Jag vill leva nykter!

Joo då än så länge håller jag mig hemma, ensam. Men jag tog en liten sväng med motorcykeln innan regnet kom. Skönt och vackert. Att få ha mina tankar osorterade i min skalle. Bara se den vackra svenska sommaren med dess alla underbara dofter som flyger förbi.

Jag har rensat ur min garderob. Och stängt av frysen. Tänkte frosta av den. Jag har tänkt på det i flera månader. Det känns skönt att ha kommit till skott. Fick pina i mig den sista glassen innan den smälte bort. Blääk...

Sen satte jag på en film. Bounce med Ben Affleck (fan va han e snygg!!!) och Gwyneth Paltrow. Blev tyvärr påmind om det där med hur mysigt det är. Med förhållanden. Bara att snudda vid en annan levande varelse. Kyssas, att somna nära någon. Han var alkoholist. Gick på möten o så. Det kändes bra. Det känns som om det blir mer okey om även de på film kan råka ut. Att det inte är bara dålig karaktär.
I alla fall så var det en bra film.

Nu ska jag meditera och sen lägga mig i badet. Sen har jag inga fler idéer kvar. Glömde teoriböckerna till MC-kortet på jobbet så jag kan inte läsa dem tyvärr. Får läsa något annat. Stora boken kanske?

Ja det är sant. Jag är rätt nöjd med mig själv. Jag är rätt lång och slank så att de flesta kläder liksom passar direkt. Och jag kan tycka att jag är rätt snygg när jag passerar ett fönster eller en spegel. Jag har äntligen hittat en hårfärg som jag är riktigt nöjd med. Mörkt rödfärgad är jag nuförtiden. Passar bra till mina gröna ögon.

Men VAD är det då som gör att min självkänsla ändå är så låg??? Det måste vara någonting inuti mej?  Men jag är rätt modig, och det tycker jag om. Har bra självförtroende. Orädd och kavat. Åker på dans ensam, kör motorcykel fast jag egentligen inte har kort ännu. Tar tag i jobbiga saker, ringer upp personer som är arga på mig (min gottgörelselista i 9:e steget). Så vad är det för fel då?

Det måste vara en känsla djupt inuti mej. När jag sitter här en lördag förmiddag. Ensam. Jag kanske inte är van? Att vara ensam med mig själv? Jag liksom jagar iväg direkt till någonting annat. För att slippa vara ensam hemma. Fast jag har så mycket som borde göras härhemma, så sticker jag helst iväg på ett möte eller en sväng med motorcykeln. Hmmm får se hur den här helgen artar sig...

Jag har funderat mycket kring varför jag aldrig, eller i alla fall väldigt sällan blir arg. Flera terapeuter har påpekat att jag borde bli mer arg. I stället blir jag bara ledsen och tycker synd om mig själv. Ilska ger kraft och energi, medan sorg och självömkan bara dränerar energin.

I går hade jag flera saker som jag kunde blivit arg på. Fick parkeringsböter bara för jag missade att betala parkeringsbiljett när jag var på Emotions Anonymous-mötet. En kvart senare råkar jag bryta söner mina nyinköpta (skitsnygga) solglasögon. Sen ringer morsan och tjatat om varför jag inte ska åka med till Finland i år.
Egentligen borde jag ha exploderat! Men då ska jag spela så j...vla förstående minsann....Fan va knäpp jag är.

Jag tror inte att mina känslor fick utrymme när jag var liten. Min mamma var/är så grandios i sina känsloutspel, så där finns sällan plats för någon annan att ha någon annan känsla än förståelse, medlidande. Om jag hade varit arg så tro jag att hon hade sagt nåt i stil med; "Men VAD har DU att vara arg för????"  Det var liksom Hon som hade patent på känslor.

Hade ett superbra samtal med min sponsor igår. Hon sa:

"Gör som Gud - Bli en människa"

Hon tycker att jag är högmodig som tycker att jag kan ha åsikter om hur folk borde vara och borde säga. Att jag leker Gud och manipulerar och försöker vara duktig. Jepp, jepp, jepp..... ALLA RÄTT! (fast hon är MYCKET diplomatisk när hon säger det, men det är detta jag hör och förstår). 

Jag måste försöka bli mer mänsklig - mot mig själv också. Att kalla mig själv "sjuk" så fort mina tankar inte är som JAG tycker de borde vara, gör bara att jag slår på mej själv. Det växer inte min självkänsla av precis....

Och jag måste förstå och acceptera att alla människor omkring mig - är precis som de SKA vara, just nu! Även jag!

Jag erkänner... Jag slår på mej själv. "Råkade" skicka iväg ett sms till U i går kväll. Grattade till 5:e steget och skrev att jag är rädd och saknar honom, men att jag är sur för att den enda bron han bränt var den till mig. (ja jag erkänner att jag är bitter....). Han svarade så här:
"D gick bra! Ja har fått en hel del att jobba på. Å ja e också rädd, rädd att mitt JAG inte ska hålla, å då blir d en massa skit. Saknar dej me, mycke mer än jag trodde mej inse innan eftervården idag. KRAM"

SUCK.... Kan ni förstå att jag inte KAN släppa honom????? Shit!

Idag ska jag gå på ett nytt möte, Emotions Anonymous. Låter som precis det jag behöver just nu. Sen ska jag gå på Sinnesrogudstjänst på kvällen. Ensam som vanligt. Jag FÖRSÖKER verkligen få med mina kvinnliga vänner, men det är liksom ingen som vill hänga på. Och jag vägrar sitta ensam ikväll. Jag måste GÖRA något.

Men jag flyr in i mina drömmar när det blir för jobbigt. Jag minns ju våra nätter, hans kropp och hans händer. Hur vi brukade sova tätt, tätt ihop. Vakna av att han drog mig närmare, hans mage mot min rygg. Tryggt och varmt. Är det borta alltihop? Har vi en chans?

Det VAR tungt på eftervården igår.  Men jag ville INTE sitta där o grina när U sitter där bredvid. Jag har blivit så himla känslig nuförtiden. Är jag ledsen så bara kommer tårarna oavsett vad jag gör. Kunde ändå hålla mej ganska bra genom att tänka på annat.

Han frågade om han fick en kram. Det kändes bra att få säga nej. Det gör bara mer ont då. Och det kändes bra att få sätta gränser för mej själv. C frågade varför jag var så tyst (fast hon VET ju vad jag går igenom! Varför fråga ens?). Jag sa att jag hellre lyssnade idag och att det kändes lite jobbigt idag. Jamenar alla i gruppen VET ju vad vi har gått igenom!!! Kände mig som ett offer. Det gillar jag INTE. Efteråt hoppade jag snabbt in i bilen och stack därifrån innan han kom ut på trappen. Orkade inte säga hejdå.

Som vanligt delade han om sin (j:vla) morsa! Att han inte kan sätta gränser och säga nej. Att hon ringer ständigt och ber om än det ena än det andra. Det känns SÅ BITTERT. Att han sågar MEJ för att han inte kan säga NEJ TILL HENNE! Brädad av hans morsa! Så känns det!

Han ska upp till sin sponsor ikväll och göra sitt 5:e steg. (På tiden!!!) Också på tiden att jag inser att JAG INTE KAN FÖRÄNDRA HONOM! Tänk om jag kunde få in det i min skalle!

Mr Stoneface var just då den perfekta mannen i mitt liv. Jag hade stora planer, behov av mycket svängrum och mycket egenvilja. Jag skulle GÖRA KARRIÄR!!

Men jag blev med barn och fick skjuta på mina stora planer ett år. Men det gjorde inget. Jag hann läsa in systemvetarprogramet också och det var ju bra (läs: duktigt...huua). 
Min lilla son var len och mjuk. Tystlåten och hungrig. Han var en lätt bebis att ha att göra med. Bara åt och sov. (tänk att min lilla bebis är en rivig tonåring idag...suck)

Men direkt när jag hade slutat amma så VILLE JAG JOBBA! Som tur var så är Mr Stoneface oftast helt utan egen vilja och egna planer (ja sa ju att han var den perfekta mannen...-då!). Så han stannade hemma medan jag fick göra karriär. Jag fick jobb som affärskonsult i Stockholm på ett prestigefullt amerikanskt bolag. Jag fick gå klädd i fina mörka dräkter och spetsblusar. Besöka kunder och vara sååå viktig! Firmabil, bärbar dator och en saftig lön var inte så tokigt heller!

Alkoholismen hade tillfälligt dragit sig undan i mitt liv. Jag drack i princip inte alls under dessa år (utom på enstaka fester, som alltid spårade ur...) I stället blommade min arbetsnarkomani ut för fullt!

Efter ett antal år då jag hade samlat på mig en del kompetens inom min branch, var vi fem konsulter som hoppade av det amerikanska bolaget och startade egen firma. Jag var delägare i en datafirma!! WOW va viktig jag hade blivit! Jag började jobba mer och mer. Pengarna rullade in och vi köpte hus.
Sen föddes min efterlängtade lilla prinsessa! Det tog 6 år innan hon kom. Nu så här i efterhand så var det kanske inte så konstigt att jag inte blev med barn så som jag levde.

Så nu var jag småbarnsmamma, egen företagare, hade hus, bil och segelbåt. Mr Stoneface jobbade 2-skift, vilket betydde att varannan vecka stod jag ensam med ALLT där hemma. En vanlig arbetsvecka innebar 40 timmars arbete ute hos någon kund, 3 timmar restid om dagen till Stockholm, hämtning och lämning på dagis/fritids, laga middag, skjutsa barn och DESSUTOM jobbade jag åt firman på kvällstid när barnen hade gått och lagt sig! Jag tränade dessutom som en galning. Sprang 5-6 mil i veckan och deltog både i Stockholm Marathon och åkte Vasaloppet på vintern.

Jag började känna mig slut. Då fanns alkoholen där. För att överhuvudtaget kunna koppla av på kvällarna så började jag dricka vin. Vi hade under alla år bryggt vin under trappan, så det fanns att ta av. Mr Stoneface och jag sågs bara på helgerna och då drack vi tillsammans. Eller tränade. Det var förresten tillsammans med alkoholen som vi kunde umgås. Jag kände aldrig att det gick att prata med honom om vi var nyktra. Men när vi var fulla hade vi kul.

Jag sov över på jobbet inatt. Min son trodde jag skulle sova vid skrivbordet. Med pannan i tangentbordet så att tangentbordets bokstäver för evigt skulle sitta fastetsat i pannan på mig. Vore rätt coolt.....
 
Nää vi har övernattningsrum som vi kan använda vid behov på mitt jobb. Och behov var det. Bilen på service och allt. Jag var ju på möte i en annan stad i går kväll. Jag lyckades tjata till mig skjuts fram o tillbaka av en av de nya på eftervården. Han hade inte varit på aamöte i den stan förr så då sa jag att det var dags för det! (Tyckte jag ;-))
Det var schysst med sällskapet också. Man hinner prata rätt mycket på en sån bilresa. Mest var det han som pratade. Han är ganska nynykter och det hörs på honom att han tror att om ett år, när kontraktstiden med jobbet är slut, DÅ kan han nog dricka socialt igen. Fnyyys...Men varför??? Då måste det ju i princip vara BEVISAT att han ÄR alkoholist. Om han redan nu går och drömmer om det han ska dricka om ETT ÅR!! Snacka om besatthet av alkohol!
Det gör mig tacksam. MYCKET tacksam. Jag tänker nästan aldrig på alkohol. Skönt att jag är befriad från det i alla fall..

På kvällen satt jag i fönstret. Övernattningsrummen har sådana där gamla, breda fönsterprång som man får plats hel o hållen i. Öppnade upp fönstret och bara satt där i nattluften. Jag tänker mycket på att jag håller på o växer. Inuti. Mitt sanna jag, den som det var meningen att jag skulle bli, håller på o växer. Det gör mitt ego rädd. För det är obekanta marker, nattgammal is, som jag går ut på. Det är därför jag verkligen behöver min högre makt just nu. Och mina kvinnliga vänner. Jag måste lyssna på dem, när jag blir rädd. Fick höra många delningar igår om detta.

Idag är jag lite rädd. Det är torsdag och eftervård på eftermiddagen.  Och U kommer att vara där. Jag tänker på hur jag ska vara. Jag vill inte tänka på det. Det blir som ett fängelse, att TÄNKA ut hur jag ska vara. Jag önskar att jag bara kunde vara, utan att tänka.
Jag vill helst inte gråta. Jag vill vara glad och stark i mitt nya singelliv. Visa att jag klarar mej hur bra som helst utan honom.
Men jag VET också att det nästan är omöjligt att ljuga på eftervården. Sanningen kommer att rinna ur mig som vanligt. Så äckligt ärlig är jag nuförtiden. Det känns så naket att vara så. Jag är van sedan mitt gamla liv att gömma alla mina känslor under tjocka fasader. Och nu är jag själsligt naken som ett litet barn.

Som tur är har jag en egen samtalstid med C, före eftervården. Då kan vi prata om detta. Skönt att hon är kvinna. Jag har lite svårt för män just nu märker jag. Mycket fördommar har jag. Jag kan tänka att män är så otroligt avstängda från sina känslor och sin ärlighet. Jag litar inte alls på män. De säger en sak och menar något annat. Ofta helt omedvetet tror jag, för att de inte har den inre kontakten liksom. Avstängda. ( eller är det JAG som känner mig utestängd....?) hmmmm

När jag läste de sista åren i Uppsala så hade jag hunnit bli ganska sliten. Sliten på grund av alkoholdrickande och festande. Men också sliten inuti av att aldrig våga släppa någon nära.

Jag hade tagit ett år ledigt i mina studier för att resa. Jag och Fröken Downunder, min väninna från studietiden, drog iväg till Asien. Vi skulle festa, ligga på stranden och luffa runt i största allmänhet. Och Oj om vi gjorde det! Vi testade det mesta därborta kan jag ju säga. Vi pratade ofta om att fortsätta resa runt hela livet och skriva en bok om alla barer vi besökt och betygsätta dessa efter våra egna, i vårt tycke väsentliga, kriterier.

Jag blev förälskad flera gånger under denna långa resa. Men vågade fortfarande aldrig släppa någon nära. Det var en del härliga killar som jag fortfarande tänker på ibland.
Vi rökte och drack det mesta som gick att få tag på. Ibland kom vi undan i rena förskräckelsen.

Så väl hemkommen var jag rätt sliten både utanpå och känslomässigt. Så en kväll skulle jag och Fr. Downunder gå ut och festa i Uppsala. Vi hade inga kårleg, eftersom vi hade varit bortresta, så vi vart tvungna att gå på ett dansställe för vanliga dödliga, och inte på de studenthak som vi normalt brukade hänga på.

Så där i baren såg jag honom! Han var så lik en av de killar jag hade förälskat mig i på Bali! Samma blonda lockiga hår och blåa ögon. Snygg kropp dessutom.
Senare under kvällen, när jag hade börjat fyllna till och börjat bli modigare, gick jag och bjöd upp honom. Han sa inte så mycket Mr Stoneface, men han tog mina händer. Fast det var vanlig sk. fri dans, så höll han båda mina händer i sina. Skumt, men jag minns att jag kände mig trygg på något sätt.

Fr. Downunder hade också raggat upp en snubbe, så vi beslöt oss för att ha en efterfest hemma i hennes studentrum. Det hela slutade med att hon och hennes snubbe slocknade i hennes säng, och jag och Mr Stoneface slocknade på en madrass på golvet. Fast jag sov i bara bh och trosor, så tafsade han aldrig på mig. Jag minns att vi låg sked hela natten och han var varm och trygg.

Så var det när vi träffades. Han fanns där. Han såg bra ut. Sa inte så mycket, men hängde alltid med på alla galna upptåg vi hade. Jag kunde göra som jag ville, men han fanns liksom alltid kvar där. Varm och trygg. Någonstans att ta vägen och få vila ut. Men som aldrig trängde sig inpå och krävde närhet.

Jag mår bra idag. Känner mig stark. Jag börjar kunna få distans till mina grubblerier. När min skalle drar igång med sitt;  "du är övergiven", "det är INGEN som vill ha dej", "du kommer ALDRIG att träffa någon att älska". Ja då vet jag att det bara är mitt EGO som är livrädd. Det är inte JAG, den jag verkligen ÄR, som säger sådana saker, utan mitt rädda ego, mitt lilla,lilla rädda ego.
Då tänker jag för mej själv så här;  "va inte rädd", "ha tillit till att det finns en plan för mej med", "när en dörr stängs så öppnas det en ny", "det finns en högre makt som tar hand om mej". 
Då känns det så mycket lättare! Det gäller att jag vågar ha distans till mina tankar. Jag ÄR inte mina tankar! Jag HAR/FÅR tankar i min skalle, men jag vägrar låta mig styras av dem längre!

Jag var på ett underbart kvinnomöte igår. Nu när jag mår bättre så kan jag också komma ur min självcentrering och börja tänka på mina medmänniskor. Det var en tjej på mötet som var där för allra första gången. Hon kunde inte ta ordet alkoholist i sin mun när hon presenterade sig. Jag kände så väl igen mig från de första mötena jag var på för nästan 2 år sedan. När det var min tur att dela, så berättade jag hur det var för mig i början. Om min ångest, mina rädslor och hur jag sedan hittade tryggheten, kärleken och kraften i våran kvinnogrupp. Det var ju brist på kraft som var vårt dilemma, som det står i stora boken! Hoppas att hon kommer tillbaka.

Idag verkar det lugnt på jobbet. Ska försöka skriva mer om min resa in i nykterheten. Jag känner att jag mår bra av att få det ur mig.

Jaaa....det är inte lätt att vara singel! Suck... (Men rätt trivsamt börjar det bli!)
På hemvägen från jobbet igår kom jag på att jag skulle svänga förbi ett av våra större klädvaruhus (som just råkar ha kvällsöppet på måndagarna...). Jag har inte handlat kläder sedan någon gång i höstas. Jag tänkte liksom att det skulle pigga upp min ensamhet om jag åtminstone kände mig fin själv. Så lite sommarkläder behövde jag. Jag var där i flera timmar och provade hur mycket som helst! Kändes helt galet liksom att vara där helt själv och bara gå fram o tillbaka mellan provhytterna och klädsnurrorna. Nyfunnen frihet kanske?
Ialla fall så slutade notan på ett par tusen...suck... men jag tänkte liksom att jag verkligen behövde detta. Unna mig själv och allt det där. Ja så försökte jag förklara det hela för mig själv.

Så i morse så skulle jag få skjuts till jobbet av mitt ex. för jag skulle lämna in bilen på service på morgonen. Det var bara ojämn bromspåverkan så jag tänkte inte så mycket på det. Förra månaden hade jag ju också bilen på service pga andra prylar som de hade påpekat på besiktningen. Då kostade det  över tre tusen. Men jag fick ett avbetalningskonto så att jag kunde betala tillbaka uppdelat på 6 månader så då blev det inte så mycket tyckte jag.

Så just alldeles nyss ringde servicekillen och sa att bägge bromsskivorna, slangar och oken och allt möjligt måste bytas och att det kommer att gå på över FEM TUSEN SPÄNN! Ja där rök ju min semesterkassa (inte för att jag hade någon till att börja med....). Varför blir det så här? Vad är det jag ska lära mig av detta? Jag är faktiskt inte den som oroar mig särskilt mycket för ekonomin till att börja med. Men nu blir det ju verkligen snålt! suck suck...

I alla fall så mår jag faktiskt ganska bra just nu. Har hittat en singelblogg som bara inger mig SÅ mycket styrka! (Tack singeltjejen från Göteborg!)

Jag var ute och sprang igår kväll. Det har jag inte gjort sedan jag träffade U. Känner ett stort behov av att ta upp mina gamla intressen och gå vidare i livet. Kraften och sinnesron har äntligen börjat komma tillbaka och det är stort! Då och då stannade jag och plockade smultron utefter vägen jag sprang. Jag vill inte trilla dit på träningsmanin igen, utan bara springa för att det är skönt att komma ut i naturen och skönt för kroppen.

Förr när jag drack så tränade jag hur mycket som helst. Sprang Stockholm marathon varje år och åkte Vasaloppets öppet spår på vintern. Allt för att ingen skulle misstänka att jag drack. Nu kan jag träna för att det känns bra för MEJ! Vilken skillnad! Jag vill verkligen ha MEj och MITT LIV tillbaka! Jag ska försöka värna min singeltillvaro ett bra tag framöver, så känns det nu i alla fall. Jag behöver det!

I kväll ska jag på kvinnomöte. Underbart att träffa alla igen. Där kan jag verkligen ladda på min självkänsla och min kraft! Det är så mycket kärlek i den lokalen. Men det blir till att ta bussen, men det är okey. Det blir lite äventyr av det hela då!

Käraste blogg, jag har så mycket att berätta så jag vet inte var jag ska börja! Midsommarafton var så där mysig med bara mej själv och mina barn omkring mig. Jag tog en lång promenad på morgonen och plockade en jättebukett med sommarblommor som jag ställde på köksbordet. Jag duschade och gjorde mig fin i sommarklänning. Sen dukade vi fint med vita duken och tända ljus. Sill, gravad lax, ägghalvor, köttbullar och färskpotatis och allt som hör till. Min son frågade varför vi inte hade några gäster och det satte mig lite på prov... Jag sa att jag faktiskt hade frågat några stycken men alla hade andra planer helt enkelt.
Men jag förstår honom. Förr var det stora vräkiga fester med massa sprit kring midsommar. Och nu är det firande i den lilla skalan så det är klart att han märker skillnaden.
Efter lunchen gick vi ner till vårat lilla folkets park. Där var det traditionellt midsommarfirande med dans och glass till alla barn, tipspromenad och lotterier. Alla  i vår lilla by var där. Men det kändes inte läskigt utan bara trevligt när gamla bekanta kom fram och pratade. Förr hade jag varit nervös inför sådana här sammankomster om jag hade varit nykter. Men nu kändes det tryggt, jag har ju min högre makt med mig! Där fanns folk ifrån vår lokala orienteringsförening som sa att de hade saknat mig! Jag ska nog börja orientera igen efter sommaren. Jag har också saknat det! När jag träffade U så gav jag liksom upp alla mina egna intressen så det är nog dags att ta upp dessa igen känner jag!

På midsommardagen kom min mamma på besök. För länge sedan hade jag bett henne komma för att U och jag hade planerat att gå på midsommardans (innan han dumpade mig). Sen var ju det inte aktuellt, men nu så blev jag i alla fall sugen på att dansa. Men om jag skulle åka dit ensam och inte meddela U, så skulle han säkert blivit sur på att jag hade gått utan att säga något. Så jag ringde och sa helt kort att jag tänkte gå. Du får göra som du vill, sa jag. Men han skulle också komma, sa han.

Usch va nervöst det var. Jag hade ju inte sett människan på över 30 dagar! (Jag har faktiskt plockat ner listan där jag bockar för varje dag som gått utan U, från min sovrumsvägg! Jag räknar inte längre!!!)
I bilen på väg till dansen bad jag till min högre makt om att slippa grubbla, utan se till att jag bara hade kul och trevligt och fick dansa. Och det fick jag! Jag ville inte bara dansa med U så jag sa det till honom att jag faktiskt tänkte bjuda upp andra också. Han vågade inte sa han, men efter att ha stått vid sidan ett tag så tog han ju mod till sig och bjöd upp han med. Jag hade skit-kul! Några av de jag dansade med var verkligen duktiga. jag hade flyt och kunde koppla bort U och bara ha det trevligt. Skööönt.

Dessutom var det så nyttigt att få träffa honom. I princip bland det första han började prata om när vi träffades var hans mamma!!! Fy fan va avtändande det är! Sitter han fortfarande i knät på sin mamma? Jag som trodde han skulle hem o "bränna alla broar" som han hade uttryckt sig för en månad sedan? Den enda bro han brände, var den till mig tydligen! Bittert! Men nyttigt för mig att se att delar av mitt förnekande börjar falla och jag börjar att se honom för den han verkligen är. Det känns som om jag sörjer drömmen om oss tillsammans mer, än jag sörjer den han verkligen är... Usch vad sjuk jag är!

Det var faktiskt bara när vi skildes åt på parkeringen som det stack till lite i hjärtat. Vi gav varandra en snabb kram och sedan hoppade jag in i bilen och for utan att våga titta tillbaka. Men redan under hemvägen kändes det bättre. Min Gud hade varit med mig och jag hade varit trygg och skyddad hela kvällen. Jag fylldes av en sådan tacksamhet och var adrenalinfylld av dansen hela vägen hem!

Under söndagen hade jag en riktigt bra dialog med min mamma. Vi pratade om relationer och om hur hon hela sitt liv hade fyllt tillvaron med första bästa karl som fanns tillhanda. Den ena värre än den andra. Hon berättade hur rädd hon hade varit för att vara ensam med oss barn, och att hon hade skyllt sina dåliga relationer på att hon så desperat hade velat ha en manlig rollfigur för vår (oss barns) skull. Vi led mycket mer av alla gräl och konstiga typer hon drog hem kan jag ju säga idag. Detta gjorde mig ännu mer motiverad till att fortsätta vara singel och bygga på min självkänsla. Jag VÄGRAR låta min dotter ärva samma sjukdom som jag har fått!!!

Hon berättade också om episoder ifrån min barndom. Hur hon så många gånger hade blivit tvungen att lämna bort mig till främmande människor, och hur jag hade skrikit och varit förtvivlad då hon hade gått. Och hur symbiotisk vår relation hade varit så länge det bara var vi två. För en gång skull hade hon inte heller alla taggar utåt och försvarade sig utan kunde berätta mer detaljer. Jag sa att jag var så himla tacksam för det. Jag VET att hon gjorde så gått hon kunde och att det inte är något vi kan göra åt det nu.

Hon berättade också om en av sina män, som hon var gift med under ca 5-6 år när jag var 7- 12 år gammal. Att han såg mig som ett intellektuellt hot, trots att jag bara var ett barn! Han diskuterade med mig som en vuxen, och när han kände sig hotad brukade han säga saker som att "Du ska inte tro att du är någonting" och "Vem tror du att du är? Du är ingenting!". Men du har ju alltid varit så brådmogen, försvarade sig min mamma nu i söndags. Jag försökte förklara att det kanske var för att jag inte FICK UTRYMME att vara liten och svag och behövande! Det var ju alltid HON, min mamma, som var den behövande. Då fick ju jag lov att trösta och bekräfta henne!!!

Men jag förklarade för henne att just NU är JAG trasig, ledsen och behövande. Och det tänker jag vara tills det går över! Jag måste tillåta mig att få gå igenom detta utan att vara så himla duktig och stark hela tiden! Men det enda hon tycker är viktigt är att fasaden ser bra ut. Att vi barn har jobb och inte är kriminella eller alkoholister. Att vi mår SKIT allihopa inuti verkar inte bekomma henne det minsta! Fortfarande! (Jag måste sluta kalla mina barn duktiga hela tiden by the way....Jag vill inte medverka till att de får duktighetskomplex de också...).

Hennes enorma självcentrering irriterar mig också. Påminner mig om U. Att oavsett vilket problem JAG tar upp, så inom några minuter så pratar hon bara om hur det problemet påverkar HENNE!!! Det är väl därför jag kände mig så hemma tillsammans med U....suck.

Åkte på möte efter det att mitt ex hade hämtat barnen. Sköönt att komma iväg. Träffade mycket bekanta på mötet och det kändes SÅ HIMLA BRA INUTI! Hela vägen hem sjöng det i hjärtat. Hoppet har verkligen tänts i mitt bröst. Jag KOMMER att klara av det här! Jag och min högre makt!

När jag kom hem ringde jag min sponsor och flera av mina AA-väninnor. Blev ytterligare stärkt i att jag äntligen är på rätt väg. Tyvärr var det en av väninnorna som inte svarade. Fick höra efteråt att hon hade tagit återfall i helgen....suck. Jag älskar henne verkligen. Fan va tufft för henne! Men det fick mig att se på mina egna problem med lite distans. Det finns ANDRA som har det SÅ JOBBIGT! Plötsligt kändes mina egna problem helt överkomliga!

När jag satt där ensam i min säng i går kväll, med rena lakan och tänt ljus, så fylldes hela mitt jag av en sådan tacksamhet. En tacksamhet över att U gav mig den här möjligheten till tillväxt genom att göra slut ( jag hade inte klarat det själv), och att jag har detta fantastiska program som visar mig vägen genom livet. Att jag får en sån chans att hela mig själv. Att mitt liv är så fullt av dessa underbara kvinnor som stödjer och stärker mig. Det är få förunnat, det jag har fått! En dag vill jag ge allt detta vidare till andra kvinnor som lider. Tack Gud för allt jag har fått!

Jag måste bara få skriva lite om min eftermiddag. Dels hade jag en sån underbar dialog på sms med min sponsor. Hon är en ängel här på jorden, så är det bara! Hon är definitivt min högre makt just nu. Sedan hade vi en fantastisk dag på eftervården. Vi har en nykomling där som bara är helt underbar! Han är ett (AA)bokexempel på obearbetad alkoholism. Men han är villig och nyfiken så det går ju åt rätt håll. För hans skull gick Peter igenom stegen och beroendecykeln riktigt ordentligt. Fy sjutton vad nyttigt det var. För jag relaterade hela tiden all information till mitt relationsberoende, och det allra mesta gick att överföra direkt!

Först o främst hur jag lovar att sluta...aldrig mer.... För jag mår ju inte bra. Hur irriterad, orolig och missnöjd jag blir i mitt liv. Sedan hur detta bara efter ett antal dagar blir ett kanske. Och sedan hur jag flyr in i mina drömmar för att kicka igång beroendet igen och må bra ett litet tag till. Här behöver jag inte ens träffa honom eller tala med honom längre. Mina egna drömmar om oss i framtiden räcker faktiskt som flykt för att jag ska kunna må bra en stund. Sedan kommer förr eller senare verkligheten ifatt mig och jag får ångest och lovar att aldrig mer.....Och cirkeln är sluten.

Så vad är min lösning då? Jo precis densamma som det var när jag blev befriad från alkoholen. Eftersom jag just erkänt att jag är maktlös i den här relationen, och har tappat kontrollen över mitt liv. (Insanity), så kan jag inte lita på mitt eget "mind". För om min egenvilja styr så kommer jag bara att vilja fly igen. Alltså måste jag lämna över min vilja till någon jag kan lita på till 100%. Min Högre Makt. Just nu är min högre makt min sponsor, kvinnogruppen, Peter och Carina. Jag MÅSTE göra så som de tycker att jag ska göra. Och det vet jag ju vad de tycker.

På hemvägen kände jag en sådan sinnesro! Jag kommer att klara av det här med att han åter kommer till min eftervårdsgrupp. Med Gud vid min sida och alla de som stödjer mig på min väg, så litar jag på att det går bra. Nu ska jag tända ett ljus och be. Tack Gud för att du finns vid min sida!

Han ringde igår kväll. Efter all denna tid. Blev alldeles chockad. Han ringde på mobilen så jag svarade inte. Bara konstaterade att det var hans nummer. ( Blev faktiskt glad över att jag nästan inte kom ihåg hans telefonnummer....) Jag skrev ett sms. " Vad är det?" Han skrev att han ville tala med mig ( hade jag aldrig kunnat gissa själv...) och att Peter (min alkoholterapeut) hade tyckt att han skulle prata med mig.
Shit! Han vet så väl, att då blir jag ju tvungen att höra vad det är...Bara för att Peter har sagt det...Fan.
Så jag ringde upp honom och frågade vad det var han ville. Då sa han att han bara ville tala om att han kommer tillbaka till eftervården nästa torsdag. Så då var det upp till mig om jag ville gå dit eller inte.

Bara det faktum att HAN kommer dit, men JAG "får" välja om jag vill hålla mej därifrån??? Är det HANS eftervård nu eller?

Sen började hans berättelse om hur duktig han har varit under den här tiden. Kul. Är ju väldigt glad för hans skull. MEN JAG DÅ? Ibland bara HATAR jag hans självcentrering. ALLT kretsar kring hans lilla värld. SHIT!

Sen sa jag bara att jag skulle gå o lägga mej och inte kunde prata mer (orkar inte lyssna mer på hans liv) och då la vi på. Kunde inte somna på länge, länge efter det. Låg bara o tänkte på "Kvinnor som älskar för mycket" och på vad jag låter mig utsättas för......

Jag måste bara få skriva av mig lite om den där kvinno-boken som jag läser. Det stod i den att ju mer ens relation påminner om de trauman man fått utstå som liten, desto smärtsammare blir relationen.
Och om jag tänker efter så är det nog sant att det är så.
Jag växte ju upp mer eller mindre ensam tillsammans med en känslomässigt störd mamma. Antingen var vi helt i symbios med varandra. Var intill varandra dygnet runt, matade varandra, sov tätt ihop, gick alltid hand i hand osv osv.
Sen övergav hon mig i perioder för någon man. De tiderna var jag känslomässigt helt övergiven och fick klara mig själv. Ända tills hon åter stod övergiven och ensam och kom tillbaka till mig. Då fick jag lyssna och trösta och bekräfta henne som om jag varit vuxen. MEN JAG DÅ? Jag hade också känslomässiga behov och en massa rädslor. Men på grund av hennes totala självcentrering på sina egna behov, så såg hon aldrig (kan inte fortfarande förstå) att jag också hade behov. Till och med när jag frågar henne nu som vuxen, hur hon kunde tro att jag aldrig var rädd och behövde tröst och bekräftelse, så ser hon bara frågande ut. Jag har ju alltid varit så här stark; säger hon. Det är inte kloktl!!!!!

Tillsammans med U upplever jag samma senario igen. En fantastisk symbios som är som ett himmelrike på jorden, sen den totala övergivenheten. Om och om igen. Hans totala självcentrering på sina egna behov, som om jag inte fanns där. Han bara tänker på sig själv hela tiden. Om han är tyst en stund så känns det i alla fall som om han inte lyssnar. Inte på riktigt. Han bara tänker på hur det jag säger påverkar honom. ALLTID HONOM, HONOM, HONOM..... Precis som mamma........

Så vad är lösningen då? Jag måste medvetandegöra den smärta jag (själv) utsätter mig för tillsammans med U (och mamma). Sedan måste jag kliva ur relationen. Han kommer inte att förändras. Lika lite som min mamma någonsin kommer att förstå vad hon har gjort mig.

Jag är VÄRD att älskas! Jag behöver en man som älskar mej. Som lyssnar och försöker förstå. Som gör saker för min skull. Som inte tar mig förgiven. Som inte kritiserar mig jämt. Och som framför allt; kan kliva ur sin självcentrering en stund och finnas där för mig!

Jag tackar min högre makt för den här boken. Den har fått mig att inse vad jag gör med mig själv. Och varför. Nu är det dags att jag börjar värdera mig själv högre och inte låta mig behandlas så här. Jag ska försöka läka mig själv och mina sår och gå vidare. Det är det enda jag kan göra.

Mådde faktiskt helt OK i morse. Jag var väl inte sprudlande lycklig. men kände en behaglig ro i kroppen. Som om det värsta kanske är över.....? I alla fall så kommer jag att stå på min rätt att fortsätta i eftervården. Så det så!

I fredags så fick jag ett sms från U. Bara en stund efter det att jag hade skrivit mitt förra blogginlägg. Jag tror banne mej att min tankeöverföring under torsdagkvällen fungerade!!! Skumt va? I alla fall så skrev han att han ville gå på dans med mig på midsommardagen och att han saknade mej. Gissa om min puls var hög! Shit vad gör jag NU? Satt länge, länge och tänkte på hur jag ville göra. Jag skickade ett sms där jag skrev att jag återkommer när jag talat med min sponsor. Jag måste köpa tid liksom. Inte fatta några dumma beslut nu.

På lördagen fikade jag med en ensamstående pappa från Älvgärde. Skumt att han bor så nära men just den vägen har jag aldrig åkt. Tyvärr var han jungfru. Liiite kört kändes det på en gång. Ja då har jag i alla fall testat. Det känns som om Gud har bestämt att jag ska vara ensam nu. Jag får inget napp någonstans och den ena är tristare än den andra liksom. Jag KAN INTE FLY. Usch panikkänslorna kommer när jag skriver sådär.

Tack Gud för min nya sponsor! Efter att ha pratat med henne i söndags stod det helt klart för mej hur jag skulle göra med midsommardansen. Jag skrev ett sms till U som var ungefär såhär: "Kommer inte på dansen. Har börjat komma på fötter igen, och vill inte riskera något. Ha d bra".
Skönt med ett beslut. Jag KAN bara inte riskera att än en gång åka ner i bottenvåningen! Jag ORKAR inte det. Sen har det varit tyst på sms-fronten. Suck.

Nu har det gått 30 dagar. Jag kom iväg på ett halvt kvinnomöte i går kväll trots att jag har barnen denna vecka. Min kära dotter ville leka med en grannes flicka och jag var inte sen med att fråga hennes mamma om det var OK att jag åkte iväg till stan en kort sväng. Oj vad jag behövde träffa alla! Jag kan lugnt säga att jag ÄLSKAR dem allihopa! Jag tror att jag ska fylla mitt liv med enbart kvinnor. Det gör inte så ont då. Bara tryggt och säkert.
När jag kom hem gick jag direkt upp till datorn och raderade mitt konto på spraydate. Jag mår illa. Över att se hur sjuk jag är.

Hur känns det idag då? Just nu är jag helt ensam. Ingen vill ha mej. Ingen bryr sej om ifall jag finns här eller inte. Så känns det. Ibland tänker jag att jag lika gärna kunde börja dricka igen. Och ganska säkert kunde jag göra det om det inte var för barnen. Jag måste hålla ihop mig själv för deras skull. Annars kunde jag lika gärna packa ihop. Men det ÄR tungt just nu. Jag tar en timme i taget, snart är det lunch, snart är det fika osv osv.... Suck...borde ringa nån. Kvinna.

En låååångsam fredag blir det. Jag känner det. Ska jobba hela dagen för att få in timmar som jag förlorade när jag var borta på skolavslutningen igår. Och inte särskilt mycket att göra. Känns inte bra för då får min hjärna alldeles för mycket tid att hitta på hyss (flyktbeteenden).

Loggade in direkt på spraydate för att se om jag hade några mess. Det hade jag förståss och trots att killarna verkar sååå boooring, så bara måste jag vara artig o svara ändå. Ibland (ganska ofta nu för tiden) undrar jag vad jag egentligen håller på med. Det är som om bara det faktum att de bryr sig om att skriva till just Mej, ger en kick. Men ingen stor kick. Det är över på nån minut och sen blir det tomt igen.

Igår kväll satt jag länge, länge i mitt tysta vardagsrum. Tände en massa ljus och grät. Jag tänkte på den där boken, "Samtal med Gud", där det stod att alla känslor har vibrationsfrekvenser som når hur långt som helst. Så jag försökte sända mitt budskap till U, kom tillbaka, jag älskar dej.... Undrar om han kände något? Så himla ont av saknad som jag har så BORDE han kännna NÅT!!

Jag vägrar att sitta ensam ikväll. Det är fredagskväll för sjutton! Jag tänker åka på dans på Holmen fast jag är rädd. Jag vet att det känns bra efteråt. Bara att få hålla om någon en stund lindrar min själ, om så bara för en stund.
Men jag vill inte ha någon annan än U. Jag försöker bara överleva en dag i taget utan honom. Kryssade för 25 dagar i går kväll. Jag kommer inte att dö. Det vet jag. Jag har bara ont.

Jag tänker blåa tankar. Och på något sjukt sätt så vill jag känna dessa blåa tankar och känslor. Älta lite och tycka synd om mig själv. Det är nyttigt för mig att tänka att jag har ansvaret. Det är jag som väljer att känna så här. Och just nu VILL jag älta och tycka lite synd om mej.
Det regnar idag. Det matchar mitt inre perfekt. Jag saknar honom. Min stora kärlek vill inte ha mig. Inte just nu säger han. Det är 23 dagar sedan. Jag prickar av dagarna på en lapp på sovrumsväggen. Varje kväll tänker jag att jag har överlevt ännu en dag utan honom. Då känns det bra. För jag kommer att överleva och jag kommer att gå vidare och för det mesta känns det faktiskt okej. Men just idag vill jag älta.

Han är så fin. Jag tänker på hur jag drar fingrarna genom hans mjuka hår. Pussar på hans vackra öron. Lägger min kind på hans lena bröst. Jag saknar. Och det gör ont.

Han sa att han älskar mig. Att han kommer tillbaka. Någon gång. ( Om månader?, år?, det vet jag inte...)Jag är fast i ett limbo. Jag försöker. Det gör jag verkligen. Jag försöker använda mina vänner, åker ut på motorcykeln som jag vet att jag älskar. Åker och dansar. Åker på möten och konvent. Läser rätt böcker. Ber för honom varje morgon och kväll. Men idag orkar jag inte. Jag älskar honom i alla fall. Jag vill vara liten och lessen. Bara idag. I morgon är det en ny dag och ett nytt val.

Tänker på den tiden när jag drack. Jag släppte inte in någon. Skulle ha full koll på läget. Se till att allt funkade och att alla hade det bra. Skyddade mig själv. Tog inga risker med mina känslor. Om något pockade på så stack jag. Eller drack. Alkohol skyddar mina känslor. Då slipper jag känna efter. Slipper vara så här sårbar. Slipper gråta och längta.

Men jag har inte tänkt dricka. Vill inte. Trots att det gör ont. Även smärtan kan vara vacker på något sjukt sätt. Jag orkar inte fly mig själv längre. Den här gången ska jag igenom. Igenom och inte runt. Jag ska gå igenom detta om det så är det sista jag gör. Någon gång släpper det. Och då kan jag gå vidare. Så tänker jag.

Men jag gör annat. Flyr och flyr. Kroppen och själen ormar sig, ålar sig i våndor. Vägrar stilla sig och vara i det här. Jag stoppar fingrarna i halsen och det lättar för en stund. Jag chattar med någon ansiktslös man på internet. Glömmer för en stund att jag älskar en annan. Dansar med en vacker kropp som doftar farenheit. Det luktar svett och farenheit. För en stund är jag hans. På kvällen är jag ensam igen.

23 dagar har gått. Jag såg hans bil igår. Minns alla våra bilturer. När jag satt med min hand på hans lår. Hur ska jag orka gå vidare?

I kväll ska jag på möte i Gävle. Talarmöte. Vi ska fika före mötet. Bara kvinnor. Det känns tryggt med kvinnor. Där kan jag vara ynklig och trött. Vara som jag är. En spillra. En känslomässig spillra. Men bara idag. I morgon ska jag inte älta mer. Det har jag valt. Jag måste ta ansvar nu. För mitt nya liv, mina vänner och sponseer.