20/6 Dan före dan före midsommar
I fredags så fick jag ett sms från U. Bara en stund efter det att jag hade skrivit mitt förra blogginlägg. Jag tror banne mej att min tankeöverföring under torsdagkvällen fungerade!!! Skumt va? I alla fall så skrev han att han ville gå på dans med mig på midsommardagen och att han saknade mej. Gissa om min puls var hög! Shit vad gör jag NU? Satt länge, länge och tänkte på hur jag ville göra. Jag skickade ett sms där jag skrev att jag återkommer när jag talat med min sponsor. Jag måste köpa tid liksom. Inte fatta några dumma beslut nu.
På lördagen fikade jag med en ensamstående pappa från Älvgärde. Skumt att han bor så nära men just den vägen har jag aldrig åkt. Tyvärr var han jungfru. Liiite kört kändes det på en gång. Ja då har jag i alla fall testat. Det känns som om Gud har bestämt att jag ska vara ensam nu. Jag får inget napp någonstans och den ena är tristare än den andra liksom. Jag KAN INTE FLY. Usch panikkänslorna kommer när jag skriver sådär.
Tack Gud för min nya sponsor! Efter att ha pratat med henne i söndags stod det helt klart för mej hur jag skulle göra med midsommardansen. Jag skrev ett sms till U som var ungefär såhär: "Kommer inte på dansen. Har börjat komma på fötter igen, och vill inte riskera något. Ha d bra".
Skönt med ett beslut. Jag KAN bara inte riskera att än en gång åka ner i bottenvåningen! Jag ORKAR inte det. Sen har det varit tyst på sms-fronten. Suck.
Nu har det gått 30 dagar. Jag kom iväg på ett halvt kvinnomöte i går kväll trots att jag har barnen denna vecka. Min kära dotter ville leka med en grannes flicka och jag var inte sen med att fråga hennes mamma om det var OK att jag åkte iväg till stan en kort sväng. Oj vad jag behövde träffa alla! Jag kan lugnt säga att jag ÄLSKAR dem allihopa! Jag tror att jag ska fylla mitt liv med enbart kvinnor. Det gör inte så ont då. Bara tryggt och säkert.
När jag kom hem gick jag direkt upp till datorn och raderade mitt konto på spraydate. Jag mår illa. Över att se hur sjuk jag är.
Hur känns det idag då? Just nu är jag helt ensam. Ingen vill ha mej. Ingen bryr sej om ifall jag finns här eller inte. Så känns det. Ibland tänker jag att jag lika gärna kunde börja dricka igen. Och ganska säkert kunde jag göra det om det inte var för barnen. Jag måste hålla ihop mig själv för deras skull. Annars kunde jag lika gärna packa ihop. Men det ÄR tungt just nu. Jag tar en timme i taget, snart är det lunch, snart är det fika osv osv.... Suck...borde ringa nån. Kvinna.
På lördagen fikade jag med en ensamstående pappa från Älvgärde. Skumt att han bor så nära men just den vägen har jag aldrig åkt. Tyvärr var han jungfru. Liiite kört kändes det på en gång. Ja då har jag i alla fall testat. Det känns som om Gud har bestämt att jag ska vara ensam nu. Jag får inget napp någonstans och den ena är tristare än den andra liksom. Jag KAN INTE FLY. Usch panikkänslorna kommer när jag skriver sådär.
Tack Gud för min nya sponsor! Efter att ha pratat med henne i söndags stod det helt klart för mej hur jag skulle göra med midsommardansen. Jag skrev ett sms till U som var ungefär såhär: "Kommer inte på dansen. Har börjat komma på fötter igen, och vill inte riskera något. Ha d bra".
Skönt med ett beslut. Jag KAN bara inte riskera att än en gång åka ner i bottenvåningen! Jag ORKAR inte det. Sen har det varit tyst på sms-fronten. Suck.
Nu har det gått 30 dagar. Jag kom iväg på ett halvt kvinnomöte i går kväll trots att jag har barnen denna vecka. Min kära dotter ville leka med en grannes flicka och jag var inte sen med att fråga hennes mamma om det var OK att jag åkte iväg till stan en kort sväng. Oj vad jag behövde träffa alla! Jag kan lugnt säga att jag ÄLSKAR dem allihopa! Jag tror att jag ska fylla mitt liv med enbart kvinnor. Det gör inte så ont då. Bara tryggt och säkert.
När jag kom hem gick jag direkt upp till datorn och raderade mitt konto på spraydate. Jag mår illa. Över att se hur sjuk jag är.
Hur känns det idag då? Just nu är jag helt ensam. Ingen vill ha mej. Ingen bryr sej om ifall jag finns här eller inte. Så känns det. Ibland tänker jag att jag lika gärna kunde börja dricka igen. Och ganska säkert kunde jag göra det om det inte var för barnen. Jag måste hålla ihop mig själv för deras skull. Annars kunde jag lika gärna packa ihop. Men det ÄR tungt just nu. Jag tar en timme i taget, snart är det lunch, snart är det fika osv osv.... Suck...borde ringa nån. Kvinna.
Kommentarer
Trackback