Livet är ett äventyr!
Ja här är hon. För det är definitivt en HON. En Yamaha Virago 1100 som är till salu i den stad jag jobbar. Jag har varit och provsuttit på den och jag sa att jag var intresserad och att de absolut inte fick sälja den utan min vetskap. Den är underbar och jag är kär!
Jag har skrivit ut en bild på den som jag har på köksbordet hemma. Jag drömmer mig bort allt som oftast och i tankarna flyger jag fram på min underbara hoj...
Vilken sommar jag har att se fram emot. Motorcykelåkning och dans. Kanske i kombination vem vet? Tänk att kunna åka på motorcykel till både AA-möten och danskvällar, så underbart!
Nästa vecka blir jag borta hela veckan. Jag har tagit ut semester för att åka upp till Falun och köra en MC intensivutbildning i tre dagar. Så den här veckan har jag inhandlat nya mc-stövlar vilket jag saknade. Guu va jag längtar!
Sen på torsdagen, på 1:a maj, så åker U och jag på AA:s stora konvent på Gotland och blir borta hela helgen. Det skrämmer mig lite faktiskt. Dels därför att min upplevelse av detta konvent förra året var så vidrig. U gjorde ju slut med mig då. Men också för att vi inte har setts särskilt mycket den senaste tiden.
Jag tog upp våran relation för en dryg vecka sedan. Frågan om vi ens har någon relation. Har vi det? Som ses kanske 1 dag i veckan? Vi har haft sex en gång den senaste månaden, och inte ens det var mer än en snabbis mitt i natten i yrvaket tillstånd. Som vanligt hade han ingen åsikt eller kommentar om något.
Jag är så LESS på män som inte kommunicerar!!! Varenda gång vi talas vid på telefonen så frågar jag hur det är med honom. Han svarar "bra", och sen är det inget mer med det. ALLT är bara bra JÄMT! Men hur lite kan man ses o ändå påstå att man har en relation då?
Jag orkar inte bry mig mera faktiskt. Jag är trött. Så eländigt trött på att grubbla över detta. Det får vara som det är och jag tänker INTE BRY MIG! Men inte göra slut heller. Jag älskar honom, och om detta är vad han trivs med så får det väl vara så här då. Jag har mitt eget liv att ägna mig åt och JAG SKA HA EN UNDERBAR VÅR OCH SOMMAR SÅ DET SÅ!
Nä nu ska jag drömma vidare om min Virago och dans. Massor med dans,....
Tuffa tider just nu
Men när jag tänker efter hur jag planerade våren i februari tillsammans med min sponsor, så har det mesta gått enligt plan. Planen var att jag skulle hinna med den här relationsveckan och att ta MC-kort under våren. AA:s Gotlandskonvent var också inbokat. Men något annat lovade jag att inte boka in.
Men så dök ju detta underbara tillfälle upp att få möjlighet att göra min praktik på en öppenvårdsbehandling en dag i veckan under arbetstid. Min chef sa faktiskt ja till detta, den lilla ängeln! Men det betyder ju också att jag ska hinna med 5 dagarsveckan på bara 4 arbetsdagar...
Vad jag inte heller räknade med var att jag har mina sponsier som vill träffa mig ibland och att min tonårsson har orienteringstävlingar på helgerna (som jag gärna deltar i). Sen åker jag ju gärna iväg på dans när möjlighet ges, och buggkursen på söndagar ska jag inte glömma att nämna heller.
Så sammantaget så kanske att det blev lite för mycket att bita i.... När jag dessutom anklagar U för att prioritera annat så att vi inte kan ses, så kanske det är JAG som är lite orättvis eller?
Men jag är ju samtidigt så rädd att bli sittande ensam hemma när HAN prioriterar alla sina intressen före oss. Han säger att jag självklart ska göra det jag känner för, för det gör ju han. Men VI då? Finns det ett vi kvar då?
I natt låg vi i flera timmar och pratade om detta. Inte för att vi kom fram till någon som helst lösning men det kändes ändå bättre än att tiga ihjäl problemet.
Jag har dessutom beslutat mig för att ta av silkesvantarna med U vad det gäller att ta upp känsliga samtalsämnen. Jag har ju tidigare kännt att vissa saker är så himla tabu att tala om med U och det har varit jobbigt många gånger att lägga locket på när jag egentligen har velat frågar rakt ut om någon sak. Så nu ska jag ändra taktik och fråga direkt om jag undrar något.
Det gäller särskilt frågor om oss, vår framtid, vad han gör och vad han tänker om i vissa frågor.
I helgen tror jag att det kan bli hur kul som helst! Hela buggkursen, och U och jag ska iväg till dansbandsfestivalen i Leksand. Det är Drifters och Black Jack som spelar från 21-02 och då ska det bli dansa av!
Ha en fin o nykter helg kära vänner!
Ny vecka - Nya tag!
Det är måndag morgon på kontoret och jag borde väl egentligen räkna på lite av förra veckans produktionsstatistik. Men så kände jag att jag skulle skriva här i stället. Ofta är det så att jag bara bloggar när jag mår dåligt. Men så vill jag inte att det ska vara. Så därför ska jag skriva några rader idag!
Förra veckans gråt-attacker har mer eller mindre släppt. Jag vet fortfarande inte exakt vad de berodde på. Men troligen var det efterdyningar av relationsveckan och att U inte verkade ha längtat "tillräckligt" mycket efter mig (enligt mitt mycket känsliga ego)
Just nu är det frid och harmoni i min mage. Helgen flöt fint med barnen. Lördagen var prinsessan och jag på äventyrsbadet hela dagen och på söndagen sprang tonårsgrabben och jag orientering i Rånäs. U dök upp på lördag kväll och var underbart kärleksfull. Jag kände mig lite reserverad i början eftersom vi inte setts på så länge, men det släppte under söndagen och allt var som vanligt igen.
U har en fantastisk förmåga att hålla sig utanför mina känslodraman. Han går oftast inte igång på dem och tyvärr känns det oerhört kränkande för mig som är van att kunna dra igång partners känslomässigt. Oj vad jag har mycket att lära mig där! (jobbigt, jobbigt...)
Men inte i någon relation har jag heller fått lära mig så mycket om ensamhet. Att leva mitt liv, känna efter vad JAG vill göra osv osv. För det är ju vad han gör.
Sen orkar jag inte grubbla så mycket över framtiden. Visst KAN det vara så att avståndet, och att vi inte kan ses så ofta, kanske gör att förhållandet till sists rinner ut i sanden. Men då är det väl så det ska vara då!
Jag måste ändå fortsätta med mitt, och det som är viktigt för mig. Men det är så svårt ibland. Jag känner mig så sårad och kränkt av att han prioriterar sitt liv, sina intressen och sina vänner högre än mig. Jag kan inte hjälpa det...
Och när han dessutom så sällan uttrycker sin längtan efter mig, så känns det ännu värre,
Men vad kan jag göra då?
Joo rikta om fokus på MIG. Det gör jag ibland 10 gånger om dan. Snacka om relationstorsk ;-)
I söndags kväll var U och jag på Sinnesrogudstjänst i stan. Det var så mycket kärlek där! Massor av gamla kära gemenskapsvänner hade kommit, inklusive min sponsor. Guuu va jag älskar den människan!
Det var jag som skulle dela om 7:e steget, och jag var inte ett dugg nervös fast kyrkan var mer full än den brukar vara. Det vara bara lugn och kärlek i min mage när jag skulle prata! Shit vilken underbar kväll det var!
Nää nu ska jag jobba lite också! Ha de gott alla nära o kära där ute!
KRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAM!
Usch va ledsen jag är idag...
Jag vet inte riktigt vad det handlar om. Det kan vara en släng av känslomässig baksmälla efter relationsveckan. Relationsveckan var jätte underbar på alla sätt o vis. Tufft känslomässigt naturligtvis med mycket tårar och skratt och gamla sår och minnen från förr. Kanske att det har väckt upp något?
Eller är det det gamla vanliga mellan U och mig som spökar? Han har inte varit hos mig på hela veckan och vill ogärna prata om när vi ska träffas nästa gång. Vi har setts kanske tre gånger den sista månaden och sex har vi inte haft sedan ännu längre tillbaka.
Men varför stör det mig? Jag brukar ju tycka att det är skönt när han åker hem? Att få vara själv brukar jag ju uppskatta? Men nu känner jag bara en stor stor sorg.
U ska göra än det ena än det andra. ALLT är viktigare än att vi ses. Ikväll ska han ut och dansa, fast han vet att jag sitter hemma med barnen.
Han säger aldrig att han längtar eller saknar mig. Det är bara jag som säger sådant. Kanske vår relation till sist håller på o rinna ut i sanden? Vi bor ju så långt borta från varandra.
I morse på telefonen så sa jag:
"Det känns som om jag vill vara med dig mycket mer än du vill vara med mig"
och på det svarar han "Ja".
Då gjorde det så ont så jag sa bara att jag orkar inte prata mer med dig just nu sen la jag på luren.
Det gör så jävla ont så jag blir tokig. Hur många år ska detta ta innan det tar slut????
Jag vet inte hur jag ska orka jobba...Vill bara gråta hela tiden.