Nu ska hela rasket flyttas..
Ja nu är huset sålt, trots att mäklaren varnade för att det var lite svårt att sälja under december-januari. Jag fick 1.9 mille för huset och det är jag jättenöjd med. Barnen har varit med i hela beslutsprocessen för jag vill absolut inte höra i efterhand att de inte har fått vara med o tycka till!
Så på torsdag flyttar vi in i vår 3:a som jag har köpt. Den är ju mycket mindre än vårt hus, men det är väldigt sött! Rött trähus med vita knutar och förstukvist med uteplats bakom en syrénhäck. Tonårssonen får nästan hela övervåningen. Det är stort för honom, men det är snedtak.
Prinsessan får ett mindre rum än hon hade förrut, men det är åtminstone EGET!
Själv ska jag kampera i vardagsrummet/köket. Det är en öppen planlösning där kök och vardagsrum hänger ihop. Där tänkte jag möblera in min egen hörna. Vi kommer att spara mycket pengar på den här flytten. Inte nog med att det blir billigare boende per månad, jag kan nu betala tillbaka alla mina studieskulder och kommer inte att ha några lån alls att betala räntor på. Frihet! I sommar kan barnen ock jag ha råd att göra något kul på semestern för en gångs skull!
Allt har gått så himla bra med det praktiska som handlar om bostadrättsköp och husförsäljning. Jag har inte behövt oroa mig alls. Mäklaren har tagit hand om allt på ett så jättesmidigt sätt. Men varför ska det då börja krångla här på finalen???
Det visade sig att killen som bor i "min" 3:a just nu, är aktiv alkoholist....Lustigt va?
Han är avhyst från bostadsrättsföreningen för att i fyllan ha spöat upp några andra hyresgäster samt hotat andra till livet. Han är arbetslös och har ingenstans att ta vägen. När jag än ringer honom så är han kanonfull och det är mycket otrevligt.
Han ringde för ett par veckor sedan i fyllan och bjöd in mig på ett glas vin. I går när jag ringde för att höra om jag kunde börja köra dit lite kartonger, så frågade han om inte han kunde bo kvar som inneboende hos mig för att jag "lät ju så gullig" på rösten..... Det är så obehagligt!!!
Tänk om jag inte kommer att känna mig trygg att bo där med barnen? Tänk om han kommer och knackar på i fyllan? Usch vad jag oroar mig för detta! Det har grumlat hela min flyttglädje faktiskt. Plötsligt känns det inte alls så bra som det gjorde för en månad sedan. Fasiken också! Tänk att jag ska bli drabbat av den här sjukdomen på det här sätten nu också....
Jag tänker skaffa både titthål och kedja till dörren, den saken är klar för hemma måste jag kunna känna mig trygg! Jag har inte berättat alla detaljer för barnen om honom, för jag vill inte att de också ska bli rädda. Men obehagligt är det.
Nä nu ska jag hem och ta ner gardiner o lampor. Jag får helt enkelt koncentrera mig på det jag KAN göra och lämna över resten till min högre kraft!
Så på torsdag flyttar vi in i vår 3:a som jag har köpt. Den är ju mycket mindre än vårt hus, men det är väldigt sött! Rött trähus med vita knutar och förstukvist med uteplats bakom en syrénhäck. Tonårssonen får nästan hela övervåningen. Det är stort för honom, men det är snedtak.
Prinsessan får ett mindre rum än hon hade förrut, men det är åtminstone EGET!
Själv ska jag kampera i vardagsrummet/köket. Det är en öppen planlösning där kök och vardagsrum hänger ihop. Där tänkte jag möblera in min egen hörna. Vi kommer att spara mycket pengar på den här flytten. Inte nog med att det blir billigare boende per månad, jag kan nu betala tillbaka alla mina studieskulder och kommer inte att ha några lån alls att betala räntor på. Frihet! I sommar kan barnen ock jag ha råd att göra något kul på semestern för en gångs skull!
Allt har gått så himla bra med det praktiska som handlar om bostadrättsköp och husförsäljning. Jag har inte behövt oroa mig alls. Mäklaren har tagit hand om allt på ett så jättesmidigt sätt. Men varför ska det då börja krångla här på finalen???
Det visade sig att killen som bor i "min" 3:a just nu, är aktiv alkoholist....Lustigt va?
Han är avhyst från bostadsrättsföreningen för att i fyllan ha spöat upp några andra hyresgäster samt hotat andra till livet. Han är arbetslös och har ingenstans att ta vägen. När jag än ringer honom så är han kanonfull och det är mycket otrevligt.
Han ringde för ett par veckor sedan i fyllan och bjöd in mig på ett glas vin. I går när jag ringde för att höra om jag kunde börja köra dit lite kartonger, så frågade han om inte han kunde bo kvar som inneboende hos mig för att jag "lät ju så gullig" på rösten..... Det är så obehagligt!!!
Tänk om jag inte kommer att känna mig trygg att bo där med barnen? Tänk om han kommer och knackar på i fyllan? Usch vad jag oroar mig för detta! Det har grumlat hela min flyttglädje faktiskt. Plötsligt känns det inte alls så bra som det gjorde för en månad sedan. Fasiken också! Tänk att jag ska bli drabbat av den här sjukdomen på det här sätten nu också....
Jag tänker skaffa både titthål och kedja till dörren, den saken är klar för hemma måste jag kunna känna mig trygg! Jag har inte berättat alla detaljer för barnen om honom, för jag vill inte att de också ska bli rädda. Men obehagligt är det.
Nä nu ska jag hem och ta ner gardiner o lampor. Jag får helt enkelt koncentrera mig på det jag KAN göra och lämna över resten till min högre kraft!
Gammalt bagage
Vi har kommit närmare varandra än någonsin nu. Både i går och idag har vi kunnat prata om så himla konstruktiva saker angående vår relation.
U har haft en enda lång relation i sitt liv, och jag frågade honom hur de brukade lösa sina gräl. Jag vet sedan tidigare att det var ganska mycket hårda ord och konfrontationer i deras relation. Han funderade länge innan han svarade. Han sa att de inte någonsin löste några konflikter. Ingen av dem sträckte ut handen för att skapa fred och göra upp. De bara begravde allt och gick vidare, var och en bärande på sin egen harm och ilska.
Jag förstår nu bättre U:s beteenden efter det att vi har haft en konflikt. Han vill liksom bara vänta ut den, och sedan när vi hör av varandra igen, så vill han att allt ska vara som vanligt igen, utraderat.
Det kommer INTE att fungera så i våran relation, och det sa jag till honom också. Jag har ett mycket stort behov av att reda ut konflikter. Jag kan inte bära harm utan att det syns och känns. Dessutom så kan bärandet av en massa harm leda oss båda till återfall!!!
Jag kommer från en 15 år lång relation med en man, Mr Stoneface. I den relationen var det omöjligt att gräla. Det är fortfarande omöjligt att framkalla någon som helst känsloyttring från den mannen. När jag var arg, ledsen, missnöjd, irriterad, rastlös, trött eller allmänt uttråkad, så kunde jag alltid bara ösa ur mig ALLT på den stackaren. Han satte aldrig några som helst gränser för mina betenden.
Så i mitt relationsbagage finns dessa beteenden kvar. U blir arg. Han blir kränkt, sårad och ilsken när jag beter mig. Och jag fattar ingenting? Så här har jag ju alltid betett mig?
Men jag ser inte alltid detta själv! Jag är beroende av att U speglar mig och talar om ärligt när jag beter mig illa. Annars har jag ingen chans att kunna ändra mig, och det vill jag!
Så just nu är vi ganska överens om allt detta. Att vi måste vara ärliga och säga ifrån direkt när den andre beter sig illa. Visa sårbarhet och tala om då vi blivit ledsna eller kränkta och säga STOP, när diskussionerna bär iväg åt fel håll.
Nu återstår bara att se hur detta ska fungera i praktiken...
U har haft en enda lång relation i sitt liv, och jag frågade honom hur de brukade lösa sina gräl. Jag vet sedan tidigare att det var ganska mycket hårda ord och konfrontationer i deras relation. Han funderade länge innan han svarade. Han sa att de inte någonsin löste några konflikter. Ingen av dem sträckte ut handen för att skapa fred och göra upp. De bara begravde allt och gick vidare, var och en bärande på sin egen harm och ilska.
Jag förstår nu bättre U:s beteenden efter det att vi har haft en konflikt. Han vill liksom bara vänta ut den, och sedan när vi hör av varandra igen, så vill han att allt ska vara som vanligt igen, utraderat.
Det kommer INTE att fungera så i våran relation, och det sa jag till honom också. Jag har ett mycket stort behov av att reda ut konflikter. Jag kan inte bära harm utan att det syns och känns. Dessutom så kan bärandet av en massa harm leda oss båda till återfall!!!
Jag kommer från en 15 år lång relation med en man, Mr Stoneface. I den relationen var det omöjligt att gräla. Det är fortfarande omöjligt att framkalla någon som helst känsloyttring från den mannen. När jag var arg, ledsen, missnöjd, irriterad, rastlös, trött eller allmänt uttråkad, så kunde jag alltid bara ösa ur mig ALLT på den stackaren. Han satte aldrig några som helst gränser för mina betenden.
Så i mitt relationsbagage finns dessa beteenden kvar. U blir arg. Han blir kränkt, sårad och ilsken när jag beter mig. Och jag fattar ingenting? Så här har jag ju alltid betett mig?
Men jag ser inte alltid detta själv! Jag är beroende av att U speglar mig och talar om ärligt när jag beter mig illa. Annars har jag ingen chans att kunna ändra mig, och det vill jag!
Så just nu är vi ganska överens om allt detta. Att vi måste vara ärliga och säga ifrån direkt när den andre beter sig illa. Visa sårbarhet och tala om då vi blivit ledsna eller kränkta och säga STOP, när diskussionerna bär iväg åt fel håll.
Nu återstår bara att se hur detta ska fungera i praktiken...
Bättre nu...
I går kväll lossnade det mellan U o mej. Jag tänkte än en gång på det min sponsor hade sagt i söndags om att visa hur jag känner, så jag skrev följande sms:
"Nu har jag gråtit i snart 2 dagar.
Jag är så lessen o kränkt.
Hur kan du vara så grym och hjärtlös?
Jag fattar inte?
Har du inga känslor alls?
Är det bara så att du alltid har rätt oansett vad det kostar?
Är det så att din version alltid är den enda rätta,
oavsett om andra blir ledsna?
Du kommer att bli en mycket ensam
människa i så fall."
Han ringde mig direkt. Men jag vågade inte svara för jag var rädd att han skulle fortsätta skrika åt mig. Men han lämnade ett långt och ödmjukt meddelande på min svarare.
"Jag har inte alltid rätt, det vet du lika bra som jag vet. Och jag vill att du ska fortsätta tala om när jag har fel.
Jag är inte helt känslokall och det vet du lika bra som jag.
Men det är inge kul att bli idiotförklarad och bort nonchalerad när man frågar dej om något (han tog upp 2 exempel på sådana situationer ).
Jag älskar dej jättemycket.
Jag tycker inte om att kasta skit på dig, och vill inte ha skit kastad på mig heller.
Hej då, hör av dig.
Jag älskar dej jättemycket"
Jag blev rörd. Han lät inte arg. Han lät ledsen på något sätt. Men det innehöll inget förlåt eller ursäkta...Jag blev tvungen att dra iväg på kvinnomöte (tack o lov), så jag kunde inte ringa upp honom förrän efter mötet.
Men då kunde vi äntligen nå fram till varandra.
Han frågade då faktiskt om att få höra MIN version av det som hade hänt. Han lyssnade, men sa inte heller då förlåt eller så. Men det kändes i alla fall skönt att han bara var tyst och lyssnade på mig.
Sen drog han sin egen version en 10:e gång. Han var på väg att höja rösten igen, men då sa jag att jag lägger på direkt om han höjer rösten!
Jag lyssnade under tystnad trots att jag hört hans version så många gånger.
Sen sa jag att jag verkligen vill säga förlåt om han känner att jag nonchalerat eller idiotförklarat honom. Jag har inte ens varit medveten om det. Han måste tala om direkt när detta händer! För jag vill verkligen inte vara en sådan person, och jag VILL lära mig! Han sa då att det är min ton och attityd som blir sådan, inte det jag egentligen säger. Men jag vill ändå veta det när det händer, sa jag.
Jag tror att lösningen ligger i att våga visa ärligt för varandra när vi blir sårade, ledsna eller kränkta. I stället är vi alldeles för lika varandra, och sätter upp en hård, stolt, känslokall fasad. Då blir det som en våldsspiral som trissas upp där ingen kan ge sig. I stället går jag hem ensam och gråter.
Men jag sa också till honom att det känns som om det alltid är JAG som måste ta av mig den masken först. Han gör det inte! Det är också jag som säger förlåt, han sa det inte på telefon igår heller, trots att han visade medkänsla i övrigt i vårt samtal. Men ordet förlåt kan han inte uttala, och det sa jag till honom att jag saknade.
Jag vill tacka dej desd, för din fina kommentar i min blogg. Ja! Det är jättemycket känslor med från båda håll. Och Ja vi är båda stolta, viljestarka men känslomässigt trasiga. Nynyktra alkoholister va!
Och visst är det så att vi båda faktiskt är såpass lika, så när det blir fel, så gnistrar det inte, det ÅSKAR och blir ORKANER! Just för att vi ser oss själva i varandras dåliga beteenden! Som du sa så kunde det lika gärna ha varit jag som gjorde detta med honom.
Jag är INTE guds bästa barn ska ni veta. Jag har mycket högmod i mig. Jag är stolt, lättkränkt, viljestark och självständig men ofta skiträdd för att bli övergiven och ratad. En mycket jobbig kombination av känslor. Jag behöver lära mig att visa mer öppet hur jag känner inuti, och inte spela svår och oåtkomlig för att senare gråta i ensamhet. När jag vågar blotta min sårbarhet så vågar han också oftast lägga ner sina svärd och blotta sig. Jag vet att det funkar, jag kände det idag!
Så idag är allt frid och fröjd igen! Jag har sovit gott, kriget är över för denna gång. Och än en gång har min blogg underlättat för mig att förstå mej själv. Tack alla ni för era kommentarer!
KRAAAAAAAAAAAM!
"Nu har jag gråtit i snart 2 dagar.
Jag är så lessen o kränkt.
Hur kan du vara så grym och hjärtlös?
Jag fattar inte?
Har du inga känslor alls?
Är det bara så att du alltid har rätt oansett vad det kostar?
Är det så att din version alltid är den enda rätta,
oavsett om andra blir ledsna?
Du kommer att bli en mycket ensam
människa i så fall."
Han ringde mig direkt. Men jag vågade inte svara för jag var rädd att han skulle fortsätta skrika åt mig. Men han lämnade ett långt och ödmjukt meddelande på min svarare.
"Jag har inte alltid rätt, det vet du lika bra som jag vet. Och jag vill att du ska fortsätta tala om när jag har fel.
Jag är inte helt känslokall och det vet du lika bra som jag.
Men det är inge kul att bli idiotförklarad och bort nonchalerad när man frågar dej om något (han tog upp 2 exempel på sådana situationer ).
Jag älskar dej jättemycket.
Jag tycker inte om att kasta skit på dig, och vill inte ha skit kastad på mig heller.
Hej då, hör av dig.
Jag älskar dej jättemycket"
Jag blev rörd. Han lät inte arg. Han lät ledsen på något sätt. Men det innehöll inget förlåt eller ursäkta...Jag blev tvungen att dra iväg på kvinnomöte (tack o lov), så jag kunde inte ringa upp honom förrän efter mötet.
Men då kunde vi äntligen nå fram till varandra.
Han frågade då faktiskt om att få höra MIN version av det som hade hänt. Han lyssnade, men sa inte heller då förlåt eller så. Men det kändes i alla fall skönt att han bara var tyst och lyssnade på mig.
Sen drog han sin egen version en 10:e gång. Han var på väg att höja rösten igen, men då sa jag att jag lägger på direkt om han höjer rösten!
Jag lyssnade under tystnad trots att jag hört hans version så många gånger.
Sen sa jag att jag verkligen vill säga förlåt om han känner att jag nonchalerat eller idiotförklarat honom. Jag har inte ens varit medveten om det. Han måste tala om direkt när detta händer! För jag vill verkligen inte vara en sådan person, och jag VILL lära mig! Han sa då att det är min ton och attityd som blir sådan, inte det jag egentligen säger. Men jag vill ändå veta det när det händer, sa jag.
Jag tror att lösningen ligger i att våga visa ärligt för varandra när vi blir sårade, ledsna eller kränkta. I stället är vi alldeles för lika varandra, och sätter upp en hård, stolt, känslokall fasad. Då blir det som en våldsspiral som trissas upp där ingen kan ge sig. I stället går jag hem ensam och gråter.
Men jag sa också till honom att det känns som om det alltid är JAG som måste ta av mig den masken först. Han gör det inte! Det är också jag som säger förlåt, han sa det inte på telefon igår heller, trots att han visade medkänsla i övrigt i vårt samtal. Men ordet förlåt kan han inte uttala, och det sa jag till honom att jag saknade.
Jag vill tacka dej desd, för din fina kommentar i min blogg. Ja! Det är jättemycket känslor med från båda håll. Och Ja vi är båda stolta, viljestarka men känslomässigt trasiga. Nynyktra alkoholister va!
Och visst är det så att vi båda faktiskt är såpass lika, så när det blir fel, så gnistrar det inte, det ÅSKAR och blir ORKANER! Just för att vi ser oss själva i varandras dåliga beteenden! Som du sa så kunde det lika gärna ha varit jag som gjorde detta med honom.
Jag är INTE guds bästa barn ska ni veta. Jag har mycket högmod i mig. Jag är stolt, lättkränkt, viljestark och självständig men ofta skiträdd för att bli övergiven och ratad. En mycket jobbig kombination av känslor. Jag behöver lära mig att visa mer öppet hur jag känner inuti, och inte spela svår och oåtkomlig för att senare gråta i ensamhet. När jag vågar blotta min sårbarhet så vågar han också oftast lägga ner sina svärd och blotta sig. Jag vet att det funkar, jag kände det idag!
Så idag är allt frid och fröjd igen! Jag har sovit gott, kriget är över för denna gång. Och än en gång har min blogg underlättat för mig att förstå mej själv. Tack alla ni för era kommentarer!
KRAAAAAAAAAAAM!
Fortfarande ARG!
Han ger sig inte en tum. Jävla skitgubbe!
Jag skrev ett sms där jag sa att jag INTE tänker åka hem till honom förrän han har bett om ursäkt för vad han gjorde.
Till svar fick jag att han minsann varken kunde eller ville be om ursäkt för något som han inte gjort.
NÄHÄ????
Men om jag känner mig kränkt då? Har jag kränkt mej själv då eller?????
Han skriver bara hela tiden att "om jag kunde lyssna", "om jag kunde förstå" Ja HANS VERSION ja!!!!
Men när FAN ska HAN lyssna på MIN version då??????
Jag är så ARG så det bara kokar i mig. Skit också! Hela gårdagen blev förstörd. Kan inte jobba, kan inte sova, kan ingenting...Jag bara går som i en jävla HAT-dimma.
JAG TÄNKER FANIMEJ INTE RINGA!
Om det är så himla viktigt för honom att ha rätt, så kan han få ha rätt då. Men det kan han få ha det ENSAM!!!!!
Han kan ruttna ihjäl i sitt jävla skithus i skogen och dö ENSAM. Men han har ja i alla fall fått RÄTT (obs ironi).
Jag är så jävla LESS på att han ALDRIG kan kliva ur sin förbannade självcentrering och se någonting ur någon annans synvinkel. Han påstår att han är så medberoende och har ett så stort hjärta. Ja kattskit säger jag! Han är bara manipulativ! Ställer upp och smörar för folk som han kan få ut bekräftelse ifrån. Men sina nära o kära SKITER han i och behandlar illa. Fy Faan!
ALDRIG att han kan säga förlåt, ursäkta eller komma halvvägs och föreslå att vi ska prata ut om saken eller NÅNTING!!! Jag blir så jävla arg (och lessen). I går kväll låg jag bara i soffan o grinade och stirrade i taket hela kvällen. Jag som skulle behöva packa och tömma huset inför flytten. Ingenting blev gjort bara för en sån här SKITSAK!
All denna ilska bara äter och äter i mig. Hur ska jag bli fri?
Jag skrev ett sms där jag sa att jag INTE tänker åka hem till honom förrän han har bett om ursäkt för vad han gjorde.
Till svar fick jag att han minsann varken kunde eller ville be om ursäkt för något som han inte gjort.
NÄHÄ????
Men om jag känner mig kränkt då? Har jag kränkt mej själv då eller?????
Han skriver bara hela tiden att "om jag kunde lyssna", "om jag kunde förstå" Ja HANS VERSION ja!!!!
Men när FAN ska HAN lyssna på MIN version då??????
Jag är så ARG så det bara kokar i mig. Skit också! Hela gårdagen blev förstörd. Kan inte jobba, kan inte sova, kan ingenting...Jag bara går som i en jävla HAT-dimma.
JAG TÄNKER FANIMEJ INTE RINGA!
Om det är så himla viktigt för honom att ha rätt, så kan han få ha rätt då. Men det kan han få ha det ENSAM!!!!!
Han kan ruttna ihjäl i sitt jävla skithus i skogen och dö ENSAM. Men han har ja i alla fall fått RÄTT (obs ironi).
Jag är så jävla LESS på att han ALDRIG kan kliva ur sin förbannade självcentrering och se någonting ur någon annans synvinkel. Han påstår att han är så medberoende och har ett så stort hjärta. Ja kattskit säger jag! Han är bara manipulativ! Ställer upp och smörar för folk som han kan få ut bekräftelse ifrån. Men sina nära o kära SKITER han i och behandlar illa. Fy Faan!
ALDRIG att han kan säga förlåt, ursäkta eller komma halvvägs och föreslå att vi ska prata ut om saken eller NÅNTING!!! Jag blir så jävla arg (och lessen). I går kväll låg jag bara i soffan o grinade och stirrade i taket hela kvällen. Jag som skulle behöva packa och tömma huset inför flytten. Ingenting blev gjort bara för en sån här SKITSAK!
All denna ilska bara äter och äter i mig. Hur ska jag bli fri?
Underbar helg med taskigt avslut...
Jag har haft en så fin helg alltså! Vi var 8 personer från vår buggkurs som hyrde en mini-buss och drog iväg på danshelg till en annan stad några timmar bort. Vi bodde på hotell och gick ut och åt på restaurang på lördagskvällen. Sen gick vi på dans till en underbar orkester!
Jag minns bara alltför väl, hur hysteriskt rädd jag var för att dansa nykter för ett par år sedan. Och nu bjuder jag upp själv och känner mig hur bekväm som helst ute i "vimlet". Medelåldern var ganska hög på det här dansstället, men det störde mig inte alls. Jag tycker att äldre män både dansar jättebra, de är artiga, och de dricker inte så himla mycket heller. De är där för att dansa, inget annat, och det känns tryggt för mig!
Det är bara jag och U som är nyktra alkoholister i sällskapet, så de andra drack ju, men inte ens det störde mig särskilt mycket. Ingen av dem var störande på något sätt utan de kan hantera sin alkoholkonsumtion på ett ansvarsfullt sätt. Det blir så himla tydligt för mig då att alkoholism verkligen är en sjukdom. Alkoholen gör inte med dem som det gör med mig!
Så allt var frid och fröjd, tills hemresan. U skulle köra på hemvägen, och efter ett tag så var några i bussen hungriga och ville stanna på Mc Donalds. U frågade mig, som satt bredvid, vad jag tyckte var den bästa vägen till en speciell McDonalds som vi båda visste var den låg. Jag sa vad jag tyckte var den bästa vägen, och han svarade (som vanligt) med att en helt annan väg var bättre.
Vi har gjort upp för länge, länge sedan att den som kör faktiskt har ansvaret att fatta besluten. Den som sitter bredvid får ha åsikter, men den som kör bestämmer, och det litade jag på.
Det slutade med att han körde den väg som han TRODDE var den JAG hade föreslagit (vilket det förstås inte var), vi hamnar ute på en motorväg på väg söderut och så anklagar han MIG för att ha hamnat fel!!!
Jag blev skogstokig förstås, och skrek åt honom. "Du är ju tamejfan helt otrolig" skrek jag.
Väl inne på McDonalds försöker han med våld krama om mig som om ingenting hade hänt. Jag känner mig skitkränkt, och han tycker han har hur rätt som helst. Hela hemvägen gick under tystnad. När vi skulle skiljas åt och åka hem, kramar han om mig med våld igen och låtsas hur glad som helst.
Jag är SÅ ARG! Kränkt, förbannad och ledsen. Jag skickade ett sms i går kväll att jag inte villa åka hem till honom om han inte ens kan be om ursäkt. Till svar fick jag att han varken kan eller vill be om ursäkt för något som han inte har gjort.
Så nu står vi här.... Jag VÄGRAR att bara tolerera att bli behandlad så här, och han kan inte ens se att han har gjort sig skyldig till nåt. Låsta positioner alltså....
Jag antar (hoppas) att fortsättning följer...
Jag minns bara alltför väl, hur hysteriskt rädd jag var för att dansa nykter för ett par år sedan. Och nu bjuder jag upp själv och känner mig hur bekväm som helst ute i "vimlet". Medelåldern var ganska hög på det här dansstället, men det störde mig inte alls. Jag tycker att äldre män både dansar jättebra, de är artiga, och de dricker inte så himla mycket heller. De är där för att dansa, inget annat, och det känns tryggt för mig!
Det är bara jag och U som är nyktra alkoholister i sällskapet, så de andra drack ju, men inte ens det störde mig särskilt mycket. Ingen av dem var störande på något sätt utan de kan hantera sin alkoholkonsumtion på ett ansvarsfullt sätt. Det blir så himla tydligt för mig då att alkoholism verkligen är en sjukdom. Alkoholen gör inte med dem som det gör med mig!
Så allt var frid och fröjd, tills hemresan. U skulle köra på hemvägen, och efter ett tag så var några i bussen hungriga och ville stanna på Mc Donalds. U frågade mig, som satt bredvid, vad jag tyckte var den bästa vägen till en speciell McDonalds som vi båda visste var den låg. Jag sa vad jag tyckte var den bästa vägen, och han svarade (som vanligt) med att en helt annan väg var bättre.
Vi har gjort upp för länge, länge sedan att den som kör faktiskt har ansvaret att fatta besluten. Den som sitter bredvid får ha åsikter, men den som kör bestämmer, och det litade jag på.
Det slutade med att han körde den väg som han TRODDE var den JAG hade föreslagit (vilket det förstås inte var), vi hamnar ute på en motorväg på väg söderut och så anklagar han MIG för att ha hamnat fel!!!
Jag blev skogstokig förstås, och skrek åt honom. "Du är ju tamejfan helt otrolig" skrek jag.
Väl inne på McDonalds försöker han med våld krama om mig som om ingenting hade hänt. Jag känner mig skitkränkt, och han tycker han har hur rätt som helst. Hela hemvägen gick under tystnad. När vi skulle skiljas åt och åka hem, kramar han om mig med våld igen och låtsas hur glad som helst.
Jag är SÅ ARG! Kränkt, förbannad och ledsen. Jag skickade ett sms i går kväll att jag inte villa åka hem till honom om han inte ens kan be om ursäkt. Till svar fick jag att han varken kan eller vill be om ursäkt för något som han inte har gjort.
Så nu står vi här.... Jag VÄGRAR att bara tolerera att bli behandlad så här, och han kan inte ens se att han har gjort sig skyldig till nåt. Låsta positioner alltså....
Jag antar (hoppas) att fortsättning följer...
Prosessdagbok workshop 3
Ja nu har jag gått halva grundkursen på addiktologutbildningen. Det känns som om jag kommit in ordentligt i gruppen nu. Vi har lärt känna varandra väl och det verkar som om alla deltar väldigt bra. Det är ingen som liksom smiter undan eller som tar för mycket plats.
Men fortfarande befinner sig gruppen i den där första smekmånadsfasen. Alla "älskar" varandra och vi kramas, gråter och skrattar mycket. Men det blir spännande när vi snart når den sk. gränssättningsfasen. När vi känner varandra så väl att vi även vågar sätta gränser för varandra och säga ifrån. Då kanske det händer en del i gruppen. Det kan ju bli lite mer irritation och groll då. Spännande är det i alla fall.
Den här gången har vi behandlat ämnet andlighet och religion, samt gått igenom de andliga principerna och deras motsatser. Det visade sig efter en halv dags diskussioner att det både inom andlighet och religion finns saker som jag personligen vill undvika. Andlighet kan ju leda till en del sk flummighet om man inte grundar sin andlighet i t ex de andliga principerna. Inom religionerna så ogillar jag starkt det dogmatiska, hierarkiska och politiska strukturerna. Men om man tar det bästa ur dessa båda världar så kan jag se att det kan bli en mycket hållbar tro. Det finns ju kyrkliga människor som är väldigt andliga, och det finns andliga människor som har en hälsosam religionsstruktur.
Dag två behandlade vi de andliga principerna samt deras motsatser. Motsatsen till rädsla är ju mod, motsatsen till harm är tacksamhet, motsatsen till självömkan är acceptans osv osv... Hemligheten är att då vi möter en negativ andlig princip i oss själva eller andra, så kan vi själva bidra med dess positiva motsats!
Vi genomförde en del andliga ritualer. Enkla men så himla gripande! Att gå ut i naturen en vacker dag vid Ångermanälven och känna på andligheten, var en nyttig övning. Vi fick ta med oss något vackert från naturen som vi sedan fick placera på ett litet sk. altare med massa tända ljus. Sen fick vi turas om att tända ett ljus för någon som betydde mycket för oss. Andlighet kan betyda att bli berörd!
Jag kände så tydligt under denna workshop att jag blev accepterad i gruppen precis sådan som jag är. Det kändes tryggt att veta att oavsett vilka känslor eller minnen som dök upp, så var det okej. Det försekommer en hel del eget processande nu under grundkursen, så det blev en hel del mycket tunga delningar som kom upp.
Själv blev jag mycket berörd av hur mycket en moster betydde för mig då jag var liten. Det var hon som lärde mig att be gonattböner när jag var liten. Hemma i min egen familj var det väldigt sällan vi talade om Gud eller religion, så det blev en sådan tröst och ett sånt stöd att jag kunde knäppa mina händer när jag var rädd eller någonting var jobbigt därhemma. Jag kom på att jag längtade förskräckligt efter henne!
Jag har inte träffat henne sedan jag blev nykter, och har faktiskt undvikit den sidan av släkten helt hitills. Det kanske är dags att hälsa på där i sommar?
Sista dagen hade vi redovisning av de 12 stegen inför alla patienter i primärbehandligen. Vi var uppdelade i 3 grupper som från scenen med hjälp av olika sketcher skulle visa stegen i exempel från verkliga livet. Underbart kul hade vi! Nervöst var det förstås, en del av oss hade aldrig stått på scenen förrut, men oj va kul vi hade! Det var en hel del muntra skratt och igenkännande miner! Själv spelade jag "bag-ladyn" Bettan på en parkbänk. Hon visade prov på både förnekelse och projektion av sin alkoholism!
I alla fall så är jag hemma nu och redan börjar bruset i vardagen att sudda ut de vackra minnena från Ångermanälvens strand. I maj är det dags för nästa kurstillfälle och då är det ämnet medberoende som kommer att behandlas.
Men fortfarande befinner sig gruppen i den där första smekmånadsfasen. Alla "älskar" varandra och vi kramas, gråter och skrattar mycket. Men det blir spännande när vi snart når den sk. gränssättningsfasen. När vi känner varandra så väl att vi även vågar sätta gränser för varandra och säga ifrån. Då kanske det händer en del i gruppen. Det kan ju bli lite mer irritation och groll då. Spännande är det i alla fall.
Den här gången har vi behandlat ämnet andlighet och religion, samt gått igenom de andliga principerna och deras motsatser. Det visade sig efter en halv dags diskussioner att det både inom andlighet och religion finns saker som jag personligen vill undvika. Andlighet kan ju leda till en del sk flummighet om man inte grundar sin andlighet i t ex de andliga principerna. Inom religionerna så ogillar jag starkt det dogmatiska, hierarkiska och politiska strukturerna. Men om man tar det bästa ur dessa båda världar så kan jag se att det kan bli en mycket hållbar tro. Det finns ju kyrkliga människor som är väldigt andliga, och det finns andliga människor som har en hälsosam religionsstruktur.
Dag två behandlade vi de andliga principerna samt deras motsatser. Motsatsen till rädsla är ju mod, motsatsen till harm är tacksamhet, motsatsen till självömkan är acceptans osv osv... Hemligheten är att då vi möter en negativ andlig princip i oss själva eller andra, så kan vi själva bidra med dess positiva motsats!
Vi genomförde en del andliga ritualer. Enkla men så himla gripande! Att gå ut i naturen en vacker dag vid Ångermanälven och känna på andligheten, var en nyttig övning. Vi fick ta med oss något vackert från naturen som vi sedan fick placera på ett litet sk. altare med massa tända ljus. Sen fick vi turas om att tända ett ljus för någon som betydde mycket för oss. Andlighet kan betyda att bli berörd!
Jag kände så tydligt under denna workshop att jag blev accepterad i gruppen precis sådan som jag är. Det kändes tryggt att veta att oavsett vilka känslor eller minnen som dök upp, så var det okej. Det försekommer en hel del eget processande nu under grundkursen, så det blev en hel del mycket tunga delningar som kom upp.
Själv blev jag mycket berörd av hur mycket en moster betydde för mig då jag var liten. Det var hon som lärde mig att be gonattböner när jag var liten. Hemma i min egen familj var det väldigt sällan vi talade om Gud eller religion, så det blev en sådan tröst och ett sånt stöd att jag kunde knäppa mina händer när jag var rädd eller någonting var jobbigt därhemma. Jag kom på att jag längtade förskräckligt efter henne!
Jag har inte träffat henne sedan jag blev nykter, och har faktiskt undvikit den sidan av släkten helt hitills. Det kanske är dags att hälsa på där i sommar?
Sista dagen hade vi redovisning av de 12 stegen inför alla patienter i primärbehandligen. Vi var uppdelade i 3 grupper som från scenen med hjälp av olika sketcher skulle visa stegen i exempel från verkliga livet. Underbart kul hade vi! Nervöst var det förstås, en del av oss hade aldrig stått på scenen förrut, men oj va kul vi hade! Det var en hel del muntra skratt och igenkännande miner! Själv spelade jag "bag-ladyn" Bettan på en parkbänk. Hon visade prov på både förnekelse och projektion av sin alkoholism!
I alla fall så är jag hemma nu och redan börjar bruset i vardagen att sudda ut de vackra minnena från Ångermanälvens strand. I maj är det dags för nästa kurstillfälle och då är det ämnet medberoende som kommer att behandlas.
Pirrig och förväntansfull
I morgon är det dags igen! För nästa seminarium i Addiktologutbildningen. Jag har längtat och saknat de andra och allt det vi gör på våra sammankomster. Det ska bli så himla kul att träffa de andra igen!
Den här gången ska vi ha läst "Att förstå de 12-stegen" av Terence T Gorski". En jättebra bok om man vill ha lite mer kött på benen vad gäller 12-stegs programmet. Den var så bra att jag blir riktigt sugen att dra igång ännu en runda med stegarbete. Men som min sponsor sa, efter sommaren sätter vi igång! Jag får helt enkelt lugna mej.
Sen ska vi ha läst 4 böcker, eller snarare häften, ur "Vägvalsserien". Jag beställde dem från SCAA:s hemsida, men för säkerhets skull beställde jag alla 18, även om vi bara hade de första fyra som läxa. Dessa 4 har jag inte hunnit läsa ännu, men jag räknar kallt med att eftermiddagen blir lugn här på jobbet så att jag hinner läsa igenom dem. Det är ju i alla fall fredag, så det borde vara lugnt här efter 16:00.
Sen ska jag skriva recensioner på allt det jag har läst... Nu kanske nån läsare tänker att det var ju dumt att lämna detta till dagen innan kursen? Joo kanske. Men samtidigt så kommer jag ju ha allt färskt i huvudet när jag kommer dit. Och kvällarna den här veckan har varit så uppbokade så jag har faktiskt valt att lämna detta tills i dag, fredag, med vett o vilje liksom.
Det jag längtar efter mest är att få komma bort några dagar och helt fokusera på MIG och mitt eget processande. Att få sakta ner tiden. Tänka och känna efter hur jag mår och hur det är inuti egentligen.
Men visst kommer jag att sakna U. Men han finns ju kvar, hoppas jag. Den senaste tiden, sedan jul, har det ju varit riktigt lugnt och skönt i våran relation. Inga katastrofer med "göra slut" attacker från någondera håll!
Ska bli skönt att slippa ifrån tankarna om flytten några dagar också. Även om jag känner att jag inte grubblar så mycket som jag hade gjort förr, så visst är det mycket praktiska saker att tänka på inför 1:a mars.
Nää nu ska jag jobba vidare så det snabbare blir lördag!
Hejsvejs!
Den här gången ska vi ha läst "Att förstå de 12-stegen" av Terence T Gorski". En jättebra bok om man vill ha lite mer kött på benen vad gäller 12-stegs programmet. Den var så bra att jag blir riktigt sugen att dra igång ännu en runda med stegarbete. Men som min sponsor sa, efter sommaren sätter vi igång! Jag får helt enkelt lugna mej.
Sen ska vi ha läst 4 böcker, eller snarare häften, ur "Vägvalsserien". Jag beställde dem från SCAA:s hemsida, men för säkerhets skull beställde jag alla 18, även om vi bara hade de första fyra som läxa. Dessa 4 har jag inte hunnit läsa ännu, men jag räknar kallt med att eftermiddagen blir lugn här på jobbet så att jag hinner läsa igenom dem. Det är ju i alla fall fredag, så det borde vara lugnt här efter 16:00.
Sen ska jag skriva recensioner på allt det jag har läst... Nu kanske nån läsare tänker att det var ju dumt att lämna detta till dagen innan kursen? Joo kanske. Men samtidigt så kommer jag ju ha allt färskt i huvudet när jag kommer dit. Och kvällarna den här veckan har varit så uppbokade så jag har faktiskt valt att lämna detta tills i dag, fredag, med vett o vilje liksom.
Det jag längtar efter mest är att få komma bort några dagar och helt fokusera på MIG och mitt eget processande. Att få sakta ner tiden. Tänka och känna efter hur jag mår och hur det är inuti egentligen.
Men visst kommer jag att sakna U. Men han finns ju kvar, hoppas jag. Den senaste tiden, sedan jul, har det ju varit riktigt lugnt och skönt i våran relation. Inga katastrofer med "göra slut" attacker från någondera håll!
Ska bli skönt att slippa ifrån tankarna om flytten några dagar också. Även om jag känner att jag inte grubblar så mycket som jag hade gjort förr, så visst är det mycket praktiska saker att tänka på inför 1:a mars.
Nää nu ska jag jobba vidare så det snabbare blir lördag!
Hejsvejs!
Skilsmässa med barn...
Jag måste bara få skriva lite mer idag. Jag fick tag i så mycket känslor och åsikter när jag idag läste ikapp mig i Skärgårdsdoktorns blogg. Det var ett tag sedan jag hade läst där och just debatten om barn i skilsmässor drog igång en del i mig.
För er som vill läsa mer: Klicka här!
Jag har haft en enorm tur i min skilsmässa inser jag nu. Jag har inte av naturliga skäl bloggat särskilt mycket om det, eftersom det inte har inneburit särskilt mycket problem. Visst var det tufft att fatta beslutet, nynykter som jag var, men sedan har det gått så himla bra.
Jag minns att min alkoholterapeut allvarligt avrådde mig från att skilja mig under mitt första nyktra år. Men det var omöjligt att backa när jag väl känslomässigt hade fattat beslutet.
Vi provade med att gå ett par gånger till familjerådgivningen, men redan på andra träffen så sa terapeuten där att det inte fanns någon anledning för oss att komma tillbaka. Han ansåg att vi redan hade gått vidare liksom.
En månad senare flyttade Mr Stoneface in i en etta, några hundra meter bort. Något större fanns inte att få just då. Vi löste det genom att vi beslutade att den som hade barnen fick vara i huset. Det betydde att när han hade barnen, så höll jag mig borta. Det var en tuff period. Men han fick senare tag i en trea.
Bara en månad efter separationen träffar han en ny kvinna. En kvinna som är mer lik honom, därför kallar jag henne Mrs Stoneface. De är så lika! Så kontrollerade, man vet aldrig vad de tänker eller tycker. Har aldrig åsikter om någonting och det är mycket svårt att få fram ett rakt svar på någonting. Men de har också goda sidor gemensamt. De är snälla, toleranta och vänliga (och har svårt att säga nej!).
Jag kände mig inte riktigt fri, förrän han hade träffat henne. Då först släppte all min skuld för att ha drivit igenom skilsmässan, så jag är henne tacksam för det.
Barnen trivdes med henne från första början. De trivdes också med hennes barn. De ville åka hem till henne och tillbringade från första början alla "deras" helger hemma hos dem. Ingen svartsjuka från barnens sida där i alla fall...
Men visst gjorde det ont i MIG att de hade det så mysigt tillsammans. Men det är något som jag har burit långt, långt inom mig och det förbleknade snabbt vid tanke på alternativen. Tänk om de hade hatat henne? Tänk om hon hade varit elak mot barnen eller orättvis? osv osv.... Jag har också alltid talat väl inför barnen om deras pappa och hans nya. Självklart är jag nyfiken på allt de gör och skulle vilja fråga massor när de kommer hem. Men jag vet att det kommer att bubbla ur dem förr eller senare, utan att jag behöver fråga. Om barnen mår dåligt så kommer jag att märka det så småningom, och det har jag inte märkt något av.
Själv började jag dejta kort efter det att Mr Stoneface träffat Mrs Stoneface, men jag hade inte lika bråttom. U och jag träffades ganska länge innan han vågade träffa barnen. Jag har inget minne av att barnen tyckte något negativt om hans besök hos oss. Tvärtom fick vi ofta igång underbara diskussioner och debatter när han var hemma hos oss. När jag tänker efter så fick U barnen ofta att öppna sig och tycka saker. Det var inte så tyst som det kunde vara med oss tre då i början. Det blev lite liv i luckan!
Men U:s och mitt förhållande har ju liksom fastnat i den här sk. dejtingfasen under dessa snart 2 år. Och det har gjort att barnen och jag har fått en fin chans att själva bygga upp vår nya familj, på tre. Det har gjort både mig och barnen gott tror jag. Samtidigt som jag naturligtvis på ett sätt längtar efter att kunna få dela mitt liv med en annan vuxen.
Summa sumarum så har jag på dessa 2 år inte märkt någonting speciellt med barnen. De är inte heller emot att vi nu snart ska flytta från vår villa, där de är uppväxta, till en liten trea. De har fått vara med i hela processen från början och jag skulle INTE kunna flytta mot deras vilja.
Ibland blir jag orolig för dem, just för att de är så beskedliga och inte protesterar mera. Tänk om de har ärvt alla de dåliga egenskaperna från sin pappa? Att inte ha åsikter, att inte protestera och inte kunna visa känslor? Det kan skrämma mig ibland. Men då går jag helt enkelt och frågar dem. Och hittills har vi kunnat komma överens om allt som vi genomfört.
Så jag ska nog skatta mig lycklig som tillhör den skaran med en väl fungerande skilsmässa bakom mig. Jag vet inte om jag hade pallat med de svårigheter som jag får läsa om, i mitt nynyktra tillstånd!
För er som vill läsa mer: Klicka här!
Jag har haft en enorm tur i min skilsmässa inser jag nu. Jag har inte av naturliga skäl bloggat särskilt mycket om det, eftersom det inte har inneburit särskilt mycket problem. Visst var det tufft att fatta beslutet, nynykter som jag var, men sedan har det gått så himla bra.
Jag minns att min alkoholterapeut allvarligt avrådde mig från att skilja mig under mitt första nyktra år. Men det var omöjligt att backa när jag väl känslomässigt hade fattat beslutet.
Vi provade med att gå ett par gånger till familjerådgivningen, men redan på andra träffen så sa terapeuten där att det inte fanns någon anledning för oss att komma tillbaka. Han ansåg att vi redan hade gått vidare liksom.
En månad senare flyttade Mr Stoneface in i en etta, några hundra meter bort. Något större fanns inte att få just då. Vi löste det genom att vi beslutade att den som hade barnen fick vara i huset. Det betydde att när han hade barnen, så höll jag mig borta. Det var en tuff period. Men han fick senare tag i en trea.
Bara en månad efter separationen träffar han en ny kvinna. En kvinna som är mer lik honom, därför kallar jag henne Mrs Stoneface. De är så lika! Så kontrollerade, man vet aldrig vad de tänker eller tycker. Har aldrig åsikter om någonting och det är mycket svårt att få fram ett rakt svar på någonting. Men de har också goda sidor gemensamt. De är snälla, toleranta och vänliga (och har svårt att säga nej!).
Jag kände mig inte riktigt fri, förrän han hade träffat henne. Då först släppte all min skuld för att ha drivit igenom skilsmässan, så jag är henne tacksam för det.
Barnen trivdes med henne från första början. De trivdes också med hennes barn. De ville åka hem till henne och tillbringade från första början alla "deras" helger hemma hos dem. Ingen svartsjuka från barnens sida där i alla fall...
Men visst gjorde det ont i MIG att de hade det så mysigt tillsammans. Men det är något som jag har burit långt, långt inom mig och det förbleknade snabbt vid tanke på alternativen. Tänk om de hade hatat henne? Tänk om hon hade varit elak mot barnen eller orättvis? osv osv.... Jag har också alltid talat väl inför barnen om deras pappa och hans nya. Självklart är jag nyfiken på allt de gör och skulle vilja fråga massor när de kommer hem. Men jag vet att det kommer att bubbla ur dem förr eller senare, utan att jag behöver fråga. Om barnen mår dåligt så kommer jag att märka det så småningom, och det har jag inte märkt något av.
Själv började jag dejta kort efter det att Mr Stoneface träffat Mrs Stoneface, men jag hade inte lika bråttom. U och jag träffades ganska länge innan han vågade träffa barnen. Jag har inget minne av att barnen tyckte något negativt om hans besök hos oss. Tvärtom fick vi ofta igång underbara diskussioner och debatter när han var hemma hos oss. När jag tänker efter så fick U barnen ofta att öppna sig och tycka saker. Det var inte så tyst som det kunde vara med oss tre då i början. Det blev lite liv i luckan!
Men U:s och mitt förhållande har ju liksom fastnat i den här sk. dejtingfasen under dessa snart 2 år. Och det har gjort att barnen och jag har fått en fin chans att själva bygga upp vår nya familj, på tre. Det har gjort både mig och barnen gott tror jag. Samtidigt som jag naturligtvis på ett sätt längtar efter att kunna få dela mitt liv med en annan vuxen.
Summa sumarum så har jag på dessa 2 år inte märkt någonting speciellt med barnen. De är inte heller emot att vi nu snart ska flytta från vår villa, där de är uppväxta, till en liten trea. De har fått vara med i hela processen från början och jag skulle INTE kunna flytta mot deras vilja.
Ibland blir jag orolig för dem, just för att de är så beskedliga och inte protesterar mera. Tänk om de har ärvt alla de dåliga egenskaperna från sin pappa? Att inte ha åsikter, att inte protestera och inte kunna visa känslor? Det kan skrämma mig ibland. Men då går jag helt enkelt och frågar dem. Och hittills har vi kunnat komma överens om allt som vi genomfört.
Så jag ska nog skatta mig lycklig som tillhör den skaran med en väl fungerande skilsmässa bakom mig. Jag vet inte om jag hade pallat med de svårigheter som jag får läsa om, i mitt nynyktra tillstånd!
Om att ta ansvar o göra de rätta handlingarna
Just nu mår jag faktiskt ganska bra. Det är lugnt i magen trots en väl inbokad almanacka och det faktum att vi ska flytta den sista februari. Jag gör det jag kan, rensar garderober, kör prylar till sopen osv osv...
Jag ser också fram emot att nästa kurstillfälle på addiktologutbildningen är i nästa vecka. Jag har inte riktigt läst all litteratur, men nästan. Sedan är det bara att skriva recensionerna på dem kvar. Så även här känner jag mig lugn. Jag tar mitt ansvar.
U och jag har talat ut i helgen. Jag insåg att förra veckans kommunikationsmissar delvis faktiskt var mitt eget fel. Jag har ju bara att öppna munnen och fråga honom, eller hur? Om jag undrar över något menar jag. Och det var det jag äntligen gjorde.
(Tack för era kommentarer i min blogg föresten! Det hjälpte också till ska ni veta!)
Jag frågade rent ut vad de där 150 praktikdagarna skulle innebära för honom och oss. Sen erkände jag hur jag hade förvridit allt detta i min skalle (som vanligt), i stället för att bara fråga honom. Usch va feg jag är ibland... Modig på en del saker o så himla feg på annat!
Sen är det väl så att jag inte är så himla bra själv på att berätta saker om mig själv och mina planer, men då får ju också han en chans och ett ansvar att fråga mej. Jag erkände i alla fall en hel del saker i helgen, och det kändes bra! Jag tar ansvar för mitt och han för sitt!
Och efter det kändes allting så jättebra i relationen. Nära och så. I går så ringde U och bokade både färja och logi till AA:s stora Gotlandskonvent i Visby åt oss! Det är så UNDERBART när han tar sådana initiativ! Då känns det som om han faktiskt VILL ha en relation även i framtiden liksom. Det känns som om han investerar i ett "oss".
Detta konvent går av stapeln på kristi himmelfärdshelgen varje år och är ett av de största samlingarna för alkoholister i Sverige, näst efter landsmötet. Jag har lite rädslor inför detta konvent i år, eftersom det var exakt 1 år sedan som U gjorde slut på just detta konvent... Mycket tunga minnen och smärtor kan dyka upp där... Men det orkar jag inte tänka på just nu, när det känns så här bra!
Enda smolket i bägaren just nu är tonårsgrabben. Han vill inte gå till skolan. Han läser inte läxorna och han är så svår att nå fram till. Här måste jag börja ta mer ansvar. Inte låta honom sitta vid datorn för jämnan, och jag ska ringa och prata med lärarna också, det måste jag göra...
Men ändå känns det som om jag ganska väl lyckas göra det rätta. Även när det tar emot som bara den, lyckas jag på något sätt att sätta den ena foten framför den andra och bara göra det jag ska. Och det har jag att tacka min nykterhet för!
För några år sedan hade det sett annorlunda ut. Flytten hade jag skjutit på till sista dan. Jag hade lagt all skuld på U för att han inte pratar om just de saker som jag tycker att han borde prata om. Han "borde förstå" vad jag vill utan att jag säger något. Litteraturen hade jag bara skummat igenom, tagit den enklaste vägen igenom utbildningen.
Ansvaret på tonårsgrabben hade jag lagt på Mr Stoneface, hans pappa, som aldrig tar något ansvar! Så hade det sett ut.
Nä nu har jag inte tid att blogga mer, för jag ska ringa grabbens lärare!
Hej Svejs!
Jag ser också fram emot att nästa kurstillfälle på addiktologutbildningen är i nästa vecka. Jag har inte riktigt läst all litteratur, men nästan. Sedan är det bara att skriva recensionerna på dem kvar. Så även här känner jag mig lugn. Jag tar mitt ansvar.
U och jag har talat ut i helgen. Jag insåg att förra veckans kommunikationsmissar delvis faktiskt var mitt eget fel. Jag har ju bara att öppna munnen och fråga honom, eller hur? Om jag undrar över något menar jag. Och det var det jag äntligen gjorde.
(Tack för era kommentarer i min blogg föresten! Det hjälpte också till ska ni veta!)
Jag frågade rent ut vad de där 150 praktikdagarna skulle innebära för honom och oss. Sen erkände jag hur jag hade förvridit allt detta i min skalle (som vanligt), i stället för att bara fråga honom. Usch va feg jag är ibland... Modig på en del saker o så himla feg på annat!
Sen är det väl så att jag inte är så himla bra själv på att berätta saker om mig själv och mina planer, men då får ju också han en chans och ett ansvar att fråga mej. Jag erkände i alla fall en hel del saker i helgen, och det kändes bra! Jag tar ansvar för mitt och han för sitt!
Och efter det kändes allting så jättebra i relationen. Nära och så. I går så ringde U och bokade både färja och logi till AA:s stora Gotlandskonvent i Visby åt oss! Det är så UNDERBART när han tar sådana initiativ! Då känns det som om han faktiskt VILL ha en relation även i framtiden liksom. Det känns som om han investerar i ett "oss".
Detta konvent går av stapeln på kristi himmelfärdshelgen varje år och är ett av de största samlingarna för alkoholister i Sverige, näst efter landsmötet. Jag har lite rädslor inför detta konvent i år, eftersom det var exakt 1 år sedan som U gjorde slut på just detta konvent... Mycket tunga minnen och smärtor kan dyka upp där... Men det orkar jag inte tänka på just nu, när det känns så här bra!
Enda smolket i bägaren just nu är tonårsgrabben. Han vill inte gå till skolan. Han läser inte läxorna och han är så svår att nå fram till. Här måste jag börja ta mer ansvar. Inte låta honom sitta vid datorn för jämnan, och jag ska ringa och prata med lärarna också, det måste jag göra...
Men ändå känns det som om jag ganska väl lyckas göra det rätta. Även när det tar emot som bara den, lyckas jag på något sätt att sätta den ena foten framför den andra och bara göra det jag ska. Och det har jag att tacka min nykterhet för!
För några år sedan hade det sett annorlunda ut. Flytten hade jag skjutit på till sista dan. Jag hade lagt all skuld på U för att han inte pratar om just de saker som jag tycker att han borde prata om. Han "borde förstå" vad jag vill utan att jag säger något. Litteraturen hade jag bara skummat igenom, tagit den enklaste vägen igenom utbildningen.
Ansvaret på tonårsgrabben hade jag lagt på Mr Stoneface, hans pappa, som aldrig tar något ansvar! Så hade det sett ut.
Nä nu har jag inte tid att blogga mer, för jag ska ringa grabbens lärare!
Hej Svejs!