Hur ska det gå?
Ja ibland kan jag inte låta bli att grubbla. Över min o U:s relation.....
Men faktiskt kan jag oftast släppa taget nu för tiden och bara vara kvar i MIG. Men ändå...Någonstans undrar jag över vad Gud har för plan för oss.....?
Det är detta med hans utbildning som han har varit på. Där på andra sidan jorden. Den är ju liksom inte klar bara för att han har kommit hem. Nu börjar 150 dagar med praktiska övningar som han ska utföra på hemmaplan..... Därefter ska han coacha 5 personer, liksom öva på dem, och sedan ska väl det utmynna i någonslag examen.
Men han berättar inte så mycket om vad detta kommer att innebära. Inte för mig i alla fall. Jag vet att han talar med den andra kvinnan. Han nämner henns namn emellanåt. Det hugger i mitt hjärta varje gång. Men jag agerar inte på det längre. Blir bara ledsen i hjärtat och går undan en stund. Jag har ingen aning om hur ofta och vad de pratar om. Men jag vet att jag blir ledsen över att han inte pratar om sig själv med mig. Inget om hans planer, hans utbildning hur han mår, vad han känner...INGET!
Den här veckan har vi knappt setts alls. På jobbet som hastigast. Och telefonsamtalen är som förrut. Vi pratar om andra människor i vår närhet. Vad de gör och inte gör och varför osv.. Inte ett ord om oss, när vi ska ses, eller om vi ska ses. Inget "Jag älskar dej"...På sin höjd ett "puss" innan vi lägger på.
Till sist, i går, sa han att han tänkte komma över på fredag.
"Jahaa..." sa jag med förvånad min.
"Jooo vi är nog hemma då" sa jag.
Jag försökte se ut som om jag funderade på vad jag hade planerat att göra. Jag VILL inte att han ska tro att jag bara sitter hemma o väntar, för det gör jag INTE!
Tvärtom så har jag och barnen börjat planera in sommaren och vad vi ska göra. Och jag har planerat upp med min sponsor allt som JAG vill göra nu när jag får pengarna för huset. Jag planerar en relationsvecka och minst en vecka på meditation bland annat. Jag drömmer också om att vandra i fjällen.
Så länge han VÄGRAR att tala om oss och framtiden så tänker inte jag sitta och vänta! Jag planerar mitt liv på mitt sätt, så det så!!! Men långt inne i mitt hjärta så blir jag så ledsen....
Men faktiskt kan jag oftast släppa taget nu för tiden och bara vara kvar i MIG. Men ändå...Någonstans undrar jag över vad Gud har för plan för oss.....?
Det är detta med hans utbildning som han har varit på. Där på andra sidan jorden. Den är ju liksom inte klar bara för att han har kommit hem. Nu börjar 150 dagar med praktiska övningar som han ska utföra på hemmaplan..... Därefter ska han coacha 5 personer, liksom öva på dem, och sedan ska väl det utmynna i någonslag examen.
Men han berättar inte så mycket om vad detta kommer att innebära. Inte för mig i alla fall. Jag vet att han talar med den andra kvinnan. Han nämner henns namn emellanåt. Det hugger i mitt hjärta varje gång. Men jag agerar inte på det längre. Blir bara ledsen i hjärtat och går undan en stund. Jag har ingen aning om hur ofta och vad de pratar om. Men jag vet att jag blir ledsen över att han inte pratar om sig själv med mig. Inget om hans planer, hans utbildning hur han mår, vad han känner...INGET!
Den här veckan har vi knappt setts alls. På jobbet som hastigast. Och telefonsamtalen är som förrut. Vi pratar om andra människor i vår närhet. Vad de gör och inte gör och varför osv.. Inte ett ord om oss, när vi ska ses, eller om vi ska ses. Inget "Jag älskar dej"...På sin höjd ett "puss" innan vi lägger på.
Till sist, i går, sa han att han tänkte komma över på fredag.
"Jahaa..." sa jag med förvånad min.
"Jooo vi är nog hemma då" sa jag.
Jag försökte se ut som om jag funderade på vad jag hade planerat att göra. Jag VILL inte att han ska tro att jag bara sitter hemma o väntar, för det gör jag INTE!
Tvärtom så har jag och barnen börjat planera in sommaren och vad vi ska göra. Och jag har planerat upp med min sponsor allt som JAG vill göra nu när jag får pengarna för huset. Jag planerar en relationsvecka och minst en vecka på meditation bland annat. Jag drömmer också om att vandra i fjällen.
Så länge han VÄGRAR att tala om oss och framtiden så tänker inte jag sitta och vänta! Jag planerar mitt liv på mitt sätt, så det så!!! Men långt inne i mitt hjärta så blir jag så ledsen....
Lugn i magen men sorg i hjärtat
Det är sorgligt på jobbet idag. En av mina medarbetare kommer att dö i cancer. Han har inte många veckor kvar och just nu är det det enda som avhandlas under fikarasterna. Han trillade ihop på jobbet i november. Vi trodde nog alla att det var någon slags stroke. Han krampade och kunde inte prata. Ambulansen kom och hämtade honom.
Men redan ett par dagar senare så opererade de bort en tumör i hjärnan bakom ena örat. Det var då de upptäckte att det var av ett elakartat slag. De som vågat sig på att hälsa på honom säger att han knappt går att känna igen. Det har gått fort. Nu är det inte långt kvar.
Jag blir berörd. Hur fort det kan gå. Från glad och aktiv till detta. Vad kan jag lära mig av det?
Att jag vill leva just idag. Bara för idag ska jag vara nykter och närvarande för de som behöver mig. Jag måste stanna upp och känna livet strömma genom mig I DAG! I morgon finns ännu inte och gårdagen har redan förbleknat. Men gåvan IDAG finns. Just nu finns, och är det enda jag faktiskt har.
Men redan ett par dagar senare så opererade de bort en tumör i hjärnan bakom ena örat. Det var då de upptäckte att det var av ett elakartat slag. De som vågat sig på att hälsa på honom säger att han knappt går att känna igen. Det har gått fort. Nu är det inte långt kvar.
Jag blir berörd. Hur fort det kan gå. Från glad och aktiv till detta. Vad kan jag lära mig av det?
Att jag vill leva just idag. Bara för idag ska jag vara nykter och närvarande för de som behöver mig. Jag måste stanna upp och känna livet strömma genom mig I DAG! I morgon finns ännu inte och gårdagen har redan förbleknat. Men gåvan IDAG finns. Just nu finns, och är det enda jag faktiskt har.
Jag kan knappt tro att det är sant!!!
Budet på mitt hus är uppe i 1.9 miljoner!!! Och ännu håller de på o bjuder!!!
Jag o tonårssonen satt uppe i går kväll och bara drömde. Drömde om utlandsresor till olika exotiska platser. Jag drömde om renovering av badrummet i nya lägenheten. Tänk vilka möjligheter det här öppnar upp!
Jag kan ta motorcykelkort i vår. Och köpa en EGEN motorcykel! Underbart!
Sen har jag ju länge drömt om att kunna åka på en relationsvecka och en meditationsvecka på Berget i Dalarna. Jag vill fotvandra i fjällen och bo i kvinnokloster i Vadstena. Jag har så mycket drömmar och planer som kan förverkligas redan i år!
Sen är jag ju rädd också. Rädd för att det här går mej upp i huvudet ocg att jag ska slarva bort mina pengar på skitsaker. Jag måste vara försiktig.
Jag är också rädd att Mr Stoneface, mitt ex, ska bli arg. Arg för att han inte får del av pengarna för jag sitter ju som ensamägare till huset och har lagfart på det. Han kanske känner att han "borde" få del av pengarna? Jag HOPPAS att han kan känna att pengarna kommer hans (våra) barn till del, och glädjas åt det.
För faktum är att när han och jag en gång i tiden köpte huset så betalade vi 950.000 kr för det. Så det blir en sjujävla vinst på huset, fast 20% går ju i skatt också....Och mäklaren ringer igen vid 10-tiden om de vill höja budet ännu mer...
Ja usch va dollartecknen snurrar runt i min skalle....Måste försöka tänka på annat nu....Det är riskabelt för en alkoholist med för mycket pengar.....
Jag o tonårssonen satt uppe i går kväll och bara drömde. Drömde om utlandsresor till olika exotiska platser. Jag drömde om renovering av badrummet i nya lägenheten. Tänk vilka möjligheter det här öppnar upp!
Jag kan ta motorcykelkort i vår. Och köpa en EGEN motorcykel! Underbart!
Sen har jag ju länge drömt om att kunna åka på en relationsvecka och en meditationsvecka på Berget i Dalarna. Jag vill fotvandra i fjällen och bo i kvinnokloster i Vadstena. Jag har så mycket drömmar och planer som kan förverkligas redan i år!
Sen är jag ju rädd också. Rädd för att det här går mej upp i huvudet ocg att jag ska slarva bort mina pengar på skitsaker. Jag måste vara försiktig.
Jag är också rädd att Mr Stoneface, mitt ex, ska bli arg. Arg för att han inte får del av pengarna för jag sitter ju som ensamägare till huset och har lagfart på det. Han kanske känner att han "borde" få del av pengarna? Jag HOPPAS att han kan känna att pengarna kommer hans (våra) barn till del, och glädjas åt det.
För faktum är att när han och jag en gång i tiden köpte huset så betalade vi 950.000 kr för det. Så det blir en sjujävla vinst på huset, fast 20% går ju i skatt också....Och mäklaren ringer igen vid 10-tiden om de vill höja budet ännu mer...
Ja usch va dollartecknen snurrar runt i min skalle....Måste försöka tänka på annat nu....Det är riskabelt för en alkoholist med för mycket pengar.....
Äntligen är U hemma!
Och hur i hela friden ska jag kunna koncentrera mig på att jobba? Så det är lika bra att jag får ur mig allt detta i bloggen nu direkt, så kanske, kanske att jag kan fokusera bättre på jobbet sedan...
Jag var så himla nervös där när jag stod o väntade på flygplatsen. Och när han äntligen kom så kunde jag inte längre hålla tårarna tillbaka. Han är ju så fin.... Vi stod där länge och bara kramades och kände på varandra utan att prata. Jag bara borrade in näsan i hans hals och luktade på honom. Shit vad jag har saknat honom.
På hemvägen bubblade han av alla upplevelser som han varit med om. Jag vill höra ALLT! Han har gått emot så mycket rädslor därborta. Det är fantastiskt att få höra honom berätta. På parkeringen utanför jobbet satt vi länge. Han visade upp alla bilderna på digitalkameran, och jag hade svårt att gå ur bilen.
Så nu är det alltså tänkt att jag ska försöka jobba några timmar, sen hämtar han mig vid tre-tiden ( tur att jag har lite timmar att ta utav!) Sen kan vi umgås heeela eftermiddan och kvällen. Guuu va mysigt!
Det är verkligen honom jag vill ha. Jag känner det så starkt. Oavsett vad som händer så vill jag kämpa för att få det här att fungera. I mitt hjärta bara jublar det!
Tralla la la laaaa......
Jag var så himla nervös där när jag stod o väntade på flygplatsen. Och när han äntligen kom så kunde jag inte längre hålla tårarna tillbaka. Han är ju så fin.... Vi stod där länge och bara kramades och kände på varandra utan att prata. Jag bara borrade in näsan i hans hals och luktade på honom. Shit vad jag har saknat honom.
På hemvägen bubblade han av alla upplevelser som han varit med om. Jag vill höra ALLT! Han har gått emot så mycket rädslor därborta. Det är fantastiskt att få höra honom berätta. På parkeringen utanför jobbet satt vi länge. Han visade upp alla bilderna på digitalkameran, och jag hade svårt att gå ur bilen.
Så nu är det alltså tänkt att jag ska försöka jobba några timmar, sen hämtar han mig vid tre-tiden ( tur att jag har lite timmar att ta utav!) Sen kan vi umgås heeela eftermiddan och kvällen. Guuu va mysigt!
Det är verkligen honom jag vill ha. Jag känner det så starkt. Oavsett vad som händer så vill jag kämpa för att få det här att fungera. I mitt hjärta bara jublar det!
Tralla la la laaaa......
Jobb eller karriär?
Jag har ställts inför ett val på jobbet. Jag trodde att valet skulle bli svårt, men så var det inte. Det var ett ganska enkelt val, när jag tänker efter.
Det var en av avdelningscheferna här, en kvinna som för ett år sedan hade bränt ut sig och varit sjukskriven i nästan ett helt år. Hon kom och frågade om jag kunde tänka mig att bli projektledare för ett produktimplementeringsprojekt som just dragit igång. Ett 20-tal män, alla ingenjörer, men de behöver någon som håller ihop det hela, som har lite helikoptersyn. Hon vet att jag tidigare arbetat som produktionsledare och även som delprojektledare. Tidsplanen löper över 1 år och det handlar både om programmering till nya plattformar och en ny produkt som ska introduceras med denna nya metod.
Men orsaken till att jag fick detta jobb som jag har just nu, är ju för att jag skulle få ta det lite lugnt. När jag blev nykter, och fick bättre kontakt med mig själv och mitt känsloliv, så blev jag också extremt stresskänslig och ömtålig. Jag klarade inte av personalansvaret ute på verkstan. Idag är jag chefsassistent för en jättegullig chef (med stort hjärta). Här känner jag mig trygg och har klart definierade arbetsuppgifter.
Jag har ju så himla mycket att förlora, om det inte går vägen som projektledare. Jag kan inte ta den risken. Och varför skulle jag det? Jag är kanon-nöjd med det jobb jag har just nu, även om det kanske ligger långt under min egentliga kompetens.
Men är jag ens intresserad av att gå tillbaka till karriärs-stegen? Nääe tack. En stadig lön och ett trivsamt arbetsklimat känns mycket viktigare än att visa sig på styva linan ständigt, så som det var förrut i mitt liv.
Dessutom så var jag aktiv alkoholist då. Jag drevs nog en hel del av dåligt samvete, och att jag försökte bevisa för mig själv och andra att det inte var något fel på mig, trots att jag drack som jag gjorde.
Idag behöver jag inte bevisa någonting för någon. Min sinnesro är mycket dyrbar för mig. Så det blev ett "Nej tack", till deras förslag. Det känns bra nu efteråt. Att jag värderar min sinnesro så högt.
Det är skönt också att kunna säga nej. Jag känner intuitivt att det är något annat som väntar på mig i horisonten. Jag vet ännu inte vad, men något annat är det, än det jag pysslar med idag.
Det var en av avdelningscheferna här, en kvinna som för ett år sedan hade bränt ut sig och varit sjukskriven i nästan ett helt år. Hon kom och frågade om jag kunde tänka mig att bli projektledare för ett produktimplementeringsprojekt som just dragit igång. Ett 20-tal män, alla ingenjörer, men de behöver någon som håller ihop det hela, som har lite helikoptersyn. Hon vet att jag tidigare arbetat som produktionsledare och även som delprojektledare. Tidsplanen löper över 1 år och det handlar både om programmering till nya plattformar och en ny produkt som ska introduceras med denna nya metod.
Men orsaken till att jag fick detta jobb som jag har just nu, är ju för att jag skulle få ta det lite lugnt. När jag blev nykter, och fick bättre kontakt med mig själv och mitt känsloliv, så blev jag också extremt stresskänslig och ömtålig. Jag klarade inte av personalansvaret ute på verkstan. Idag är jag chefsassistent för en jättegullig chef (med stort hjärta). Här känner jag mig trygg och har klart definierade arbetsuppgifter.
Jag har ju så himla mycket att förlora, om det inte går vägen som projektledare. Jag kan inte ta den risken. Och varför skulle jag det? Jag är kanon-nöjd med det jobb jag har just nu, även om det kanske ligger långt under min egentliga kompetens.
Men är jag ens intresserad av att gå tillbaka till karriärs-stegen? Nääe tack. En stadig lön och ett trivsamt arbetsklimat känns mycket viktigare än att visa sig på styva linan ständigt, så som det var förrut i mitt liv.
Dessutom så var jag aktiv alkoholist då. Jag drevs nog en hel del av dåligt samvete, och att jag försökte bevisa för mig själv och andra att det inte var något fel på mig, trots att jag drack som jag gjorde.
Idag behöver jag inte bevisa någonting för någon. Min sinnesro är mycket dyrbar för mig. Så det blev ett "Nej tack", till deras förslag. Det känns bra nu efteråt. Att jag värderar min sinnesro så högt.
Det är skönt också att kunna säga nej. Jag känner intuitivt att det är något annat som väntar på mig i horisonten. Jag vet ännu inte vad, men något annat är det, än det jag pysslar med idag.
Pirrigt och förväntansfullt!
Åhhh om ändå dagen kunde gå fortare! I morgon bitti ska jag hämta honom på flygplatsen! Äntligen kommer han hem! Då har två veckor äntligen gått! Fast det känns som om han har varit borta ett halvår!
Han ringde faktiskt igår, till jobbet. Det var så himla nervöst. Han lät liksom annorlunda....jaaa liksom mer vuxen på nåt sätt... Tänk att det kan låta så nära fast han är på andra sidan jordklotet! Det blev lite krystat i vårt samtal, men han sa faktiskt att han älskar mig, fast jag sa det förstås först (som vanligt..).
Det kommer att bli så nervöst att stå där på flygplatsen och vänta. Han kanske ser likadan ut på utsidan, fast mer solbränd. Men på insidan tror jag att det är mycket som har hänt. Ingen åker på en sån där intensivkurs i mental träning och kommer hem oförändrad.
En del av mig är livrädd. Kommer han att ens vilja ha mej längre? Har han kanske helt andra planer med sitt liv nu, där inte jag kommer att ingå?
Usch va nervöst. Nää jag ska försöka bita ihop och jobba lite så att dagen passerar lite fortare....
Han ringde faktiskt igår, till jobbet. Det var så himla nervöst. Han lät liksom annorlunda....jaaa liksom mer vuxen på nåt sätt... Tänk att det kan låta så nära fast han är på andra sidan jordklotet! Det blev lite krystat i vårt samtal, men han sa faktiskt att han älskar mig, fast jag sa det förstås först (som vanligt..).
Det kommer att bli så nervöst att stå där på flygplatsen och vänta. Han kanske ser likadan ut på utsidan, fast mer solbränd. Men på insidan tror jag att det är mycket som har hänt. Ingen åker på en sån där intensivkurs i mental träning och kommer hem oförändrad.
En del av mig är livrädd. Kommer han att ens vilja ha mej längre? Har han kanske helt andra planer med sitt liv nu, där inte jag kommer att ingå?
Usch va nervöst. Nää jag ska försöka bita ihop och jobba lite så att dagen passerar lite fortare....
I andra länder har de i alla fall fattat!
Äntligen NÅN som fattar hur fula de egentligen är! På kursen som jag läser har vi ett par skitfräscha tjejer. Unga, vackra, i övrigt otroligt medvetna tjejer. Men på fötterna är de helt omedvetna! Usch va fula de är! Foppa tofflorna...
(Hittade jag på tjuvtittat.se...lika bra att jag nämner det så ingen tror att jag tagit bilden...)
Äntligen kontakt med (U)nderjorden...
Så kom då äntligen ett mail från andra sidan jorden. Tänk att han finns där någonstans! Jag blev så himla glad! Allt har gått så bra, skrev han, kursen var visst helt fantastisk och nu har han några dagar kvar att se sig runt om i landet. Han skulle besöka en nationalpark och försöka hitta ett engelsktalande AA-möte. Hans skrev saker som;
"Älskar dej, puss" och "Massa älsklingskramar o kyssar" .
Det bara bubblade av glädje i mig. Vad var det jag sa, har jag lust att säga till mitt Ego. Mitt Ego som bara försöker skrämma upp mig och säga saker som att han är borta för alltid, eller, han har säkert hittat en annan där nere!
Jag försöker känna efter hur jag mår inuti. Joo jag har tillit. Det känns bara bra. Lugnt liksom. Trots allt.
Jag tror att jag har börjat få tillit till mitt eget liv, min egen kraft. Jag är inte längre så beroende utav att ha U intill mig hela tiden. Jag litar på att han finns kvar ändå. Jag ägnar mig åt mitt liv, mitt jobb, mina barn, mina sponsier och AA-möten. Och det känns inte tomt som det gjorde förrut.
Jag har också funnit en ny förmåga hos mig själv. Att förmå mig själv att vara mänsklig! Låter väl som sunt förnuft, men det är det verkligen inte! Jag har haft MYCKET svårt att tillåta mig det. Det gjorde mig inget att ni andra var mänskliga, men jag har aldrig låtit mig själv vara det.
Men i nykterheten har jag sakta börjat tillåta mig detta. Jag slår inte så förbannat på mig själv längre. Jag har trillat dit igen med snuset, och det är okej just nu. Jag kan t om slöa ibland. I går kväll gjorde jag inte ett skit nytta på hela eftermiddan t ex. Satt bara vid TV:n och slökollade. Och inte hade jag en massa "borden" i skallen för det! Skööönt... Mitt Ego börjar tappa stinget!
"Älskar dej, puss" och "Massa älsklingskramar o kyssar" .
Det bara bubblade av glädje i mig. Vad var det jag sa, har jag lust att säga till mitt Ego. Mitt Ego som bara försöker skrämma upp mig och säga saker som att han är borta för alltid, eller, han har säkert hittat en annan där nere!
Jag försöker känna efter hur jag mår inuti. Joo jag har tillit. Det känns bara bra. Lugnt liksom. Trots allt.
Jag tror att jag har börjat få tillit till mitt eget liv, min egen kraft. Jag är inte längre så beroende utav att ha U intill mig hela tiden. Jag litar på att han finns kvar ändå. Jag ägnar mig åt mitt liv, mitt jobb, mina barn, mina sponsier och AA-möten. Och det känns inte tomt som det gjorde förrut.
Jag har också funnit en ny förmåga hos mig själv. Att förmå mig själv att vara mänsklig! Låter väl som sunt förnuft, men det är det verkligen inte! Jag har haft MYCKET svårt att tillåta mig det. Det gjorde mig inget att ni andra var mänskliga, men jag har aldrig låtit mig själv vara det.
Men i nykterheten har jag sakta börjat tillåta mig detta. Jag slår inte så förbannat på mig själv längre. Jag har trillat dit igen med snuset, och det är okej just nu. Jag kan t om slöa ibland. I går kväll gjorde jag inte ett skit nytta på hela eftermiddan t ex. Satt bara vid TV:n och slökollade. Och inte hade jag en massa "borden" i skallen för det! Skööönt... Mitt Ego börjar tappa stinget!
Städdag!
Lördag idag och lögardagen (som det hette förr) betyder just badardagen. Man skulle göra sig ren efter veckan som gått och inför kyrkfärden på söndagen. Jo jag ska också bada, men först ska hela huset städas.
Första visningen på huset blir i morgon klockan två. Främmande människor som kommer att gå igenom mitt hus med kritiska blickar. Dömanden och påpekanden om hur vi levt här. Barnens klotter på väggarna som jag försökt skura bort. Prinsessan som rivit bort tapetsnuttar i hörnen. Små hål efter tonårssonens pop-affischer. Vi har faktiskt LEVT här! Någonstans ska det väl synas?
Men jag känner konstigt nog ingen sorg eller bitterhet. Tvärtom. Jag vill verkligen flytta nu. Ha det överstökat. Jag har för mycket minnen i det här huset. Minnen från min tid som aktiv alkoholist. Det är dags nu för ett nytt kapitel i mitt liv. Mitt nya liv i nykterheten.
Fortfarande inte ett pip från andra sidan jorden. U har gått upp i rök. Finns han? Jackan hänger ju i hallen, men i övrigt känns det som om han är raderad från jordens yta.
Men jag vet att jag gör så här. På grund av min historia. Alla gånger jag blev övergiven som liten. Det är en försvarsmekanism. När någon är borta mer än 2-3 dagar så raderar jag bort dem i mitt minne. De finns inte längre.
Men idag vet jag om min historia. Jag och barnen försöker prata och skämta om U. Vad vi ska göra när han kommer hem. Pratar om saker vi gjort tillsammans. Jag borrar in min näsa i hans jacka och bara minns. Hur bra han dansar, hur bra han kramas....
Han kommer. Det vet jag. Nää nu ska jag städa! Hej svejs!
Första visningen på huset blir i morgon klockan två. Främmande människor som kommer att gå igenom mitt hus med kritiska blickar. Dömanden och påpekanden om hur vi levt här. Barnens klotter på väggarna som jag försökt skura bort. Prinsessan som rivit bort tapetsnuttar i hörnen. Små hål efter tonårssonens pop-affischer. Vi har faktiskt LEVT här! Någonstans ska det väl synas?
Men jag känner konstigt nog ingen sorg eller bitterhet. Tvärtom. Jag vill verkligen flytta nu. Ha det överstökat. Jag har för mycket minnen i det här huset. Minnen från min tid som aktiv alkoholist. Det är dags nu för ett nytt kapitel i mitt liv. Mitt nya liv i nykterheten.
Fortfarande inte ett pip från andra sidan jorden. U har gått upp i rök. Finns han? Jackan hänger ju i hallen, men i övrigt känns det som om han är raderad från jordens yta.
Men jag vet att jag gör så här. På grund av min historia. Alla gånger jag blev övergiven som liten. Det är en försvarsmekanism. När någon är borta mer än 2-3 dagar så raderar jag bort dem i mitt minne. De finns inte längre.
Men idag vet jag om min historia. Jag och barnen försöker prata och skämta om U. Vad vi ska göra när han kommer hem. Pratar om saker vi gjort tillsammans. Jag borrar in min näsa i hans jacka och bara minns. Hur bra han dansar, hur bra han kramas....
Han kommer. Det vet jag. Nää nu ska jag städa! Hej svejs!
Min tro
Jag har nog alltid innerst inne haft en slags tro på något. Även om jag under många många år förnekade den sidan av mig själv.
När jag var liten minns jag att min moster brukade be godnattbönen tillsammans med mig. "Gud som haver barnen kär...." Men min mamma gjorde det aldrig. Det var bara när jag var på landet som jag gjorde det. Men vanan satt kvar i många år, ända tills tonåren. Att jag bad för mig själv på kvällen. Jag tror att det fick mig att känna mig trygg. Att jag inte var ensam.
I mitt aktiva alkoholistliv, förnekade jag att Gud fanns. Tänkte inte ens på det. Jag kände det mera som att ALLT ansvar hängde just bara på mina egna axlar. Ansvaret för barnen, för min man, för min mamma och syskon. Ansvaret för alla på jobbet osv...Inte undra på att livet kändes tungt.
När jag sedan fick höra på behandlingen att jag behövde en andligt lösning på mina problem, så var det jättejobbigt i början. Jag tror inte på svenska kyrkans form av Gud. Det kan min logiska hjärna bara inte klara av. Bibeln och Jesus funkar inte för mig.
Men när jag förstod att det inte var religion jag behövde utan ANDLIGHET, och när jag fick ha min egen form av tro, då fungerade det bättre! För visst har jag alltid innerst inne förstått att jorden, alla människor och djur inte bara föds, lever och dör utan mening. Varför skulle livet och naturen i så fall vara så vackert? Om det inte finns någon mening? När jag ser en klar stjärnhimmel, eller de tusentals, miljontals alla unika snöflingorna på ett fruset vinterfönster, så kan INGEN inbilla mig att livet bara är helt funktionellt och utan mening!
Idag ber jag dagligen. Jag samtalar, resonerar och diskuterar. Jag försöker att aldrig be om någonting för min egen del. Utom om det kan gagna min medvetenhet och mitt tillfrisknande. I stället ber jag om att få vara till största möjliga nytta för mina medmänniskor. Och att jag ska få möta de människor jag behöver för att utvecklas vidare och hitta mitt livs mening.
Men det viktigaste för mig är att få lämna över rodret varje dag. Jag läser tredje stegsbönen. Detta för att påminna mig själv om att det inte längre är jag som styr hela föreställningen för mig och mina närmaste. "Ske din vilja, inte min", avslutar jag med.
Andlighet för mig är att försöka leva efter andliga principer. Kärlek, tolerans, tillit, tålamod och empati. Förr var jag girig. Girig på allt. Pengar, kärlek, bekräftelse, makt, kontroll, prestige. Idag förstår jag att det inte leder till någon lycka. Äkta lycka kommer av att få ge, inte roffa åt sig.
Nu när jag är ensam utan U, så känns min kontakt med min Gud ännu viktigare. Jag är aldrig ensam. Jag har alltid någon att samtala med. Det känns tryggt!
När jag var liten minns jag att min moster brukade be godnattbönen tillsammans med mig. "Gud som haver barnen kär...." Men min mamma gjorde det aldrig. Det var bara när jag var på landet som jag gjorde det. Men vanan satt kvar i många år, ända tills tonåren. Att jag bad för mig själv på kvällen. Jag tror att det fick mig att känna mig trygg. Att jag inte var ensam.
I mitt aktiva alkoholistliv, förnekade jag att Gud fanns. Tänkte inte ens på det. Jag kände det mera som att ALLT ansvar hängde just bara på mina egna axlar. Ansvaret för barnen, för min man, för min mamma och syskon. Ansvaret för alla på jobbet osv...Inte undra på att livet kändes tungt.
När jag sedan fick höra på behandlingen att jag behövde en andligt lösning på mina problem, så var det jättejobbigt i början. Jag tror inte på svenska kyrkans form av Gud. Det kan min logiska hjärna bara inte klara av. Bibeln och Jesus funkar inte för mig.
Men när jag förstod att det inte var religion jag behövde utan ANDLIGHET, och när jag fick ha min egen form av tro, då fungerade det bättre! För visst har jag alltid innerst inne förstått att jorden, alla människor och djur inte bara föds, lever och dör utan mening. Varför skulle livet och naturen i så fall vara så vackert? Om det inte finns någon mening? När jag ser en klar stjärnhimmel, eller de tusentals, miljontals alla unika snöflingorna på ett fruset vinterfönster, så kan INGEN inbilla mig att livet bara är helt funktionellt och utan mening!
Idag ber jag dagligen. Jag samtalar, resonerar och diskuterar. Jag försöker att aldrig be om någonting för min egen del. Utom om det kan gagna min medvetenhet och mitt tillfrisknande. I stället ber jag om att få vara till största möjliga nytta för mina medmänniskor. Och att jag ska få möta de människor jag behöver för att utvecklas vidare och hitta mitt livs mening.
Men det viktigaste för mig är att få lämna över rodret varje dag. Jag läser tredje stegsbönen. Detta för att påminna mig själv om att det inte längre är jag som styr hela föreställningen för mig och mina närmaste. "Ske din vilja, inte min", avslutar jag med.
Andlighet för mig är att försöka leva efter andliga principer. Kärlek, tolerans, tillit, tålamod och empati. Förr var jag girig. Girig på allt. Pengar, kärlek, bekräftelse, makt, kontroll, prestige. Idag förstår jag att det inte leder till någon lycka. Äkta lycka kommer av att få ge, inte roffa åt sig.
Nu när jag är ensam utan U, så känns min kontakt med min Gud ännu viktigare. Jag är aldrig ensam. Jag har alltid någon att samtala med. Det känns tryggt!
Inre tomhet
Det är tisdag kväll. Inte ett ljud från andra sidan jorden. Jag tänker på hur det skulle vara om han var död. Han är borta. För mig är han borta. Jag har en inre tomhet.
Jag satt halva lördagsnatten tillsammans med en sponsie i nöd. Hon led av att en pojkvän fått nog. Han orkade inte bära hela ansvaret för hennes liv längre. Hon ville inte leva om hon inte kunde få just honom. Hon var förtvivlad.
Idag fick jag höra det värsta. En annan ung kvinna jag känner. Hon hade hängt sig för ett par dagar sedan. Orkade inte leva utan just honom, längre. Han hade sagt till henne, att hans dotter alltid skulle vara viktigare för honom än vad hon var. Det kunde hon inte bära, utan avslutar sitt unga liv.
Varför?
Varför är det så många av oss som byter ut vårt beroende av alkohol och droger, mot ett beroende av en man?
Jag känner starkt att Gud försöker säga något. Att jag inte kan, ska eller bör, vara beroende av någon eller någonting längre. Att det endast är inuti mig själv jag kan hitta tryggheten och friden.
Att jag inte kan lägga ansvaret för hur jag mår, på en annan människa. Endast JAG kan göra mig själv hel och lycklig.
Min sponsor sa i telefonsamtalet igår, att jag måste försöka ha en kärleksrelation till mig själv. Göra saker tillsammans med mig, som känns lustfyllda. Först kunde jag inte komma på en enda grej. Sen kom jag ihåg. Att köra motorcykel, ensam. Sommar och doftande vetefält. Att glida fram på småvägar. Känna dofterna och värmen från solen. Stanna till och höra gräshopporna fira den korta sommaren i vägrenarna. Det är lycka. Tillsammans med mig själv. Ofta kan jag känna den känslan just ute i naturen.
Men ofta kan jag också känna mig sorgsen i de lägena. Ute i naturen, om jag upplever något vackert, och jag inte kan dela detta vackra med någon. Då blir det så tydligt liksom. Att jag är helt ensam. Och att det allra vackraste jag kan uppleva, det kan jag bara uppleva ensam. Inuti mig själv.
Men då sa min sponsor; vänd på begreppen.
Tänk på att uppskatta just det faktum att du aldrig KAN dela med dig av det vackraste du kan uppleva. För det gör också att INGEN, någonsin kan ta detta ifrån dig! Det är detta vackra som ingen annan någonsin kan GE mig, utan som jag måste ge mig själv.
Så visst saknar jag U, det gör jag. Men mitt liv och mitt välmående får ALDRIG bero av honom.
(Men nu är det bara 10 dagar kvar!)
Jag satt halva lördagsnatten tillsammans med en sponsie i nöd. Hon led av att en pojkvän fått nog. Han orkade inte bära hela ansvaret för hennes liv längre. Hon ville inte leva om hon inte kunde få just honom. Hon var förtvivlad.
Idag fick jag höra det värsta. En annan ung kvinna jag känner. Hon hade hängt sig för ett par dagar sedan. Orkade inte leva utan just honom, längre. Han hade sagt till henne, att hans dotter alltid skulle vara viktigare för honom än vad hon var. Det kunde hon inte bära, utan avslutar sitt unga liv.
Varför?
Varför är det så många av oss som byter ut vårt beroende av alkohol och droger, mot ett beroende av en man?
Jag känner starkt att Gud försöker säga något. Att jag inte kan, ska eller bör, vara beroende av någon eller någonting längre. Att det endast är inuti mig själv jag kan hitta tryggheten och friden.
Att jag inte kan lägga ansvaret för hur jag mår, på en annan människa. Endast JAG kan göra mig själv hel och lycklig.
Min sponsor sa i telefonsamtalet igår, att jag måste försöka ha en kärleksrelation till mig själv. Göra saker tillsammans med mig, som känns lustfyllda. Först kunde jag inte komma på en enda grej. Sen kom jag ihåg. Att köra motorcykel, ensam. Sommar och doftande vetefält. Att glida fram på småvägar. Känna dofterna och värmen från solen. Stanna till och höra gräshopporna fira den korta sommaren i vägrenarna. Det är lycka. Tillsammans med mig själv. Ofta kan jag känna den känslan just ute i naturen.
Men ofta kan jag också känna mig sorgsen i de lägena. Ute i naturen, om jag upplever något vackert, och jag inte kan dela detta vackra med någon. Då blir det så tydligt liksom. Att jag är helt ensam. Och att det allra vackraste jag kan uppleva, det kan jag bara uppleva ensam. Inuti mig själv.
Men då sa min sponsor; vänd på begreppen.
Tänk på att uppskatta just det faktum att du aldrig KAN dela med dig av det vackraste du kan uppleva. För det gör också att INGEN, någonsin kan ta detta ifrån dig! Det är detta vackra som ingen annan någonsin kan GE mig, utan som jag måste ge mig själv.
Så visst saknar jag U, det gör jag. Men mitt liv och mitt välmående får ALDRIG bero av honom.
(Men nu är det bara 10 dagar kvar!)
Min älskling är borta snyft......
I morse skjutsade jag U till flygplatsen. Nu får jag inte se honom på två hela veckor. Min arbetsdag känns tung o tom när jag tänker på det.
Han ska på kurs utomlands. Fortsätta utveckla sig själv. En del av mig är så himla stolt över honom. Att han äntligen börjar ta tag i sitt liv och göra bra saker för sig själv. Jag VET att det gagnar mej och oss i längden.
En annan del av mig är rädd. Rädd för ensamheten och vad den kommer att göra med mig.
Men jag vet vad jag måste göra. Jag har möten, jag har vänner, sponsor och sponsier. Ett liv att leva. En del saker ska jag verkligen ta tag i under dessa veckor. Jag ska försöka beta av en del från min 9:e stegslista. Jag har en del punkter kvar där som jag har lämnat åt sidan. Samtal som ska ringas, en del bekanta som jag ska säga upp bekantskapen med.
Jag ska fösöka göra rätt saker. Tro utan handling är död. Låter drastiskt men med enbart tro kommer man inte långt om den inte efterföljs av handling. Bön och meditation, bättre rutiner för mat och sömn står på listan bl a.
Men oj vad jag saknar honom.
Tänker på hur han har det ute i stora världen. På andra sidan jorden.
Hoppas ändå att de här veckorna går fort...
Tack till alla kvinnor...
Jag vill tacka ALLA mina kvinnor! Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på alla de som ställer upp för mig och min nykterhet. Det är en gåva att få vara en del i era liv!
Min sponsor ska ha mycket tack. Hon finns där och lyssnar, tipsar, bollar idéer, läser mina ibland jättelånga mail.
Mina sponsier ger mig fantastiskt mycket i mitt tillfrisknande. Att jag får sätta mig själv åt sidan och bara lyssna och få finnas till där för dem betyder jättemycket. Att jag får se mig själv och mina egna problem genom dem och deras berättelser ger mig en identifikation och en medvetenhet om hur jag håller på....Nyttigt.
Men sen finns det kvinnor runtomkring som bara finns där när jag behöver. Att bara kunna lyfta på luren och veta att jag kommer att få en ärlig och tuff spegling på det som jag tänker säga. Det är ovärderligt! TACK!
Det känns lite bättre idag. Jag behöver min vardag och rutinerna som det för med sig. När andra klagar på att helgerna är slut och att grå-vardagen börjar, så är jag enbart tacksam för att det äntligen är måndag och att jag kommer att få en bättre rutin för min mat, sömn, bön och meditation igen! Och då vet jag att det vänder!
Så nu säger jag Gonatt! Jag behöver min skönhetssömn!
Min sponsor ska ha mycket tack. Hon finns där och lyssnar, tipsar, bollar idéer, läser mina ibland jättelånga mail.
Mina sponsier ger mig fantastiskt mycket i mitt tillfrisknande. Att jag får sätta mig själv åt sidan och bara lyssna och få finnas till där för dem betyder jättemycket. Att jag får se mig själv och mina egna problem genom dem och deras berättelser ger mig en identifikation och en medvetenhet om hur jag håller på....Nyttigt.
Men sen finns det kvinnor runtomkring som bara finns där när jag behöver. Att bara kunna lyfta på luren och veta att jag kommer att få en ärlig och tuff spegling på det som jag tänker säga. Det är ovärderligt! TACK!
Det känns lite bättre idag. Jag behöver min vardag och rutinerna som det för med sig. När andra klagar på att helgerna är slut och att grå-vardagen börjar, så är jag enbart tacksam för att det äntligen är måndag och att jag kommer att få en bättre rutin för min mat, sömn, bön och meditation igen! Och då vet jag att det vänder!
Så nu säger jag Gonatt! Jag behöver min skönhetssömn!
Går igenom nån sorts process....
Just nu går jag igenom något konstigt. Och det har för en gångs skull ingenting med U att göra. Det är bara JAG. I mig själv....
Jag mår väl egentligen inte så dåligt. Jag menar...jag känner ingen direkt ångest eller smärta....Men det är något konstigt ändå.
Äter massor med godis och choklad nu igen. Jag som varit utan socker i ett par månader trycker nu i mig minst en chokladkaka om dagen.... I förrgår köpte jag en dosa snus. Jag som varit snusfri sedan semestern.
Det är konstigt. Jag drömmer om o tänker, fantiserar mycket om sex också. Har sex med mig själv flera gånger om dagen.
Tänker en del på alkohol också, men har inget direkt sug. Jag bara ser och konstaterar mitt förfall i allt.
Jag är slö. Orkar inget, sover till sent på dagarna. Jag får förhandla med mig själv i precis ALLT jag gör. Ingenting kommer just nu självmant utan jag får muta mig själv till meditation, att ringa en vän, att ta en promenad.
Jag hoppas att det bara är en tillfällig svacka som går över av sig självt. I morgon lämnar jag över barnen till deras pappa. Då ska jag äntligen åka iväg på AA-möte och det brukar hjälpa!
Mitt i allt detta så har faktiskt U varit en riktig vän. Jag har vågat anförtro mig om mitt mående till honom och han har stått kvar utan att ta på sig skuld för hur jag mår som han ibland gjorde förr.
Ja suck....Det är bara att hålla ut.....Kram på er alla!
Jag mår väl egentligen inte så dåligt. Jag menar...jag känner ingen direkt ångest eller smärta....Men det är något konstigt ändå.
Äter massor med godis och choklad nu igen. Jag som varit utan socker i ett par månader trycker nu i mig minst en chokladkaka om dagen.... I förrgår köpte jag en dosa snus. Jag som varit snusfri sedan semestern.
Det är konstigt. Jag drömmer om o tänker, fantiserar mycket om sex också. Har sex med mig själv flera gånger om dagen.
Tänker en del på alkohol också, men har inget direkt sug. Jag bara ser och konstaterar mitt förfall i allt.
Jag är slö. Orkar inget, sover till sent på dagarna. Jag får förhandla med mig själv i precis ALLT jag gör. Ingenting kommer just nu självmant utan jag får muta mig själv till meditation, att ringa en vän, att ta en promenad.
Jag hoppas att det bara är en tillfällig svacka som går över av sig självt. I morgon lämnar jag över barnen till deras pappa. Då ska jag äntligen åka iväg på AA-möte och det brukar hjälpa!
Mitt i allt detta så har faktiskt U varit en riktig vän. Jag har vågat anförtro mig om mitt mående till honom och han har stått kvar utan att ta på sig skuld för hur jag mår som han ibland gjorde förr.
Ja suck....Det är bara att hålla ut.....Kram på er alla!
Åh vad jag har saknat min blogg!
Hej igen, kära blogg!
Joodå allt är bara bra med mej. Jag är fortfarande nykter! Jobbar på med min Högre Makt vid min sida. Min sponsor och mina sponsier. Möten och en fantastisk gemenskap gör att jag kan gå vidare och växa!
Och JA, jag är fortfarande tillsammans med U. Min kära, underbara, tokiga, ibland helt skitjobbiga, men fortfarande nyktra U.
Vi har haft en ganska bra julhelg. På julaftonskväll var jag barnfri. U och jag låg i soffan och tittade på Lasse Åbergs hälsoresan och proppade i oss glass! Texas pecannötkola glass i stora lass! Vilken häftig julafton va!
På nyåret var det ett STORT gäng nyktra AA:are som hade slagit sig ihop och vi hade knytkalas. En fest på ca 50 pers och massa barn. Fy fabian va kul det var! Vi lekte charader, dansade afrikanska danser, åt en massa mat och smällde av fyrverkerier vid 12-slaget.
Efter midnatt hade vi en delningsrunda om året som gått och med ev. nyårslöften. Vi var väl hemma vid 5-tiden....
Trötta men lyckliga!
Just nu är mitt huvud fullt av tankar inför det nya året. Jag har så mycket planer så ni kan inte ana! Men det kommer att läggas ut här på bloggen, lite i sänder, det lovar jag!
Jag vill nu önska er alla; GOD FORTSÄTTNING!
Och TACK än en gång för ert stöd. Jag älskar er!
MEGAKRAMAR!!!!!
Joodå allt är bara bra med mej. Jag är fortfarande nykter! Jobbar på med min Högre Makt vid min sida. Min sponsor och mina sponsier. Möten och en fantastisk gemenskap gör att jag kan gå vidare och växa!
Och JA, jag är fortfarande tillsammans med U. Min kära, underbara, tokiga, ibland helt skitjobbiga, men fortfarande nyktra U.
Vi har haft en ganska bra julhelg. På julaftonskväll var jag barnfri. U och jag låg i soffan och tittade på Lasse Åbergs hälsoresan och proppade i oss glass! Texas pecannötkola glass i stora lass! Vilken häftig julafton va!
På nyåret var det ett STORT gäng nyktra AA:are som hade slagit sig ihop och vi hade knytkalas. En fest på ca 50 pers och massa barn. Fy fabian va kul det var! Vi lekte charader, dansade afrikanska danser, åt en massa mat och smällde av fyrverkerier vid 12-slaget.
Efter midnatt hade vi en delningsrunda om året som gått och med ev. nyårslöften. Vi var väl hemma vid 5-tiden....
Trötta men lyckliga!
Just nu är mitt huvud fullt av tankar inför det nya året. Jag har så mycket planer så ni kan inte ana! Men det kommer att läggas ut här på bloggen, lite i sänder, det lovar jag!
Jag vill nu önska er alla; GOD FORTSÄTTNING!
Och TACK än en gång för ert stöd. Jag älskar er!
MEGAKRAMAR!!!!!