Oj oj oj de e mycke nu....
Jag har inte haft tid att blogga! Hemskt men sant!
Dels har det varit mycket att göra på jobbet, och prinsessan har varit mycket sjuk så jag har fått vara hemma ganska mycket. Hemma har jag ingen datoruppkoppling ännu så det har inte blivit någe bloggande hemifrån.
Och när jag till sist kom tillbaka till jobbet så hade jag BERG av jobb som väntade!
Nästa vecka ska jag iväg på en relationsvecka på ett kvinnobehandlingshem. Jag är så jätteglad för att jag äntligen tog mig tid för detta, men just nu känns det som om jag lämnar både jobbet och hemmet i kaos när jag åker på söndag. När jag bokade detta så kändes det så lååångt fram i tiden, men så plötsligt är det dags att åka!
Jag är redo mentalt i alla fall. Läste ut "Bli fri från ditt medberoende" av Melody Beattie i förrgår, och nu har jag börjat med "Kvinnors vrede" av Harriet Lerner......Oj oj oj vad jag har mycket kvar att lära.....Det förstår jag nu!
Efter relationsveckan börjar så äntligen min praktik också! Min chef har gått med på att jag 1 dag i veckan (på arbetstid!) får vara med en öppenvårdsgrupp i en annan stad. Detta för att det ingår 20 dagar praktik i den här utbildningen som jag läser. Spännande men omigen känns min tillvaro så fullproppad (med roliga saker iofs!)
Jag har knappt haft tid att tänka på min relation med U. Vi tillbringade i alla fall hela påskhelgen tillsammans. Vi hade inga gräl eller uppslitande situationer, men det var ändå skönt när han åkte hem på söndagen. Jag tror att jag behöver mer tid för mig själv helt enkelt!
Jag blir irriterad mest på att han inte kan prata om sig själv. Oftast pratar vi om mej och mitt mående och mitt tillfrisknande, eller så pratar vi om andras mående i vår närhet. Sällan eller aldrig tar han upp hur han mår själv, vad han själv brottas med i livet....Det är lite trist och ytligt och gör att jag än en gång känner mig ensam i en relation. Det påminner så mycket om mitt ex, Mr Stoneface och vår relation.
Men jag orkar inte fundera på det så mycket för jag har så fullt upp med mitt eget liv just nu!
Så nu kommer jag inte att skriva i min blogg på en vecka, men när jag kommer tillbaka har jag säkert huvet fullt med nya tankar och idéer! Och då blir det skriva av!
Ha en fin helg och vecka allihopa! Kraaaaaaaaaaaaaaam!
Dels har det varit mycket att göra på jobbet, och prinsessan har varit mycket sjuk så jag har fått vara hemma ganska mycket. Hemma har jag ingen datoruppkoppling ännu så det har inte blivit någe bloggande hemifrån.
Och när jag till sist kom tillbaka till jobbet så hade jag BERG av jobb som väntade!
Nästa vecka ska jag iväg på en relationsvecka på ett kvinnobehandlingshem. Jag är så jätteglad för att jag äntligen tog mig tid för detta, men just nu känns det som om jag lämnar både jobbet och hemmet i kaos när jag åker på söndag. När jag bokade detta så kändes det så lååångt fram i tiden, men så plötsligt är det dags att åka!
Jag är redo mentalt i alla fall. Läste ut "Bli fri från ditt medberoende" av Melody Beattie i förrgår, och nu har jag börjat med "Kvinnors vrede" av Harriet Lerner......Oj oj oj vad jag har mycket kvar att lära.....Det förstår jag nu!
Efter relationsveckan börjar så äntligen min praktik också! Min chef har gått med på att jag 1 dag i veckan (på arbetstid!) får vara med en öppenvårdsgrupp i en annan stad. Detta för att det ingår 20 dagar praktik i den här utbildningen som jag läser. Spännande men omigen känns min tillvaro så fullproppad (med roliga saker iofs!)
Jag har knappt haft tid att tänka på min relation med U. Vi tillbringade i alla fall hela påskhelgen tillsammans. Vi hade inga gräl eller uppslitande situationer, men det var ändå skönt när han åkte hem på söndagen. Jag tror att jag behöver mer tid för mig själv helt enkelt!
Jag blir irriterad mest på att han inte kan prata om sig själv. Oftast pratar vi om mej och mitt mående och mitt tillfrisknande, eller så pratar vi om andras mående i vår närhet. Sällan eller aldrig tar han upp hur han mår själv, vad han själv brottas med i livet....Det är lite trist och ytligt och gör att jag än en gång känner mig ensam i en relation. Det påminner så mycket om mitt ex, Mr Stoneface och vår relation.
Men jag orkar inte fundera på det så mycket för jag har så fullt upp med mitt eget liv just nu!
Så nu kommer jag inte att skriva i min blogg på en vecka, men när jag kommer tillbaka har jag säkert huvet fullt med nya tankar och idéer! Och då blir det skriva av!
Ha en fin helg och vecka allihopa! Kraaaaaaaaaaaaaaam!
Sinnesro i mitt nya bo...
Oj vad jag trivs bra i min nya lilla 3:a! Det är verkligen mitt eget lilla bo! Så gulligt det har blivit med spetsgardiner i fönstren, mycket blommor i fönstren och mitt eget lilla altare som jag har gjort ovanpå en ek-kista. Rummet andas lugn och harmoni.
Här kan jag andas ut. Här kan jag göra som jag vill. Här finns ingen alkohol-historia, inga minnen. Här kan jag börja på en ny kula, ett nytt kapitel i mitt liv!
Jag tror att barnen trivs också. Jag var ju hemma från jobbet under hela förra veckan då prinsessan har varit sjuk. Vi kunde i lugn o ro boa in oss i allt det nya. Inget bredband har vi, och tonårssonen har haft problem med att starta upp datorn överhuvudtaget! Knappt några kanaler på TV:n heller förresten. Antennen på taket är för gammal.
Så allt detta har gjort att vi har fått umgås på ett annat sätt. Alla tre har oftast befunnit sig i köket eller i mitt rum (som egentligen är samma sak). Hela undre våningen har en öppen planlösning där det sk vardagsrummet, som nu är mitt sovrum, är öppet mot köket med tre ytterväggar som ger mycket ljus.
En kväll lagade vi mat, tonårssonen och jag. Han lagade lasagne och talade bara om för mig vad han ville ha hjälp med. Skit kul hade vi! Prinsessan satt vid köksbordet och gjorde sina läxor för att inte bli efter alltför mycket i skolan. Bara radion har vi som sällskap, och varandra förstås!
Tänk att få ha det så här! Jämt...*drömmer mig bort*
Nääe jag ska stå emot det här med dator och bredband så mycket jag förmår! Det förstör vårt sociala liv så himla mycket! Det är inte värt det!
Här kan jag andas ut. Här kan jag göra som jag vill. Här finns ingen alkohol-historia, inga minnen. Här kan jag börja på en ny kula, ett nytt kapitel i mitt liv!
Jag tror att barnen trivs också. Jag var ju hemma från jobbet under hela förra veckan då prinsessan har varit sjuk. Vi kunde i lugn o ro boa in oss i allt det nya. Inget bredband har vi, och tonårssonen har haft problem med att starta upp datorn överhuvudtaget! Knappt några kanaler på TV:n heller förresten. Antennen på taket är för gammal.
Så allt detta har gjort att vi har fått umgås på ett annat sätt. Alla tre har oftast befunnit sig i köket eller i mitt rum (som egentligen är samma sak). Hela undre våningen har en öppen planlösning där det sk vardagsrummet, som nu är mitt sovrum, är öppet mot köket med tre ytterväggar som ger mycket ljus.
En kväll lagade vi mat, tonårssonen och jag. Han lagade lasagne och talade bara om för mig vad han ville ha hjälp med. Skit kul hade vi! Prinsessan satt vid köksbordet och gjorde sina läxor för att inte bli efter alltför mycket i skolan. Bara radion har vi som sällskap, och varandra förstås!
Tänk att få ha det så här! Jämt...*drömmer mig bort*
Nääe jag ska stå emot det här med dator och bredband så mycket jag förmår! Det förstör vårt sociala liv så himla mycket! Det är inte värt det!
Det lilla ordet "förlåt"...
Det kom som ett ensamt litet sms. Inget annat stod i det. Bara det lilla ordet "förlåt".
Jag blev så rörd. Tänk att något så litet kan röra upp så mycket i mitt hjärta.
Vi hade haft en diskussion på telefon, U och jag, angående arbetskläder för gravida. Jag hade tagit upp ämnet eftersom jag hade haft en intressant diskussion i matsalen med en av kvinnorna från inköpsavdelningen. Hon försöker leta efter en leverantör av arbetskläder som även kan leverera arbetskläder för gravida. Det borde ju inte vara ett problem år 2008, tycker jag. Det finns ju kvinnor i alla stora industrier i Sverige från LKAB i Kiruna till annan industri i söder och de flesta blir ju förr eller senare gravida i livet. Men hon kunde inte hitta på någon sådan leverantör. De gjorde oss mycket upprörda naturligtvis.
I telefonsamtalet med U försökte jag berätta om denna diskussion. Men om och om igen så säger U kategoriskt att det inte existerar något sådant problem.
"Jamen jag kan bara referera till vad kvinnan från inköpsavdelningen sa", sa jag. Men han vägrar att ge sig, och säger att det inte finns något problem, för han vet 1 kvinna på en avdelning som blev gravid och fick passande arbetskläder.
"Jag får väl tala om det för den här kvinnan på inköp då, att det inte finns något problem", sa jag sarkastiskt...
Till sist orkade jag inte mer, utan jag sa bara kort att jag måste jobba nu, sa hejdå och la på luren. Varför måste han vara sådan? Jag ville ju bara berätta om vad vi pratade om på lunchen, så får han det till att det är en
"vinna-förlora" diskussion och bara hugger o hugger o hugger....VARFÖR???
Sen kom sms:et.
Jag svarade; "förlåt för vaddå?"
Efter ett tag kom ett till. Han skrev:
"För att jag va som ja va i telefon. Jag vill iaf inte va sån. Ha de bra. Längtar. Puss"
Så det finns hopp för oss. Han KAN säga förlåt, och sträcka ut en hand han också.
Jag blev så rörd. Tänk att något så litet kan röra upp så mycket i mitt hjärta.
Vi hade haft en diskussion på telefon, U och jag, angående arbetskläder för gravida. Jag hade tagit upp ämnet eftersom jag hade haft en intressant diskussion i matsalen med en av kvinnorna från inköpsavdelningen. Hon försöker leta efter en leverantör av arbetskläder som även kan leverera arbetskläder för gravida. Det borde ju inte vara ett problem år 2008, tycker jag. Det finns ju kvinnor i alla stora industrier i Sverige från LKAB i Kiruna till annan industri i söder och de flesta blir ju förr eller senare gravida i livet. Men hon kunde inte hitta på någon sådan leverantör. De gjorde oss mycket upprörda naturligtvis.
I telefonsamtalet med U försökte jag berätta om denna diskussion. Men om och om igen så säger U kategoriskt att det inte existerar något sådant problem.
"Jamen jag kan bara referera till vad kvinnan från inköpsavdelningen sa", sa jag. Men han vägrar att ge sig, och säger att det inte finns något problem, för han vet 1 kvinna på en avdelning som blev gravid och fick passande arbetskläder.
"Jag får väl tala om det för den här kvinnan på inköp då, att det inte finns något problem", sa jag sarkastiskt...
Till sist orkade jag inte mer, utan jag sa bara kort att jag måste jobba nu, sa hejdå och la på luren. Varför måste han vara sådan? Jag ville ju bara berätta om vad vi pratade om på lunchen, så får han det till att det är en
"vinna-förlora" diskussion och bara hugger o hugger o hugger....VARFÖR???
Sen kom sms:et.
Jag svarade; "förlåt för vaddå?"
Efter ett tag kom ett till. Han skrev:
"För att jag va som ja va i telefon. Jag vill iaf inte va sån. Ha de bra. Längtar. Puss"
Så det finns hopp för oss. Han KAN säga förlåt, och sträcka ut en hand han också.
Jag överlevde flytten....
Men det var knappt.... Jag har känt mig mycket svag och flytt-bakfull hela denna vecka och därför inte orkat skriva i min blogg.
Jag och tonårssonen kände på onsdag kväll att det var förkylning på gång. Vi frös och hade ont i halsen. Typiskt! Vi som bara hade två dagar, dvs torsdag och fredag på oss att tömma hela vårt hus!
Och mycket riktigt så bröt febern ut under natten och jag mådde pyton....
Vi hade gjort upp att jag skulle komma ner till nya lägenheten och få nyckeln på torsdag förmiddag klockan tio, men när jag kom dit, så var det bara "alkisens" mamma där. De hade bara hunnit tömma två rum och allt var fortfarande helt ostädat..... Jag började känna paniken stiga, men jag lyckades tänka "ske din vilja, inte min" några gånger för att lugna ner mig.
En kär vän i gemenskapen dök upp på morgonen och tillsammans med ett gäng alvedon, klarade vi av att flytta så pass många lass så vi kunde fylla de två tomma rummen i alla fall.
På eftermiddagen dök U upp. Jag fyllde på med mera alvedon och vi fortsatte att fylla på utomhusförrådet till den nya lägenheten. Inte förrän 7 på kvällen, ringde alkisens mamma och sa att lägenheten var städad och tömd. Nu skulle jag bara ha 1 dygn på mig att tömma hela resten av huset samt garaget!!!
Den natten hade jag frossbrytningar och sov skitdåligt. På fredagsmorgonen värkte det i hela kroppen, men det var bara att vräka i sig mera alvedon och sätta fart igen!
Klockan två skulle vi vara på banken, alla köpare och säljare. Först på plan var det par som hade köpt mitt hus, så de gick in och gjorde klart alla sina papper och lån med bank-tanten. En halvtimme försenad vinglar alkisen in på banken, full som ett ägg. Sorgligt att se en människa så nere på botten faktiskt. Han är ingen gammal lodis. En ganska snygg kille på 35. Han verkar ha varit vältränad en gång i tiden, men nu såg han mest ut som en zombie i blicken...
Direkt när han och jag hade fått skriva på alla våra papper, så frågade han om ingen ville hänga med och fira med några öl, nu när han hade fått loss pengar.... När ingen var intresserad, så vinglade han själv in på systembolaget...(Jag fick höra i efterhand av mäklaren att han hade supit bort alla sina papper, som han hade fått på banken den eftermiddagen...).
Själv firade vi med en massa choklad! Vi köpte massor! Men sen vare det bara att åka hem och fortsätta slita på... Inte förrän under lördag kväll tömde vi det sista ur garaget, och då var jag HELT FÄRDIG som människa. Och fortfarande lider jag av sviterna från flytten. Febern och det snoriga har släppt, men jag är fortfarande fruktansvärt trött känner jag. Men jag ÖVERLEVDE!
Jag och tonårssonen kände på onsdag kväll att det var förkylning på gång. Vi frös och hade ont i halsen. Typiskt! Vi som bara hade två dagar, dvs torsdag och fredag på oss att tömma hela vårt hus!
Och mycket riktigt så bröt febern ut under natten och jag mådde pyton....
Vi hade gjort upp att jag skulle komma ner till nya lägenheten och få nyckeln på torsdag förmiddag klockan tio, men när jag kom dit, så var det bara "alkisens" mamma där. De hade bara hunnit tömma två rum och allt var fortfarande helt ostädat..... Jag började känna paniken stiga, men jag lyckades tänka "ske din vilja, inte min" några gånger för att lugna ner mig.
En kär vän i gemenskapen dök upp på morgonen och tillsammans med ett gäng alvedon, klarade vi av att flytta så pass många lass så vi kunde fylla de två tomma rummen i alla fall.
På eftermiddagen dök U upp. Jag fyllde på med mera alvedon och vi fortsatte att fylla på utomhusförrådet till den nya lägenheten. Inte förrän 7 på kvällen, ringde alkisens mamma och sa att lägenheten var städad och tömd. Nu skulle jag bara ha 1 dygn på mig att tömma hela resten av huset samt garaget!!!
Den natten hade jag frossbrytningar och sov skitdåligt. På fredagsmorgonen värkte det i hela kroppen, men det var bara att vräka i sig mera alvedon och sätta fart igen!
Klockan två skulle vi vara på banken, alla köpare och säljare. Först på plan var det par som hade köpt mitt hus, så de gick in och gjorde klart alla sina papper och lån med bank-tanten. En halvtimme försenad vinglar alkisen in på banken, full som ett ägg. Sorgligt att se en människa så nere på botten faktiskt. Han är ingen gammal lodis. En ganska snygg kille på 35. Han verkar ha varit vältränad en gång i tiden, men nu såg han mest ut som en zombie i blicken...
Direkt när han och jag hade fått skriva på alla våra papper, så frågade han om ingen ville hänga med och fira med några öl, nu när han hade fått loss pengar.... När ingen var intresserad, så vinglade han själv in på systembolaget...(Jag fick höra i efterhand av mäklaren att han hade supit bort alla sina papper, som han hade fått på banken den eftermiddagen...).
Själv firade vi med en massa choklad! Vi köpte massor! Men sen vare det bara att åka hem och fortsätta slita på... Inte förrän under lördag kväll tömde vi det sista ur garaget, och då var jag HELT FÄRDIG som människa. Och fortfarande lider jag av sviterna från flytten. Febern och det snoriga har släppt, men jag är fortfarande fruktansvärt trött känner jag. Men jag ÖVERLEVDE!