Jag vill leva nykter!

Alltså mitt mående är okej just nu. Jag har ägnat hela söndagen åt mitt sovrums-projekt. Jag har dessutom hunnit meditera och ätit ordentligt. Inget att klaga på där.

Men men men....sen KUNDE jag ju inte låta bli att bara KIKA in på motesplatsen.se. Jag tänkte bara kolla om mitt konto fortfarande var igång. Det var det. Jag väntade på att färgen skulle torka, och bara såg mej runt på motesplatsen under tiden. Så hittade jag ett bekant ansikte och kunde naturligtvis inte låta bli att skicka ett kort meddelande. Det visade sig vara en kille ifrån min hemmagrupp. Jag vet vem det är. Han har två grabbar och har ungefär lika lång nykterhet som jag. Han kände igen mig också.....

Så det hela slutade med att vi gick på AA-möte, bytte mobilnummer och nu sitter vi och chattar på msn.....suck.

VA FAN HÅLLER JAG PÅ MED??? Shit också. Jag skulle ju hålla mej singel o allt.... Och DET SKA JAG!

Men man kan väl få prata med honom i alla fall va.....? Eller....? Är jag ute på svag is nu igen.....?

I alla fall så är det helt UNDERBART att min lilla prinsessa är hemma igen. Vi får ju kampera ihop nu så länge mitt eget sovrum inte är klart, och det är skönt. Det känns som om det kommer att bli mycket både gos och kel de närmaste dagarna!

---

NU ÄR DET TVÅ VECKOR UTAN SNUS!!!!!   Jippeeeeeeee!!

---

Joo då det var SÅ trevligt. Vackert väder, mycket folk, och mycket gamla minnen som jag vandrade igenom.

Jag är ju född och uppvuxen i Stockholm, så för mig blir det "a walk down the memory lane", att komma dit. Kungsträdgården var full av folk som hoppade bungy jump, klättrade vägg, spelade paint ball och laser dome och diverse artister på scenen. Det var barncancerfonden som fyllde 25 år.

Jag flöt omkring bakom mina solglasögon och bara mööös. Tog en fika på "vårt" ställe. Ett fik där U och jag har fikat några gånger. Men det var okej. Inga jobbiga känslor alls faktiskt!

Sen kom syrran och hennes kille ner. Då satte vi oss på en uteservering. De tog varsin öl, och jag tog en coca-cola. Det var så mysig i solen. Jag kände inga speciella sug efter öl. Tvärtom kändes det kul att få vara med och få slippa bli full. Jag var t.om inne i baren och köpte öl och läsk! Det är första gången jag gör det faktiskt och det kändes HELT okej!

Jag tror att jag ska kalla syrrans kille för skalman. Han är lite som skalman. Snäll, ganska lugn och lite av en bakgrundsfigur. De verkar lyckliga ihop.

Jag skojade lite och frågade om inte skalman hade någon brorsa som var "ledig", eftersom jag tyckte han var så trevlig. Då började de diskutera vilka singelkillar som de hade i sin närhet som de kunde pussla ihop mig med!
Ha ha ha.... Ja ja ja whatever... Jag lovade att komma ner och "titta" på deras eventuella förslag. Titta kostar ju inget ;-)

På eftermiddagen promenerade vi längs Stockholms vatten hem till skalmans lägenhet. Vi skulle grilla hemma på deras tak-terass. Och det var inte kattskit ska jag säga. Han bor på söder, så från hans tak-terass kunde man se ut mot hela havet, finlandsbåtarna, Gröna lund och ända bort till Gärdet med kaknästornet i bakgrunden.

Åt andra hållet kunde vi sitta och titta "ner" på alla de människor som satt och åt och ölade på Mosebackes terass. Hit återkommer jag gärna!
Efter maten gick vi in och sjöng Sing Star. DET är beroendeframkallande! Shit va kul det var! Jag var på så gott humör så vi t. om sjöng "våran" låt. Basshunter och Boten Anna är den låt som jag minns bäst från den tiden när U och jag träffades förra sommaren. Den var ju så HET kring midsommar förra året.

Drog iväg hemåt kring elva-tiden. Men på grund av att tågjäveln var försenad så missade jag sista bussen hem. Shit! Nästa buss skulle gå halv tre! Så jag började gå....

När jag gick där ut genom stan, så hinner man tänka en hel del. Utanför stan slog alla dofter emot mig. Gräs och mogna vetefält. En Sommarnatt att minnas. Jag gick där och funderade. Jag tänkte att jag skulle lifta om det kom någon bil. Men jag kunde ju inte styra så att det kom en bil som skulle precis dit jag skulle.

Så kom jag på att det är så jag vill att mitt liv ska fungera. Jag ska försöka göra ALLT det som jag KAN (dvs i det här fallet att fortsätta gå..), så ordnar min Högre Kraft resten (dvs ser till att det kommer en bil som ska åt mitt håll!)

I mitt liv innebär det att jag sköter mitt liv, min hälsa (andliga och personliga), mina barn, mina vänner. Sedan ska jag lämna över resten ( hur min framtid ser ut, huruvida jag blir tillsammans med U igen, eller om jag träffar någon annan) till min Högre Kraft.

Gud vad det låter enkelt när jag ser det så här på pränt???? I går natt kändes det som värsta "Eureka" -upptäckten....

I vilket fall som helst så kom det naturligtvis en bil som skulle åt mitt håll. Och det är nog så att det är större risk att JAG bryter min del av avtalet än att min Högre Kraft, bryter sin.....

---

Och vet ni va!!! FORTFARANDE SNUSFRI!!!!!!!

---

Jepp! Idag ska jag ut på äventyr! Jag ska ta tåget till Stockholm, till min syster och hennes kille. Vi skulle hitta på en massa skoj. De har varit i Italien så vi ska titta på alla deras bilder, sen ska vi gå ut och äta och "göra" Stockholm!

Jag har sagt till min syster, som är ganska mycket ute i svängen i Stockholm, att jag gärna hänger på nu när jag är singel. Jag tror att hon kanske oroar sig med det här med alkoholflödet i Stockholms krogliv, och hur det ska påverka mig. Men jag har sagt att det ÄR okej! Det stör mig inte när andra dricker. Bara jag VET att jag kan åka därifrån när jag vill. För efter det att folk har intagit en viss mängd alkohol så blir jag jävligt ensam. Ingen är kontaktbar längre och att kommunicera blir omöjligt.

Men jag vill ut! Ut i svängen igen! Nu när jag är singel så SKA jag ut och kolla "marknaden" (Observera att jag sa "kolla"!!!)

Nu på morgonen, när jag stod och målade fönsterlister i mitt nya sovrum, så kom jag att tänka på en sak. Jag mår SÅ BRA, när jag sysslar med något som tar hela min uppmärksamhet. T.ex. målar, eller dansar, eller åker motorcykel, eller umgås med vänner (bloggar!).

Det är när min hjärna "inte har något att göra", som jag mår sämst. För då hittar min hjärna på en massa hyss. Spelar upp gamla inspelningar om att jag inte duger som jag är, att jag aldrig kommer träffa någon som kan älska mej osv osv...Eller så drar U-skivan igång. Också en gammal svensktopp-klassiker  ;-) Den handlar helt om att jag analyserar hur han tänker, vad gör han nu, varför har han gjort som han har gjort osv osv.

Båda dessa inspelningar är trista, helt meningslösa, inte med sanningen överensstämmande, men går INTE att stänga av! Enda sättet är liksom att hålla hjärnan sysselsatt med lämpligare saker. BRA! Då vet jag det!

Så nu ska jag hoppa in i duschen, göra mig riktigt fin och sen Wroooom! Stockholm! Here I come!!!!!!

---

FORTFARANDE SNUSFRI ! JIPPEEEEEEEEEE!

---

Jepp nu är det dags igen...Jag KAN inte låta bli liksom.
Ikväll är det Claes Löfgrens som spelar också. Dom är skitbra!

Jag mår SÅ bra när jag är på dans. Det är liksom hemtamt. Och myysigt. Tänk ibland när man råkar på någon riktig goding. En karl som både kan dansa bra, och liksom dansa tight och sensuellt också. Wow! Då vill jag inte att låten ska ta slut.

EA-mötet var bra. Fick ur mig det som jag gick och bar på i alla fall. Mötena fungerar ungefär likadant som att blogga. Jag får ur mig mina känslor, och därmed medvetandegör jag hur jag tänker. När jag blir medveten om hur jag tänker, så får jag också ett val över hur jag vill agera på dessa tankar.
Det blir då inte som förr, bara autopiloten som styr och reaktioner på känslor.

Men efter mötet gick vi iväg 4 stycken för att fika. En stoor Chai latte och kladdkaka med grädde i gott sällskap....Mmmmmm

Vi fortsatte att ventilera våra känslor. De andra tyckte att jag inte alls var kär i U, utan bara besatt. Ungefär som jag tidigare var utav alkohol.
De menade att egentligen har jag inga känslor alls för U, utan jag är besatt av MINA KÄNSLOR för U. Och det har inget med hans person att göra.
Vad gör man åt detta då?
Tjaaa.... Rådena kunde tyvärr sammanfattas i TOTAL AVHÅLLSAMHET! Att sluta på eftervården, sluta samåka osv osv.... ATT ALDRIG MERA TRÄFFA HONOM.
Annars skulle det vara som för en alkoholist att bara dricka lättöl....Dvs omöjligt!

Tjaa jag tog åt mig råden, men jag vet inte......Jag KAN nog inte avhålla mig från U. Ännu iallafall. Jag är så fast liksom.....Fast han är så egofixerad och alla andra dåliga egenskaper så vill jag ha honom ändå.

Nää nu lägger jag undan honom ett tag, FÖR NU SKA JAG UT O DANSA!

                        HEJJSVEJJS!!!!

Det känns tomt här. Det ekar i mitt nya sovrum, vilket inte är så konstigt eftersom jag har tömt det och håller på och renoverar.

Men det ÄR tomt. I mitt hus. Just nu.
Mr Stoneface kom just o hämtade tonårsgrabben. De ska åka på 5-dagars i Östergötland. Och prinsessan kommer först på söndag. Och jag har inget jobb att gå till. Inte idag.

Satt en lång stund med mina falukorvsskivor i köket. Lyssnade på tystnaden. Kände på den. Som man känner på en fiende. Känner fienden på pulsen. Hur farligt kan det vara.....?

Det kändes.....sorgset.

Tänkte på min sorgliga, onåbara mamma. Och på Mr Stoneface som aldrig visar något. Och nu U, som inte vill prata om nånting viktigt, utan helst vill referera alla roliga reklamsnuttar han har memorerat sedan senast.

VARFÖR? Varför omger jag mig med så onåbara människor? Jag känner mig ju så jävulskt ensam.

Jag blir mest sorgsen över att jag aldrig fick vara liten, ledsen och behövande när jag växte upp. Och nu omger jag mig med likadana människor. Som inte heller kan låta mig vara liten och behövande. Jag ska bara orka, orka, orka, och le, och le, och le, och trösta, och trösta ,och trösta alla andra. Men jag då?

När ska jag möte en människa som finns där när JAG bryter ihop och behöver tröst???

Nu ska jag iväg på EA-möte. Och det kan jag behöva, eller hur? EA står för Emotions Anonymous, och är för alla oss som har känslomässiga problem. Precis vad jag behöver!

Yippeeee! Vad kul det var i går kväll! Jag och en kompis som jag träffade på dansen i fredags, åkte ner till Stockholm för att dansa i Hågelby parken. Med mina nya dansskor o allt!

Det var liksom utomhus, under ett jättelikt vitt cirkustält. Men det var bara ett tak, så det var öppet runt omkring. Det var så vacker natur, och så bra musik, och så dansanta KILLAR! Wow! Jag var alldeles hög, på må-bra-hormoner under hela hemvägen!

Den här kompisen som jag träffade på dansen i fredags, ja han nämnde att han skulle till Hågelby. Och då frågade jag om jag kunde hänga med (jag har hört att det ska vara så bra dans där). Så vi samåkte från min stad. Och det var bra, för efter alla bilresor till möten så har jag inte RÅD med mer soppakostnader.

Han var trevlig, men jag var väldigt tydlig med att jag inte var intresserad av någonting annat än vänskap. Jag sa att jag var nykter alkoholist och nykter sedan snart 2 år. Vi hade väldigt bra diskussioner i bilen, så det blir nog mer samåkning med honom till fler danser!

Eftervården i går var också mycket bra! Vi hade en "sommarvikarie" där igår som var specialicerad på mental träning. Han är även yoga- och meditationslärare och föreläser mycket för olika företag. Otroligt intressant! Han kommer även nästa vecka!

Jag hann knappt inte prata alls med U på eftervården. Jag hade åkt motorcykel dit på småvägar och kom 10 minuter sent. Sedan var det bråttom därifrån också, eftersom jag skulle samåka ner till Hågelbyparken och hade en tid att passa.

Men jag hann säga att det kanske inte blir någon mat/fika/samåkning nästa onsdag eftersom jag har prinsessan hos mig nästa vecka. Han svarade konstigt nog att "vi kan väl skippa det där med mat och bara samåka", med det var ju inte DET jag sa??? Jag fick säga om igen att jag kanske inte kan åka ALLS om inte jag får barnvakt.

Så jag tror att han kanske också hade fått kalla fötter angående det där med mat/fika.... ELLER så är han så medberoende så att han sa så, för att han trodde att JAG inte ville äta/fika, och för att underlätta för mig att slippa...?
Fy FAN vad det är svårt med ÄRLIGHET med vad man tycker / tänker!!!! Vi är båda två så SJUKA i våra beteenden, och mer vana att vara i andras känslor, än att ta ansvar för våra egna. Så vi förstår till sist inte vad som är EGNA känslor och vad som är ANDRAS. Oj oj oj.... Det kommer att bli en mycket tuff resa OM det ska bli vi två en dag...

---

FORTFARANDE SNUS-FRI !!!!!!!!

---

Ja TACK Ankan för din mycket berättigade fråga. VILL jag verkligen sitta i samma bil som U ända till mötet? Utan andra människor närvarande heller (alla de andra drog sig ju ur...)?

Just då, igår, så fanns det INGENTING annat jag hellre ville. Nu på torsdag morgon så inser jag hur sjukt det är. Jag är fortfarande besatt och håller på och dribblar med mina sanningar. Jag ser det så tydligt nu. Att vara besatt innebär enligt Anonyma Alkoholisters Stora Boken, att en tanke blir större än alla andra tankar. Tanken, eller fixeringen, tar liksom plats från de andra sunda tankarna om livet. Så att jag låser upp livets flöden och min egen öppenhet inför livet. Jag blir avstängd!

Men i alla fall så gick det SÅ BRA! Att samåka med U alltså. Jag har ju varit hyfsat känslomässigt stabil ett par dagar nu. Jag har verkligen känt att mitt hat och min ilska mot U har ebbat ut. Kvar finns bara en stor kärlek och medkänsla med honom. Och den varma, kärleksfulla känslan i magen lyckades jag bevara under hela kvällen. Det kändes som att jag hade direktkontakt med min Högre Kraft.

Han är så RÄDD. Han kan gömma sig bakom all världens fallskärmshoppande, MC-bedrifter, talarmöten, mediteringsveckor osv osv, men jag ser hur rädd han är. Vi talade i princip inte alls om oss, utan höll oss till neutrala samtalsämnen på både dit- och hemresan. Han nämnde bara sin mamma lite kort i förbifarten, och jag kunde kontollera min ilska då med.

Vem är JAG att önska eller ha förväntningar på att han ska vara annorlunda än han är??? Det är ju DET som skapar min ilska! Att han inte gör/agerar som JAG vill. Att han inte klipper kontakten med sin mamma, att han inte säljer sitt hus och flyttar, att han inte bryr sig om mig alls, att han bara pratar om sig själv osv osv...

Mitt känslomässiga läge just nu är, att jag vill, och kommer att ,älska honom så länge som mina känslor GÖR det. Men jag vill inte vara tillsammans med honom (kanske inte han heller vill, det vet jag fortfarande inte...). Jag behöver lära mig att ta ansvar för MITT LIV. Inte ha förväntningar på hur HAN ska vara /göra. Och så länge som jag känner så, så är det inte lämpligt att ha en relation.

I alla fall, innan vi skildes så fick jag en otroligt underbar kram. Jag KUNDE inte låta bli att fråga om jag fick ge honom en puss också. Han har så underbart vackra läppar, och att se dem så nära mig..... Shit! Jag har INGEN chans att kunna sätta stopp känner jag nu.....Inte när han är SÅ nära.

Då frågade han om vi skulle samåka nästa onsdag också. Ja det kan vi väl, sa jag.
"Då kan du ju komma hem till mig innan, och titta på din blomma" säger han då.
Jag köpte en blomma då han fyllde år och skickade den via internet till hans blomsteraffär, så jag har aldrig sett den med egna ögon.
Men då sa jag till honom;
"Vad är det EGENTLIGEN du vill, för det är väl inte att jag sak komma och titta på en blomma?"

Och då erkände han att han egentligen ville att jag skulle komma och fika eller äta hos honom innan vi skulle åka på mötet, men att han var så rädd för att säga det. Han är så rädd för att jag ska säga nej.

På hemvägen fick jag den tanken att han aldrighör av sig på telefon eller sms, bara för att han är så rädd för att jag ska säga ifrån? (Och det planerar jag ju iof. att göra också.) Men det är HANS problem. Om han är rädd och förlorar mig på grund av den rädslan, så är det HANS problem att lösa, inte mitt.

I alla fall så sa jag JA till nästa onsdag. Förhastat va? mmmm jag vet. Jag har nog ingen barnvakt ändå nästa vecka, för prinsessan kommer ju från Tyskland på söndag. Så det kanske räddar mig. Den här gången.........

---

Och det är läskigt, för jag vet inte om U kommer att vara där.

Jag har försökt och försökt att få fler att vilja samåka med mig dit. För det är rätt långt bort och det kostar mycket soppapengar för mig. Och igår på kvinnomötet så var det 4 stycken som visade intresse för att åka.
Då lovade jag mig själv att om NÅN vill samåka så åker jag från min hemstad i vanlig tid. Om INGEN alls vill samåka, så skulle jag "få" sms:ssa till U och fråga om samåkning.

Han skickade ett sådant sms förra veckan, så det måste ju va ok att fråga va?

Eller håller jag på o dribblar och förhandlar med mig själv nu igen???

I alla fall så var det INGEN av de där tjejerna som slutligen kunde, så jag skickade dessa rader till U:
"Samåkning ikväll?Kram"

Men jag har inte fått något svar,och jag måste åka nu om jag ska hinna....Fan också.Men jag ska INTE låta detta påverka mitt i övrigt glada och kärleksfulla humör! Så det så!

Återkommer inatt med mera info......

---

Andra semesterdagen har gått till ända. Dagen har varit lugn och känslosam på något sätt. Jag har känt mig i direktkontakt med min Högre Kraft ända sedan i morse.

Tonårssonen och jag åkte in till stan på förmiddagen. Han skulle klippa sig och jag skulle köpa dansskor. Det var ett märkligt sammanträffande att just den frisör som han ville gå till, låg vägg i vägg med den nyöppnade dansbutiken!

Jag hittade ett par underbara mjuka svarta dansskor med mockasula för 599 kr. Jag har velat ha ett par sååå länge nu. Jag ska ju ut och dansa både torsdag och fredag kväll så jag behöver bra skor! Det känns viktigt att satsa aktivt på mina intressen just nu. För att  bygga upp min självkänsla!

Väl hemma igen, så tog jag mig tid att meditera. Sen körde jag en sväng på motorcykeln innan jag ställde mig att måla lister i mitt nya sovrum! På kvällen var jag på ett helt underbart kvinnomöte. Bara massor med kärlek och andlighet i det mötet! Jag ÄLSKAR verkligen dessa kvinnor!

Så allt som allt har jag satsat på BRA saker idag! Så därför mår jag också bättre och bättre!

Men en sak irriterar mig fortfarande. Och det är att U fortfarande äger en sådan stor del av min hjärnaktivitet. Jag skulle vilja säga att 60-70 % av mina tankar involverar honom på något sätt. Min sponsor säger att det beror på min beroendepersonlighet. Att jag så väldigt lätt fixerar mig /blir beroende av olika saker. Män, sprit, sex, snus, cigaretter osv osv....
Hon säger att det kommer att ta tid att få honom att försvinna helt ur min hjärna. Jag måste ha tålamod, precis som med alkoholen. Envist och tålmodigt ska jag fortsätta göra rätt saker, en dag i taget! 

---

JAG ÄR FORTFARANDE SNUSFRI!!!!!!!!! IDAG ÄR DET DAG 8! JIPPEEEEEEEEEEEEE!

---

Jag trodde jag skulle vara skiträdd när jag vaknade i morse. Måndag morgon och INGA semesterplaner. Fatta! 4 veckor kvar innan jag får åka till jobbet igen! Klart ångest laddat.

Men det var lugnt i morse. Solen lös in i rummet från en blå himmel. Låg en stund och riktigt kände efter. Lyssnade. Om ifall jag hade någon ångest.....Men det var tyst. Lugnt och tyst i skallen.

Efter frukost satt jag tyst en stund i vardagsrummet. Tonårssonen snarkade lugnt. Jag ville inte ha radio eller TV på utan jag vill verkligen ta mej tid att våga sitta själv i tystnad. Det var inte så läskigt faktiskt.

Sen tog jag en löparrunda i skogen. Va vackert och fräscht det är i skogen på morgonen! Kanske ska försöka göra det varje morgon? Vi får väl se...

Jag har varit inne i stan på lunchmöte. Kul för det kan jag ju bara göra på jul- och sommarloven. Träffade en underbar gammal vän från min tid som nynykter! Vi gick o fikade på stan. Hon har hoppat av sitt chefsjobb på Eriksson för att följa sin dröm om att bli ansiktsts- och huderapeut. HÄFTIGT! Vi bubblade på båda två om allt som hade hänt o sen bytte vi telefonnummer. Vi har SÅ mycket gemensamt hon o jag!

Nu har tonårsgrabben ringt o beställt pizza, så nu måste jag åka o hämta. Vi ska hyra en bra film ikväll. Jag ska INTE på möte ikväll. Måste ju hålla mig hemma NÅN kväll med grabben också!

---

Jipppeeee! Äntligen fredag! Snart semesterstart!

Jag TROR att jag är glad. Men samtidigt är det läskigt. För det blir den första sommaren i mitt liv som jag är ENSAM. I alla fall bitvis ensam, när jag inte har mina barn.

Men jag menar första sommaren som singel. Hur ska det gå? Men jag har ju så många vänner. Faktiskt. Jag kan alltid ringa någon om det blir för hemskt. Eller gå på ett möte.

Men jag ska också öva mig på att vara alldeles själv. Jag ska försöka få min självkänsla att växa genom att ta ansvar och göra ansvarsfulla saker (att sluta snusa var ett sådant val) , som ger mig en känsla av kommando över mitt liv. Jag ska måla på mitt hus. Jag ska riva en vägg i mitt sovrum så det blir större. Och allt det som hör till. Nya tapeter, måla lister, välja golv osv osv... Det blir nyttigt.

Sen ska jag ju läsa MC-teorin. Jag VILL verkligen klara teoriprovet.

Så det ska nog bli bra. Det gäller bara att jag håller mig borta från offer-toffel rollen, som bara suger ur min energi. Då kommer jag INTE att få något gjort. Då kommer jag ligga kvar i sängen och tänka på så synd det är om mig som är så ensam och oälskad, dumpad och kränkt.

Nej jag måste tänka att;
Så här VILL jag ha mitt liv. Just nu VILL jag vara singel. Jag BEHÖVER det! Och sedan försöka fokusera på BRA saker att göra, som GER mig energi!

---

Jepp! Min plan är klar! Sommarlov,  HERE I COME!   Wowwweeeeeeeiiii..............................

---

Jag känner mig mycket omtumlad efter gårdagens möte. Jag kände mig hyfsat trygg med mina kvinnliga vänner, då vi kom ner till mötet. Vi hade varit o fikat på M&B. Jag berättade läget direkt. Att jag behövde deras trygghet ikväll. Att jag INTE ville bli lämnad ensam någonstans under kvällen osv osv. (Känns som om jag var fjorton år eller nåt, men så rädd är jag faktiskt...)

Redan före mötet dök han upp bakom min rygg. Jag ryckte till som av en elektrisk stöt när jag såg att det var han. Fy va rädd jag var! Pulsen var väl uppe i 200 knyck sådär. Han frågade om han fick en kram och det fick han. Suck va myyyysigt.....♥♥♥♥♥

Men FY va pinsamt tyst det blev, som TUR var dök M upp och räddade mig från den pinsamma tystnaden. Hon hade bokat platser åt oss längst fram och jag gled tacksamt iväg.

Det var talarmöte idag, och GISSA vem som var 5-minuterstalare! Jo U!.... Och där sitter jag längst fram och bara vill sjunka genom golvet.

Men sen blev jag ganska stolt också! Vad modig han är! Han var bra! Det har visst skett en del inom honom också under den här tiden....

L uttryckte efteråt att "Upplevde att han på nåt skumt sätt bad dej om ursäkt där uppe".
Ja inte vet jag. Men jag blev alldeles varm och öm i hjärtat i alla fall.

Men jag är fortfarande så rädd!!  Jag smet ut efter mötet. Sa bara hejdå till de närmaste kvinnorna. Jag såg U i ögonvrån men jag lyckades smita iväg utan att någon såg mig.

Väl i bilen fick jag dåligt samvete. Skickade ett kort sms;
"Grattis! otroligt modigt gjort! Kram"

Efter en timme kom ett svar:
"Tack! D måste ha synts hur nervös ja va? Ville haffa dej på vägen ut men du va bara borta. KRAM"

Jag grät hela vägen hem. Jag satt o hulkade och grinade och skvalade. Alla servetter i bilen är nu slut. Jag vet inte riktigt varför jag var så ledsen. PMS, inget snus, sorg?

Jag är rädd. Rädd för att han växer. För att jag bara "lyckats ha" förhållanden med svaga misslyckade män. Inga andra har verkat intresserade av mig. Om han då växer sig stark och självständig. Varför i hela friden skulle han vara intresserad av mig då?

Förresten vågar jag inte. Fortsätta med U. För jag fixar INTE att riskera att någonsin gå igenom det helvete som jag har haft de senaste månaderna, igen. Bara RISKEN att hamna i detta läge igen, gör att jag hellre förblir singel i resten av mitt liv faktiskt.

Fegis va? Mmm eller så börjar jag få lite självbevarelsedrift kanske...

Eftervård i dag igen....Fan va jobbigt.

suck, suck, suck, suck, suck.....................

Jo tack jag överlevde! Och barnen med. Annars brukar jag ha en gräns på 1 dag tillsammans med morsan. Det räcker mer än väl. Men nu hade hon ju faktiskt tagit på sig spender-byxorna och bjudit oss på en helg i Göteborg. Då kunde jag ju inte gärna avböja.

Och jag tror att barnen har haft kul. Liseberg på lördagen och Universeum på söndagen. Vi har åkt spårvagn och bott på hotell. Badat i hotellpoolen och ätit underbar hotellfrukost.

Själv tyckte jag att samvaron med barnen, hotellpoolen och den där hotellfrukosten var det bästa på hela helgen. Tågresan blir lätt seg, men lättades upp av kortspel och det sociala när t. om tonårssonen är med och spelar, vilket inte händer så ofta nu för tiden.

Morsan höll sig mer eller mindre i skinnet. Hon fick ett kort utbrott ( hon hade laddat länge på den tror jag) på söndag morgon. Vi skulle precis checka ut, då jag frågade henne om hon hade lämnat in hotellnycklarna. Nej, det behöver man inte, säger hon för de gör nya nycklar till varje gäst.
Joo de gör de förstås, men det är ju bättre för miljön om man lämnar tillbaka dem så att de kan programera om dem, svarade jag då.
Då exploderar hon och anklagar MIG för att jag är så jävla grinig???
Jag stod där som ett stort frågetecken, för hon såg helt skitförbannad ut. Jag var inte alls arg så jag bara släppte hela grejjen.

Vad hon gör är att hon går och irriterar sig på saker så att det byggs upp inom henne. För hon klarar inte av att vara ärlig med vad hon tycker. Sen kan hon inte härbärgera ilskan tillslut, när det blir för mycket, så då måste hon projicera ut det på någon i omgivningen. Då kan minsta lilla pryl, ofta när hon feltolkar någons avsikter, göra att hon exploderar. Och det blir oftast en alldeles opropotionell reaktion.

På kvällen erkände hon, att hon alltid har varit rädd för mig. Rädd för MEJ? Jag blev så förvånad. Joo hon sa att hon var så rädd för mina åsikter och min kritik, och så hade hon alltid känt det.
Så hon har alltid försökt vara till lags, anpassa sig efter hur hon har TROTT att jag vill att hon ska vara osv osv...

Jag förklarade för henne att jag tror att det beror på att jag alltid har varit mer hennes mamma än vad hon har varit min. Hon har alltid sökt min bekräftelse och mitt erkännnande till allt hon har gjort, ända sedan jag var liten. Men hur mycket jag än bekräftade henne så var det aldrig nog för henne, så i 20-års åldern sa jag ifrån. Jag ORKADE inte dra min bekräftelsevals en gång till. Det var som ett förinspelat teaterdrama. Så här kunde det låta;

-Jag är en sån hemsk mamma. Hur kan ni stå ut med mig när jag är så hemsk. Det kanske vore bättre för er på barnehem eller att ni får en annan mamma.
- Nejmen så får du väl inte säga! Mamma du har ju gjort så gott du har kunnat! Vi älskar ju dej precis som du är, förstår du väl.
- Jamen ni är ju så arga på mej jämt.
- Nejdå vi är inte arga. Du borde väl vara stolt över att du ensam har klarat av att fostra 3 barn. Ingen av oss är ju kriminell i alla fall ( bara alkoholister, relationstörda mm mm; min anmärkning).

Men det är fortfarande samma vals hon vill att jag ska dra. Men jag vägrar. Varje gång så säger jag bara att jag inte KAN bekräfta henne så att det skulle hela henne. Hon måste göra detta själv, ge sig själv denna bekräftelse. Men det kan hon inte förstå.
Jag förstår var min egen dåliga självkänsla kommer ifrån........suck

När vi hade kommit hem så ringer hon;

-Hej det är bara jag, säger hon i telefonen  (Jag började må illa, för så har jag också brukat svara i telefon....)
-Det är väl inte så bara, sa jag. Du är en värdefull person både för dig och oss, så säg inte bara.
- Jaaa jag ville bara säga förlåt... Förlåt för att jag är så korkad och inte förstår någonting vad du pratar om. Jag ska bättra mig det lovar jag.

Hon säljer ut sig själv för att behaga sin omgivning. Det leder ju inte till någon bra självkänsla precis. Men jag är TACKSAM för att jag kan se detta idag! Jag får vara nykter och lära mig att leva på nytt. Jag lär mig massor varje gång jag träffar henne. När jag ser hur hon beteer sig, så ser jag mig själv, hur jag anpassar mig, behagar min omgivning, inte står upp för mig själv, inte är ärlig och säger ifrån.

I stället kommer ilskan ut som gliringar, ironi, dåligt mående, depressioner, bara för att jag inte orkar säga ärligt vad jag tycker!

Så allt i allt så var det en nyttig och trevlig helg! TACK!

Jag har känt ett litet, men ändå märkbart, lugn idag. Kanske att jag långsamt börjar hitta tilliten till min singeltillvaro? Ingen ångest i sikte just nu i alla fall. Men det är nästan så att jag håller andan och inte vågar känna efter alltför djupt.

Oftast mår jag bra på morgonen. Och hela vägen till jobbet. Det är hemvägen från jobbet som brukar vara den jobbiga biten. Ångestfylld, med bara massa relationsdrömmar om/med U. Men idag gick det bra. Jag är förvånad och lättad. Börjar fundera på om det har med trötthet och hunger att göra? Ångest KAN ju förvärras av det. Kanske att jag borde ha med mig en frukt till hemresan också? Ska prova det.

Spelade monopol och memory med barnen ikväll. Och jag var faktiskt DÄR, med DEM. Mina tankar var inte långt borta i relationsdrömmar, utan närvarande. Läste långsaga för Prinsessan. Sköönt. Förr försökte jag alltid smita ifrån så fort som möjligt. Men ikväll tog vi ett extra kapitel Pelle Svanslös. Kändes okej. Hoppas att hon kände att jag verkligen VILLE det.

Pratade med Mr Stoneface på jobbet idag. Jag var skyldig pengar och jag hade en bok med mig som jag hade beställt. Jag tyckte att han skulle ha den. "Pappadagar i råttans år", hette den. Jag VILLE verkligen att han skulle ha den. Den handlar om en nyskild pappa med två barn och allt som de går igenom. Men jag vågade inte skriva i den. I fall hans nya tjej, Fr Stoneface, skulle titta i den.

Jag gillar Fr Stoneface. De är så lika de där två. Passar mycket bättre ihop än vad vi två någonsin har gjort. Hon verkar inte heller ha någon kontakt med känslor (okej....min amatörgissning). Men det VERKAR så lika i alla fall. Hon har också två barn. Kul för mina barn! Och faktiskt kände jag mig inte riktigt fri (från skuld och dåligt samvete) förrän han hade träffat henne. Jag och Mr Stoneface kommer mycket bättre överens nu sedan de har träffats.

Möjligen kan jag tycka att det gick väldigt fort, men jag har hört att killar snabbare griper tag i en ny och inte kan vara utan en partner. Är det så?

Skitsamma. Just ikväll är allt okej. Ska inte sabba det genom att gå för djupt i nånting. Nu ska jag fortsätta läsa min nya bok (refererat i tidigare blogg).
Gokväll!!

Vaknade med ett ryck vid 03:13 av att kattjävlarna skrek. Det låter som om någon plågar ett barn. Hemskt! Stängde fönstret men kunde INTE somna om. Låg som vanligt och tänkte på hur avig jag ska vara när U vill komma tillbaka. Planerar liksom i min skalle hur konversionerna ska gå;

"Men nu har jag bestämt mig älskling...Jag VILL vara tillsammans med dig" (säger U)
"Men duuu...nu har livet liksom gått vidare för mig. Jag VET vad jag vill ha för en livspartner nu. En som verkligen BRYR sig om mig och inte överger mig hela tiden. En som inte konstant pratar om sin morsa /sig själv, utan har plats för MIG i sitt liv. Sorry baby...." (säger jag)

Ungefär så låter det i min skalle. Och sen spinner jag vidare på hur han kommer att försöka övertala mig. Och jag kontrar då med att jag inte kan lita på honom mera tyvärr..... Sen kommer jag inte vidare, för jag VET inte om jag låter mig övertalas eller inte...

Ja sånt här ägnar jag ca 75% av min vakna tid med. JAA! Jag är fortfarande relationsstörd! Har jag sagt nåt annat?

Ja så klarade jag av min helg så galant i min ensamhet! Jag är väldigt stolt!

Vid fem-tiden kom barnen hem. Underbart med lite fart och fläkt hemma igen! Mr Stoneface hjälpte mig med en lampa i bilen som behövde bytas. Han är så praktisk att ha till hands. Alltid ställer han upp och aldrig klagar han. Det känns bra att jag har kunnat acceptera honom som han är numera.

Tonåringen och jag tog ett parti Yatsy (stavas det så...?), och som vanligt klådde han sin mamma suck... Princessan stoppade jag i badet. Hon såg ut att behöva det! Sen klippte jag av en bra bit av håret. Det var tovigt och knutit som bara den. Mr Stoneface är väldigt praktisk och duktig vad gäller barnen, men det där med att borsta hennes hår, det funkar inte så bra. Efter sedvanlig sagostund har jag nu stoppat henne i säng. Nu ska jag bara ringa min sponsor också, sen är det nattadags. Jobbardag i morgon.

Hur ska jag sammanfatta helgen för min sponsor då? Jag har klarat det bra! Börjar faktiskt fundera på om U verkligen någonsin kan bli en bra partner åt mig. Då får han verkligen ha förändrats utav sitt stegarbete i så fall. Men än vågar jag inte släppa honom ur mina drömmar. Inte riktigt än....Gonatt världen! Tack för att jag får finnas till PRECIS som jag är!

Jepp! Det blev som jag trodde igår! Jag skulle meditera, men kapital-somnar förstås! Vaknar med ett ryck vid 6-tiden och kommer på att jag ska på midnattsmöte i en annan stad. Kastar på mig kläderna och drar iväg. (alltför läskigt med lördagskväll hemma i ensamheten....)

Men jag ska inte slå på mej själv för det. Kan jag fly till ett bättre, tryggare ställe än ett AA-möte??? Det var så mysigt där. Att sitta bland vänner i mörkret med alla tända ljus. Att få höra de andras kamp, ger mig distans till mina egna bekymmer. Jag var lite rädd att U skulle vara där, men han kom inte, och det var skönt.

Jag delade om min andra kamp. Den första var kampen mot alkoholen. Nu kämpar jag med drogen bakom drogen. Min relationsbesatthet. AA:s tolv steg fungerar även på detta. (Jag är övertygad om att de tolv stegen fungerar på ALLA livets problem faktiskt!)
Jag måste erkänna att jag är maktlös inför mina relationer, och att jag så himla lätt tappar kontrollen över mitt eget liv. (steg 1) Jag måste erkänna att jag INTE klara att hantera detta ensam, utan hjälp. (steg 2). Jag lämnar över min egenvilja till min högre makt (som jag väljer att kalla Gud), min sponsor, och min kvinno-grupp.(steg 3).

I bilen på väg hem funderade jag över steg 4. Jag borde inventera ALLA mina tidigare relationer och se om där finns ett samband, ett mönster över hur jag har betett mig. Det kommer! I en separat blogg inom kort!

I alla fall så kändes det som om jag hade sinnesro på vägen hem från mötet. Jag MÅSTE ägna mig åt MITT liv nu, och mina intressen och vänner. Ingen annan kan hela mig utom jag själv. Men jag känner mig inte ensam. Det finns en kraft i universum som är God. Jag känner det så tydligt nu. Jag ska inte kämpa emot längre, utan flyta med i livets flod, som det var tänkt från första början.

TACK alla ni! Som läser, kommenterar och ger mig stöd!

Joo då än så länge håller jag mig hemma, ensam. Men jag tog en liten sväng med motorcykeln innan regnet kom. Skönt och vackert. Att få ha mina tankar osorterade i min skalle. Bara se den vackra svenska sommaren med dess alla underbara dofter som flyger förbi.

Jag har rensat ur min garderob. Och stängt av frysen. Tänkte frosta av den. Jag har tänkt på det i flera månader. Det känns skönt att ha kommit till skott. Fick pina i mig den sista glassen innan den smälte bort. Blääk...

Sen satte jag på en film. Bounce med Ben Affleck (fan va han e snygg!!!) och Gwyneth Paltrow. Blev tyvärr påmind om det där med hur mysigt det är. Med förhållanden. Bara att snudda vid en annan levande varelse. Kyssas, att somna nära någon. Han var alkoholist. Gick på möten o så. Det kändes bra. Det känns som om det blir mer okey om även de på film kan råka ut. Att det inte är bara dålig karaktär.
I alla fall så var det en bra film.

Nu ska jag meditera och sen lägga mig i badet. Sen har jag inga fler idéer kvar. Glömde teoriböckerna till MC-kortet på jobbet så jag kan inte läsa dem tyvärr. Får läsa något annat. Stora boken kanske?