Workshop #5 Addiktologutbildningen
Ja detta blir mitt sista bidrag till denna processdagbok för grundkursen i Addiktologutbildningen som jag gått klart till årsskiftet. Jag kan knappt fatta att det är sant att snart 1 1/2 år har gått sedan jag började. Sista träffen är i november och då ska denna processdagbok lämnas in.
Så vad har hänt i mig under det senaste året? Massor skulle jag vilja säga. Mest har det väl hänt saker inuti mig, saker som inte syns, men det har också skett helt synliga saker. Som att jag har sålt huset och flyttat. Att min hårfärg är tillbaka på blont igen efter ett helt års turné med olika röda nyanser. Synliga saker är också att jag tagit MC-kort och köpt min egen Yamaha Virago.
Inuti har en hel massa förstås hänt. Förra sommaren hade U gjort slut och vi hade ett flera månader långt uppehåll i vår relation. Denna sommar är det JAG som har gjort slut. Bara det innebär en hel massa för mig. Förra sommaren låg jag hemma som ett offer och bara grät, räknade dagar som jag överlevt utan honom.
Denna sommar räknar jag inte. Jag har bestämt mig för att jag inte vill ha en relation med U så länge han har de beteenden han har. Jag älskar honom visserligen fortfarande, men jag har tagit ansvar för mig själv och satt gränser för vad jag orkar med från hans sida. Ingen kontakt alls, inga sms, ingenting på snart en månad! Jag är stolt över mig själv!
Jag har slutat snusa och försöker sluta använda även andra kortsiktiga kickar för att ändra mitt mående. Jag vill verkligen ha det mående och de känslor som det är meningen att jag ska ha. Jag tror att det är det som är livet. Att KÄNNA och bli BERÖRD av allt. Sorg, glädje, ilska, kärlek, ömhet, melankoli osv.
Jag känner mig i stort som en helare och mer balanserad människa idag än vad jag gjorde för ett år sedan. Jag tar ansvar för mig själv på ett annat sätt. Värderar min tid, min familj, mina vänner och min tillvaro högre idag.
Jag skulle inte slänga bort allt fint jag har i livet för en relation. Det hade jag kunnat göra för ett år sedan. Jag hade kunnat offra allt mitt för en relation med U, så desperat var jag då. Idag betyder en kärleksfull relation till mig själv mera än någonting annat!
Naturligtvis har vi också fått lära oss en hel massa på den här utbildningen. Om beroenden och dess konsekvenser för individen och familjen. Men det som har varit mest betydelsefullt är ändå de egna processer som vi alla har fått gå igenom. För att vi ska kunna arbeta som terapeuter och hjälpa andra, så måste vi ha gått igenom vår egen byk först. Äga våra egna svagheter liksom.
Och det känns som om jag fått gå igenom hela mig själv och mina beroenden ännu en gång. Första gången var ju när jag själv blev nykter för 3 år sedan. Då jobbade jag i AA:s 12 steg tillsammans med min dåvarande sponsor.
Denna gång fick jag arbeta med mitt relationsberoende. Jag har fått använda AA:s 12 steg ännu en gång och denna gång för att bli fri från U. Tillsammans med min nuvarande sponsor har jag än en gång fått kapitulera totalt. Jag måste inse att jag inte kan ge upp honom ensam. Om min egenvilja får styra så kommer jag att gå tillbaka till honom trots att jag VET att det inte är bra vare sig för honom eller mig. Därför har jag valt att göra som min sponsor säger dvs hålla mig borta från honom en tid...den sk avgiftningsfasen.
Redan nu känns det bättre. Jag har på sätt och vis blivit befriad igen! Jag har sett U på håll i matsalen och ute på dans. Han hälsar inte men det är okej. Inuti mig är det lugnt. Allt är som det ska vara och jag litar på det!
Jag har kommit mycket närmare barnen under detta år. I samma takt som jag hittat tillbaka till mig själv och släppt mitt beroende av U, så hittar jag också hem till mina barn och min ursprungsfamilj.
Så vad har hänt i mig under det senaste året? Massor skulle jag vilja säga. Mest har det väl hänt saker inuti mig, saker som inte syns, men det har också skett helt synliga saker. Som att jag har sålt huset och flyttat. Att min hårfärg är tillbaka på blont igen efter ett helt års turné med olika röda nyanser. Synliga saker är också att jag tagit MC-kort och köpt min egen Yamaha Virago.
Inuti har en hel massa förstås hänt. Förra sommaren hade U gjort slut och vi hade ett flera månader långt uppehåll i vår relation. Denna sommar är det JAG som har gjort slut. Bara det innebär en hel massa för mig. Förra sommaren låg jag hemma som ett offer och bara grät, räknade dagar som jag överlevt utan honom.
Denna sommar räknar jag inte. Jag har bestämt mig för att jag inte vill ha en relation med U så länge han har de beteenden han har. Jag älskar honom visserligen fortfarande, men jag har tagit ansvar för mig själv och satt gränser för vad jag orkar med från hans sida. Ingen kontakt alls, inga sms, ingenting på snart en månad! Jag är stolt över mig själv!
Jag har slutat snusa och försöker sluta använda även andra kortsiktiga kickar för att ändra mitt mående. Jag vill verkligen ha det mående och de känslor som det är meningen att jag ska ha. Jag tror att det är det som är livet. Att KÄNNA och bli BERÖRD av allt. Sorg, glädje, ilska, kärlek, ömhet, melankoli osv.
Jag känner mig i stort som en helare och mer balanserad människa idag än vad jag gjorde för ett år sedan. Jag tar ansvar för mig själv på ett annat sätt. Värderar min tid, min familj, mina vänner och min tillvaro högre idag.
Jag skulle inte slänga bort allt fint jag har i livet för en relation. Det hade jag kunnat göra för ett år sedan. Jag hade kunnat offra allt mitt för en relation med U, så desperat var jag då. Idag betyder en kärleksfull relation till mig själv mera än någonting annat!
Naturligtvis har vi också fått lära oss en hel massa på den här utbildningen. Om beroenden och dess konsekvenser för individen och familjen. Men det som har varit mest betydelsefullt är ändå de egna processer som vi alla har fått gå igenom. För att vi ska kunna arbeta som terapeuter och hjälpa andra, så måste vi ha gått igenom vår egen byk först. Äga våra egna svagheter liksom.
Och det känns som om jag fått gå igenom hela mig själv och mina beroenden ännu en gång. Första gången var ju när jag själv blev nykter för 3 år sedan. Då jobbade jag i AA:s 12 steg tillsammans med min dåvarande sponsor.
Denna gång fick jag arbeta med mitt relationsberoende. Jag har fått använda AA:s 12 steg ännu en gång och denna gång för att bli fri från U. Tillsammans med min nuvarande sponsor har jag än en gång fått kapitulera totalt. Jag måste inse att jag inte kan ge upp honom ensam. Om min egenvilja får styra så kommer jag att gå tillbaka till honom trots att jag VET att det inte är bra vare sig för honom eller mig. Därför har jag valt att göra som min sponsor säger dvs hålla mig borta från honom en tid...den sk avgiftningsfasen.
Redan nu känns det bättre. Jag har på sätt och vis blivit befriad igen! Jag har sett U på håll i matsalen och ute på dans. Han hälsar inte men det är okej. Inuti mig är det lugnt. Allt är som det ska vara och jag litar på det!
Jag har kommit mycket närmare barnen under detta år. I samma takt som jag hittat tillbaka till mig själv och släppt mitt beroende av U, så hittar jag också hem till mina barn och min ursprungsfamilj.
Känner mig naken
Just nu ÄR jag iofs naken också men det hör inte hit. Det är ju inte så konstigt med tanke på att jag numera kan ligga i sängen och blogga. Klockan är snart halv åtta och jag ska strax iväg till tvättstugan.
Nej jag menar i mitt känsloliv. Jag har nog inte varit så naken i mitt känsloliv sedan jag var typ 10-12 år gammal. Det var ungefär då jag upptäckte sockerberoendet och att man kunde döva ner sina känslor med socker. Sedan har det snurrat på med bedövningsmedel i hela mitt vuxna liv.
Jag började träna när jag var 14 år och då kom också matmissbruket och jag började stoppa fingrarna i halsen när jag hade vräkt i mig för mycket av det goda.
Efter att ha pluggat järnet några år blev jag sedan arbetsnarkoman. Alkoholen hade också gjort entré i mitt liv. Jag rökte också och försökte hinna med ett vasalopp och ett marathon per år.
Idag ser mitt liv så väldigt annorlunda ut.
Jag firar 3 års nykterhet på måndag den 1:a september. Jag är helt nikotinfri och jag varken tränar eller arbetar hysteriskt längre.
Jag har helt enkelt ingenting att gömma mig i när känslorna kommer. Det är därför jag känner mig naken.
Och ärligt talat så njuter jag av det för det mesta! Att få leva livet fullt ut! Att veta att det jag känner är det jag SKA känna och att även sorg och smärta kan vara något vackert.
Men nu ska jag klä på mig lite (kläder..;-) för jag ska till tvättstugan idag!
Nej jag menar i mitt känsloliv. Jag har nog inte varit så naken i mitt känsloliv sedan jag var typ 10-12 år gammal. Det var ungefär då jag upptäckte sockerberoendet och att man kunde döva ner sina känslor med socker. Sedan har det snurrat på med bedövningsmedel i hela mitt vuxna liv.
Jag började träna när jag var 14 år och då kom också matmissbruket och jag började stoppa fingrarna i halsen när jag hade vräkt i mig för mycket av det goda.
Efter att ha pluggat järnet några år blev jag sedan arbetsnarkoman. Alkoholen hade också gjort entré i mitt liv. Jag rökte också och försökte hinna med ett vasalopp och ett marathon per år.
Idag ser mitt liv så väldigt annorlunda ut.
Jag firar 3 års nykterhet på måndag den 1:a september. Jag är helt nikotinfri och jag varken tränar eller arbetar hysteriskt längre.
Jag har helt enkelt ingenting att gömma mig i när känslorna kommer. Det är därför jag känner mig naken.
Och ärligt talat så njuter jag av det för det mesta! Att få leva livet fullt ut! Att veta att det jag känner är det jag SKA känna och att även sorg och smärta kan vara något vackert.
Men nu ska jag klä på mig lite (kläder..;-) för jag ska till tvättstugan idag!
Jag har inte börjat supa!
Ja det var ett tag sedan jag var här och det har sina randiga och rutiga orsaker. Dels så har ni rätt i era kommentarer här på min blogg. Jag har varit ute och kört MYCKET motorcykel den här sommaren. Över 700 mil och än är inte säsongen slut!
Sen har ju jag förrut haft den fina förmånen att jag har kunnat komma hit under arbetstid och skriva ibland. Tyvärr så har jag inte den möjligheten längre... Någon fiffig typ på våran dataavdelning på jobbet tyckte väl att sidan skulle blockeras. Så den pausunderhållningen försvann.
Och när jag sålde huset i väras och flyttade så hade vi inte internet i den nya bostaden. Och jag brydde mig faktiskt inte om att skaffa det heller! Jag sa till barnen att vi väntar till efter sommaren med att skaffa bredbandet. Så nu var det dags!
Så just nu denna lördagsmorgon sitter jag i min säng och skriver för första gången från min nya lägenhet. Bredbandet och modemet kom igår kväll och allt installerades redan i går. Men jag har inte fått datortid förrän nu!
Dessutom så har jag köpt en ny dator, en bärbar HP och en platt-TV på 46 tum som hänger på väggen mitt emot min säng. Jag köpte också trådlöst tangentbord och mus så klart! Så nu kan jag ligga kvar i sängen och bara ta upp mitt tangentbord och skriva direkt på sovrumsväggen! Fiffigt värre!
Så lita på att jag kommer att skriva oftare framöver! Jag kommer nog att göra om en del på min blogg också vad det lider!
Tack också alla ni som finns kvar! Skönt att se att livet gått vidare också för er. Ska bli kul att läsa ikapp i era bloggar också!
Nä nu tjatar grabben om att få spela WOW på stora platt-TV:n så nu får jag sluta! Men vi ses snart igen! Kraaaaaaam!
Sen har ju jag förrut haft den fina förmånen att jag har kunnat komma hit under arbetstid och skriva ibland. Tyvärr så har jag inte den möjligheten längre... Någon fiffig typ på våran dataavdelning på jobbet tyckte väl att sidan skulle blockeras. Så den pausunderhållningen försvann.
Och när jag sålde huset i väras och flyttade så hade vi inte internet i den nya bostaden. Och jag brydde mig faktiskt inte om att skaffa det heller! Jag sa till barnen att vi väntar till efter sommaren med att skaffa bredbandet. Så nu var det dags!
Så just nu denna lördagsmorgon sitter jag i min säng och skriver för första gången från min nya lägenhet. Bredbandet och modemet kom igår kväll och allt installerades redan i går. Men jag har inte fått datortid förrän nu!
Dessutom så har jag köpt en ny dator, en bärbar HP och en platt-TV på 46 tum som hänger på väggen mitt emot min säng. Jag köpte också trådlöst tangentbord och mus så klart! Så nu kan jag ligga kvar i sängen och bara ta upp mitt tangentbord och skriva direkt på sovrumsväggen! Fiffigt värre!
Så lita på att jag kommer att skriva oftare framöver! Jag kommer nog att göra om en del på min blogg också vad det lider!
Tack också alla ni som finns kvar! Skönt att se att livet gått vidare också för er. Ska bli kul att läsa ikapp i era bloggar också!
Nä nu tjatar grabben om att få spela WOW på stora platt-TV:n så nu får jag sluta! Men vi ses snart igen! Kraaaaaaam!