Jag vill leva nykter!

Han ringde igår kväll. Efter all denna tid. Blev alldeles chockad. Han ringde på mobilen så jag svarade inte. Bara konstaterade att det var hans nummer. ( Blev faktiskt glad över att jag nästan inte kom ihåg hans telefonnummer....) Jag skrev ett sms. " Vad är det?" Han skrev att han ville tala med mig ( hade jag aldrig kunnat gissa själv...) och att Peter (min alkoholterapeut) hade tyckt att han skulle prata med mig.
Shit! Han vet så väl, att då blir jag ju tvungen att höra vad det är...Bara för att Peter har sagt det...Fan.
Så jag ringde upp honom och frågade vad det var han ville. Då sa han att han bara ville tala om att han kommer tillbaka till eftervården nästa torsdag. Så då var det upp till mig om jag ville gå dit eller inte.

Bara det faktum att HAN kommer dit, men JAG "får" välja om jag vill hålla mej därifrån??? Är det HANS eftervård nu eller?

Sen började hans berättelse om hur duktig han har varit under den här tiden. Kul. Är ju väldigt glad för hans skull. MEN JAG DÅ? Ibland bara HATAR jag hans självcentrering. ALLT kretsar kring hans lilla värld. SHIT!

Sen sa jag bara att jag skulle gå o lägga mej och inte kunde prata mer (orkar inte lyssna mer på hans liv) och då la vi på. Kunde inte somna på länge, länge efter det. Låg bara o tänkte på "Kvinnor som älskar för mycket" och på vad jag låter mig utsättas för......

Jag måste bara få skriva av mig lite om den där kvinno-boken som jag läser. Det stod i den att ju mer ens relation påminner om de trauman man fått utstå som liten, desto smärtsammare blir relationen.
Och om jag tänker efter så är det nog sant att det är så.
Jag växte ju upp mer eller mindre ensam tillsammans med en känslomässigt störd mamma. Antingen var vi helt i symbios med varandra. Var intill varandra dygnet runt, matade varandra, sov tätt ihop, gick alltid hand i hand osv osv.
Sen övergav hon mig i perioder för någon man. De tiderna var jag känslomässigt helt övergiven och fick klara mig själv. Ända tills hon åter stod övergiven och ensam och kom tillbaka till mig. Då fick jag lyssna och trösta och bekräfta henne som om jag varit vuxen. MEN JAG DÅ? Jag hade också känslomässiga behov och en massa rädslor. Men på grund av hennes totala självcentrering på sina egna behov, så såg hon aldrig (kan inte fortfarande förstå) att jag också hade behov. Till och med när jag frågar henne nu som vuxen, hur hon kunde tro att jag aldrig var rädd och behövde tröst och bekräftelse, så ser hon bara frågande ut. Jag har ju alltid varit så här stark; säger hon. Det är inte kloktl!!!!!

Tillsammans med U upplever jag samma senario igen. En fantastisk symbios som är som ett himmelrike på jorden, sen den totala övergivenheten. Om och om igen. Hans totala självcentrering på sina egna behov, som om jag inte fanns där. Han bara tänker på sig själv hela tiden. Om han är tyst en stund så känns det i alla fall som om han inte lyssnar. Inte på riktigt. Han bara tänker på hur det jag säger påverkar honom. ALLTID HONOM, HONOM, HONOM..... Precis som mamma........

Så vad är lösningen då? Jag måste medvetandegöra den smärta jag (själv) utsätter mig för tillsammans med U (och mamma). Sedan måste jag kliva ur relationen. Han kommer inte att förändras. Lika lite som min mamma någonsin kommer att förstå vad hon har gjort mig.

Jag är VÄRD att älskas! Jag behöver en man som älskar mej. Som lyssnar och försöker förstå. Som gör saker för min skull. Som inte tar mig förgiven. Som inte kritiserar mig jämt. Och som framför allt; kan kliva ur sin självcentrering en stund och finnas där för mig!

Jag tackar min högre makt för den här boken. Den har fått mig att inse vad jag gör med mig själv. Och varför. Nu är det dags att jag börjar värdera mig själv högre och inte låta mig behandlas så här. Jag ska försöka läka mig själv och mina sår och gå vidare. Det är det enda jag kan göra.

Mådde faktiskt helt OK i morse. Jag var väl inte sprudlande lycklig. men kände en behaglig ro i kroppen. Som om det värsta kanske är över.....? I alla fall så kommer jag att stå på min rätt att fortsätta i eftervården. Så det så!