Grinig, virrig och mycket trött....
Ja det är inte kul det här med sockerabstinens. Men det gör mig bara mer och mer fast besluten i att jag vill bli fri från detta.
Jag kunde aldrig i mitt liv tro att jag var så fast! Detta är ju bara tredje dagen som jag försöker leva utan synligt socker! Men abstinensen är enorm.
Jag har mycket svårt att fokusera på att göra någon som helst nytta på jobbet. ALLT tar emot. Jag är glömsk och virrig. Har svårt att hitta orden t. om nu när jag ska skriva min blogg. Detta är ju värre än då jag slutade snusa i somras ju!
Men jag är grinig också. Så det är lika bra att U inte har ringt idag heller. För då hade jag säkert skällt ut honom idag också (jag var inte snäll i går o jag har dåligt samvete för det....). U ville att jag skulle sova över hos honom inatt efter mötet i den andra staden.
Jag vill inte, dels beroende på sockerabstinensen, dels beroende på att jag behöver sova om jag ska orka jobba i morgon. Han sover ju aldrig över hos mig i veckorna, så varför ska jag offra mig och göra det och vara jättetrött en dag i veckan för...?
Så när jag fick veta att sotaren skulle komma i morgon så fick jag en anledning att inte sova över. Men jag tror att han blev sur för han har inte hört av sig sedan dess. OCH DET SKITER JAG I!!!
På kvinnomötet igår kunde jag berätta om hur jag mådde. Äntligen någon som förstod! Som jag sa igår, så verkar detta med sockerberoende extremt vanligt bland just nyktra alkoholistkvinnor. Ett tips som jag fick var att bara äta minst 70% mörk choklad när den värsta ångesten sätter in.... Jag ska ha en sån i handväskan för säkerhets skull!
Nä fyyy va trist livet känns just nu...suck o stööön. Har INGEN lust att jobba alls. Tur att chefen är borta ett par dar....
Jag kunde aldrig i mitt liv tro att jag var så fast! Detta är ju bara tredje dagen som jag försöker leva utan synligt socker! Men abstinensen är enorm.
Jag har mycket svårt att fokusera på att göra någon som helst nytta på jobbet. ALLT tar emot. Jag är glömsk och virrig. Har svårt att hitta orden t. om nu när jag ska skriva min blogg. Detta är ju värre än då jag slutade snusa i somras ju!
Men jag är grinig också. Så det är lika bra att U inte har ringt idag heller. För då hade jag säkert skällt ut honom idag också (jag var inte snäll i går o jag har dåligt samvete för det....). U ville att jag skulle sova över hos honom inatt efter mötet i den andra staden.
Jag vill inte, dels beroende på sockerabstinensen, dels beroende på att jag behöver sova om jag ska orka jobba i morgon. Han sover ju aldrig över hos mig i veckorna, så varför ska jag offra mig och göra det och vara jättetrött en dag i veckan för...?
Så när jag fick veta att sotaren skulle komma i morgon så fick jag en anledning att inte sova över. Men jag tror att han blev sur för han har inte hört av sig sedan dess. OCH DET SKITER JAG I!!!
På kvinnomötet igår kunde jag berätta om hur jag mådde. Äntligen någon som förstod! Som jag sa igår, så verkar detta med sockerberoende extremt vanligt bland just nyktra alkoholistkvinnor. Ett tips som jag fick var att bara äta minst 70% mörk choklad när den värsta ångesten sätter in.... Jag ska ha en sån i handväskan för säkerhets skull!
Nä fyyy va trist livet känns just nu...suck o stööön. Har INGEN lust att jobba alls. Tur att chefen är borta ett par dar....
Roliga skyltar! Ha ha ha!!!!Tar verkligen priset!
Sockerberoende
Jag är helt torsk på socker. Jag insåg det i helgen. Jag har i och för sig anat det en längre tid men det liksom kulminerade i helgen.
Min sponsor säger att det är jättevanligt för oss nyktra alkoholister att vi blir sockerberoende. Alkoholen som vi tidigare satte i oss, bröts ju ner till bland annat socker. Så det är liksom samma beroendecentra i hjärnan som aktiveras oavsett om det är frågan om alkohol eller smågodis....
Och jag äter socker på samma vis som jag drack alkohol. Måste ha en viss ranson varje dag. Har svårt att sluta när jag väl har börjat. Får ångest och "baksmälla" efteråt då blodsockret sjunker. I denna abstinens är det svårt att låta bli att köpa mera.
Mit humör påverkas också extremt mycket av socker. Orken och humöret är på topp när jag stoppat i mig socker. Jag blir riktigt turboenergisk och rastlös. Inge tålmodig alls utan jag tycker då oftast att folk pratar och handlar alldeles för långsamt!!!
När sockret går ur mig, så blir jag abstinent och grinig. Får känslosvallningar för minsta lilla. Jag hade en sådan släng i söndags tillsammans med U. Han påstod att knivarna blir slöa av att diskas i diskmaskinen. Det räckte. Jag gick igång på alla turbiner. Blev kränkt av att höra en MAN säga att saker o ting BORDE diskas för hand. Alltid män som kläcker ur sig sånt som oftast inte behöver utföra jobbet...
Det slutade med ett praktgräl där jag grät o talade om för U vilken helt värdelös mamma och kvinna jag var som inte diskade mina knivar för hand!!! Snacka om torrfylla!!!
(i och för sig krävs det ju två för ett gräl så jag undrar iu mitt stilla sinne vad det var U gick i gång på....? Jamenar han skrek ju också?)
Men jag ska bara ta ansvar för mitt, och jag kunde se att jag var "bakis" efter lördagens fullkomliga frossande på det mesta i sockerväg.
Så nu har jag gjort upp med min sponsor att jag ska skriva upp ALLT jag stoppar i mig under denna vecka. Jag ska alltså inte förändra något i min kosthållning ännu, utan bara medvetandegöra och observera mina beteenden. Detta ska jag göra i tre kolumner. Tidpunkten i kolumn ett. Vad jag har ätit / druckit i kolumn två samt hur min känsla var, i kolumn tre.
Så igår var jag o köpte en liten svart skrivbok som jag ska bära med mig hela dagarna och skriva i....Sen får vi se nästa söndag vad min sponsor säger....
Min sponsor säger att det är jättevanligt för oss nyktra alkoholister att vi blir sockerberoende. Alkoholen som vi tidigare satte i oss, bröts ju ner till bland annat socker. Så det är liksom samma beroendecentra i hjärnan som aktiveras oavsett om det är frågan om alkohol eller smågodis....
Och jag äter socker på samma vis som jag drack alkohol. Måste ha en viss ranson varje dag. Har svårt att sluta när jag väl har börjat. Får ångest och "baksmälla" efteråt då blodsockret sjunker. I denna abstinens är det svårt att låta bli att köpa mera.
Mit humör påverkas också extremt mycket av socker. Orken och humöret är på topp när jag stoppat i mig socker. Jag blir riktigt turboenergisk och rastlös. Inge tålmodig alls utan jag tycker då oftast att folk pratar och handlar alldeles för långsamt!!!
När sockret går ur mig, så blir jag abstinent och grinig. Får känslosvallningar för minsta lilla. Jag hade en sådan släng i söndags tillsammans med U. Han påstod att knivarna blir slöa av att diskas i diskmaskinen. Det räckte. Jag gick igång på alla turbiner. Blev kränkt av att höra en MAN säga att saker o ting BORDE diskas för hand. Alltid män som kläcker ur sig sånt som oftast inte behöver utföra jobbet...
Det slutade med ett praktgräl där jag grät o talade om för U vilken helt värdelös mamma och kvinna jag var som inte diskade mina knivar för hand!!! Snacka om torrfylla!!!
(i och för sig krävs det ju två för ett gräl så jag undrar iu mitt stilla sinne vad det var U gick i gång på....? Jamenar han skrek ju också?)
Men jag ska bara ta ansvar för mitt, och jag kunde se att jag var "bakis" efter lördagens fullkomliga frossande på det mesta i sockerväg.
Så nu har jag gjort upp med min sponsor att jag ska skriva upp ALLT jag stoppar i mig under denna vecka. Jag ska alltså inte förändra något i min kosthållning ännu, utan bara medvetandegöra och observera mina beteenden. Detta ska jag göra i tre kolumner. Tidpunkten i kolumn ett. Vad jag har ätit / druckit i kolumn två samt hur min känsla var, i kolumn tre.
Så igår var jag o köpte en liten svart skrivbok som jag ska bära med mig hela dagarna och skriva i....Sen får vi se nästa söndag vad min sponsor säger....
Hus eller lägenhet....?
Åh vad det är svårt. Jag har så svårt att bestämma mig för hur jag vill göra med mitt hus. Ska jag bo kvar eller sälja? Är det bättre med lägenhet eller är jag skyldig barnen att ha kvar huset?
Jag har varit på två lägenhetsvisningar i helgen. En ganska sliten 4:a och en 3:a. Båda ligger nära skola och fritids, men tyvärr också nära Mr Stoneface lägenhet.
Om jag vill att barnen (och jag) ska ha egna rum så är det ju 4:an som gäller. Men då blir ju månadskostnaden lika stor som jag har idag i mitt hus! Den lägenheten var dessutom i mycket stort renoveringsbehov. Ytterligare renovering är jag INTE intresserad av!
Om jag ska kunna komma ner i månadskostnad så måste jag alltså köpa 3:an. Men då får ju jag sova i vardagsrummet om barnen ska ha egna rum...suck.
Fördelen med att sälja huset är att jag får loss pengar. Då kan jag köpa den där motorcykeln som jag så länge har längtat efter. Jag har också drömt om en retreat- eller meditationsvecka någonstans, och att få kunna göra NÅGOT roligt tillsammans med barnen nästa sommar. Jag skulle också kunna betala av mina studieskulder, och därmed slippa ha dem att betala på varje månad.
Om jag bor kvar i huset så har jag ju stora ytor (som står tomma varannan vecka...). Kakelugnen kommer jag att sakna. Och badkaret. Kaninerna får bo utomhus för något garage finns inte till 3:an.
Trädgården och gräsmattorna känns också mer o mer som en belastning.
U var med mig på visningarna. Han tyckte ungefär som jag i det mesta. Men han uttryckte inget som helst om att det vore trevligare om VI två flyttade ihop så där är han väldigt konsekvent.....
Det är "me myself and I " som vanligt alltså. Jag måste själv bestämma hur och var jag vill leva och bo. Jag blir sorgsen när jag tänker på det. Som att innerst inne är , och har, jag alltid varit ensam i allt.....
Jag har varit på två lägenhetsvisningar i helgen. En ganska sliten 4:a och en 3:a. Båda ligger nära skola och fritids, men tyvärr också nära Mr Stoneface lägenhet.
Om jag vill att barnen (och jag) ska ha egna rum så är det ju 4:an som gäller. Men då blir ju månadskostnaden lika stor som jag har idag i mitt hus! Den lägenheten var dessutom i mycket stort renoveringsbehov. Ytterligare renovering är jag INTE intresserad av!
Om jag ska kunna komma ner i månadskostnad så måste jag alltså köpa 3:an. Men då får ju jag sova i vardagsrummet om barnen ska ha egna rum...suck.
Fördelen med att sälja huset är att jag får loss pengar. Då kan jag köpa den där motorcykeln som jag så länge har längtat efter. Jag har också drömt om en retreat- eller meditationsvecka någonstans, och att få kunna göra NÅGOT roligt tillsammans med barnen nästa sommar. Jag skulle också kunna betala av mina studieskulder, och därmed slippa ha dem att betala på varje månad.
Om jag bor kvar i huset så har jag ju stora ytor (som står tomma varannan vecka...). Kakelugnen kommer jag att sakna. Och badkaret. Kaninerna får bo utomhus för något garage finns inte till 3:an.
Trädgården och gräsmattorna känns också mer o mer som en belastning.
U var med mig på visningarna. Han tyckte ungefär som jag i det mesta. Men han uttryckte inget som helst om att det vore trevligare om VI två flyttade ihop så där är han väldigt konsekvent.....
Det är "me myself and I " som vanligt alltså. Jag måste själv bestämma hur och var jag vill leva och bo. Jag blir sorgsen när jag tänker på det. Som att innerst inne är , och har, jag alltid varit ensam i allt.....
Stress...
Stress har varit en av de betydande orsakerna till varför min alkoholkonsumtion en gång gick över styr. Stress orsakat av ett stort kontrollbehov.
En känsla av att JAG ensam höll allt igång. Om inte JAG orkade med, så skulle hela min och min familjs tillvaro rasa ikull. Snacka om att leka Gud!
Idag är det inte så. Jag behöver inte dricka för att orka. För det är inte JAG som får jorden att snurra. Det visade sig att allt fungerade ungefär som vanligt även när jag fick släppa allt och åka iväg på behandling.
Men jag kan känna av den där känslan av stress/kontrollbehov nu med, vissa dagar. Särskilt om morgonen har varit stressig och jag har missat min stund av tända ljus och morgonbön/meditation.
Jag ber alltid 3:e stegs bönen på morgonen. Den innebär att jag lämnar över ansvaret för ALLT sådant som jag inte kan påverka, till min Högre Kraft (som jag ofta väljer att kalla Gud). För endast om jag lämnar över huvudansvaret, kan jag släppa kontrollen, och fokusera på att vara just "här och nu". Jag får inte fylla hjärnan med sådant som kommer eller inte kommer att hända sen.
Det är här och nu, som livet pågår. INGEN ANNAN STANS! Om jag missar att vara närvarande här och nu, så missar jag poängen med hela livet.
Om jag känner att tankarna virvlar iväg och att tempot börjar bli högt. När jag börjar tänka saker som;
"Jag borde försöka hinna...." eller
"Jag får inte glömma att....." eller
"Måste han/hon alltid göra/säga så..."
Då VET jag att jag är på väg åt fel håll. Då MÅSTE jag dra i bromsen. Ledtrådarna är att när jag börjar använda ord som MÅSTE och BORDE, och när jag börjar jämföra mig själv med andra, då ligger jag risigt till igen.
Eller när jag börjar försvara mig mot personer som jag inte behöver försvara mig emot. Eller försvara mina åsikter. Då vet jag att jag åter har börjat identifiera mig med mina åsikter och mitt ego. = Inte bra!
Så vad gör jag idag om jag hamnar i stress?
Det viktiga för mig är att stanna upp! Stoppa! Sitta ner och tänka/känna efter vad det är som händer. Hur vill jag vara som person?
Vill jag att livet blir som förr när saker "bara händer"? Eller vill jag ta ansvar och göra aktiva val. Välja själv hur jag vill vara, hur jag vill agera?
Då blir valet enkelt.
Återigen kan jag lämna över rodret. Ägna mig åt det jag ska ägna mig åt. Dvs att leva! Bara vara. Uppleva. Finnas här för mina medmänniskor. Inte grubbla så mycket. Låta det som händer hända. Åka med i livets flod!
Trevlig Helg!
En känsla av att JAG ensam höll allt igång. Om inte JAG orkade med, så skulle hela min och min familjs tillvaro rasa ikull. Snacka om att leka Gud!
Idag är det inte så. Jag behöver inte dricka för att orka. För det är inte JAG som får jorden att snurra. Det visade sig att allt fungerade ungefär som vanligt även när jag fick släppa allt och åka iväg på behandling.
Men jag kan känna av den där känslan av stress/kontrollbehov nu med, vissa dagar. Särskilt om morgonen har varit stressig och jag har missat min stund av tända ljus och morgonbön/meditation.
Jag ber alltid 3:e stegs bönen på morgonen. Den innebär att jag lämnar över ansvaret för ALLT sådant som jag inte kan påverka, till min Högre Kraft (som jag ofta väljer att kalla Gud). För endast om jag lämnar över huvudansvaret, kan jag släppa kontrollen, och fokusera på att vara just "här och nu". Jag får inte fylla hjärnan med sådant som kommer eller inte kommer att hända sen.
Det är här och nu, som livet pågår. INGEN ANNAN STANS! Om jag missar att vara närvarande här och nu, så missar jag poängen med hela livet.
Om jag känner att tankarna virvlar iväg och att tempot börjar bli högt. När jag börjar tänka saker som;
"Jag borde försöka hinna...." eller
"Jag får inte glömma att....." eller
"Måste han/hon alltid göra/säga så..."
Då VET jag att jag är på väg åt fel håll. Då MÅSTE jag dra i bromsen. Ledtrådarna är att när jag börjar använda ord som MÅSTE och BORDE, och när jag börjar jämföra mig själv med andra, då ligger jag risigt till igen.
Eller när jag börjar försvara mig mot personer som jag inte behöver försvara mig emot. Eller försvara mina åsikter. Då vet jag att jag åter har börjat identifiera mig med mina åsikter och mitt ego. = Inte bra!
Så vad gör jag idag om jag hamnar i stress?
Det viktiga för mig är att stanna upp! Stoppa! Sitta ner och tänka/känna efter vad det är som händer. Hur vill jag vara som person?
Vill jag att livet blir som förr när saker "bara händer"? Eller vill jag ta ansvar och göra aktiva val. Välja själv hur jag vill vara, hur jag vill agera?
Då blir valet enkelt.
Återigen kan jag lämna över rodret. Ägna mig åt det jag ska ägna mig åt. Dvs att leva! Bara vara. Uppleva. Finnas här för mina medmänniskor. Inte grubbla så mycket. Låta det som händer hända. Åka med i livets flod!
Trevlig Helg!
SLOW DANCE
Have you ever watched kids
On a merry-go-round?
Or listened to the rain
Slapping on the ground?
Ever followed a butterfly's erratic flight?
Or gazed at the sun into the fading night?
You better slow down.
Don't dance so fast.
Time is short.
The music won't last.
Do you run through each day
On the fly?
When you ask How are you?
Do you hear the reply?
When the day is done
Do you lie in your bed
With the next hundred chores
Running through your head?
You'd better slow down
Don't dance so fast.
Time is short.
The music won't last.
Ever told your child,
We'll do it tomorrow?
And in your haste,
Not see his sorrow?
Ever lost touch,
Let a good friendship die
Cause you never had time
To call and say,"Hi"
You'd better slow down.
Don't dance so fast.
Time is short.
The music won't last.
When you run so fast to get somewhere
You miss half the fun of getting there.
When you worry and hurry through your day,
It is like an unopened gift....
Thrown away.
Life is not a race.
Do take it slower
Hear the music
Before the song is over.
Ärlighet.......?
Jag har grubblat lite över det här med ärlighet. Det är väl i efterdyningarna av förra veckans missförstånd och totala brist på ärlighet, som är orsaken.
Hur ärlig är jag egentligen? Som människa?
Jag kom att tänka på min mamma och var jag kommer ifrån (känslomässigt sett). Min mamma kan INTE vara ärlig med vad hon känner. Hon är ALLTID positiv, glad och godkännande till ALLT. Till en viss gräns. När den emotionella gränsen är nådd, så exploderar hon för minsta lilla.
Men då får jag igen ALLT som jag har TROTT att hon varit positiv till. ALLT kastas tillbaka utan nåd. DÅ visar det sig att det var både det ena OCH det andra som hon egentligen inte alls var positiv till men inte kunnat vara ärlig och uttryckt......
TÄNK OM JAG ÄR LIKADAN?
Jamenar jag ÄR oftast positiv till det mesta. I alla fall i början. Sen när jag har fått tänka lite till så kan det ju ändras...Ibland...
Jag tror att det viktigaste för mig är att INTE NÅGONSIN SVARA PÅ EN GÅNG. Om någon människa kommer till mig med ett förslag, så är det viktigt för mig att få tid att tänka och känna. Svarar jag för snabbt så blir det alltid ett JA. Men om jag säger;
"Låt mig fundera på det ett slag! Jag återkommer med besked", så får jag tid att vara mer ärlig mot mig själv! (och därmed mot andra!)
Det har med ansvar att göra också. Morsan ville gärna ta äran av om vi barn hade gjort något bra. Men om något gick åt skogen så var hon j-vligt snabb på att tala om att hon heeela tiden hade varit emot idéen från första början!!! Då fick jag stå där sjäv med hela ansvaret!
Inte undra på att jag känner mig känslomässigt övergiven......
Hur ärlig är jag egentligen? Som människa?
Jag kom att tänka på min mamma och var jag kommer ifrån (känslomässigt sett). Min mamma kan INTE vara ärlig med vad hon känner. Hon är ALLTID positiv, glad och godkännande till ALLT. Till en viss gräns. När den emotionella gränsen är nådd, så exploderar hon för minsta lilla.
Men då får jag igen ALLT som jag har TROTT att hon varit positiv till. ALLT kastas tillbaka utan nåd. DÅ visar det sig att det var både det ena OCH det andra som hon egentligen inte alls var positiv till men inte kunnat vara ärlig och uttryckt......
TÄNK OM JAG ÄR LIKADAN?
Jamenar jag ÄR oftast positiv till det mesta. I alla fall i början. Sen när jag har fått tänka lite till så kan det ju ändras...Ibland...
Jag tror att det viktigaste för mig är att INTE NÅGONSIN SVARA PÅ EN GÅNG. Om någon människa kommer till mig med ett förslag, så är det viktigt för mig att få tid att tänka och känna. Svarar jag för snabbt så blir det alltid ett JA. Men om jag säger;
"Låt mig fundera på det ett slag! Jag återkommer med besked", så får jag tid att vara mer ärlig mot mig själv! (och därmed mot andra!)
Det har med ansvar att göra också. Morsan ville gärna ta äran av om vi barn hade gjort något bra. Men om något gick åt skogen så var hon j-vligt snabb på att tala om att hon heeela tiden hade varit emot idéen från första början!!! Då fick jag stå där sjäv med hela ansvaret!
Inte undra på att jag känner mig känslomässigt övergiven......
Vilka otroliga missförstånd....!
Ja nu har vi talat ut U och jag. I fredags kväll när han kom hem till mig så kunde vi äntligen nå fram till varandra igen.
Jag kände att jag inte hade något mer att förlora på att vara ärlig, och tydligen kände han likadant. Det visade sig att hela veckans katastrofläge i min hjärna var HELT I ONÖDAN!!! För oss båda två. (Han hade också haft katastrofberedskap i sin skalle under veckan).
Allt var ett missförstånd! Han hade inte ens HÖRT det jag frågade i söndags morse. Jag frågade ju då om han ens hade funderat på ett ev. gemensamt boende med mig någon gång i framtiden. Jag tolkade tystnaden som att han inte VILLE svara....Att han undvek frågan, dvs inte var intresserad....
Han å sin sida trodde att jag var på väg att göra slut så undvikande som jag hade varit hela veckan. Han blev livrädd och vågade än mindre ta upp något viktigt på telefon.
Så nu fick vi äntligen reda upp i röran. Så otroligt befriande skönt det är att få räta ut alla mina frågetecken!
Han har hela tiden haft intentionen att vi någon gång ska flytta ihop, säger han. Och när jag tänker tillbaka så har jag ju också sett tecken på det. Att han börjat rensa i sitt hus. Kasta saker o så. Sagt att huset börjar kännas mindre o mindre som ett hem och mer o mer som en belastning...
Han säger att han undviker att tala om det för att han är så bränd på tjat. Han har levt i så många år omgiven av kvinnor som varit dominanta och tjatat på honom. Han har varit rädd för att tala om detta med gemensamt boende, ifall jag också skulle börja tjata på honom.
Jag försökte förklara att jag inte är sådan. Tvärtom. Det finns en risk att jag drar mig undan (precis som just hände), om jag inte känner att han VILL bygga något tillsammans med mig. Jag blir rädd när jag inte känner hans stöd. Då backar jag.
Så vi fick båda nyttiga lärdomar i helgen. Jag fick veta det jag behövde veta, och kan därmed lägga det åt sidan. Nu kan jag njuta av det fina vi har och allt det fina som kommer.
Han kan förhoppningsvis lära sig att vara mer öppen med vad han känner. Öva på att stå på sig och säga det han tycker och se att jag inte kommer att tjata eller försöka förändra hans åsikter, så som han tydligen är van att bli behandlad sedan förr.
I magen är det så lungt idag. I bröstet jublar det. Jag älskar honom mer än någonsin just nu.
Jag kände att jag inte hade något mer att förlora på att vara ärlig, och tydligen kände han likadant. Det visade sig att hela veckans katastrofläge i min hjärna var HELT I ONÖDAN!!! För oss båda två. (Han hade också haft katastrofberedskap i sin skalle under veckan).
Allt var ett missförstånd! Han hade inte ens HÖRT det jag frågade i söndags morse. Jag frågade ju då om han ens hade funderat på ett ev. gemensamt boende med mig någon gång i framtiden. Jag tolkade tystnaden som att han inte VILLE svara....Att han undvek frågan, dvs inte var intresserad....
Han å sin sida trodde att jag var på väg att göra slut så undvikande som jag hade varit hela veckan. Han blev livrädd och vågade än mindre ta upp något viktigt på telefon.
Så nu fick vi äntligen reda upp i röran. Så otroligt befriande skönt det är att få räta ut alla mina frågetecken!
Han har hela tiden haft intentionen att vi någon gång ska flytta ihop, säger han. Och när jag tänker tillbaka så har jag ju också sett tecken på det. Att han börjat rensa i sitt hus. Kasta saker o så. Sagt att huset börjar kännas mindre o mindre som ett hem och mer o mer som en belastning...
Han säger att han undviker att tala om det för att han är så bränd på tjat. Han har levt i så många år omgiven av kvinnor som varit dominanta och tjatat på honom. Han har varit rädd för att tala om detta med gemensamt boende, ifall jag också skulle börja tjata på honom.
Jag försökte förklara att jag inte är sådan. Tvärtom. Det finns en risk att jag drar mig undan (precis som just hände), om jag inte känner att han VILL bygga något tillsammans med mig. Jag blir rädd när jag inte känner hans stöd. Då backar jag.
Så vi fick båda nyttiga lärdomar i helgen. Jag fick veta det jag behövde veta, och kan därmed lägga det åt sidan. Nu kan jag njuta av det fina vi har och allt det fina som kommer.
Han kan förhoppningsvis lära sig att vara mer öppen med vad han känner. Öva på att stå på sig och säga det han tycker och se att jag inte kommer att tjata eller försöka förändra hans åsikter, så som han tydligen är van att bli behandlad sedan förr.
I magen är det så lungt idag. I bröstet jublar det. Jag älskar honom mer än någonsin just nu.
Äntligen tog han initiativet!
I går kväll på telefon gick det inte för mig att undvika de känsliga samtalsämnena längre. Han konfronterade mig äntligen med frågan om vad som är så fel emellan oss.
Han frågade mig rakt ut. ( Va rörd jag blev! Jag var så rädd att han ALDRIG skulle reagera utan tvärtom vilja ha det så här....snyft...)
Jag sa som det var! Att jag försökt att anpassa mig o göra så som jag upplever att han hela tiden gjort. Tigit eller bytt samtalsämne så fort något jobbigt ämne tagits upp. Att jag försökt att undvika allt som jag känt att han tycker är "känsligt". Bara pratat om andra och sådant som absolut inte kan kopplas med oss två.
Till sitt försvar sa han som vanligt att han var rädd. Att rädslor var orsaken till varför han gör så.
Gud vad jag är less på det. Att han jämt skyller på sina rädslor. Jag sa det till honom;
"Är det inte dags att börja konfrontera dina rädslor i så fall?"
"För jag vet inte om jag vill ha en relation där vi ständigt undviker känsliga frågor, och jag VÄGRAR vara den enda som tar ansvar för vår relation".
I så fall får det vara för min del faktiskt. Jag vill faktiskt känna att även han VILL ha en relation och inte bara jag.
Han kommer över till mig ikväll.
Jag är lite rädd för vad som kommer att hända mellan oss.
Jag vet inte riktigt hur jag ska vara liksom. Men jag tror att jag ska låta honom ta upp detta själv......Usch va nervöst det känns....
Han frågade mig rakt ut. ( Va rörd jag blev! Jag var så rädd att han ALDRIG skulle reagera utan tvärtom vilja ha det så här....snyft...)
Jag sa som det var! Att jag försökt att anpassa mig o göra så som jag upplever att han hela tiden gjort. Tigit eller bytt samtalsämne så fort något jobbigt ämne tagits upp. Att jag försökt att undvika allt som jag känt att han tycker är "känsligt". Bara pratat om andra och sådant som absolut inte kan kopplas med oss två.
Till sitt försvar sa han som vanligt att han var rädd. Att rädslor var orsaken till varför han gör så.
Gud vad jag är less på det. Att han jämt skyller på sina rädslor. Jag sa det till honom;
"Är det inte dags att börja konfrontera dina rädslor i så fall?"
"För jag vet inte om jag vill ha en relation där vi ständigt undviker känsliga frågor, och jag VÄGRAR vara den enda som tar ansvar för vår relation".
I så fall får det vara för min del faktiskt. Jag vill faktiskt känna att även han VILL ha en relation och inte bara jag.
Han kommer över till mig ikväll.
Jag är lite rädd för vad som kommer att hända mellan oss.
Jag vet inte riktigt hur jag ska vara liksom. Men jag tror att jag ska låta honom ta upp detta själv......Usch va nervöst det känns....
Män är från Mars o kvinnor från Venus?
Jag har pratat med olika kvinnor. Om det här med mäns kommunikationsförmågor ( kommunikationsviljor).
Min sponsor beskrev det så himla bra. Att män vill penetrera oss kvinnor fysiskt. Men vi kvinnor vill penetrera våra män känslomässigt. Vi har svårt att bara låta dem vara som de är. Utan vi vill gärna känna att vi ÄGER deras känsloliv på nåt konstigt sätt.....Och det kan få dem att sparka bakut och dra sig tillbaka.
Det var skönt med kvinnofika i går kväll. Före mötet i den andra staden har vi alltid ett kvinnofika på ett av stans mysigaste kaféer. Skönt att få prata ut med andra kvinnor. De pratar så att jag förstår!
Vi var alla överens. Om att det bara inte GÅR att prata om vissa saker med män. Vi kvinnor behöver varandra mer än vad vi förstår tror jag. Då kanske vi kan låta våra män vara ifred!
Jag funderade länge på det på vägen hem från den andra staden i går kväll. Hur jag ska göra nu.
En del av mig tycker faktiskt att det är ganska skönt att få vara så här ytlig med U. Undvika alla jobbiga samtalsämnen, bara prata om andra och vad vi gjort under dagen.
Men han frågade varför jag inte skulle sova över hos honom. (Jag har brukat göra det efter mötena i den andra staden eftersom han bor närmare jobbet).
Jag bara bytte samtalsämne. Sa att jag ville prova den nya motorvägen som öppnade just idag. Sen började jag prata om något annat. Han frågade inget mer. Sköööööönt. Det fungerar!
Men hur gör jag på fredag? Då är det inplanerat att han kommer hem till mig.....
Jag KAN bara inte vara intim med en människa som jag är så ytlig tillsammans med. Jag tror inte att jag klarar det. Det skulle ju kännas som att gå i säng med grannen eller nåt....
Hur GÖR ni män????
KAN ni bara hoppa i säng o ha sex, fast ni bara pratar om vädret eller TV-sporten precis innan?
Jag FATTAR inte hur ni fungerar? Jag VET bara att JAG inte klarar detta!
Min sponsor beskrev det så himla bra. Att män vill penetrera oss kvinnor fysiskt. Men vi kvinnor vill penetrera våra män känslomässigt. Vi har svårt att bara låta dem vara som de är. Utan vi vill gärna känna att vi ÄGER deras känsloliv på nåt konstigt sätt.....Och det kan få dem att sparka bakut och dra sig tillbaka.
Det var skönt med kvinnofika i går kväll. Före mötet i den andra staden har vi alltid ett kvinnofika på ett av stans mysigaste kaféer. Skönt att få prata ut med andra kvinnor. De pratar så att jag förstår!
Vi var alla överens. Om att det bara inte GÅR att prata om vissa saker med män. Vi kvinnor behöver varandra mer än vad vi förstår tror jag. Då kanske vi kan låta våra män vara ifred!
Jag funderade länge på det på vägen hem från den andra staden i går kväll. Hur jag ska göra nu.
En del av mig tycker faktiskt att det är ganska skönt att få vara så här ytlig med U. Undvika alla jobbiga samtalsämnen, bara prata om andra och vad vi gjort under dagen.
Men han frågade varför jag inte skulle sova över hos honom. (Jag har brukat göra det efter mötena i den andra staden eftersom han bor närmare jobbet).
Jag bara bytte samtalsämne. Sa att jag ville prova den nya motorvägen som öppnade just idag. Sen började jag prata om något annat. Han frågade inget mer. Sköööööönt. Det fungerar!
Men hur gör jag på fredag? Då är det inplanerat att han kommer hem till mig.....
Jag KAN bara inte vara intim med en människa som jag är så ytlig tillsammans med. Jag tror inte att jag klarar det. Det skulle ju kännas som att gå i säng med grannen eller nåt....
Hur GÖR ni män????
KAN ni bara hoppa i säng o ha sex, fast ni bara pratar om vädret eller TV-sporten precis innan?
Jag FATTAR inte hur ni fungerar? Jag VET bara att JAG inte klarar detta!
Trista samtal....
Det känns som om jag har kapitulerat på något sätt. I mina samtal med U. Jag orkar inte vara sann och ärlig längre. Det får vara så här just nu.
Vi pratar om hans vänner. Och sedan mina. Vad de har gjort och sagt. Hur de mår. Jag försöker berätta lite om vad jag har gjort under dagen. Frågar artigt om hur hans dag har varit.
Sen blir det tyst.
Efter ett tag säger jag;
"Jag måste sluta nu. Jag väntar samtal från en sponsie...."
"Sköt om dig. Vi hörs i morgon"
"Ja du med. Puss"
"Puss. Och hejdå"
"Hejdå"
Och det värsta är att det känns som en lättnad att få lägga på. Det är så förbannat KRYSTAT att vara så här ytlig. Som att prata med en granne. Eller kassörskan på ICA.
Vi pratar om hans vänner. Och sedan mina. Vad de har gjort och sagt. Hur de mår. Jag försöker berätta lite om vad jag har gjort under dagen. Frågar artigt om hur hans dag har varit.
Sen blir det tyst.
Efter ett tag säger jag;
"Jag måste sluta nu. Jag väntar samtal från en sponsie...."
"Sköt om dig. Vi hörs i morgon"
"Ja du med. Puss"
"Puss. Och hejdå"
"Hejdå"
Och det värsta är att det känns som en lättnad att få lägga på. Det är så förbannat KRYSTAT att vara så här ytlig. Som att prata med en granne. Eller kassörskan på ICA.
Dröm-mannen....?
Jag drömde så underbart i natt. Det var en lång, gänglig, mörk, pojkaktig man. Spenslig o mager. Lockigt hår, mörka änglalockar och blå busögon. Vi busade och brottades. Jag minns att han låg över mig och hans blå skrattiga ögon som borrade sig fast i min blick. Så vaknade jag.
Låg kvar en halvtimme i sängen och försökta minnas skrattet och hans ansikte. Vems ansikte är det? Varifrån har det kommit in i min skalle?
Den varma känslan finns kvar i min mage ännu.
Låg kvar en halvtimme i sängen och försökta minnas skrattet och hans ansikte. Vems ansikte är det? Varifrån har det kommit in i min skalle?
Den varma känslan finns kvar i min mage ännu.
En delning direkt från hjärtat!
pms eller?
Usch va de kan va jobbigt inuti just sådär en gång i månaden.... Och jag vet liksom inte vad som är ett verkligt problem och vad horomonerna bara har rört till och som om några dagar har löst sig självt....
Rent objektivt så har helgen varit ganska mysig. Tonårsgrabben har varit borta på orienteringsläger hela helgen så jag och U, prinsessan och en kompis till henne, var på äventyrsbadet hela lördagen.
Under söndagen pysslade vi lite hemma hos mig.
Men det är det som händer inuti mig som skapar problem (för mig).
Jag upplever det som ett stort problem att U och jag inte kan tala om någonting som rör oss, framtiden och våra känslor. Så fort jag försöker tala om något sådant som känns i mig, så byter han samtalsämne.
Han vill helst bara stoppa huvudet i sanden och tala om andra människor än oss, sånt som han har hört eller läst i TV eller tidningen eller häftiga grejjer som andra har berättat... (Han berättade dessutom på söndagkväll att han tyckte att detta var en av de mest UNDERBARA helger som vi har haft! JAG kände bara att det var typ 1000 mil mellan oss...Märkligt va olika människor kan uppfatta läget....)
Jag tog upp frågan på söndag morgon. Om han hade funderat på idéen att titta efter gemensamt boende, eller om jag ska göra detta ensam. (Jag borde snarast möjligt försöka hitta ett billigare boende för min ekonomi ser inte så bra ut just nu....) Jamenar han har ju fått 2 veckor på sig att fundera så NÅGOT borde han ju ha kommit fram till.
Men han var dödstyst. Han sa bara INGENTING.
Till sist var jag tvungen att bryta tystnaden, så jag sa;
"Jamen då vet jag. Då ska jag genast börja leta efter något eget,"
Sedan har vi inte berört oss eller vår relation ÖVER HUVUD TAGET!
Så nu är jag fruktansvärt osäker på vår relation. Vad är det egentligen han är ute efter då?
Och vad är JAG ute efter?
Jag vill leva med U i resten av mitt liv. Men just ni känns det som om vänskap är det enda han har att erbjuda. Ytlig vänskap. Så nu måsta jag fundera på om detta räcker för mig, eller om jag mår bättre av att dra mig ur och vänta på en man som verkligen VILL HA MIG!
Usch va jobbigt allt ska vara (sådär en gång i månaden....;.)
Rent objektivt så har helgen varit ganska mysig. Tonårsgrabben har varit borta på orienteringsläger hela helgen så jag och U, prinsessan och en kompis till henne, var på äventyrsbadet hela lördagen.
Under söndagen pysslade vi lite hemma hos mig.
Men det är det som händer inuti mig som skapar problem (för mig).
Jag upplever det som ett stort problem att U och jag inte kan tala om någonting som rör oss, framtiden och våra känslor. Så fort jag försöker tala om något sådant som känns i mig, så byter han samtalsämne.
Han vill helst bara stoppa huvudet i sanden och tala om andra människor än oss, sånt som han har hört eller läst i TV eller tidningen eller häftiga grejjer som andra har berättat... (Han berättade dessutom på söndagkväll att han tyckte att detta var en av de mest UNDERBARA helger som vi har haft! JAG kände bara att det var typ 1000 mil mellan oss...Märkligt va olika människor kan uppfatta läget....)
Jag tog upp frågan på söndag morgon. Om han hade funderat på idéen att titta efter gemensamt boende, eller om jag ska göra detta ensam. (Jag borde snarast möjligt försöka hitta ett billigare boende för min ekonomi ser inte så bra ut just nu....) Jamenar han har ju fått 2 veckor på sig att fundera så NÅGOT borde han ju ha kommit fram till.
Men han var dödstyst. Han sa bara INGENTING.
Till sist var jag tvungen att bryta tystnaden, så jag sa;
"Jamen då vet jag. Då ska jag genast börja leta efter något eget,"
Sedan har vi inte berört oss eller vår relation ÖVER HUVUD TAGET!
Så nu är jag fruktansvärt osäker på vår relation. Vad är det egentligen han är ute efter då?
Och vad är JAG ute efter?
Jag vill leva med U i resten av mitt liv. Men just ni känns det som om vänskap är det enda han har att erbjuda. Ytlig vänskap. Så nu måsta jag fundera på om detta räcker för mig, eller om jag mår bättre av att dra mig ur och vänta på en man som verkligen VILL HA MIG!
Usch va jobbigt allt ska vara (sådär en gång i månaden....;.)
Vilken gåva AA är!
Vi var på möte i den andra stan i går kväll. Det var talarmöte och säkert ett hundratal människor. Vilken Stämning!
U hade varit så ridderlig att han hämtade prinsessan på fritids på eftermiddagen, så att jag kunde jobba några timmar till. Sen träffades vi hemma hos U, tillsammans med en annan AA-vän (vi kan kalla honom Rally-P), för att äta middag innan vi skulle åka.
Det kändes som en riktig familjemiddag. Jamenar hur ofta sitter vi 4 till bords hemma hos U? Mysigt var det iaf.
Rally-P var nervös, för han skulle vara 5-minuterstalare. Jag hade en sponsie som skulle vara huvudtalare, så jag var också nervös, för henne....
Men som vanligt när vi känner tillit till livet och till vår Högre Kraft, så ordnar sig ALLT till det bästa!
Rally-P var så himla duktig! Nervös förstås, men lyckades liksom förmedla budskapet att även om livet ibland serverar "sura puckar" så med hjälp av programmet så kan vi hålla oss nyktra ändå!
Min sponsie gjorde mig också SÅ STOLT! Hon har en sådan livshistoria att berätta! Den är ömsom komisk och ömsom tragisk, så som för så många av oss. Men budskapet gick fram till oss alla!
Om vi bara vågar ha ett öppet sinnelag och vågar lägga ifrån oss vårt stora Ego, så kan programmet och kraften i den, befria oss från både alkoholen och andra besattheter!
Jag blir så uppfylld av dessa möten! Budskapet, den stora kärleken och acceptansen i gemenskapen. Vi kan alla bli älskade och accepterade för DEN VI ÄR! Och att träffa alla mina sponsier, Mr P, min alkoholterapeut, var också där. Det gör gott att se alla glada kärleksfulla ansikten. Efter säkert 50 kramar så känner jag mig fulladdad med trygghet och kommer att klara mig många dagar!
U hade varit så ridderlig att han hämtade prinsessan på fritids på eftermiddagen, så att jag kunde jobba några timmar till. Sen träffades vi hemma hos U, tillsammans med en annan AA-vän (vi kan kalla honom Rally-P), för att äta middag innan vi skulle åka.
Det kändes som en riktig familjemiddag. Jamenar hur ofta sitter vi 4 till bords hemma hos U? Mysigt var det iaf.
Rally-P var nervös, för han skulle vara 5-minuterstalare. Jag hade en sponsie som skulle vara huvudtalare, så jag var också nervös, för henne....
Men som vanligt när vi känner tillit till livet och till vår Högre Kraft, så ordnar sig ALLT till det bästa!
Rally-P var så himla duktig! Nervös förstås, men lyckades liksom förmedla budskapet att även om livet ibland serverar "sura puckar" så med hjälp av programmet så kan vi hålla oss nyktra ändå!
Min sponsie gjorde mig också SÅ STOLT! Hon har en sådan livshistoria att berätta! Den är ömsom komisk och ömsom tragisk, så som för så många av oss. Men budskapet gick fram till oss alla!
Om vi bara vågar ha ett öppet sinnelag och vågar lägga ifrån oss vårt stora Ego, så kan programmet och kraften i den, befria oss från både alkoholen och andra besattheter!
Jag blir så uppfylld av dessa möten! Budskapet, den stora kärleken och acceptansen i gemenskapen. Vi kan alla bli älskade och accepterade för DEN VI ÄR! Och att träffa alla mina sponsier, Mr P, min alkoholterapeut, var också där. Det gör gott att se alla glada kärleksfulla ansikten. Efter säkert 50 kramar så känner jag mig fulladdad med trygghet och kommer att klara mig många dagar!
Så vackert det är...
Jag tog en promenad efter lunchen. Det är så vackert ute idag. Solen lyser på alla de underbart färgade höstlöven. Dammens vatten glittrar och jag får kisa för att se änderna som guppar runt. Jag stannar på andra sidan dammen och lutar mig mot en stor ask. Han står så stark och trygg mot min rygg. Står där en bra stund och låter solen värma mitt höstbleka ansikte.
Tänk så vackert livet ändå kan vara. Jag inser mer o mer att det handlar enbart om mig. Om min inställning till allt runt i kring mig.
Det är inte så att OM jag FÅR tid, så kanske jag äntligen får GÖRA det jag vill göra och då BLIR jag lycklig...
Det är tvärtom.
Om jag ser till att VARA lycklig, så kommer jag att automatiskt att kunna dra till mig det som jag vill GÖRA. Tiden får jag på köpet!
Jag hörde det på en inspelning med Neal Donald Walsh, The Truth Seminar, som jag lyssnar på i bilen. Jag måste börja med mig själv. Göra mig själv lycklig. Då kommer allt det jag behöver, till mig.
Bara genom att uttala saker som "Jag önskar att jag hade mer pengar", sänder ut negativa vibrationer om att "Jag är i avsaknad av pengar".
Då är det DET som jag sänder ut i universum och som kommer att besannas. "Jag blir utan pengar".
Då är det är bättre att tänka "Jag har allt jag behöver".
Man kan också sända ut "rätt" vibbar genom att ge bort det man är i avsaknad av och på så sätt "lura" universum.
Säg att jag saknar kärlek i mitt liv. Om jag då ger bort en massa kärlek, så kommer jag automatiskt att sända ut vibbar om att "Jag har kärlek". För jag KAN ju inte ge bort något som jag inte har, eller hur?
Då kommer detta att besannas!
Hmmm när jag läser igenom detta så låter det lite rörigt, men när jag tänkte det så var det glasklart....
I vilket fall som helst så ska jag försöka vara NÖJD med det jag har!
Tänk så vackert livet ändå kan vara. Jag inser mer o mer att det handlar enbart om mig. Om min inställning till allt runt i kring mig.
Det är inte så att OM jag FÅR tid, så kanske jag äntligen får GÖRA det jag vill göra och då BLIR jag lycklig...
Det är tvärtom.
Om jag ser till att VARA lycklig, så kommer jag att automatiskt att kunna dra till mig det som jag vill GÖRA. Tiden får jag på köpet!
Jag hörde det på en inspelning med Neal Donald Walsh, The Truth Seminar, som jag lyssnar på i bilen. Jag måste börja med mig själv. Göra mig själv lycklig. Då kommer allt det jag behöver, till mig.
Bara genom att uttala saker som "Jag önskar att jag hade mer pengar", sänder ut negativa vibrationer om att "Jag är i avsaknad av pengar".
Då är det DET som jag sänder ut i universum och som kommer att besannas. "Jag blir utan pengar".
Då är det är bättre att tänka "Jag har allt jag behöver".
Man kan också sända ut "rätt" vibbar genom att ge bort det man är i avsaknad av och på så sätt "lura" universum.
Säg att jag saknar kärlek i mitt liv. Om jag då ger bort en massa kärlek, så kommer jag automatiskt att sända ut vibbar om att "Jag har kärlek". För jag KAN ju inte ge bort något som jag inte har, eller hur?
Då kommer detta att besannas!
Hmmm när jag läser igenom detta så låter det lite rörigt, men när jag tänkte det så var det glasklart....
I vilket fall som helst så ska jag försöka vara NÖJD med det jag har!
AA Into-action NOW!!!
Jag måste bara få lägga ut denna underbara länk med information om AA och vad som kan få oss att brinna!
Jag blir alldeles lyrisk av att se glöden hon dessa människor! Kanske är vi på väg att få en nytändning av AA i Sverige???
http://aaintoaction.se/anslagstavla.html
Jag blir alldeles lyrisk av att se glöden hon dessa människor! Kanske är vi på väg att få en nytändning av AA i Sverige???
http://aaintoaction.se/anslagstavla.html
Nytta OCH nöje.....
Det har varit en bra helg! Väldigt bra faktiskt!
Trots att min ekonomi hindrade mig att åka på dans i fredags så gjorde inte det så mycket. Jag hann lägga det sista på golvet i mitt sovrum och hann börja sätta tillbaka listerna också.
Sponsieträffen i lördags som jag var lite nervös inför, visade sig bli en helt fantastisk upplevelse! Naturligtvis hade jag oroat mig alldeles i onödan. Det var bara kärlek, andlighet och tolerans som präglade hela vårt möte!
Jag kände och förstod av de andra med, att de hade fått lära känna varandra bättre och inte var så rädda längre. För vi var överens om att det i grunden är RÄDSLA som gör att vi blir nervösa, och då är det alltför lätt att projicera ut detta på de andra i form av harm och irritation.
Vi beslutade oss för att ha dessa träffar en gång i månaden framöver och att vi ska träffas hemma hos olika varje gång så att det blir rättvisare för de som har långt att åka.
På söndagen hade U och jag planerat att övningsköra MC om vädret tillät. Det är snart sista chansen innan det är dags att ställa undan motorcykeln för i år.
Vi hade sovit över hos U och jag vaknade väl vid 8:00 tiden på söndag morgon. Men som vanligt var vi inte klara att åka någonstans förrän klockan hade blivit 13:00 ! Vädret var inte det bästa så vi bestämde oss för att åka hem till mig och göra klart det sista i mitt sovrum i stället för att åka MC.
Jag blev irriterad över att det är så segt att komma igång på mornarna! Jag sa det till U, att är det ens någon mening med att vi åker hem till mig, för han hade dessutom sagt att han skulle åka senast 17:00 från mig....
Hade jag varit hemma hos mig hade jag hunnit MASSOR på de där 5 timmarna på förmiddagen! Joo jag VET att jag behöver lära mig att bromsa mig, att stanna upp och bara VARA. (Det är ju U bra på! Obs ironi ;-)
Och jag förstår ju att han bara vill VARA en hel förmiddag, för nu kanske vi inte ses på hela veckan igen.... Och JAG vill ju såklart mysa med honom också men ändå är det som om det liksom kryper i mig när timmarna bara går.....
Men så här i efterhand så hann vi ju faktiskt allt vi skulle ändå.... (Tack U! Älskar dej!)
Vi satte upp de sista taklisterna och sen satte vi ihop min säng. Så inatt sov jag för första gången i mitt nya sovrum! UNDERBART!
Detta betyder att jag måste titta lite mer på mig själv. Vad är det som gör att jag har så svårt att bara VARA??? Jag känner ett instinktivt behov av att vara till nytta hela tiden. Jag kan inte göra någonting, bara för att njuta, utan jag tänker hela tiden på om jag kan passa på att samtidigt utföra något!
Jag är en Human Doing i stället för en Human Being.....
Jag hade ett jättebra samtal med min sponsor på kvällen. Hon hade varit på Into-Action AA konvent i Stockholm i helgen och hon var så inspirerad! Fantastiskt att höra henne! Jag bara ÄLSKAR när människor verkligen brinner för AA! Det blir som en glöd i vissa människor som bara är så smittande på sin omgivning! Vi kanske ska starta en Into-Action grupp i vår stad också! Det behövs mer tillfrisknande här tycker jag!
Jag förstår nu också varför det inte var meningen att JAG skulle åka på det där konventen... Min sponsor berättade att Murre hade varit där. Han har verkligen skärpt sig tydligen. Hans nya sponsor har gjort verkan kanske? Men än hade det känts för tidigt att möta honom igen. Jag är rädd för att det skulle bli jobbigt. Tur att vi har olika hemmagrupper i alla fall...
Så summar sumarum är att jag är otroligt nöjd med helgen. Barnen är nu hemma hos mig igen och jag ser fram emot en vecka i barnvänligare tempo!
Trots att min ekonomi hindrade mig att åka på dans i fredags så gjorde inte det så mycket. Jag hann lägga det sista på golvet i mitt sovrum och hann börja sätta tillbaka listerna också.
Sponsieträffen i lördags som jag var lite nervös inför, visade sig bli en helt fantastisk upplevelse! Naturligtvis hade jag oroat mig alldeles i onödan. Det var bara kärlek, andlighet och tolerans som präglade hela vårt möte!
Jag kände och förstod av de andra med, att de hade fått lära känna varandra bättre och inte var så rädda längre. För vi var överens om att det i grunden är RÄDSLA som gör att vi blir nervösa, och då är det alltför lätt att projicera ut detta på de andra i form av harm och irritation.
Vi beslutade oss för att ha dessa träffar en gång i månaden framöver och att vi ska träffas hemma hos olika varje gång så att det blir rättvisare för de som har långt att åka.
På söndagen hade U och jag planerat att övningsköra MC om vädret tillät. Det är snart sista chansen innan det är dags att ställa undan motorcykeln för i år.
Vi hade sovit över hos U och jag vaknade väl vid 8:00 tiden på söndag morgon. Men som vanligt var vi inte klara att åka någonstans förrän klockan hade blivit 13:00 ! Vädret var inte det bästa så vi bestämde oss för att åka hem till mig och göra klart det sista i mitt sovrum i stället för att åka MC.
Jag blev irriterad över att det är så segt att komma igång på mornarna! Jag sa det till U, att är det ens någon mening med att vi åker hem till mig, för han hade dessutom sagt att han skulle åka senast 17:00 från mig....
Hade jag varit hemma hos mig hade jag hunnit MASSOR på de där 5 timmarna på förmiddagen! Joo jag VET att jag behöver lära mig att bromsa mig, att stanna upp och bara VARA. (Det är ju U bra på! Obs ironi ;-)
Och jag förstår ju att han bara vill VARA en hel förmiddag, för nu kanske vi inte ses på hela veckan igen.... Och JAG vill ju såklart mysa med honom också men ändå är det som om det liksom kryper i mig när timmarna bara går.....
Men så här i efterhand så hann vi ju faktiskt allt vi skulle ändå.... (Tack U! Älskar dej!)
Vi satte upp de sista taklisterna och sen satte vi ihop min säng. Så inatt sov jag för första gången i mitt nya sovrum! UNDERBART!
Detta betyder att jag måste titta lite mer på mig själv. Vad är det som gör att jag har så svårt att bara VARA??? Jag känner ett instinktivt behov av att vara till nytta hela tiden. Jag kan inte göra någonting, bara för att njuta, utan jag tänker hela tiden på om jag kan passa på att samtidigt utföra något!
Jag är en Human Doing i stället för en Human Being.....
Jag hade ett jättebra samtal med min sponsor på kvällen. Hon hade varit på Into-Action AA konvent i Stockholm i helgen och hon var så inspirerad! Fantastiskt att höra henne! Jag bara ÄLSKAR när människor verkligen brinner för AA! Det blir som en glöd i vissa människor som bara är så smittande på sin omgivning! Vi kanske ska starta en Into-Action grupp i vår stad också! Det behövs mer tillfrisknande här tycker jag!
Jag förstår nu också varför det inte var meningen att JAG skulle åka på det där konventen... Min sponsor berättade att Murre hade varit där. Han har verkligen skärpt sig tydligen. Hans nya sponsor har gjort verkan kanske? Men än hade det känts för tidigt att möta honom igen. Jag är rädd för att det skulle bli jobbigt. Tur att vi har olika hemmagrupper i alla fall...
Så summar sumarum är att jag är otroligt nöjd med helgen. Barnen är nu hemma hos mig igen och jag ser fram emot en vecka i barnvänligare tempo!
Kvinnor, kvinnor, kvinnor....
Jag har funderat en del. Över oss kvinnor. Hur vi är och kan vara. Ibland....
Det hela började på kvinnomötet i tisdags. En av de yngre kvinnorna, men med förhållande vis lång tid i programmet, mådde riktigt dåligt.
Hon hade för ett år sedan inlett ett förhållande med en ganska nynykter kille i programmet och allt var så rosenrött och underbart. De flyttade ihop i våras och hon bestämde sig för att göra sig av med sin lägenhet. Hon har en son på 5-6 år som hon har varannan vecka.
Nu var allt i kaos. Hon berättade att det inte hade dröjt länge förrän han hade börjat visa sina rätta färger i förhållandet. I sitt medberoende hade hon naturligtvis förnekat och inte velat se hur han började bete sig.
Nu hade han slängt ut dem båda på gatan. Hon är gravid och har ingenstans att ta vägen. Han hotar och förföljer. Sprider ut lögner till alla i gemenskapen om henne. Hon är helt förtvivlad!
Och det är inte första gången jag hör liknande historier. Det som är gemensamt är att det är så underbart i början av relationen. Sedan blir förhållandet gradvis sjukare o sjukare med ofta inslag av våld och hot. Mycket drama med telefonsamtal mitt i natten och sms 20 gånger om dan, otroheter och skandaler. Vi alkoholister har verkligen sinne för drama!
Men det får mig också att uppskatta det jag nu har tillsammans med U. Än så länge har han inte sådana dramatiska tendenser (eller är jag full av förnekelse..? ;-)
Kvinnor i gemenskapen har andra svårigheter också. Ofta har vi ingen vana alls att umgås med varandra. Under vårt aktiva liv med alkoholen så ansåg de flesta av oss att andra kvinnor var konkurrenter och upplevdes ofta som hot.
Andra kvinnor kunde ta våra män, dricka vår sprit, prata skit bakom ryggen på oss osv.
Och nu ska vi plötsligt LITA PÅ VARANDRA! Det är svårt för många. Jag ser / känner ofta att vi inte är så andliga mot varandra som jag skulle önska.
I stället är det intolerans, harm och bitterhet, misstänksamhet och rädsla som präglar våra kvinnliga relationer.
Men nu på lördag ska vi öva! Jag har bjudit hem ett antal sponsier på lördag eftermiddag. Vi ska prata stegarbete, meditera och öva oss i att vara andliga och ärliga mot varandra!
Jag bävar lite för detta, men jag ser det också som en fantastisk chans att få lära mig om mig själv!
Det hela började på kvinnomötet i tisdags. En av de yngre kvinnorna, men med förhållande vis lång tid i programmet, mådde riktigt dåligt.
Hon hade för ett år sedan inlett ett förhållande med en ganska nynykter kille i programmet och allt var så rosenrött och underbart. De flyttade ihop i våras och hon bestämde sig för att göra sig av med sin lägenhet. Hon har en son på 5-6 år som hon har varannan vecka.
Nu var allt i kaos. Hon berättade att det inte hade dröjt länge förrän han hade börjat visa sina rätta färger i förhållandet. I sitt medberoende hade hon naturligtvis förnekat och inte velat se hur han började bete sig.
Nu hade han slängt ut dem båda på gatan. Hon är gravid och har ingenstans att ta vägen. Han hotar och förföljer. Sprider ut lögner till alla i gemenskapen om henne. Hon är helt förtvivlad!
Och det är inte första gången jag hör liknande historier. Det som är gemensamt är att det är så underbart i början av relationen. Sedan blir förhållandet gradvis sjukare o sjukare med ofta inslag av våld och hot. Mycket drama med telefonsamtal mitt i natten och sms 20 gånger om dan, otroheter och skandaler. Vi alkoholister har verkligen sinne för drama!
Men det får mig också att uppskatta det jag nu har tillsammans med U. Än så länge har han inte sådana dramatiska tendenser (eller är jag full av förnekelse..? ;-)
Kvinnor i gemenskapen har andra svårigheter också. Ofta har vi ingen vana alls att umgås med varandra. Under vårt aktiva liv med alkoholen så ansåg de flesta av oss att andra kvinnor var konkurrenter och upplevdes ofta som hot.
Andra kvinnor kunde ta våra män, dricka vår sprit, prata skit bakom ryggen på oss osv.
Och nu ska vi plötsligt LITA PÅ VARANDRA! Det är svårt för många. Jag ser / känner ofta att vi inte är så andliga mot varandra som jag skulle önska.
I stället är det intolerans, harm och bitterhet, misstänksamhet och rädsla som präglar våra kvinnliga relationer.
Men nu på lördag ska vi öva! Jag har bjudit hem ett antal sponsier på lördag eftermiddag. Vi ska prata stegarbete, meditera och öva oss i att vara andliga och ärliga mot varandra!
Jag bävar lite för detta, men jag ser det också som en fantastisk chans att få lära mig om mig själv!
Min chef frågar mej....!
Jag måste bara få skriva ner en sak. Nu i morse kom min chef o frågade MEJ om min åsikt!!!
Wow vad stort detta är! Han brukar typ inte bry sig så särskilt mycket om mig. Jag VET att han har ett mycket gott hjärta för han har försvarat mig och tagit mig till sig trots att han visste att jag var nynykter alkoholist och rätt svajjig när jag började här.
Men jag menar daglig dags, så pratar han inte särskilt mycket liksom.
Och så nu i morse kom han in o satte sig och ville ha MIN åsikt!
Han har haft intervjuer med framtida chefer inför en chefsutbildning vi ska ha på företaget. Då berättade han att han har intervjuat en tjej som hade enormt dålig självkänsla och var väldigt omvärldsstyrd. En sådan människa kan inte bli en bra chef, menade han, för man måste vara ganska stark inuti för att inte bli manipulerad av sin närmaste omgivning. Man måste kunna stå för sina åsikter och driva fram sin vilja, som han uttryckte sig.
Så nu vill han ha min hjälp med att berätta detta för henne, utan att såra henne. Han vill uppmuntra hennes vidare utveckling och tala om vad hon behöver jobba med, men inte trycka till henne och kränka henne.
Min chef sa att jag kan fundera över detta en vecka, men sedan vill han höra min åsikt.
Shit va svårt! Har ni några tips kanske? Skriv gärna en rad o hjälp mej med detta så är ni snälla!
Wow vad stort detta är! Han brukar typ inte bry sig så särskilt mycket om mig. Jag VET att han har ett mycket gott hjärta för han har försvarat mig och tagit mig till sig trots att han visste att jag var nynykter alkoholist och rätt svajjig när jag började här.
Men jag menar daglig dags, så pratar han inte särskilt mycket liksom.
Och så nu i morse kom han in o satte sig och ville ha MIN åsikt!
Han har haft intervjuer med framtida chefer inför en chefsutbildning vi ska ha på företaget. Då berättade han att han har intervjuat en tjej som hade enormt dålig självkänsla och var väldigt omvärldsstyrd. En sådan människa kan inte bli en bra chef, menade han, för man måste vara ganska stark inuti för att inte bli manipulerad av sin närmaste omgivning. Man måste kunna stå för sina åsikter och driva fram sin vilja, som han uttryckte sig.
Så nu vill han ha min hjälp med att berätta detta för henne, utan att såra henne. Han vill uppmuntra hennes vidare utveckling och tala om vad hon behöver jobba med, men inte trycka till henne och kränka henne.
Min chef sa att jag kan fundera över detta en vecka, men sedan vill han höra min åsikt.
Shit va svårt! Har ni några tips kanske? Skriv gärna en rad o hjälp mej med detta så är ni snälla!
45 personer i telefonkö....
Jag känner mig som en riktig looser.
Precis som det kändes den dagen för 2 år sedan när jag insåg att jag var en alkoholist, men innan jag förstod att det var en sjukdom.... Då, när jag trodde att det bara var min svaga karaktär som var orsaken.
Just nu sitter jag i en telefonkö till Telia. Jag sitter med 2 fakturor framför mig som är obetalda. Jag har 180 kr på kontot och det finns inte en chans att jag kommer att kunna betala dessa fakturor denna månad heller....
Och det är just nu 34 personer kvar i kön....suck....Looser.....
Precis som det kändes den dagen för 2 år sedan när jag insåg att jag var en alkoholist, men innan jag förstod att det var en sjukdom.... Då, när jag trodde att det bara var min svaga karaktär som var orsaken.
Just nu sitter jag i en telefonkö till Telia. Jag sitter med 2 fakturor framför mig som är obetalda. Jag har 180 kr på kontot och det finns inte en chans att jag kommer att kunna betala dessa fakturor denna månad heller....
Och det är just nu 34 personer kvar i kön....suck....Looser.....
Att sätta min tillit på prov
Det har varit en MYCKET hektisk helg. Jag har hunnit med massor, men inte hunnit varken vila, meditera eller be.
U och jag har varit tillsammans 24 timmar per dygn och det har gått hyfsat. 2 mindre gräl ( livliga diskussioner ;-) har vi haft men annars har allt flutit på.
Vi började med att lägga golvet i mitt rum i fredagskväll till en bit över midnatt. På lördagen åkte vi på AA konvent i Eskilstuna, på kvällen var det dans och vi var hemma halv två....
På söndagen var det dags för släktmiddag med min familj i Stockholm. Att köra fram o tillbaka OCH hitta parkeringsplats på Söder, samt träffa min (knäppa) familj kan kosta på mycket energi både för mig och stackars U.
Sen snabbt därifrån hem igen och avsluta med buggkurs på söndagkväll.....PUST....
Det negativa: Trött, trött trött.... Har haft svårt att hinna med mig själv i helgen. Våra diskussioner leder ofta fram till gräl o tårar...suck. Alkoholister HAR mycket stort ego och det gäller oss båda två!!!
Det positiva: Jag vågade äntligen ställa U de två svåra frågorna som jag har gått o burit på en tid. Jag vill veta vad han har för åsikt om:
1. Ska vi skydda oss mot ev. graviditet?
2. OM jag nu tvingas flytta pga min ekonomi, vill han då vara med och planera ett ev. gemensamt boende med oss?
Jag sa att han fick några veckor på sig att fundera men sen måste jag sätta fart med mitt liv. Min ekonomi är såpass ansträngd så att jag måste börja fundera på ett billigare boende ganska snart...
Förrutom våra livliga diskussioner, så har jag faktiskt varit näst intill helt lycklig i helgen. U har varit generös, hjälpsam, underhållande och kärleksfull. Det är så mysigt att krypa ihop tillsammans under täckena på kvällen. Det har jag saknat väldigt mycket!
Men nu är det arbetsvecka och livet går vidare! Jag känner mig stark! Stark nog att känna, att oavsett vad U kommer att svara på mina frågor, så kommer jag att vara okej. Och det är nog därför jag ha vågat ställa frågorna nu!
Ha de gött!
U och jag har varit tillsammans 24 timmar per dygn och det har gått hyfsat. 2 mindre gräl ( livliga diskussioner ;-) har vi haft men annars har allt flutit på.
Vi började med att lägga golvet i mitt rum i fredagskväll till en bit över midnatt. På lördagen åkte vi på AA konvent i Eskilstuna, på kvällen var det dans och vi var hemma halv två....
På söndagen var det dags för släktmiddag med min familj i Stockholm. Att köra fram o tillbaka OCH hitta parkeringsplats på Söder, samt träffa min (knäppa) familj kan kosta på mycket energi både för mig och stackars U.
Sen snabbt därifrån hem igen och avsluta med buggkurs på söndagkväll.....PUST....
Det negativa: Trött, trött trött.... Har haft svårt att hinna med mig själv i helgen. Våra diskussioner leder ofta fram till gräl o tårar...suck. Alkoholister HAR mycket stort ego och det gäller oss båda två!!!
Det positiva: Jag vågade äntligen ställa U de två svåra frågorna som jag har gått o burit på en tid. Jag vill veta vad han har för åsikt om:
1. Ska vi skydda oss mot ev. graviditet?
2. OM jag nu tvingas flytta pga min ekonomi, vill han då vara med och planera ett ev. gemensamt boende med oss?
Jag sa att han fick några veckor på sig att fundera men sen måste jag sätta fart med mitt liv. Min ekonomi är såpass ansträngd så att jag måste börja fundera på ett billigare boende ganska snart...
Förrutom våra livliga diskussioner, så har jag faktiskt varit näst intill helt lycklig i helgen. U har varit generös, hjälpsam, underhållande och kärleksfull. Det är så mysigt att krypa ihop tillsammans under täckena på kvällen. Det har jag saknat väldigt mycket!
Men nu är det arbetsvecka och livet går vidare! Jag känner mig stark! Stark nog att känna, att oavsett vad U kommer att svara på mina frågor, så kommer jag att vara okej. Och det är nog därför jag ha vågat ställa frågorna nu!
Ha de gött!