartsjuka har bara varit ett sätt för mig att lägga över hela ansvaret för vår separation på U. Projektion. Att det egentligen är HANS fel att det tar slut. Om inte han hade alla dessa kvinnor bla bla bla.....
Vad är det då jag egentligen känner är orsaken till att jag gör slut?
1. Jag är rädd för att enda anledningen till att jag är tillsammans med U är att jag är rädd för att bli ensam. Jag vill ta reda på om det är fallet. Är jag rädd för att vara ensam?
2. Jag ser att U skiter i sitt liv /sitt stegarbete, ringa sin sponsor, så fort vi är tillsammans.
3. Jag vill hitta MIG SJÄLV. Mitt inre lugn. Jag vill verkligen uppleva att allt det jag behöver, redan finns inuti mig.
4. Jag vill hitta min mission i livet. Vad är det JAG ska utföra i livet? Jag vill vara till nytta för något / någon? Jag vill brinna för ett engagemang.
Ja så ser det ut ungefär.... Idag i alla fall... Men faktum kvarstår ändå. Jag ÄLSKAR U, det gör jag....
Jag antar att det är Echart Tolle som väcker massa frågor i mig för jag lyssnar på hans böcker varje ledig stund, i bilen på promenader och så.
(U gav mig ett minneskort till mobilen på 2 gig, 50 timmar speltid, som han sedan laddade fullt med 2 böcker och en massa superbra AA-delningar! )
Jag har ju försökt övertyga mig själv, min sponsor och U att det är pga min svartsjuka som jag har gjort slut. "Om bara U kunde släppa sina kvinnor så skulle ju allt vara så bra...."
Men sen har jag funderat. Om U gjorde ALLT som jag bad honom om (angående dessa kvinnor).... Skulle jag vilja vara tillsammans med honom då?
Och svaret på det är faktiskt nej. Min svartsjuka har bara varit ett sätt för mig att lägga över hela ansvaret för vår separation på U. Projektion. Att det egentligen är HANS fel att det tar slut. Om inte han hade alla dessa kvinnor bla bla bla.....
Vad är det då jag egentligen känner är orsaken till att jag gör slut?
1. Jag är rädd för att enda anledningen till att jag är tillsammans med U är att jag är rädd för att bli ensam. Jag vill ta reda på om det är fallet. Är jag rädd för att vara ensam?
2. Jag ser att U skiter i sitt liv /sitt stegarbete, ringa sin sponsor, så fort vi är tillsammans.
3. Jag vill hitta MIG SJÄLV. Mitt inre lugn. Jag vill verkligen uppleva att allt det jag behöver, redan finns inuti mig.
4. Jag vill hitta min mission i livet. Vad är det JAG ska utföra i livet? Jag vill vara till nytta för något / någon? Jag vill brinna för ett engagemang.
Ja så ser det ut ungefär.... Idag i alla fall... Men faktum kvarstår ändå. Jag ÄLSKAR U, det gör jag....
Köpa en 3:a?
Jag och barnen var o tittade på en fin 3:a i går kväll. Jag var rädd att barnen skulle tycka att det blir trångt att flytta in i en 3:a från vårt stora hus. Men icke. Båda två var nöjda med "sina" rum.
Jag kommer att sova i vardagsrummet i så fall. Grabben får hela övervåningen för sig själv (samt TV:n). Jag har inget behov av TV för jag tittar så sällan.
Ytterligare ett plus med den där lägenheten var att det fanns ett stort utomhusförråd, som en liten lada, som hörde till. Där kan jag ju ha min nya motorcykel ju!!! (Som jag har tänkt köpa till våren!)
Så summa sumarum var att det mesta kändes bra! Det enda som liksom ändå grumlade känslan var att jag alltid känner mig så ensam i sådana situationer. Så har det känts livet igenom för mig. Så fort det är stora beslut på gång i mitt liv SÅ ÄR JAG ENSAM.
Nu måste jag vänja mig vid, och t om välkomna den känslan. Allt är okej. Jag har mig själv OCH min högre kraft och mina barn. Det måste räcka just nu....
Jag kommer att sova i vardagsrummet i så fall. Grabben får hela övervåningen för sig själv (samt TV:n). Jag har inget behov av TV för jag tittar så sällan.
Ytterligare ett plus med den där lägenheten var att det fanns ett stort utomhusförråd, som en liten lada, som hörde till. Där kan jag ju ha min nya motorcykel ju!!! (Som jag har tänkt köpa till våren!)
Så summa sumarum var att det mesta kändes bra! Det enda som liksom ändå grumlade känslan var att jag alltid känner mig så ensam i sådana situationer. Så har det känts livet igenom för mig. Så fort det är stora beslut på gång i mitt liv SÅ ÄR JAG ENSAM.
Nu måste jag vänja mig vid, och t om välkomna den känslan. Allt är okej. Jag har mig själv OCH min högre kraft och mina barn. Det måste räcka just nu....
Jobbigt just nu...
Min sponsor tycker att jag ska skriva av mig, men det har känts trögt i flera veckor... Jag VET att jag mår bättre när jag skriver, men det måste liksom få ta ett tag innan jag kan utrycka det som rör sig i skallen.
Jag har gjort slut med U. Jag orkade inte med smärtorna längre. Han visade så tydligt att han njöt av att få mig svartsjuk och jag bara åkte ner i graven varenda gång.
Jag sa helt enkelt till honom att han får "leka rommen av sig" först. Umgås klart med sina kvinnor. Sen får vi se.
Jag kommer att få ägna mig åt mig själv. Läka mina sår. Se efter VAD det var i mig som gjorde mig så svartsjuk. Jag har aldrig upplevt svartsjuka tidigare i livet så det var något alldeles nytt för mig.
Jag ägnar mina dagar åt jobbet och att be och meditera så mycket jag bara kan. Försöker hitta det där lugnet i min mage. Stundtals går det bra, ibland kan jag inte tänka på annat än U.
Men livet går vidare, och jag VILL verkligen hitta MIG SJÄLV! Och det kan jag inte så länge som U finns i närheten, så är det bara...
Jag har gjort slut med U. Jag orkade inte med smärtorna längre. Han visade så tydligt att han njöt av att få mig svartsjuk och jag bara åkte ner i graven varenda gång.
Jag sa helt enkelt till honom att han får "leka rommen av sig" först. Umgås klart med sina kvinnor. Sen får vi se.
Jag kommer att få ägna mig åt mig själv. Läka mina sår. Se efter VAD det var i mig som gjorde mig så svartsjuk. Jag har aldrig upplevt svartsjuka tidigare i livet så det var något alldeles nytt för mig.
Jag ägnar mina dagar åt jobbet och att be och meditera så mycket jag bara kan. Försöker hitta det där lugnet i min mage. Stundtals går det bra, ibland kan jag inte tänka på annat än U.
Men livet går vidare, och jag VILL verkligen hitta MIG SJÄLV! Och det kan jag inte så länge som U finns i närheten, så är det bara...