WOW vilken vacker dag!
Nää vi har övernattningsrum som vi kan använda vid behov på mitt jobb. Och behov var det. Bilen på service och allt. Jag var ju på möte i en annan stad i går kväll. Jag lyckades tjata till mig skjuts fram o tillbaka av en av de nya på eftervården. Han hade inte varit på aamöte i den stan förr så då sa jag att det var dags för det! (Tyckte jag ;-))
Det var schysst med sällskapet också. Man hinner prata rätt mycket på en sån bilresa. Mest var det han som pratade. Han är ganska nynykter och det hörs på honom att han tror att om ett år, när kontraktstiden med jobbet är slut, DÅ kan han nog dricka socialt igen. Fnyyys...Men varför??? Då måste det ju i princip vara BEVISAT att han ÄR alkoholist. Om han redan nu går och drömmer om det han ska dricka om ETT ÅR!! Snacka om besatthet av alkohol!
Det gör mig tacksam. MYCKET tacksam. Jag tänker nästan aldrig på alkohol. Skönt att jag är befriad från det i alla fall..
På kvällen satt jag i fönstret. Övernattningsrummen har sådana där gamla, breda fönsterprång som man får plats hel o hållen i. Öppnade upp fönstret och bara satt där i nattluften. Jag tänker mycket på att jag håller på o växer. Inuti. Mitt sanna jag, den som det var meningen att jag skulle bli, håller på o växer. Det gör mitt ego rädd. För det är obekanta marker, nattgammal is, som jag går ut på. Det är därför jag verkligen behöver min högre makt just nu. Och mina kvinnliga vänner. Jag måste lyssna på dem, när jag blir rädd. Fick höra många delningar igår om detta.
Idag är jag lite rädd. Det är torsdag och eftervård på eftermiddagen. Och U kommer att vara där. Jag tänker på hur jag ska vara. Jag vill inte tänka på det. Det blir som ett fängelse, att TÄNKA ut hur jag ska vara. Jag önskar att jag bara kunde vara, utan att tänka.
Jag vill helst inte gråta. Jag vill vara glad och stark i mitt nya singelliv. Visa att jag klarar mej hur bra som helst utan honom.
Men jag VET också att det nästan är omöjligt att ljuga på eftervården. Sanningen kommer att rinna ur mig som vanligt. Så äckligt ärlig är jag nuförtiden. Det känns så naket att vara så. Jag är van sedan mitt gamla liv att gömma alla mina känslor under tjocka fasader. Och nu är jag själsligt naken som ett litet barn.
Som tur är har jag en egen samtalstid med C, före eftervården. Då kan vi prata om detta. Skönt att hon är kvinna. Jag har lite svårt för män just nu märker jag. Mycket fördommar har jag. Jag kan tänka att män är så otroligt avstängda från sina känslor och sin ärlighet. Jag litar inte alls på män. De säger en sak och menar något annat. Ofta helt omedvetet tror jag, för att de inte har den inre kontakten liksom. Avstängda. ( eller är det JAG som känner mig utestängd....?) hmmmm
Du är ett levande exempel på vad som kan hända med andra fröknar jag känner. Jag hoppas att dom läser din blogg och att dom inser att något är fel i hur dom lever sina liv.
Sedan kan jag inte låta bli att citera Shadow...tror han sa nåt sånt här ungefär...
"Moses delade havet-Jesus gick på vattnet-Själv vet jag inte hur jag ska ta mig från jobbet kl 1800"
...vi har alla våra utmaningar...låt oss bara inte överdriva problematiken...byt ut att gå från jobbet kl 1800 till att sluta supa...så d-vla svårt kan det inte vara - egentligen...i ett perspektiv...
Tack för din kommentar. Men det KAN vara precis HUR svårt som helst. Alkoholism är ingen karaktärssvaghet utan en sjukdom. En sjukdom som jag måste lära mig att leva med och handskas med livet ut. Det är en känslomässig/andlig störning kopplad till en fysisk allergi/mental besatthet som mycket få människor kan klara av själva, utan hjälp.
Allt detta har jag fått lära mig längs vägen...
Vi hörs!