WOW vilken vacker dag!
Jag sov över på jobbet inatt. Min son trodde jag skulle sova vid skrivbordet. Med pannan i tangentbordet så att tangentbordets bokstäver för evigt skulle sitta fastetsat i pannan på mig. Vore rätt coolt.....
Nää vi har övernattningsrum som vi kan använda vid behov på mitt jobb. Och behov var det. Bilen på service och allt. Jag var ju på möte i en annan stad i går kväll. Jag lyckades tjata till mig skjuts fram o tillbaka av en av de nya på eftervården. Han hade inte varit på aamöte i den stan förr så då sa jag att det var dags för det! (Tyckte jag ;-))
Det var schysst med sällskapet också. Man hinner prata rätt mycket på en sån bilresa. Mest var det han som pratade. Han är ganska nynykter och det hörs på honom att han tror att om ett år, när kontraktstiden med jobbet är slut, DÅ kan han nog dricka socialt igen. Fnyyys...Men varför??? Då måste det ju i princip vara BEVISAT att han ÄR alkoholist. Om han redan nu går och drömmer om det han ska dricka om ETT ÅR!! Snacka om besatthet av alkohol!
Det gör mig tacksam. MYCKET tacksam. Jag tänker nästan aldrig på alkohol. Skönt att jag är befriad från det i alla fall..
På kvällen satt jag i fönstret. Övernattningsrummen har sådana där gamla, breda fönsterprång som man får plats hel o hållen i. Öppnade upp fönstret och bara satt där i nattluften. Jag tänker mycket på att jag håller på o växer. Inuti. Mitt sanna jag, den som det var meningen att jag skulle bli, håller på o växer. Det gör mitt ego rädd. För det är obekanta marker, nattgammal is, som jag går ut på. Det är därför jag verkligen behöver min högre makt just nu. Och mina kvinnliga vänner. Jag måste lyssna på dem, när jag blir rädd. Fick höra många delningar igår om detta.
Idag är jag lite rädd. Det är torsdag och eftervård på eftermiddagen. Och U kommer att vara där. Jag tänker på hur jag ska vara. Jag vill inte tänka på det. Det blir som ett fängelse, att TÄNKA ut hur jag ska vara. Jag önskar att jag bara kunde vara, utan att tänka.
Jag vill helst inte gråta. Jag vill vara glad och stark i mitt nya singelliv. Visa att jag klarar mej hur bra som helst utan honom.
Men jag VET också att det nästan är omöjligt att ljuga på eftervården. Sanningen kommer att rinna ur mig som vanligt. Så äckligt ärlig är jag nuförtiden. Det känns så naket att vara så. Jag är van sedan mitt gamla liv att gömma alla mina känslor under tjocka fasader. Och nu är jag själsligt naken som ett litet barn.
Som tur är har jag en egen samtalstid med C, före eftervården. Då kan vi prata om detta. Skönt att hon är kvinna. Jag har lite svårt för män just nu märker jag. Mycket fördommar har jag. Jag kan tänka att män är så otroligt avstängda från sina känslor och sin ärlighet. Jag litar inte alls på män. De säger en sak och menar något annat. Ofta helt omedvetet tror jag, för att de inte har den inre kontakten liksom. Avstängda. ( eller är det JAG som känner mig utestängd....?) hmmmm
Nää vi har övernattningsrum som vi kan använda vid behov på mitt jobb. Och behov var det. Bilen på service och allt. Jag var ju på möte i en annan stad i går kväll. Jag lyckades tjata till mig skjuts fram o tillbaka av en av de nya på eftervården. Han hade inte varit på aamöte i den stan förr så då sa jag att det var dags för det! (Tyckte jag ;-))
Det var schysst med sällskapet också. Man hinner prata rätt mycket på en sån bilresa. Mest var det han som pratade. Han är ganska nynykter och det hörs på honom att han tror att om ett år, när kontraktstiden med jobbet är slut, DÅ kan han nog dricka socialt igen. Fnyyys...Men varför??? Då måste det ju i princip vara BEVISAT att han ÄR alkoholist. Om han redan nu går och drömmer om det han ska dricka om ETT ÅR!! Snacka om besatthet av alkohol!
Det gör mig tacksam. MYCKET tacksam. Jag tänker nästan aldrig på alkohol. Skönt att jag är befriad från det i alla fall..
På kvällen satt jag i fönstret. Övernattningsrummen har sådana där gamla, breda fönsterprång som man får plats hel o hållen i. Öppnade upp fönstret och bara satt där i nattluften. Jag tänker mycket på att jag håller på o växer. Inuti. Mitt sanna jag, den som det var meningen att jag skulle bli, håller på o växer. Det gör mitt ego rädd. För det är obekanta marker, nattgammal is, som jag går ut på. Det är därför jag verkligen behöver min högre makt just nu. Och mina kvinnliga vänner. Jag måste lyssna på dem, när jag blir rädd. Fick höra många delningar igår om detta.
Idag är jag lite rädd. Det är torsdag och eftervård på eftermiddagen. Och U kommer att vara där. Jag tänker på hur jag ska vara. Jag vill inte tänka på det. Det blir som ett fängelse, att TÄNKA ut hur jag ska vara. Jag önskar att jag bara kunde vara, utan att tänka.
Jag vill helst inte gråta. Jag vill vara glad och stark i mitt nya singelliv. Visa att jag klarar mej hur bra som helst utan honom.
Men jag VET också att det nästan är omöjligt att ljuga på eftervården. Sanningen kommer att rinna ur mig som vanligt. Så äckligt ärlig är jag nuförtiden. Det känns så naket att vara så. Jag är van sedan mitt gamla liv att gömma alla mina känslor under tjocka fasader. Och nu är jag själsligt naken som ett litet barn.
Som tur är har jag en egen samtalstid med C, före eftervården. Då kan vi prata om detta. Skönt att hon är kvinna. Jag har lite svårt för män just nu märker jag. Mycket fördommar har jag. Jag kan tänka att män är så otroligt avstängda från sina känslor och sin ärlighet. Jag litar inte alls på män. De säger en sak och menar något annat. Ofta helt omedvetet tror jag, för att de inte har den inre kontakten liksom. Avstängda. ( eller är det JAG som känner mig utestängd....?) hmmmm
25:e juni- Måndag och regn!
Käraste blogg, jag har så mycket att berätta så jag vet inte var jag ska börja! Midsommarafton var så där mysig med bara mej själv och mina barn omkring mig. Jag tog en lång promenad på morgonen och plockade en jättebukett med sommarblommor som jag ställde på köksbordet. Jag duschade och gjorde mig fin i sommarklänning. Sen dukade vi fint med vita duken och tända ljus. Sill, gravad lax, ägghalvor, köttbullar och färskpotatis och allt som hör till. Min son frågade varför vi inte hade några gäster och det satte mig lite på prov... Jag sa att jag faktiskt hade frågat några stycken men alla hade andra planer helt enkelt.
Men jag förstår honom. Förr var det stora vräkiga fester med massa sprit kring midsommar. Och nu är det firande i den lilla skalan så det är klart att han märker skillnaden.
Efter lunchen gick vi ner till vårat lilla folkets park. Där var det traditionellt midsommarfirande med dans och glass till alla barn, tipspromenad och lotterier. Alla i vår lilla by var där. Men det kändes inte läskigt utan bara trevligt när gamla bekanta kom fram och pratade. Förr hade jag varit nervös inför sådana här sammankomster om jag hade varit nykter. Men nu kändes det tryggt, jag har ju min högre makt med mig! Där fanns folk ifrån vår lokala orienteringsförening som sa att de hade saknat mig! Jag ska nog börja orientera igen efter sommaren. Jag har också saknat det! När jag träffade U så gav jag liksom upp alla mina egna intressen så det är nog dags att ta upp dessa igen känner jag!
På midsommardagen kom min mamma på besök. För länge sedan hade jag bett henne komma för att U och jag hade planerat att gå på midsommardans (innan han dumpade mig). Sen var ju det inte aktuellt, men nu så blev jag i alla fall sugen på att dansa. Men om jag skulle åka dit ensam och inte meddela U, så skulle han säkert blivit sur på att jag hade gått utan att säga något. Så jag ringde och sa helt kort att jag tänkte gå. Du får göra som du vill, sa jag. Men han skulle också komma, sa han.
Usch va nervöst det var. Jag hade ju inte sett människan på över 30 dagar! (Jag har faktiskt plockat ner listan där jag bockar för varje dag som gått utan U, från min sovrumsvägg! Jag räknar inte längre!!!)
I bilen på väg till dansen bad jag till min högre makt om att slippa grubbla, utan se till att jag bara hade kul och trevligt och fick dansa. Och det fick jag! Jag ville inte bara dansa med U så jag sa det till honom att jag faktiskt tänkte bjuda upp andra också. Han vågade inte sa han, men efter att ha stått vid sidan ett tag så tog han ju mod till sig och bjöd upp han med. Jag hade skit-kul! Några av de jag dansade med var verkligen duktiga. jag hade flyt och kunde koppla bort U och bara ha det trevligt. Skööönt.
Dessutom var det så nyttigt att få träffa honom. I princip bland det första han började prata om när vi träffades var hans mamma!!! Fy fan va avtändande det är! Sitter han fortfarande i knät på sin mamma? Jag som trodde han skulle hem o "bränna alla broar" som han hade uttryckt sig för en månad sedan? Den enda bro han brände, var den till mig tydligen! Bittert! Men nyttigt för mig att se att delar av mitt förnekande börjar falla och jag börjar att se honom för den han verkligen är. Det känns som om jag sörjer drömmen om oss tillsammans mer, än jag sörjer den han verkligen är... Usch vad sjuk jag är!
Det var faktiskt bara när vi skildes åt på parkeringen som det stack till lite i hjärtat. Vi gav varandra en snabb kram och sedan hoppade jag in i bilen och for utan att våga titta tillbaka. Men redan under hemvägen kändes det bättre. Min Gud hade varit med mig och jag hade varit trygg och skyddad hela kvällen. Jag fylldes av en sådan tacksamhet och var adrenalinfylld av dansen hela vägen hem!
Under söndagen hade jag en riktigt bra dialog med min mamma. Vi pratade om relationer och om hur hon hela sitt liv hade fyllt tillvaron med första bästa karl som fanns tillhanda. Den ena värre än den andra. Hon berättade hur rädd hon hade varit för att vara ensam med oss barn, och att hon hade skyllt sina dåliga relationer på att hon så desperat hade velat ha en manlig rollfigur för vår (oss barns) skull. Vi led mycket mer av alla gräl och konstiga typer hon drog hem kan jag ju säga idag. Detta gjorde mig ännu mer motiverad till att fortsätta vara singel och bygga på min självkänsla. Jag VÄGRAR låta min dotter ärva samma sjukdom som jag har fått!!!
Hon berättade också om episoder ifrån min barndom. Hur hon så många gånger hade blivit tvungen att lämna bort mig till främmande människor, och hur jag hade skrikit och varit förtvivlad då hon hade gått. Och hur symbiotisk vår relation hade varit så länge det bara var vi två. För en gång skull hade hon inte heller alla taggar utåt och försvarade sig utan kunde berätta mer detaljer. Jag sa att jag var så himla tacksam för det. Jag VET att hon gjorde så gått hon kunde och att det inte är något vi kan göra åt det nu.
Hon berättade också om en av sina män, som hon var gift med under ca 5-6 år när jag var 7- 12 år gammal. Att han såg mig som ett intellektuellt hot, trots att jag bara var ett barn! Han diskuterade med mig som en vuxen, och när han kände sig hotad brukade han säga saker som att "Du ska inte tro att du är någonting" och "Vem tror du att du är? Du är ingenting!". Men du har ju alltid varit så brådmogen, försvarade sig min mamma nu i söndags. Jag försökte förklara att det kanske var för att jag inte FICK UTRYMME att vara liten och svag och behövande! Det var ju alltid HON, min mamma, som var den behövande. Då fick ju jag lov att trösta och bekräfta henne!!!
Men jag förklarade för henne att just NU är JAG trasig, ledsen och behövande. Och det tänker jag vara tills det går över! Jag måste tillåta mig att få gå igenom detta utan att vara så himla duktig och stark hela tiden! Men det enda hon tycker är viktigt är att fasaden ser bra ut. Att vi barn har jobb och inte är kriminella eller alkoholister. Att vi mår SKIT allihopa inuti verkar inte bekomma henne det minsta! Fortfarande! (Jag måste sluta kalla mina barn duktiga hela tiden by the way....Jag vill inte medverka till att de får duktighetskomplex de också...).
Hennes enorma självcentrering irriterar mig också. Påminner mig om U. Att oavsett vilket problem JAG tar upp, så inom några minuter så pratar hon bara om hur det problemet påverkar HENNE!!! Det är väl därför jag kände mig så hemma tillsammans med U....suck.
Åkte på möte efter det att mitt ex hade hämtat barnen. Sköönt att komma iväg. Träffade mycket bekanta på mötet och det kändes SÅ HIMLA BRA INUTI! Hela vägen hem sjöng det i hjärtat. Hoppet har verkligen tänts i mitt bröst. Jag KOMMER att klara av det här! Jag och min högre makt!
När jag kom hem ringde jag min sponsor och flera av mina AA-väninnor. Blev ytterligare stärkt i att jag äntligen är på rätt väg. Tyvärr var det en av väninnorna som inte svarade. Fick höra efteråt att hon hade tagit återfall i helgen....suck. Jag älskar henne verkligen. Fan va tufft för henne! Men det fick mig att se på mina egna problem med lite distans. Det finns ANDRA som har det SÅ JOBBIGT! Plötsligt kändes mina egna problem helt överkomliga!
När jag satt där ensam i min säng i går kväll, med rena lakan och tänt ljus, så fylldes hela mitt jag av en sådan tacksamhet. En tacksamhet över att U gav mig den här möjligheten till tillväxt genom att göra slut ( jag hade inte klarat det själv), och att jag har detta fantastiska program som visar mig vägen genom livet. Att jag får en sån chans att hela mig själv. Att mitt liv är så fullt av dessa underbara kvinnor som stödjer och stärker mig. Det är få förunnat, det jag har fått! En dag vill jag ge allt detta vidare till andra kvinnor som lider. Tack Gud för allt jag har fått!
Men jag förstår honom. Förr var det stora vräkiga fester med massa sprit kring midsommar. Och nu är det firande i den lilla skalan så det är klart att han märker skillnaden.
Efter lunchen gick vi ner till vårat lilla folkets park. Där var det traditionellt midsommarfirande med dans och glass till alla barn, tipspromenad och lotterier. Alla i vår lilla by var där. Men det kändes inte läskigt utan bara trevligt när gamla bekanta kom fram och pratade. Förr hade jag varit nervös inför sådana här sammankomster om jag hade varit nykter. Men nu kändes det tryggt, jag har ju min högre makt med mig! Där fanns folk ifrån vår lokala orienteringsförening som sa att de hade saknat mig! Jag ska nog börja orientera igen efter sommaren. Jag har också saknat det! När jag träffade U så gav jag liksom upp alla mina egna intressen så det är nog dags att ta upp dessa igen känner jag!
På midsommardagen kom min mamma på besök. För länge sedan hade jag bett henne komma för att U och jag hade planerat att gå på midsommardans (innan han dumpade mig). Sen var ju det inte aktuellt, men nu så blev jag i alla fall sugen på att dansa. Men om jag skulle åka dit ensam och inte meddela U, så skulle han säkert blivit sur på att jag hade gått utan att säga något. Så jag ringde och sa helt kort att jag tänkte gå. Du får göra som du vill, sa jag. Men han skulle också komma, sa han.
Usch va nervöst det var. Jag hade ju inte sett människan på över 30 dagar! (Jag har faktiskt plockat ner listan där jag bockar för varje dag som gått utan U, från min sovrumsvägg! Jag räknar inte längre!!!)
I bilen på väg till dansen bad jag till min högre makt om att slippa grubbla, utan se till att jag bara hade kul och trevligt och fick dansa. Och det fick jag! Jag ville inte bara dansa med U så jag sa det till honom att jag faktiskt tänkte bjuda upp andra också. Han vågade inte sa han, men efter att ha stått vid sidan ett tag så tog han ju mod till sig och bjöd upp han med. Jag hade skit-kul! Några av de jag dansade med var verkligen duktiga. jag hade flyt och kunde koppla bort U och bara ha det trevligt. Skööönt.
Dessutom var det så nyttigt att få träffa honom. I princip bland det första han började prata om när vi träffades var hans mamma!!! Fy fan va avtändande det är! Sitter han fortfarande i knät på sin mamma? Jag som trodde han skulle hem o "bränna alla broar" som han hade uttryckt sig för en månad sedan? Den enda bro han brände, var den till mig tydligen! Bittert! Men nyttigt för mig att se att delar av mitt förnekande börjar falla och jag börjar att se honom för den han verkligen är. Det känns som om jag sörjer drömmen om oss tillsammans mer, än jag sörjer den han verkligen är... Usch vad sjuk jag är!
Det var faktiskt bara när vi skildes åt på parkeringen som det stack till lite i hjärtat. Vi gav varandra en snabb kram och sedan hoppade jag in i bilen och for utan att våga titta tillbaka. Men redan under hemvägen kändes det bättre. Min Gud hade varit med mig och jag hade varit trygg och skyddad hela kvällen. Jag fylldes av en sådan tacksamhet och var adrenalinfylld av dansen hela vägen hem!
Under söndagen hade jag en riktigt bra dialog med min mamma. Vi pratade om relationer och om hur hon hela sitt liv hade fyllt tillvaron med första bästa karl som fanns tillhanda. Den ena värre än den andra. Hon berättade hur rädd hon hade varit för att vara ensam med oss barn, och att hon hade skyllt sina dåliga relationer på att hon så desperat hade velat ha en manlig rollfigur för vår (oss barns) skull. Vi led mycket mer av alla gräl och konstiga typer hon drog hem kan jag ju säga idag. Detta gjorde mig ännu mer motiverad till att fortsätta vara singel och bygga på min självkänsla. Jag VÄGRAR låta min dotter ärva samma sjukdom som jag har fått!!!
Hon berättade också om episoder ifrån min barndom. Hur hon så många gånger hade blivit tvungen att lämna bort mig till främmande människor, och hur jag hade skrikit och varit förtvivlad då hon hade gått. Och hur symbiotisk vår relation hade varit så länge det bara var vi två. För en gång skull hade hon inte heller alla taggar utåt och försvarade sig utan kunde berätta mer detaljer. Jag sa att jag var så himla tacksam för det. Jag VET att hon gjorde så gått hon kunde och att det inte är något vi kan göra åt det nu.
Hon berättade också om en av sina män, som hon var gift med under ca 5-6 år när jag var 7- 12 år gammal. Att han såg mig som ett intellektuellt hot, trots att jag bara var ett barn! Han diskuterade med mig som en vuxen, och när han kände sig hotad brukade han säga saker som att "Du ska inte tro att du är någonting" och "Vem tror du att du är? Du är ingenting!". Men du har ju alltid varit så brådmogen, försvarade sig min mamma nu i söndags. Jag försökte förklara att det kanske var för att jag inte FICK UTRYMME att vara liten och svag och behövande! Det var ju alltid HON, min mamma, som var den behövande. Då fick ju jag lov att trösta och bekräfta henne!!!
Men jag förklarade för henne att just NU är JAG trasig, ledsen och behövande. Och det tänker jag vara tills det går över! Jag måste tillåta mig att få gå igenom detta utan att vara så himla duktig och stark hela tiden! Men det enda hon tycker är viktigt är att fasaden ser bra ut. Att vi barn har jobb och inte är kriminella eller alkoholister. Att vi mår SKIT allihopa inuti verkar inte bekomma henne det minsta! Fortfarande! (Jag måste sluta kalla mina barn duktiga hela tiden by the way....Jag vill inte medverka till att de får duktighetskomplex de också...).
Hennes enorma självcentrering irriterar mig också. Påminner mig om U. Att oavsett vilket problem JAG tar upp, så inom några minuter så pratar hon bara om hur det problemet påverkar HENNE!!! Det är väl därför jag kände mig så hemma tillsammans med U....suck.
Åkte på möte efter det att mitt ex hade hämtat barnen. Sköönt att komma iväg. Träffade mycket bekanta på mötet och det kändes SÅ HIMLA BRA INUTI! Hela vägen hem sjöng det i hjärtat. Hoppet har verkligen tänts i mitt bröst. Jag KOMMER att klara av det här! Jag och min högre makt!
När jag kom hem ringde jag min sponsor och flera av mina AA-väninnor. Blev ytterligare stärkt i att jag äntligen är på rätt väg. Tyvärr var det en av väninnorna som inte svarade. Fick höra efteråt att hon hade tagit återfall i helgen....suck. Jag älskar henne verkligen. Fan va tufft för henne! Men det fick mig att se på mina egna problem med lite distans. Det finns ANDRA som har det SÅ JOBBIGT! Plötsligt kändes mina egna problem helt överkomliga!
När jag satt där ensam i min säng i går kväll, med rena lakan och tänt ljus, så fylldes hela mitt jag av en sådan tacksamhet. En tacksamhet över att U gav mig den här möjligheten till tillväxt genom att göra slut ( jag hade inte klarat det själv), och att jag har detta fantastiska program som visar mig vägen genom livet. Att jag får en sån chans att hela mig själv. Att mitt liv är så fullt av dessa underbara kvinnor som stödjer och stärker mig. Det är få förunnat, det jag har fått! En dag vill jag ge allt detta vidare till andra kvinnor som lider. Tack Gud för allt jag har fått!
Dan före midsommar 21/6 år 2007
Han ringde igår kväll. Efter all denna tid. Blev alldeles chockad. Han ringde på mobilen så jag svarade inte. Bara konstaterade att det var hans nummer. ( Blev faktiskt glad över att jag nästan inte kom ihåg hans telefonnummer....) Jag skrev ett sms. " Vad är det?" Han skrev att han ville tala med mig ( hade jag aldrig kunnat gissa själv...) och att Peter (min alkoholterapeut) hade tyckt att han skulle prata med mig.
Shit! Han vet så väl, att då blir jag ju tvungen att höra vad det är...Bara för att Peter har sagt det...Fan.
Så jag ringde upp honom och frågade vad det var han ville. Då sa han att han bara ville tala om att han kommer tillbaka till eftervården nästa torsdag. Så då var det upp till mig om jag ville gå dit eller inte.
Bara det faktum att HAN kommer dit, men JAG "får" välja om jag vill hålla mej därifrån??? Är det HANS eftervård nu eller?
Sen började hans berättelse om hur duktig han har varit under den här tiden. Kul. Är ju väldigt glad för hans skull. MEN JAG DÅ? Ibland bara HATAR jag hans självcentrering. ALLT kretsar kring hans lilla värld. SHIT!
Sen sa jag bara att jag skulle gå o lägga mej och inte kunde prata mer (orkar inte lyssna mer på hans liv) och då la vi på. Kunde inte somna på länge, länge efter det. Låg bara o tänkte på "Kvinnor som älskar för mycket" och på vad jag låter mig utsättas för......
Jag måste bara få skriva av mig lite om den där kvinno-boken som jag läser. Det stod i den att ju mer ens relation påminner om de trauman man fått utstå som liten, desto smärtsammare blir relationen.
Och om jag tänker efter så är det nog sant att det är så.
Jag växte ju upp mer eller mindre ensam tillsammans med en känslomässigt störd mamma. Antingen var vi helt i symbios med varandra. Var intill varandra dygnet runt, matade varandra, sov tätt ihop, gick alltid hand i hand osv osv.
Sen övergav hon mig i perioder för någon man. De tiderna var jag känslomässigt helt övergiven och fick klara mig själv. Ända tills hon åter stod övergiven och ensam och kom tillbaka till mig. Då fick jag lyssna och trösta och bekräfta henne som om jag varit vuxen. MEN JAG DÅ? Jag hade också känslomässiga behov och en massa rädslor. Men på grund av hennes totala självcentrering på sina egna behov, så såg hon aldrig (kan inte fortfarande förstå) att jag också hade behov. Till och med när jag frågar henne nu som vuxen, hur hon kunde tro att jag aldrig var rädd och behövde tröst och bekräftelse, så ser hon bara frågande ut. Jag har ju alltid varit så här stark; säger hon. Det är inte kloktl!!!!!
Tillsammans med U upplever jag samma senario igen. En fantastisk symbios som är som ett himmelrike på jorden, sen den totala övergivenheten. Om och om igen. Hans totala självcentrering på sina egna behov, som om jag inte fanns där. Han bara tänker på sig själv hela tiden. Om han är tyst en stund så känns det i alla fall som om han inte lyssnar. Inte på riktigt. Han bara tänker på hur det jag säger påverkar honom. ALLTID HONOM, HONOM, HONOM..... Precis som mamma........
Så vad är lösningen då? Jag måste medvetandegöra den smärta jag (själv) utsätter mig för tillsammans med U (och mamma). Sedan måste jag kliva ur relationen. Han kommer inte att förändras. Lika lite som min mamma någonsin kommer att förstå vad hon har gjort mig.
Jag är VÄRD att älskas! Jag behöver en man som älskar mej. Som lyssnar och försöker förstå. Som gör saker för min skull. Som inte tar mig förgiven. Som inte kritiserar mig jämt. Och som framför allt; kan kliva ur sin självcentrering en stund och finnas där för mig!
Jag tackar min högre makt för den här boken. Den har fått mig att inse vad jag gör med mig själv. Och varför. Nu är det dags att jag börjar värdera mig själv högre och inte låta mig behandlas så här. Jag ska försöka läka mig själv och mina sår och gå vidare. Det är det enda jag kan göra.
Mådde faktiskt helt OK i morse. Jag var väl inte sprudlande lycklig. men kände en behaglig ro i kroppen. Som om det värsta kanske är över.....? I alla fall så kommer jag att stå på min rätt att fortsätta i eftervården. Så det så!
Shit! Han vet så väl, att då blir jag ju tvungen att höra vad det är...Bara för att Peter har sagt det...Fan.
Så jag ringde upp honom och frågade vad det var han ville. Då sa han att han bara ville tala om att han kommer tillbaka till eftervården nästa torsdag. Så då var det upp till mig om jag ville gå dit eller inte.
Bara det faktum att HAN kommer dit, men JAG "får" välja om jag vill hålla mej därifrån??? Är det HANS eftervård nu eller?
Sen började hans berättelse om hur duktig han har varit under den här tiden. Kul. Är ju väldigt glad för hans skull. MEN JAG DÅ? Ibland bara HATAR jag hans självcentrering. ALLT kretsar kring hans lilla värld. SHIT!
Sen sa jag bara att jag skulle gå o lägga mej och inte kunde prata mer (orkar inte lyssna mer på hans liv) och då la vi på. Kunde inte somna på länge, länge efter det. Låg bara o tänkte på "Kvinnor som älskar för mycket" och på vad jag låter mig utsättas för......
Jag måste bara få skriva av mig lite om den där kvinno-boken som jag läser. Det stod i den att ju mer ens relation påminner om de trauman man fått utstå som liten, desto smärtsammare blir relationen.
Och om jag tänker efter så är det nog sant att det är så.
Jag växte ju upp mer eller mindre ensam tillsammans med en känslomässigt störd mamma. Antingen var vi helt i symbios med varandra. Var intill varandra dygnet runt, matade varandra, sov tätt ihop, gick alltid hand i hand osv osv.
Sen övergav hon mig i perioder för någon man. De tiderna var jag känslomässigt helt övergiven och fick klara mig själv. Ända tills hon åter stod övergiven och ensam och kom tillbaka till mig. Då fick jag lyssna och trösta och bekräfta henne som om jag varit vuxen. MEN JAG DÅ? Jag hade också känslomässiga behov och en massa rädslor. Men på grund av hennes totala självcentrering på sina egna behov, så såg hon aldrig (kan inte fortfarande förstå) att jag också hade behov. Till och med när jag frågar henne nu som vuxen, hur hon kunde tro att jag aldrig var rädd och behövde tröst och bekräftelse, så ser hon bara frågande ut. Jag har ju alltid varit så här stark; säger hon. Det är inte kloktl!!!!!
Tillsammans med U upplever jag samma senario igen. En fantastisk symbios som är som ett himmelrike på jorden, sen den totala övergivenheten. Om och om igen. Hans totala självcentrering på sina egna behov, som om jag inte fanns där. Han bara tänker på sig själv hela tiden. Om han är tyst en stund så känns det i alla fall som om han inte lyssnar. Inte på riktigt. Han bara tänker på hur det jag säger påverkar honom. ALLTID HONOM, HONOM, HONOM..... Precis som mamma........
Så vad är lösningen då? Jag måste medvetandegöra den smärta jag (själv) utsätter mig för tillsammans med U (och mamma). Sedan måste jag kliva ur relationen. Han kommer inte att förändras. Lika lite som min mamma någonsin kommer att förstå vad hon har gjort mig.
Jag är VÄRD att älskas! Jag behöver en man som älskar mej. Som lyssnar och försöker förstå. Som gör saker för min skull. Som inte tar mig förgiven. Som inte kritiserar mig jämt. Och som framför allt; kan kliva ur sin självcentrering en stund och finnas där för mig!
Jag tackar min högre makt för den här boken. Den har fått mig att inse vad jag gör med mig själv. Och varför. Nu är det dags att jag börjar värdera mig själv högre och inte låta mig behandlas så här. Jag ska försöka läka mig själv och mina sår och gå vidare. Det är det enda jag kan göra.
Mådde faktiskt helt OK i morse. Jag var väl inte sprudlande lycklig. men kände en behaglig ro i kroppen. Som om det värsta kanske är över.....? I alla fall så kommer jag att stå på min rätt att fortsätta i eftervården. Så det så!
20/6 Dan före dan före midsommar
I fredags så fick jag ett sms från U. Bara en stund efter det att jag hade skrivit mitt förra blogginlägg. Jag tror banne mej att min tankeöverföring under torsdagkvällen fungerade!!! Skumt va? I alla fall så skrev han att han ville gå på dans med mig på midsommardagen och att han saknade mej. Gissa om min puls var hög! Shit vad gör jag NU? Satt länge, länge och tänkte på hur jag ville göra. Jag skickade ett sms där jag skrev att jag återkommer när jag talat med min sponsor. Jag måste köpa tid liksom. Inte fatta några dumma beslut nu.
På lördagen fikade jag med en ensamstående pappa från Älvgärde. Skumt att han bor så nära men just den vägen har jag aldrig åkt. Tyvärr var han jungfru. Liiite kört kändes det på en gång. Ja då har jag i alla fall testat. Det känns som om Gud har bestämt att jag ska vara ensam nu. Jag får inget napp någonstans och den ena är tristare än den andra liksom. Jag KAN INTE FLY. Usch panikkänslorna kommer när jag skriver sådär.
Tack Gud för min nya sponsor! Efter att ha pratat med henne i söndags stod det helt klart för mej hur jag skulle göra med midsommardansen. Jag skrev ett sms till U som var ungefär såhär: "Kommer inte på dansen. Har börjat komma på fötter igen, och vill inte riskera något. Ha d bra".
Skönt med ett beslut. Jag KAN bara inte riskera att än en gång åka ner i bottenvåningen! Jag ORKAR inte det. Sen har det varit tyst på sms-fronten. Suck.
Nu har det gått 30 dagar. Jag kom iväg på ett halvt kvinnomöte i går kväll trots att jag har barnen denna vecka. Min kära dotter ville leka med en grannes flicka och jag var inte sen med att fråga hennes mamma om det var OK att jag åkte iväg till stan en kort sväng. Oj vad jag behövde träffa alla! Jag kan lugnt säga att jag ÄLSKAR dem allihopa! Jag tror att jag ska fylla mitt liv med enbart kvinnor. Det gör inte så ont då. Bara tryggt och säkert.
När jag kom hem gick jag direkt upp till datorn och raderade mitt konto på spraydate. Jag mår illa. Över att se hur sjuk jag är.
Hur känns det idag då? Just nu är jag helt ensam. Ingen vill ha mej. Ingen bryr sej om ifall jag finns här eller inte. Så känns det. Ibland tänker jag att jag lika gärna kunde börja dricka igen. Och ganska säkert kunde jag göra det om det inte var för barnen. Jag måste hålla ihop mig själv för deras skull. Annars kunde jag lika gärna packa ihop. Men det ÄR tungt just nu. Jag tar en timme i taget, snart är det lunch, snart är det fika osv osv.... Suck...borde ringa nån. Kvinna.
På lördagen fikade jag med en ensamstående pappa från Älvgärde. Skumt att han bor så nära men just den vägen har jag aldrig åkt. Tyvärr var han jungfru. Liiite kört kändes det på en gång. Ja då har jag i alla fall testat. Det känns som om Gud har bestämt att jag ska vara ensam nu. Jag får inget napp någonstans och den ena är tristare än den andra liksom. Jag KAN INTE FLY. Usch panikkänslorna kommer när jag skriver sådär.
Tack Gud för min nya sponsor! Efter att ha pratat med henne i söndags stod det helt klart för mej hur jag skulle göra med midsommardansen. Jag skrev ett sms till U som var ungefär såhär: "Kommer inte på dansen. Har börjat komma på fötter igen, och vill inte riskera något. Ha d bra".
Skönt med ett beslut. Jag KAN bara inte riskera att än en gång åka ner i bottenvåningen! Jag ORKAR inte det. Sen har det varit tyst på sms-fronten. Suck.
Nu har det gått 30 dagar. Jag kom iväg på ett halvt kvinnomöte i går kväll trots att jag har barnen denna vecka. Min kära dotter ville leka med en grannes flicka och jag var inte sen med att fråga hennes mamma om det var OK att jag åkte iväg till stan en kort sväng. Oj vad jag behövde träffa alla! Jag kan lugnt säga att jag ÄLSKAR dem allihopa! Jag tror att jag ska fylla mitt liv med enbart kvinnor. Det gör inte så ont då. Bara tryggt och säkert.
När jag kom hem gick jag direkt upp till datorn och raderade mitt konto på spraydate. Jag mår illa. Över att se hur sjuk jag är.
Hur känns det idag då? Just nu är jag helt ensam. Ingen vill ha mej. Ingen bryr sej om ifall jag finns här eller inte. Så känns det. Ibland tänker jag att jag lika gärna kunde börja dricka igen. Och ganska säkert kunde jag göra det om det inte var för barnen. Jag måste hålla ihop mig själv för deras skull. Annars kunde jag lika gärna packa ihop. Men det ÄR tungt just nu. Jag tar en timme i taget, snart är det lunch, snart är det fika osv osv.... Suck...borde ringa nån. Kvinna.
Fredag - Soligt ute...men inne....? 15/6-2007
En låååångsam fredag blir det. Jag känner det. Ska jobba hela dagen för att få in timmar som jag förlorade när jag var borta på skolavslutningen igår. Och inte särskilt mycket att göra. Känns inte bra för då får min hjärna alldeles för mycket tid att hitta på hyss (flyktbeteenden).
Loggade in direkt på spraydate för att se om jag hade några mess. Det hade jag förståss och trots att killarna verkar sååå boooring, så bara måste jag vara artig o svara ändå. Ibland (ganska ofta nu för tiden) undrar jag vad jag egentligen håller på med. Det är som om bara det faktum att de bryr sig om att skriva till just Mej, ger en kick. Men ingen stor kick. Det är över på nån minut och sen blir det tomt igen.
Igår kväll satt jag länge, länge i mitt tysta vardagsrum. Tände en massa ljus och grät. Jag tänkte på den där boken, "Samtal med Gud", där det stod att alla känslor har vibrationsfrekvenser som når hur långt som helst. Så jag försökte sända mitt budskap till U, kom tillbaka, jag älskar dej.... Undrar om han kände något? Så himla ont av saknad som jag har så BORDE han kännna NÅT!!
Jag vägrar att sitta ensam ikväll. Det är fredagskväll för sjutton! Jag tänker åka på dans på Holmen fast jag är rädd. Jag vet att det känns bra efteråt. Bara att få hålla om någon en stund lindrar min själ, om så bara för en stund.
Men jag vill inte ha någon annan än U. Jag försöker bara överleva en dag i taget utan honom. Kryssade för 25 dagar i går kväll. Jag kommer inte att dö. Det vet jag. Jag har bara ont.
Loggade in direkt på spraydate för att se om jag hade några mess. Det hade jag förståss och trots att killarna verkar sååå boooring, så bara måste jag vara artig o svara ändå. Ibland (ganska ofta nu för tiden) undrar jag vad jag egentligen håller på med. Det är som om bara det faktum att de bryr sig om att skriva till just Mej, ger en kick. Men ingen stor kick. Det är över på nån minut och sen blir det tomt igen.
Igår kväll satt jag länge, länge i mitt tysta vardagsrum. Tände en massa ljus och grät. Jag tänkte på den där boken, "Samtal med Gud", där det stod att alla känslor har vibrationsfrekvenser som når hur långt som helst. Så jag försökte sända mitt budskap till U, kom tillbaka, jag älskar dej.... Undrar om han kände något? Så himla ont av saknad som jag har så BORDE han kännna NÅT!!
Jag vägrar att sitta ensam ikväll. Det är fredagskväll för sjutton! Jag tänker åka på dans på Holmen fast jag är rädd. Jag vet att det känns bra efteråt. Bara att få hålla om någon en stund lindrar min själ, om så bara för en stund.
Men jag vill inte ha någon annan än U. Jag försöker bara överleva en dag i taget utan honom. Kryssade för 25 dagar i går kväll. Jag kommer inte att dö. Det vet jag. Jag har bara ont.
Dagsformen 8/5 2007
Jag har upptäckt ett mönster i mitt liv. I princip är det alltid jag som har dumpat i alla de relationer jag varit involverad i. Jag har alltid haft kontrollen och sett till att ha män som är lite behövande och klängiga och som framförallt aldrig skulle överge mig.
I alla relationer utom en. Min allra första stora kärlek. Hasse och jag var bara 14 år när vi träffades. Jag trodde på fullt allvar att det skulle va han och jag hela livet ut. Vi var tillsammans jämt. Jag bodde hos honom trots att han bodde hos sina föräldrar. Jag var bara hemma och fixade rena kläder i princip. ALLT gjorde vi tillsammans. Vi gick knappt på toa utan att den andra följde med så att vi kunde fortsätta prata samtidigt. Sjukt va?
När han gjorde slut, för att han hade träffat en annan på den skola han gick, så trodde jag faktiskt att livet var slut. Jag var beredd att dö. Jag åkte hem och bäddade ner mig i sängen för att aldrig mer gå upp igen. Så himla dåligt mådde jag. Det var en djup ,djup sorg som gjorde så ont....
Efter det har jag alltid sett till att ha kontrollen i mina relationer. Det vill säga, jag har alltid hållt på mina känslor och inte varit riktigt kär utan åtminstone sett till att de var MER kära än vad jag var. Snacka om att fega genom livet.
Men nu då förra sommaren, på eftervården kliver han in. Nynykter och virrig.Min älskling! Jag föll för honom direkt. Det var helt magnetiskt det som var mellan oss. Folk i vår omgivning sa att det syntes lång väg vad som hände. Men vi var båda så sjuka och förvirrade i vår nynykterhet. Det kändes som Hasse i repris. Jag ville bara vara i hans närhet heela tiden. Helst skulle någon del av honom nudda någon del av mig hela tiden dygnet runt. Bara att känna hans hand på mitt lår gjorde mig lyrisk och det sjöng i mitt bröst! Vilken sommar vi hade!
När den första förälskelsen hade lagt sig och jag såg lite tydligare på rent praktiska detaljer i vårat förhållande så insåg jag att det var ju ingen idealpartner jag hade hittat precis. Han bodde långt bort. Han var ganska sjuk i sina beteenden, relationsstörd precis som jag. Han hade inga barn, det hade jag. Ingen av oss kunde tänka sig att flytta osv osv.
Allt detta sammantaget gjorde att jag gradvis blev mer och mer rädd. Det kanske inte var så bra det vi hade i alla fall....? Jag började planera för att göra slut. Första gången redan i höstas, men det blev inget av det. Sedan på vårsidan gjorde jag slut igen. Men mådde så uselt dåligt för detta. jag älskade honom så mycket. Jag tog tillbaka och gjorde om det till att vi skulle försöka ha en time-out i stället. Jag sa att jag måste få vara mera ifred för att kunna sköta mitt ategarbete och personliga utveckling och hela mig själv.
När han för första gången började hålla med mig om att det kanske var nyttigt för oss att vara ifrån varandra, så blev jag återigen förtvivlad. Trots att det var precis vad jag hade sagt att jag velat hela tiden. Ändå blev jag så sårad i själen av att HAN nu ville ha time-out....snyft.
Men så igår, när jag pratade med min terapeut, så blev allt så glasklart. Hon frågade nämligen hur min mamma hade varit i sina relationer. Och mina syskon. Joo mamma dumpade ju karlar på löpande band. Hela tiden var det DOM det var fel på. Min bror har aldrig haft en längre relation utan dumpar så fort vardagens gråa börjar visa sig. Min syster drar bara till sig behövande och klängiga, osjälvständiga män.
DÅ SÅG JAG MÖNSTRET!!
Jag försöker ju göra samma sak med min älskling....Skylla på att det är honom det är fel på. Göra slut för att jag är rädd för att han faktiskt KAN såra mig.
Så då bestämde jag mig. Jag ska fortsätta kämpa! Jag vet att vi har MYCKET emot oss. Men det skiter jag i. Jag vet nu vad jag vill. Jag vill ha honom i mitt liv. Jag tänker inte fega ur för jag vill leva på riktigt, fullt ut oavsett vad som händer sedan. Just nu är jag LYCKLIG, resten får framtiden utvisa!
Och TÄNK! Plötsligt på hemvägen från terapin, spred sig ett stort lugn i min mage. Jag hade slutat kämpa emot strömmen och det kändes så rofyllt att flyta medströms för första gången på länge. Sinnesro i kubik!
Tänk så envist jag har kämpat emot min kärlek innan jag tilll sist gav upp.
Och jaa jag vet at tdet inte kommer att bli lätt för oss. Han KAN såra mig, dumpa mig, vara taskig i största allmänhet. Jag måste lära mig att ta ansvar för mig själv. Sätta gränser, tala om hur och vad jag känner osv osv...Svåra puckar mao. Men var dag har nog med sina egna bekymmer. Jag tänker ta en dag i taget!
I alla relationer utom en. Min allra första stora kärlek. Hasse och jag var bara 14 år när vi träffades. Jag trodde på fullt allvar att det skulle va han och jag hela livet ut. Vi var tillsammans jämt. Jag bodde hos honom trots att han bodde hos sina föräldrar. Jag var bara hemma och fixade rena kläder i princip. ALLT gjorde vi tillsammans. Vi gick knappt på toa utan att den andra följde med så att vi kunde fortsätta prata samtidigt. Sjukt va?
När han gjorde slut, för att han hade träffat en annan på den skola han gick, så trodde jag faktiskt att livet var slut. Jag var beredd att dö. Jag åkte hem och bäddade ner mig i sängen för att aldrig mer gå upp igen. Så himla dåligt mådde jag. Det var en djup ,djup sorg som gjorde så ont....
Efter det har jag alltid sett till att ha kontrollen i mina relationer. Det vill säga, jag har alltid hållt på mina känslor och inte varit riktigt kär utan åtminstone sett till att de var MER kära än vad jag var. Snacka om att fega genom livet.
Men nu då förra sommaren, på eftervården kliver han in. Nynykter och virrig.Min älskling! Jag föll för honom direkt. Det var helt magnetiskt det som var mellan oss. Folk i vår omgivning sa att det syntes lång väg vad som hände. Men vi var båda så sjuka och förvirrade i vår nynykterhet. Det kändes som Hasse i repris. Jag ville bara vara i hans närhet heela tiden. Helst skulle någon del av honom nudda någon del av mig hela tiden dygnet runt. Bara att känna hans hand på mitt lår gjorde mig lyrisk och det sjöng i mitt bröst! Vilken sommar vi hade!
När den första förälskelsen hade lagt sig och jag såg lite tydligare på rent praktiska detaljer i vårat förhållande så insåg jag att det var ju ingen idealpartner jag hade hittat precis. Han bodde långt bort. Han var ganska sjuk i sina beteenden, relationsstörd precis som jag. Han hade inga barn, det hade jag. Ingen av oss kunde tänka sig att flytta osv osv.
Allt detta sammantaget gjorde att jag gradvis blev mer och mer rädd. Det kanske inte var så bra det vi hade i alla fall....? Jag började planera för att göra slut. Första gången redan i höstas, men det blev inget av det. Sedan på vårsidan gjorde jag slut igen. Men mådde så uselt dåligt för detta. jag älskade honom så mycket. Jag tog tillbaka och gjorde om det till att vi skulle försöka ha en time-out i stället. Jag sa att jag måste få vara mera ifred för att kunna sköta mitt ategarbete och personliga utveckling och hela mig själv.
När han för första gången började hålla med mig om att det kanske var nyttigt för oss att vara ifrån varandra, så blev jag återigen förtvivlad. Trots att det var precis vad jag hade sagt att jag velat hela tiden. Ändå blev jag så sårad i själen av att HAN nu ville ha time-out....snyft.
Men så igår, när jag pratade med min terapeut, så blev allt så glasklart. Hon frågade nämligen hur min mamma hade varit i sina relationer. Och mina syskon. Joo mamma dumpade ju karlar på löpande band. Hela tiden var det DOM det var fel på. Min bror har aldrig haft en längre relation utan dumpar så fort vardagens gråa börjar visa sig. Min syster drar bara till sig behövande och klängiga, osjälvständiga män.
DÅ SÅG JAG MÖNSTRET!!
Jag försöker ju göra samma sak med min älskling....Skylla på att det är honom det är fel på. Göra slut för att jag är rädd för att han faktiskt KAN såra mig.
Så då bestämde jag mig. Jag ska fortsätta kämpa! Jag vet att vi har MYCKET emot oss. Men det skiter jag i. Jag vet nu vad jag vill. Jag vill ha honom i mitt liv. Jag tänker inte fega ur för jag vill leva på riktigt, fullt ut oavsett vad som händer sedan. Just nu är jag LYCKLIG, resten får framtiden utvisa!
Och TÄNK! Plötsligt på hemvägen från terapin, spred sig ett stort lugn i min mage. Jag hade slutat kämpa emot strömmen och det kändes så rofyllt att flyta medströms för första gången på länge. Sinnesro i kubik!
Tänk så envist jag har kämpat emot min kärlek innan jag tilll sist gav upp.
Och jaa jag vet at tdet inte kommer att bli lätt för oss. Han KAN såra mig, dumpa mig, vara taskig i största allmänhet. Jag måste lära mig att ta ansvar för mig själv. Sätta gränser, tala om hur och vad jag känner osv osv...Svåra puckar mao. Men var dag har nog med sina egna bekymmer. Jag tänker ta en dag i taget!