Åh va det är HÄRLIGT att vara nykter!
Jag klarade uppkörningen för MC kortet igår! Det är en fantastisk dröm som har blivit sann! Jag kan fortfarande knappt tro att det är sant, att hon står här utanför mitt jobb. Min egen Yamaha Virago, min egen motorcykel.
Jag åkte och hämtade henne i morse på väg till jobbet. Vilken känsla! Och ljudet sen! Och att få glida den här kilometern fram till jobbet och parkera henne på MC-parkeringen här utanför.
Två gånger har jag redan varit ute och startat igång henne. Först på morgonfikat ville mina arbetskamrater ut och titta och höra. Sedan efter lunchen ville U och hans kompis också höra och se. Och nu sitter jag bara och väntar på att det ska bli dags att åka hem.
Detta är nog en av de bästa sidovinster jag har fått med att vara nykter. Att ha en dröm (jag hade många drömmar när jag drack, men det blev aldrig något utan dem...) och sedan bit för bit se till att den blir sann!
Men det har tagit ett helt år. Först med teorin som jag skrev i september. Sen var jag ju tvungen att först sälja huset så att jag skulle få råd att köra upp och att köpa en egen motorcykel. Men nu har jag fått det bevisat att envishet och en brinnande lust, kan få mirakel att hända. Om jag bara vill, så går det!
Nä nu ska jag jobba klart så jag kan susa hem.....brummmm, brummmmmm
Ny vecka nya utmaningar!
I dag, måndag ska jag iväg igen! Det är sjukt hur den här månaden har sett ut... Jag har varit hemma i 24 timmar och nu ska jag iväg igen. Det är den här veckan som det gäller! Jag ska köra upp för MC på onsdag och jag är JÄTTENERVÖS!
Egentligen ska jag ha barnen denna vecka, men eftersom det var denna uppkörningstid jag fick, så har jag försökt lösa det ändå. Mr Stoneface ställer upp idag. (Jag ska ta barnen den lördagen som han springer Stockholm marathon i stället) och morsan kommer upp på tisdag. Jag kommer hem på onsdag eftermiddag med förhoppningsvis ett MC.kort i handen.
Just nu sitter jag på jobbet och är ganska stressad. Jag vill jobba undan så mycket som möjligt innan jag drar till Falun och MC-skolan efter lunch. Som tur är är chefen på resa denna vecka så det är ganska lugnt. Men det tar på krafterna att vecka efter vecka göra 5 dagars jobb på 2-3 dagar!
U var också nervös i morse. Han har första dagen på sitt nya jobb idag. Han som har jobbat på samma ställe nästan 20 år! Vilket mod det har krävts av honom att göra detta! Jag är så stolt över honom!
Allt känns just nu bra mellan oss. Vi pratar bättre nu och tar mer i varandra även om vi fortfarande inte har sex. Men det gör ingenting. Jag känner inte särskilt stort behov av det just nu, när det är så mycket i görningen. Det känns också bra att veta att vår relation inte är avhängigt av sex.
Nää nu måste jag jobba vidare!
Egentligen ska jag ha barnen denna vecka, men eftersom det var denna uppkörningstid jag fick, så har jag försökt lösa det ändå. Mr Stoneface ställer upp idag. (Jag ska ta barnen den lördagen som han springer Stockholm marathon i stället) och morsan kommer upp på tisdag. Jag kommer hem på onsdag eftermiddag med förhoppningsvis ett MC.kort i handen.
Just nu sitter jag på jobbet och är ganska stressad. Jag vill jobba undan så mycket som möjligt innan jag drar till Falun och MC-skolan efter lunch. Som tur är är chefen på resa denna vecka så det är ganska lugnt. Men det tar på krafterna att vecka efter vecka göra 5 dagars jobb på 2-3 dagar!
U var också nervös i morse. Han har första dagen på sitt nya jobb idag. Han som har jobbat på samma ställe nästan 20 år! Vilket mod det har krävts av honom att göra detta! Jag är så stolt över honom!
Allt känns just nu bra mellan oss. Vi pratar bättre nu och tar mer i varandra även om vi fortfarande inte har sex. Men det gör ingenting. Jag känner inte särskilt stort behov av det just nu, när det är så mycket i görningen. Det känns också bra att veta att vår relation inte är avhängigt av sex.
Nää nu måste jag jobba vidare!
Workshop 4
Ja vilken vecka det har varit! En av de tyngsta kurstillfällena på utbildningen var det. Vi fick gå igenom hela vårt egna familjesystem och titta på hur det egentligen såg ut i vår barndom.
Vilka olika roller hade vi? Hur kommuniserade vi hemma? Hade vi några regler? Hur och för vilka gällde reglerna? Vad var viktigt hemma, saker eller människor? Status eller känslor? Att vara duktig eller vara JAG? Vad var viktigt hemma, belönades duktighet och flit? Tystnad och lydnad?
Många minnen dök upp, både positiva och negativa. Jag minns kaoset. Alla högljudda diskussioner utan någon som satte gränser. Regler som sattes och sedan togs bort. Kränkningar och orättvisor. Och en mamma som gjorde ALLT därhemma, men under ett konstant gnällande och tjatande. Munnen gick i ett, men aldrig att hon släppte in oss att få hjälpa henne. Jag minns att min lillasyster, som är mest medberoende, gick upp tidigt på morgonen för att få en chans att hjälpa henne. Det som belönades var resultat. Att vara duktig. Och att se bra ut.
Men jag minns också det positiva jag fick med mig. Mitt mod och min orädda attityd mot förändring och nya saker. Att jag vågar stå upp för orättvisor och vara självständig. Det är jag tacksam för.
Nu är jag sugen att skicka min mamma på anhörigvecka. Jag ser och förstår mer och mer hur sjukligt involverad hon är i oss barn, när hon i stället borde leva sitt eget liv och göra sig själv lycklig. Jag funderar på att bjuda henne på en sådan vecka. Undrar om hon skulle ta emot det?
Direkt från kursen åkte jag sedan till AA-konventet i Gävle. Bob och Lynda från USA var där och talade hela helgen. Underbart! De är gifta och Bob har 40 års nykterhet i AA. Lynda har 40 år i Al-Anon och delade om sin syn på problemet och sina egna problem med att vara medberonde och anhörig.
Jag grät när Lynda talade på fredagskvällen. Jag tror att jag var så känslig dels av alla processer som hade dragits igång under kursen och dels för att jag var trött, men det var också en underbar livs-historia hon hade!
Hur hon började må sämre och sämre när Bob blev nykter. Hur hon till sist förstod att det inte var HAN som var problemet i hennes liv utan HON SJÄLV.
Hon sa bl a att varje gång hon frågade sig Varför?, Varför händer detta mej? Så ska man i stället fråga sig; Vad kan JAG göra åt det?
Skitbra tänkt! I stället för att vara OFFER så blir jag delaktig och ansvarig i mitt liv!!!
Som tur var så spelades hela konventet in, så jag ska skaffa CD:n och lyssna om på alltihopa många gånger!
Jag hade lånat en etta i Gävle att övernatta i ( TACK M, du är en ängel!) och senare på kvällen kom även U upp till Gävle. Vi hade en underbar lördag på konventet. Min sponsor och ett helt gäng från min hemstad kom upp. Jag kände mig så stolt över min sponsor, och jag hade nästan alla mina sponsier på plats. Äntligen fick de se vem som sponsrade deras sponsor!
Bob och Lynda drog igenom alla stegen i 12-stegs programmet. Tog upp exempel ifrån verkliga livet och sina egna stegarbeten. Där emellan minglade vi och hade det trevligt. Vid 5-tiden var jag helt slut och vi stack hemmåt. De andra skulle ut o käka på krogen, men jag kände ett extremt behov av att få komma hem och få packa upp. Jag hade ju inte varit hemma sedan i tisdags!
Så rent tillfrisknandemässigt har det varit en FANTOMVECKA! Det kommer så klart att ta tid innan alla processer i min skalle har tystnad och landat, men det är okej. Om jag ska summera så är nog det viktigaste som hänt inuti mig att jag äntligen börjar kunna se att det enbart finns ETT problem i mitt liv. Och det är JAG.
Inga andra problem finns. Livet är som det är. Jag har bara att försöka lära mig att förhålla mig till det. DET är mitt problem. Det kändes som en kapitulation. På hemvägen kände jag mig mycket lugn och fridfull till sinnes!
Vilka olika roller hade vi? Hur kommuniserade vi hemma? Hade vi några regler? Hur och för vilka gällde reglerna? Vad var viktigt hemma, saker eller människor? Status eller känslor? Att vara duktig eller vara JAG? Vad var viktigt hemma, belönades duktighet och flit? Tystnad och lydnad?
Många minnen dök upp, både positiva och negativa. Jag minns kaoset. Alla högljudda diskussioner utan någon som satte gränser. Regler som sattes och sedan togs bort. Kränkningar och orättvisor. Och en mamma som gjorde ALLT därhemma, men under ett konstant gnällande och tjatande. Munnen gick i ett, men aldrig att hon släppte in oss att få hjälpa henne. Jag minns att min lillasyster, som är mest medberoende, gick upp tidigt på morgonen för att få en chans att hjälpa henne. Det som belönades var resultat. Att vara duktig. Och att se bra ut.
Men jag minns också det positiva jag fick med mig. Mitt mod och min orädda attityd mot förändring och nya saker. Att jag vågar stå upp för orättvisor och vara självständig. Det är jag tacksam för.
Nu är jag sugen att skicka min mamma på anhörigvecka. Jag ser och förstår mer och mer hur sjukligt involverad hon är i oss barn, när hon i stället borde leva sitt eget liv och göra sig själv lycklig. Jag funderar på att bjuda henne på en sådan vecka. Undrar om hon skulle ta emot det?
Direkt från kursen åkte jag sedan till AA-konventet i Gävle. Bob och Lynda från USA var där och talade hela helgen. Underbart! De är gifta och Bob har 40 års nykterhet i AA. Lynda har 40 år i Al-Anon och delade om sin syn på problemet och sina egna problem med att vara medberonde och anhörig.
Jag grät när Lynda talade på fredagskvällen. Jag tror att jag var så känslig dels av alla processer som hade dragits igång under kursen och dels för att jag var trött, men det var också en underbar livs-historia hon hade!
Hur hon började må sämre och sämre när Bob blev nykter. Hur hon till sist förstod att det inte var HAN som var problemet i hennes liv utan HON SJÄLV.
Hon sa bl a att varje gång hon frågade sig Varför?, Varför händer detta mej? Så ska man i stället fråga sig; Vad kan JAG göra åt det?
Skitbra tänkt! I stället för att vara OFFER så blir jag delaktig och ansvarig i mitt liv!!!
Som tur var så spelades hela konventet in, så jag ska skaffa CD:n och lyssna om på alltihopa många gånger!
Jag hade lånat en etta i Gävle att övernatta i ( TACK M, du är en ängel!) och senare på kvällen kom även U upp till Gävle. Vi hade en underbar lördag på konventet. Min sponsor och ett helt gäng från min hemstad kom upp. Jag kände mig så stolt över min sponsor, och jag hade nästan alla mina sponsier på plats. Äntligen fick de se vem som sponsrade deras sponsor!
Bob och Lynda drog igenom alla stegen i 12-stegs programmet. Tog upp exempel ifrån verkliga livet och sina egna stegarbeten. Där emellan minglade vi och hade det trevligt. Vid 5-tiden var jag helt slut och vi stack hemmåt. De andra skulle ut o käka på krogen, men jag kände ett extremt behov av att få komma hem och få packa upp. Jag hade ju inte varit hemma sedan i tisdags!
Så rent tillfrisknandemässigt har det varit en FANTOMVECKA! Det kommer så klart att ta tid innan alla processer i min skalle har tystnad och landat, men det är okej. Om jag ska summera så är nog det viktigaste som hänt inuti mig att jag äntligen börjar kunna se att det enbart finns ETT problem i mitt liv. Och det är JAG.
Inga andra problem finns. Livet är som det är. Jag har bara att försöka lära mig att förhålla mig till det. DET är mitt problem. Det kändes som en kapitulation. På hemvägen kände jag mig mycket lugn och fridfull till sinnes!
Dags för nästa kurstillfälle
I kväll far jag iväg på nästa workshop på Addiktologutbildningen. Denna gång ska vi vara i en kursgård ute på Waxholm och det kommer att handla om MEDBEROENDE! Intressant va!
Som kurslitteratur har vi denna gång fått Tommy Hellstens bok "Flodhästen i Vardagsrummet" och Melody Beatties "Bli fri från ditt medberonde". Som vanligt sparar jag skrivandet av mina recensioner till sista minuten, men jag läste faktiskt litteraturen i god tid denna gång. Den var så intressant så jag plöjde igenom böckerna redan i februari/mars. Men det gör det också svårare att skriva recensionerna, för jag har ju hunnit glömma en del... Som tur är så är det lugnt på jobbet idag och chefen är ute och reser så det ska nog gå bra även denna gång.
Vissa delar av boken "Bli fri från ditt medberoende" var helt otroligt jobbiga att läsa. Jag visade boken för U också och tillsammans bockade vi för våra olika symptom. Det visade sig att vi båda är en hel del medberonde men på helt olika sätt!
U är mer omhändertagande och känner ansvar för andra människors välbefinnande. Han hjälper människor som skulle kunna klara sig själva, blir stressad av andras krav och inbillade önskemål men känner sig tom när ingen behöver honom. Har svårt att få någonting gjort. Blir fientlig och sarkastisk när han känner sig hotad. Han förblir lojal mot allt och alla trots att det kan bli självdestruktivt.
Jag är mer klängig och beroende. Har lätt att tappa bort mig själv i relationer, söker lyckan utanför mig själv, och söker ofta kärlek från människor som inte kan älska. Jag har svårt att sätta gränser. Jag fortsätter att stå ut och låter mig såras men klagar och klandrar och stampar på samma fläck när jag borde säga ifrån.
Vad vi har gemensamt är dålig självuppfattning. Vi har svårt att ge/ta emot komplimanger, ger oss själva skulden för allt, och har svårt att ta kritik. Allt vi gör ska vara perfekt. Vi har mycket borden i livet, vi är ängsliga, behöver rutiner. Vi har båda lätt för att tränga bort känslor och vi är rädda för att vara som vi är och därför blir vi lätt stela och behärskade.
Vi har svårt med ärlig kommunikation. Hamnar lätt i diskussioner om andra människor när vi borde tala om oss själva. Vi har dålig tillit till livet och andra människor. Det gör att det blir svårt med äkta närhet och svårt att bara ha roligt och vara spontan. Särskilt i kärlekslivet.
Ja dessa saker bär jag med mig till Waxholm. Jag har saknat de andra i "gänget" och det ska bli så kul att träffas igen och se vad de andra har gått igenom under dessa månader!
Som kurslitteratur har vi denna gång fått Tommy Hellstens bok "Flodhästen i Vardagsrummet" och Melody Beatties "Bli fri från ditt medberonde". Som vanligt sparar jag skrivandet av mina recensioner till sista minuten, men jag läste faktiskt litteraturen i god tid denna gång. Den var så intressant så jag plöjde igenom böckerna redan i februari/mars. Men det gör det också svårare att skriva recensionerna, för jag har ju hunnit glömma en del... Som tur är så är det lugnt på jobbet idag och chefen är ute och reser så det ska nog gå bra även denna gång.
Vissa delar av boken "Bli fri från ditt medberoende" var helt otroligt jobbiga att läsa. Jag visade boken för U också och tillsammans bockade vi för våra olika symptom. Det visade sig att vi båda är en hel del medberonde men på helt olika sätt!
U är mer omhändertagande och känner ansvar för andra människors välbefinnande. Han hjälper människor som skulle kunna klara sig själva, blir stressad av andras krav och inbillade önskemål men känner sig tom när ingen behöver honom. Har svårt att få någonting gjort. Blir fientlig och sarkastisk när han känner sig hotad. Han förblir lojal mot allt och alla trots att det kan bli självdestruktivt.
Jag är mer klängig och beroende. Har lätt att tappa bort mig själv i relationer, söker lyckan utanför mig själv, och söker ofta kärlek från människor som inte kan älska. Jag har svårt att sätta gränser. Jag fortsätter att stå ut och låter mig såras men klagar och klandrar och stampar på samma fläck när jag borde säga ifrån.
Vad vi har gemensamt är dålig självuppfattning. Vi har svårt att ge/ta emot komplimanger, ger oss själva skulden för allt, och har svårt att ta kritik. Allt vi gör ska vara perfekt. Vi har mycket borden i livet, vi är ängsliga, behöver rutiner. Vi har båda lätt för att tränga bort känslor och vi är rädda för att vara som vi är och därför blir vi lätt stela och behärskade.
Vi har svårt med ärlig kommunikation. Hamnar lätt i diskussioner om andra människor när vi borde tala om oss själva. Vi har dålig tillit till livet och andra människor. Det gör att det blir svårt med äkta närhet och svårt att bara ha roligt och vara spontan. Särskilt i kärlekslivet.
Ja dessa saker bär jag med mig till Waxholm. Jag har saknat de andra i "gänget" och det ska bli så kul att träffas igen och se vad de andra har gått igenom under dessa månader!
Hon är MIN nu!
Jag har köpt henne. I går. Jag går runt som i en nyförälskad dimma och bara tittar på bilden av min Virago! Jag provkörde henne i fredags eftermiddag och i princip hade jag väl bestämt mig, men jag vågade inte förhasta mig o ta ut nåt i förskott.
Så igår ringde jag hennes ägare och sa att jag var intresserad. Det som känns så tryggt är att han också är med i AA-gemenskapen fast i en annan hemmagrupp. Vi sågs på Gotlandskonventet också och pratade en del motorcyklar då med. Jag lyckades pruta ner priset till 45.000kr och sen var vi överens! Jippeeeeee! Va lycklig jag är! Min första motorcykel! Det är en Yamaha Virago 1100 kubik. Vinröd och med vilda-västern väskor på sidorna och med underbart mjuka lädersittdynor både för förare och passagerare. Hon mullrar så underbart och växlarna var tydliga och distinkta. Den lilla vindrutan gör att jag inte kände vindmotståndet ens i högre hastigheter. Jag satt som en prinsessa helt enkelt!
Nu ökar dock pressen på att jag bara MÅSTE klara uppkörningen den 21/5! Jag blir stressad bara jag tänker på det. Usch. Men jag vet vad jag ska göra för att maximera mina chanser!
Jag ska ringa upp till Hälsovalet i Falun och boka en tid för akupunktur kvällen innan uppkörningen. Kvinnan som jobbar där kan då sätta just de där nålarna som får mig att koppla av min stressade hjärna och vara mer i min kropp inför uppkörningen. Min värsta fiende är nämligen min egen hjärna. Om bara min kropp och MC:n får klara av det hela så kommer det att gå bra.Men när jag börjar TÄNKA, så går det åt skogen direkt!
Men just nu är jag bara nyförälskad och lycklig!
Så igår ringde jag hennes ägare och sa att jag var intresserad. Det som känns så tryggt är att han också är med i AA-gemenskapen fast i en annan hemmagrupp. Vi sågs på Gotlandskonventet också och pratade en del motorcyklar då med. Jag lyckades pruta ner priset till 45.000kr och sen var vi överens! Jippeeeeee! Va lycklig jag är! Min första motorcykel! Det är en Yamaha Virago 1100 kubik. Vinröd och med vilda-västern väskor på sidorna och med underbart mjuka lädersittdynor både för förare och passagerare. Hon mullrar så underbart och växlarna var tydliga och distinkta. Den lilla vindrutan gör att jag inte kände vindmotståndet ens i högre hastigheter. Jag satt som en prinsessa helt enkelt!
Nu ökar dock pressen på att jag bara MÅSTE klara uppkörningen den 21/5! Jag blir stressad bara jag tänker på det. Usch. Men jag vet vad jag ska göra för att maximera mina chanser!
Jag ska ringa upp till Hälsovalet i Falun och boka en tid för akupunktur kvällen innan uppkörningen. Kvinnan som jobbar där kan då sätta just de där nålarna som får mig att koppla av min stressade hjärna och vara mer i min kropp inför uppkörningen. Min värsta fiende är nämligen min egen hjärna. Om bara min kropp och MC:n får klara av det hela så kommer det att gå bra.Men när jag börjar TÄNKA, så går det åt skogen direkt!
Men just nu är jag bara nyförälskad och lycklig!
Äntligen vågade jag!
Jag har grubblat över min relation till U en längre tid (nästan jämt har jag ju grubblat, men ämnena växlar...;-). Denna gång har jag funderat över det faktum att vi bara planerar dag för dag, helg för helg hur vi ska ha det tillsammans. Som om varje helg blir den sista, väntar vi fram till torsdag eftermiddag eller fredag med att berätta för den andra vad vi har planerat för helgen.
Delvis är det ju mitt eget fel. Jag lider i tystnad och väntar o väntar på att han ska säga något. Jag är ständigt rädd för att säga fel och trampa i klaveret och säga något som han inte vill höra. Jag är nog rädd att liksom klampa in på hans revir. På kuppen förminskar jag mig själv. Skulle vilja säga och fråga så mycket men tiger och lider i stället. Mycket därför att jag TROR att han vill vara ifred och inte vill att jag ska tränga mig på.
Men nu är jag less på det! I går kväll fattade jag mod till mig och sa att nu ORKAR jag inte tiga och vara rädd längre. Antingen gör vi vårt förhållande seriöst och officiellt och tex förlovar oss, eller så lägger vi ner alltsammans.
Skälet till att jag vågar stå upp för mig själv, är att jag känner mig stark nog att ta det faktum att han kanske inte VILL ha ett seriöst förhållande. Visst kommer jag att vara förtvivlad och ledsen ett tag, men smärtan över att ha det så här som vi har det just nu är fanimej värre.
Plötsligt säger han i telefonen att jag ringer dej senare och lägger abrupt på. Jag satt o väntade en stund men sen hoppade jag i duschen. När jag ringer upp en halvtimme senare så knäpper han bort mig på mobilen. Jag sitter där så himla rädd och ensam och väntar. Bergis kommer han inte att ringa tillbaka. Han ska ju upp tidigt och jag vet ju hur noga han är med sin sömn.
Men han ringde faktiskt. Han hade talat med sin sponsor och det kändes bra för mig. Men han ville inte ge mig något svar på min fråga. Vi pratade om lite ditt o datt och sa sen gonatt. Han sa faktiskt innan han la på, att han älskar mig väldigt mycket. Känns länge sedan jag hörde honom säga det på ett så ärligt sätt.
Idag ska vi ses vid 3-tiden för jag ska provköra den där underbara Jamaha Viragon 1100. Men eftersom jag inte har något MC-kort ännu så får min kära handledare U följa med. Jag undrar hur det kommer kännas......?
Delvis är det ju mitt eget fel. Jag lider i tystnad och väntar o väntar på att han ska säga något. Jag är ständigt rädd för att säga fel och trampa i klaveret och säga något som han inte vill höra. Jag är nog rädd att liksom klampa in på hans revir. På kuppen förminskar jag mig själv. Skulle vilja säga och fråga så mycket men tiger och lider i stället. Mycket därför att jag TROR att han vill vara ifred och inte vill att jag ska tränga mig på.
Men nu är jag less på det! I går kväll fattade jag mod till mig och sa att nu ORKAR jag inte tiga och vara rädd längre. Antingen gör vi vårt förhållande seriöst och officiellt och tex förlovar oss, eller så lägger vi ner alltsammans.
Skälet till att jag vågar stå upp för mig själv, är att jag känner mig stark nog att ta det faktum att han kanske inte VILL ha ett seriöst förhållande. Visst kommer jag att vara förtvivlad och ledsen ett tag, men smärtan över att ha det så här som vi har det just nu är fanimej värre.
Plötsligt säger han i telefonen att jag ringer dej senare och lägger abrupt på. Jag satt o väntade en stund men sen hoppade jag i duschen. När jag ringer upp en halvtimme senare så knäpper han bort mig på mobilen. Jag sitter där så himla rädd och ensam och väntar. Bergis kommer han inte att ringa tillbaka. Han ska ju upp tidigt och jag vet ju hur noga han är med sin sömn.
Men han ringde faktiskt. Han hade talat med sin sponsor och det kändes bra för mig. Men han ville inte ge mig något svar på min fråga. Vi pratade om lite ditt o datt och sa sen gonatt. Han sa faktiskt innan han la på, att han älskar mig väldigt mycket. Känns länge sedan jag hörde honom säga det på ett så ärligt sätt.
Idag ska vi ses vid 3-tiden för jag ska provköra den där underbara Jamaha Viragon 1100. Men eftersom jag inte har något MC-kort ännu så får min kära handledare U följa med. Jag undrar hur det kommer kännas......?
Snurrigt värre
Jag fattar inte vilken cirkus livet har blivit! Jag hinner knappt smälta intrycken från Gotlandskonventet, så får jag en jätte-dusch med nya insikter i går igen!
Jag har ju börjat min praktik på onsdagarna nu. Min underbara chef har sagt att det är okej att jag tillbringar onsdagarna i en helt annan stad, 1.5 timmes resväg härifrån för att få den praktik som ska ingå i min Addiktologutbildning. Och detta får jag göra på arbetstid!! Fatta vilken gåva!
Nackdelen är förstås att jag måste orka med att göra 5 dagars jobb på endast 4 dagar...Men va fasiken! När det är så otroligt givande att vara där på onsdagarna så kan jag bara inte ens tänka tanken på att klaga! På förmiddagarna får jag sitta med i primärgruppen, dvs de ganska så nynyktra alkohlisterna. Och på eftermiddagarna får jag vara med i en anhöriggrupp med mestadels partners till de jag träffat på förmiddagen. Guu va intressant det är!
Nästa vecka infaller nästa workshop i Addiktologutbildningen, så då är jag borta tre dagar IGEN från jobbet. Veckan efter det ska jag upp till Falun och köra MC samt köra upp den 21/5, så då är jag också borta 2 dagar den veckan.
Det är bara helt OTROLIGT hur livet snurrar fort! Jag bara åker med som på en räkmacka och hoppas att min chef fortsätter att vara tillmötesgående!
Idag fyllde U 41 år. Jag var ner till honom här på jobbet och lämnade en present. Han verkade glad och uppåt och jag fick mig (tog mig) några pussar fast vi annars aldrig pussas på jobbet. Jag VET faktiskt inte hur läget är i vår relation. Jag skulle önska att jag visste, men jag har inte ork eller tid att fundera så mycket på det just nu. Det endas som märks är att han inte ringer som förrut. Jag ringde ett par gånger i måndags samt skickade ett sms som han inte besvarade. I tisdags ringde han inte alls. I går, onsdag skickade jag ett sms som han inte heller besvarade, men han ringde faktiskt!
Vi får se hur det blir i kväll.
Det som gör ont i mig är att barnen frågar nästan varje dag när han ska komma. Jag säger på lördag, för det är vad jag tror. Men säkert vet jag ju inte förrän han kliver in genom dörren.
Nä nu ska jag skynda vidare. Livet är verkligen ett ÄVENTYR!
Jag har ju börjat min praktik på onsdagarna nu. Min underbara chef har sagt att det är okej att jag tillbringar onsdagarna i en helt annan stad, 1.5 timmes resväg härifrån för att få den praktik som ska ingå i min Addiktologutbildning. Och detta får jag göra på arbetstid!! Fatta vilken gåva!
Nackdelen är förstås att jag måste orka med att göra 5 dagars jobb på endast 4 dagar...Men va fasiken! När det är så otroligt givande att vara där på onsdagarna så kan jag bara inte ens tänka tanken på att klaga! På förmiddagarna får jag sitta med i primärgruppen, dvs de ganska så nynyktra alkohlisterna. Och på eftermiddagarna får jag vara med i en anhöriggrupp med mestadels partners till de jag träffat på förmiddagen. Guu va intressant det är!
Nästa vecka infaller nästa workshop i Addiktologutbildningen, så då är jag borta tre dagar IGEN från jobbet. Veckan efter det ska jag upp till Falun och köra MC samt köra upp den 21/5, så då är jag också borta 2 dagar den veckan.
Det är bara helt OTROLIGT hur livet snurrar fort! Jag bara åker med som på en räkmacka och hoppas att min chef fortsätter att vara tillmötesgående!
Idag fyllde U 41 år. Jag var ner till honom här på jobbet och lämnade en present. Han verkade glad och uppåt och jag fick mig (tog mig) några pussar fast vi annars aldrig pussas på jobbet. Jag VET faktiskt inte hur läget är i vår relation. Jag skulle önska att jag visste, men jag har inte ork eller tid att fundera så mycket på det just nu. Det endas som märks är att han inte ringer som förrut. Jag ringde ett par gånger i måndags samt skickade ett sms som han inte besvarade. I tisdags ringde han inte alls. I går, onsdag skickade jag ett sms som han inte heller besvarade, men han ringde faktiskt!
Vi får se hur det blir i kväll.
Det som gör ont i mig är att barnen frågar nästan varje dag när han ska komma. Jag säger på lördag, för det är vad jag tror. Men säkert vet jag ju inte förrän han kliver in genom dörren.
Nä nu ska jag skynda vidare. Livet är verkligen ett ÄVENTYR!
Gotlandskonventet mm
Ja nu är jag hemkommen från AA konventet på Gotland. Vilken fantastisk upplevelse det är! Många hundra nyktra alkoholister i samma lokaler, alla vakna, glada, trevliga människor som möter ens blick och ler och hälsar oavsett om vi har setts förr eller inte. Ingen annan stans i samhället kan jag uppleva så många vakna och medvetna människor på en och samma gång! Årets AA-upplevelse helt klart!
Vissa människor i AA-gemenskapen möter jag enbart på dessa konvent. De bor runt om i hela Sverige och det tar ibland ett år innan vi ses igen. Ändå kramas vi och pratar ömt med varandra som om bara någon vecka passerat. Jag blir rörd när jag tänker på det. Och tacksam. Att få se att de fortfarande är nyktra i år också.
Jag har mått bra hela helgen. U och jag har samarbetat bra. Inga gräl, ingen svartsjuka, men vi har heller knappt tagit i varandra och inte heller pratat, trots att vi varit tillsammans dygnet runt i tre dagar. I lördags eftermiddag orkade jag inte tiga längre (som vanligt jag som måste ta tag i det hela.....suck) och vi lyckades till sist nå fram till varandra. Jag sa att jag älskade honom men att jag inte tänkte tränga mig på eftersom jag kände att jag inte var önskvärd. Jag vill ju att han ska ta i mig, tala med mig när HAN vill det. Och gör han inte det, så litar jag på att han inte vill det helt enkelt!
Naturligtvis kontrade han med att fråga varför inte jag kunde ta i honom. Jag sa som jag kände, att jag faktiskt hela tiden har sagt att jag älskar honom, längtar, saknar och vill ha mera. Det säger inte han till mig. Därför anser jag att bollen ligger hos honom att ta lite initiativ. Jag vill inte ha en relation där jag känner mig oälskad. I så fall räcker det om vi är vänner.
Det otroliga är att jag kände mig KO-LUGN under hela diskussionen! För ett år sedan hade jag troligtvis krypit för honom. Bönan och bett om hans kärlek. Förnedrat mig själv totalt. Varit livrädd för att bli övergiven. Men idag känner jag mig lugn. Jag vill INTE ha en man som inte vill ha mig. Jag är värd bättre än så.
Det blev lite bättre efter det. Vi hade hyfsat bra sex den natten. Men det är ändå mycket jag saknar från förr. Att ligga och smeka varandra. Bara hålla om. Rufsa varandra i håret. Pussar på öronen. En hand på magen. Listan kan göras lång, lång....
Men självklart måste jag ta MITT ansvar. Jag ska ta initiativ när JAG vill det och inte tänka så myckat på vad han gör. Jag måste försöka lita på att han är ärlig och inte spelar maktspel med våran relation (vilket han i princip erkände att han gjorde, åtminstone förr...).
I vilket fall så är det skönt att vara hemma i vardagen igen. Många tankar har förstås väckts upp under alla möten på konventet. Då är det så skönt att ha U att bolla med. Hela vägen hem i bilen i går natt pratade vi om tillfrisknande och personlig utveckling. Underbart!
Men det blev bara 3.5 timmes sömn i natt så den här måndagen kommer nog att bli seg. Men jag känner mig hög på tillfrisknande så kanske att det kan kompensera för den fysiska tröttheten?
Det är i alla fall fantastiskt att få vara nykter och uppleva mitt tredje Gotlandskonvent!
Vissa människor i AA-gemenskapen möter jag enbart på dessa konvent. De bor runt om i hela Sverige och det tar ibland ett år innan vi ses igen. Ändå kramas vi och pratar ömt med varandra som om bara någon vecka passerat. Jag blir rörd när jag tänker på det. Och tacksam. Att få se att de fortfarande är nyktra i år också.
Jag har mått bra hela helgen. U och jag har samarbetat bra. Inga gräl, ingen svartsjuka, men vi har heller knappt tagit i varandra och inte heller pratat, trots att vi varit tillsammans dygnet runt i tre dagar. I lördags eftermiddag orkade jag inte tiga längre (som vanligt jag som måste ta tag i det hela.....suck) och vi lyckades till sist nå fram till varandra. Jag sa att jag älskade honom men att jag inte tänkte tränga mig på eftersom jag kände att jag inte var önskvärd. Jag vill ju att han ska ta i mig, tala med mig när HAN vill det. Och gör han inte det, så litar jag på att han inte vill det helt enkelt!
Naturligtvis kontrade han med att fråga varför inte jag kunde ta i honom. Jag sa som jag kände, att jag faktiskt hela tiden har sagt att jag älskar honom, längtar, saknar och vill ha mera. Det säger inte han till mig. Därför anser jag att bollen ligger hos honom att ta lite initiativ. Jag vill inte ha en relation där jag känner mig oälskad. I så fall räcker det om vi är vänner.
Det otroliga är att jag kände mig KO-LUGN under hela diskussionen! För ett år sedan hade jag troligtvis krypit för honom. Bönan och bett om hans kärlek. Förnedrat mig själv totalt. Varit livrädd för att bli övergiven. Men idag känner jag mig lugn. Jag vill INTE ha en man som inte vill ha mig. Jag är värd bättre än så.
Det blev lite bättre efter det. Vi hade hyfsat bra sex den natten. Men det är ändå mycket jag saknar från förr. Att ligga och smeka varandra. Bara hålla om. Rufsa varandra i håret. Pussar på öronen. En hand på magen. Listan kan göras lång, lång....
Men självklart måste jag ta MITT ansvar. Jag ska ta initiativ när JAG vill det och inte tänka så myckat på vad han gör. Jag måste försöka lita på att han är ärlig och inte spelar maktspel med våran relation (vilket han i princip erkände att han gjorde, åtminstone förr...).
I vilket fall så är det skönt att vara hemma i vardagen igen. Många tankar har förstås väckts upp under alla möten på konventet. Då är det så skönt att ha U att bolla med. Hela vägen hem i bilen i går natt pratade vi om tillfrisknande och personlig utveckling. Underbart!
Men det blev bara 3.5 timmes sömn i natt så den här måndagen kommer nog att bli seg. Men jag känner mig hög på tillfrisknande så kanske att det kan kompensera för den fysiska tröttheten?
Det är i alla fall fantastiskt att få vara nykter och uppleva mitt tredje Gotlandskonvent!