Trött men lycklig...
Jag sov över hos U i natt. Jaa jag håller med. Det ÄR snabba ryck just nu, men det var faktiskt väl genomtänkt. Tror jag.
Jag var ju som vanligt på möte i den där andra staden långt bort, igår kväll. Mysigt med kvinnofika före (3 av mina sponsier var med!!) och sedan var det möte klockan 19.00. Hann faktiskt med att prata med dem allihop (hoppas jag...som vanligt är jag rädd att inte hinna med alla som jag vill prata med!).
Mötet handlade om att vara anhörig till en alkoholist. Vi läste i Stora Boken först, sedan delade vi om det vi hade läst. Om hur texten berörde oss, om den gjorde det. Det var flera kvinnor som i många år hade fokuserat på sin mans alkoholproblem för att slippa se på sina egna. Inte förrän HAN hade slutat eller flyttat, kom det fram att de själva hade samma problem... Snacka om att det är lätt att gömma sig bakom någon annans problem....!
Som vanligt kan jag identifiera mig mer med alkoholisten i boken (trots att det är en man som beskrivs), och Mr Stoneface är då min medberoende "fru" ;-)
I alla fall så bor U mitt emellan den andra staden och där jag bor. Min arbetsplats ligger dessutom närmre där han bor. Så jag sparar ju en massa bensin och tid på att sova där ( min eviga jakt på pengar och tid...suck....).
Jag hade dribblat detta i huvudet i ett par dagar och jag var inte säker på att det var detta jag ville förrän igår. Då pratade U o jag i telefonen och jag lade fram mitt förslag.
Egentligen tycker jag att det är för tidigt i vår "nya" relation att sova över, men fördelarna övervägde. Men jag gjorde klart från början att jag enbart ville sova (och fika). Inget sex! Så vi var överens om det innan (trots att han sa att han visst VILLE ha mer, men accepterade att inte jag ville det ännu).
Så vi hade en MYCKET trevlig kväll när jag kom från mötet. Vi fikade och tittade på häftiga motorcyklar i broschyrer vid hans köksbord. Vi pratade inte så mycket om oss, men desto mer om våra gemensamma intressen, MC och dans.
Vi gick väl o la oss kring 11 eller nåt, och det var så UNDERBART att bara ligga o gosa tätt intill varandra. HERRE JÖSSES vad jag har saknat detta!!!
På morgonen sa han att han hade suttit uppe en stund på natten o tittat på mej när jag sov. Han e en sån underbar person, när han visar den sidan! Mitt hjärta svämmar över...
I bilen på väg till jobbet så pratade jag som vanligt högt med min Högre Kraft. Om hur viktigt det är att jag inte förlorar mig själv och mitt nya liv i vår "nya" relation. Jag ber mycket om tillit just nu. Tillit till att han ska finnas kvar oavsett vad som händer i mitt liv. Tillit till att det kommer att hålla för oss.
Men jag är trött.....men LYCKLIG.....
Jag var ju som vanligt på möte i den där andra staden långt bort, igår kväll. Mysigt med kvinnofika före (3 av mina sponsier var med!!) och sedan var det möte klockan 19.00. Hann faktiskt med att prata med dem allihop (hoppas jag...som vanligt är jag rädd att inte hinna med alla som jag vill prata med!).
Mötet handlade om att vara anhörig till en alkoholist. Vi läste i Stora Boken först, sedan delade vi om det vi hade läst. Om hur texten berörde oss, om den gjorde det. Det var flera kvinnor som i många år hade fokuserat på sin mans alkoholproblem för att slippa se på sina egna. Inte förrän HAN hade slutat eller flyttat, kom det fram att de själva hade samma problem... Snacka om att det är lätt att gömma sig bakom någon annans problem....!
Som vanligt kan jag identifiera mig mer med alkoholisten i boken (trots att det är en man som beskrivs), och Mr Stoneface är då min medberoende "fru" ;-)
I alla fall så bor U mitt emellan den andra staden och där jag bor. Min arbetsplats ligger dessutom närmre där han bor. Så jag sparar ju en massa bensin och tid på att sova där ( min eviga jakt på pengar och tid...suck....).
Jag hade dribblat detta i huvudet i ett par dagar och jag var inte säker på att det var detta jag ville förrän igår. Då pratade U o jag i telefonen och jag lade fram mitt förslag.
Egentligen tycker jag att det är för tidigt i vår "nya" relation att sova över, men fördelarna övervägde. Men jag gjorde klart från början att jag enbart ville sova (och fika). Inget sex! Så vi var överens om det innan (trots att han sa att han visst VILLE ha mer, men accepterade att inte jag ville det ännu).
Så vi hade en MYCKET trevlig kväll när jag kom från mötet. Vi fikade och tittade på häftiga motorcyklar i broschyrer vid hans köksbord. Vi pratade inte så mycket om oss, men desto mer om våra gemensamma intressen, MC och dans.
Vi gick väl o la oss kring 11 eller nåt, och det var så UNDERBART att bara ligga o gosa tätt intill varandra. HERRE JÖSSES vad jag har saknat detta!!!
På morgonen sa han att han hade suttit uppe en stund på natten o tittat på mej när jag sov. Han e en sån underbar person, när han visar den sidan! Mitt hjärta svämmar över...
I bilen på väg till jobbet så pratade jag som vanligt högt med min Högre Kraft. Om hur viktigt det är att jag inte förlorar mig själv och mitt nya liv i vår "nya" relation. Jag ber mycket om tillit just nu. Tillit till att han ska finnas kvar oavsett vad som händer i mitt liv. Tillit till att det kommer att hålla för oss.
Men jag är trött.....men LYCKLIG.....
Är jag ute i kylan igen......?
Ja egentligen ska jag ju inte grubbla över detta, men jag KAN inte låta bli. (alkoholist va....;-)
U har ju lovat så himla dyrt o heligt att han alltid skulle ringa mej i fortsättningen. Men nu har han inte hörts av på2 3 dagar.
Inte för att jag bryr mej men ändå.... Är jag dumpad igen nu eller....?
Jag blir irriterad på mig själv för att jag ens tänker på det. Han har väl ett liv att leva. Och det ska jag också snart ha, så det så!!!
U har ju lovat så himla dyrt o heligt att han alltid skulle ringa mej i fortsättningen. Men nu har han inte hörts av på
Inte för att jag bryr mej men ändå.... Är jag dumpad igen nu eller....?
Jag blir irriterad på mig själv för att jag ens tänker på det. Han har väl ett liv att leva. Och det ska jag också snart ha, så det så!!!
MC söndag!
WOW vilken dag jag har haft idag! Helt JÄTTE suveränt kul! Kört MASSOR med motorcykel idag!
Det hela började i förra veckan då vår nye personalchef nämnde att han håller på och övningskör för MC-kort, och att han brukade övningsköra med en av ekonomi-killarna som är sådär super duktig att köra MC. Jag sa då att jag gärna också hänger med nästa gång de ska övningsköra. Då föreslog han idag, söndag.
Så idag vid 14-tiden samlades vi vid ett gammalt flygfält som finns att övningsköra på. Det är ca 4 mil att köra dit så jag var liite nervös för om min MC skulle starta och om jag skulle hinna i tid o så.
U var också där. Jag sa att han också fick komma om han ville (på dansen i fredags, sa jag det), och jag blev faktiskt glad när han kom. Han är så sabla trevlig nu förtiden! Kritiserar inte, gnäller och klagar inte. Han är bara super pedagogisk (fast jag gör fel ibland), och talar snällt om vad jag ska tänka på och så. Han till och med berömmer mej!
(fast jag har liiite svårt att tro på beröm o sånt för jag tänker bara att han har en baktanke med det han säger....)
Jag fick köra slalom runt koner, garagevändningar och öva tvära inbromsningar å sånt. Jättekul!
När de andra två åkte hem så körde U och jag en sväng på hans MC. Han är inte så van att skjutsa och ville öva på det. Det var super kul! Jag fick så många minnesbilder från länge, länge sedan, när Mr Stoneface fortfarande brukade skjutsa mig bakpå hans MC.
När vi svängde ut på stora vägen så kände jag hur tårarna rann ner för mina kinder. Jag kunde inte hjälpa det. Det var så himla känsloladdat för mig på något konstigt sätt. Jag bara åkte med, höll om U och såg ingenting för ögonen var alldeles tårfyllda. Och inte kunde jag torka dem heller eftersom visiret var nedfällt.
Funderade mycket på vad som hände med mig, på hemvägen från flygfältet. Jag känner mig lite väl känslig just nu...Kan det ha att göra med att jag varit så stark i flera dagar, och behöver få vara lite krake nu ett tag igen....?
Ja inte vet jag. Jag får ta upp det med min sponsor i kväll!
Det hela började i förra veckan då vår nye personalchef nämnde att han håller på och övningskör för MC-kort, och att han brukade övningsköra med en av ekonomi-killarna som är sådär super duktig att köra MC. Jag sa då att jag gärna också hänger med nästa gång de ska övningsköra. Då föreslog han idag, söndag.
Så idag vid 14-tiden samlades vi vid ett gammalt flygfält som finns att övningsköra på. Det är ca 4 mil att köra dit så jag var liite nervös för om min MC skulle starta och om jag skulle hinna i tid o så.
U var också där. Jag sa att han också fick komma om han ville (på dansen i fredags, sa jag det), och jag blev faktiskt glad när han kom. Han är så sabla trevlig nu förtiden! Kritiserar inte, gnäller och klagar inte. Han är bara super pedagogisk (fast jag gör fel ibland), och talar snällt om vad jag ska tänka på och så. Han till och med berömmer mej!
(fast jag har liiite svårt att tro på beröm o sånt för jag tänker bara att han har en baktanke med det han säger....)
Jag fick köra slalom runt koner, garagevändningar och öva tvära inbromsningar å sånt. Jättekul!
När de andra två åkte hem så körde U och jag en sväng på hans MC. Han är inte så van att skjutsa och ville öva på det. Det var super kul! Jag fick så många minnesbilder från länge, länge sedan, när Mr Stoneface fortfarande brukade skjutsa mig bakpå hans MC.
När vi svängde ut på stora vägen så kände jag hur tårarna rann ner för mina kinder. Jag kunde inte hjälpa det. Det var så himla känsloladdat för mig på något konstigt sätt. Jag bara åkte med, höll om U och såg ingenting för ögonen var alldeles tårfyllda. Och inte kunde jag torka dem heller eftersom visiret var nedfällt.
Funderade mycket på vad som hände med mig, på hemvägen från flygfältet. Jag känner mig lite väl känslig just nu...Kan det ha att göra med att jag varit så stark i flera dagar, och behöver få vara lite krake nu ett tag igen....?
Ja inte vet jag. Jag får ta upp det med min sponsor i kväll!
Kommentar till Skärgårdsdoktorn...
Jag bara MÅSTE få kommentera ett inlägg som Doktorn gjorde i sin blogg idag! HA HA HA HA va det va SÅÅÅÅ bra!
Jag har ju länge, länge klagat på att en viss Herr U inte har hört av sig.... Jooo jo jag vet att han ringer nuförtiden! Men DÅ, när jag var ledsen, då ringde han ju inte....
Och jag kom o tänka på det när jag läste det här inlägget på Doktorns blogg! Ha ha ha....
Ja där ser man hur viktiga telefonsamtalen kan vara!!!
Hi hi hi....va kul!!!!
Jag har ju länge, länge klagat på att en viss Herr U inte har hört av sig.... Jooo jo jag vet att han ringer nuförtiden! Men DÅ, när jag var ledsen, då ringde han ju inte....
Och jag kom o tänka på det när jag läste det här inlägget på Doktorns blogg! Ha ha ha....
Ja där ser man hur viktiga telefonsamtalen kan vara!!!
Hi hi hi....va kul!!!!
Å mera ved o ved o ved....Och U
Jag börjar bli less nu.... På all ved. Det ligger nu en jättehög på min garageuppfart. Och all denna ved ska staplas bakom garaget. Pust.... Lika bra att sätta igång.....
Jag har gjort en markering mot U. Vi har ju samtalat en del på telefon, eftersom han ringer till mig numera. Han säger att han älskar mej och vill träffas (bl. annat den 2/9 för att fira min 2-års nykterhetsdag).
Men nu sa jag ifrån! Jag sa att jag faktiskt vill ge Murre en ärlig chans, och jag kan inte göra det och samtidigt hålla på o träffa U vid sidan om hela tiden.
Jag tror att han blev ledsen. För idag sa han:
"Hälsa Murre att han tar bättre hand om dig än vad jag gjorde"....
Typiskt U. Så teatraliskt. Som om vi aldrig skulle ses mer. Men jag blir ändå då rörd och påverkad av hans tårar. Han är ju så fin. Han HAR blivit bättre i sina beteenden. I söndags under vedkörningen var han verkligen en underbar gentleman. Så där rolig och avspänd och kul att umgås med. Rar mot prinsessan, gullig mot mig.
Men jag behöver verkligen den här tiden.OM han verkligen älskar mig så kommer han att finnas kvar.
Jag har gjort en markering mot U. Vi har ju samtalat en del på telefon, eftersom han ringer till mig numera. Han säger att han älskar mej och vill träffas (bl. annat den 2/9 för att fira min 2-års nykterhetsdag).
Men nu sa jag ifrån! Jag sa att jag faktiskt vill ge Murre en ärlig chans, och jag kan inte göra det och samtidigt hålla på o träffa U vid sidan om hela tiden.
Jag tror att han blev ledsen. För idag sa han:
"Hälsa Murre att han tar bättre hand om dig än vad jag gjorde"....
Typiskt U. Så teatraliskt. Som om vi aldrig skulle ses mer. Men jag blir ändå då rörd och påverkad av hans tårar. Han är ju så fin. Han HAR blivit bättre i sina beteenden. I söndags under vedkörningen var han verkligen en underbar gentleman. Så där rolig och avspänd och kul att umgås med. Rar mot prinsessan, gullig mot mig.
Men jag behöver verkligen den här tiden.OM han verkligen älskar mig så kommer han att finnas kvar.
Telefonsamtal med U
Han ringer. Nästan varje dag nu, som jag nämnde i mitt förra blogginlägg. Han läser min blogg. Säger att han nog kommer att gå in och kommentera bloggen också, när han finner mod nog.
Han har bjudit ut mig också. Ja den 2:a september t ex. Och nu idag frågade han om den 15-16 september också. Det var visst drag racing någonstans som han ville ha med mej på.
Jag känner mig SÅ smickrad och omtumlad! Idag sa han sa att han ALLTID kommer att ringa mig i fortsättningen! Och det är starka ord från en person som sällan använder ord som aldrig /alltid, i alla fall inte om sig själv.
Jag blir SÅ rörd. Han gråter i telefonen och säger att han ALLTID kommer att ringa mig!!! Jag har svårt att fatta det. För alltid....Ringa mig....Snyft...
Det blir jobbigt inuti mig. Det händer något i mitt hjärta när han gråter. Jag blir öm. Det känns som direktkontakt. Närhet. Trots att det är genom en telefonlur. Jag skulle vilja hålla om honom. Trösta.
Ja Herre Gud vad ska jag göra med dessa två underbara män???
Jag ber mycket om att jag ska få känna / veta, inuti mig, vilken av dem som är bäst för MEJ, och MITT välmående. Jag vill ställa krav! Vara kräsen. Inte ta skit. Jag hoppas att det kommer att klarna så småningom....
En del av mig värnar mig själv fortfarande. Varnar, varnar...Tänk på vad han gjorde....Han KAN göra det igen..... osv osv osv.... Usch va jobbigt... Jag måste släppa detta nu och fortsätta spackla i mitt rum om jag ska bli klar någon gång....
Han har bjudit ut mig också. Ja den 2:a september t ex. Och nu idag frågade han om den 15-16 september också. Det var visst drag racing någonstans som han ville ha med mej på.
Jag känner mig SÅ smickrad och omtumlad! Idag sa han sa att han ALLTID kommer att ringa mig i fortsättningen! Och det är starka ord från en person som sällan använder ord som aldrig /alltid, i alla fall inte om sig själv.
Jag blir SÅ rörd. Han gråter i telefonen och säger att han ALLTID kommer att ringa mig!!! Jag har svårt att fatta det. För alltid....Ringa mig....Snyft...
Det blir jobbigt inuti mig. Det händer något i mitt hjärta när han gråter. Jag blir öm. Det känns som direktkontakt. Närhet. Trots att det är genom en telefonlur. Jag skulle vilja hålla om honom. Trösta.
Ja Herre Gud vad ska jag göra med dessa två underbara män???
Jag ber mycket om att jag ska få känna / veta, inuti mig, vilken av dem som är bäst för MEJ, och MITT välmående. Jag vill ställa krav! Vara kräsen. Inte ta skit. Jag hoppas att det kommer att klarna så småningom....
En del av mig värnar mig själv fortfarande. Varnar, varnar...Tänk på vad han gjorde....Han KAN göra det igen..... osv osv osv.... Usch va jobbigt... Jag måste släppa detta nu och fortsätta spackla i mitt rum om jag ska bli klar någon gång....
Jaha...Nu e U här o läser.....
Kommer det att påverka vad/hur jag skriver här på min blogg? Jag hoppas verkligen inte det. Jag ska FÖRSÖKA att inte låta mig påverkas iaf.
En del av mig har ju velat hela tiden att han skulle intressera sig för mig åtminstone såpass mycket att han skulle läsa om min förtvivlan. Men inte var han intresserad inte.... Inte då.
Men nu är han alltså här. Kan det bero på att jag dejtar en annan och att han inte kan vara lika självsäker på mina känslor för honom längre.....?
Eller är han nyfiken på vad Murre och jag har gjort?
Inga kommentarer har han lämnat. Inga spår alls. Synd.
Så hur vet jag att han har varit här då?
Jag fick ett mail om att han hade läst på min blogg i går kväll. Han skrev att han gråtit floder när han läst i bloggen och förstått hur illa han hade gjort mig.
Han erkänner allt.
Jag känner bara en tomhet inombords. Jag tror att jag har svårt att förstå hans ko-vändning och att jag nu bara ska förlåta. En del av mitt ego vill hämnas. Och göra honom lika illa som han har gjort mig.
Men jag vill inte vara sådan, så jag trycker ner de känslorna.
Jag måste i vilket fall få tid på mig så jag kan fundera. Andas och känna efter, vad det är JAG vill.
Vad är bra för MIG? Jag tänker på den där grabbens delning i Vaxholm, om hans bekräftelsetorsk. Jag tänker på att jag riskerar att bli behandlad så här om och om igen. Precis som en misshandlad kvinna som kryper tillbaka till förövaren som lovat och lovar dyrt o heligt att det aldrig mer ska hända....
Jag litar på det min sponsor säger. Att svaret kommer att komma till mig i sinom tid. Jag har inte bråttom.
En del av mig har ju velat hela tiden att han skulle intressera sig för mig åtminstone såpass mycket att han skulle läsa om min förtvivlan. Men inte var han intresserad inte.... Inte då.
Men nu är han alltså här. Kan det bero på att jag dejtar en annan och att han inte kan vara lika självsäker på mina känslor för honom längre.....?
Eller är han nyfiken på vad Murre och jag har gjort?
Inga kommentarer har han lämnat. Inga spår alls. Synd.
Så hur vet jag att han har varit här då?
Jag fick ett mail om att han hade läst på min blogg i går kväll. Han skrev att han gråtit floder när han läst i bloggen och förstått hur illa han hade gjort mig.
Han erkänner allt.
Jag känner bara en tomhet inombords. Jag tror att jag har svårt att förstå hans ko-vändning och att jag nu bara ska förlåta. En del av mitt ego vill hämnas. Och göra honom lika illa som han har gjort mig.
Men jag vill inte vara sådan, så jag trycker ner de känslorna.
Jag måste i vilket fall få tid på mig så jag kan fundera. Andas och känna efter, vad det är JAG vill.
Vad är bra för MIG? Jag tänker på den där grabbens delning i Vaxholm, om hans bekräftelsetorsk. Jag tänker på att jag riskerar att bli behandlad så här om och om igen. Precis som en misshandlad kvinna som kryper tillbaka till förövaren som lovat och lovar dyrt o heligt att det aldrig mer ska hända....
Jag litar på det min sponsor säger. Att svaret kommer att komma till mig i sinom tid. Jag har inte bråttom.
Samtal med U...
U ringde i morse. Enbart för att jag hade ringt honom igår kväll. Så känns det i alla fall...Att han BARA ringer då han har något att utföra, information som ska spridas osv osv... Inte för att han VILL tala med mig iaf...
Jag ville ju tala med honom om den 2/9, då han ville hitta på o göra någonting tillsammans med mig som var hemligt. För att fira min 2 års nykterhets dag.
Jag sa;
"Jag måste få veta om det är någonting vi ska göra den 2/9, som kan få mig att känna mig oärlig i den relation som jag dejtar med just nu"
Han sa efteråt att det hade gjort ont i honom när jag sa att jag dejtade (som om han inte redan visste det!).
Men det gjorde ont i mig när han sa;
"Om jag dejtade någon så skulle jag nog inte ens VILJA göra något sånt här med någon annan"
Så hur seriös är jag då?.....Shit den tog!
I alla fall så blev det en del skrikande på telefonen (mest var det väl jag som skrek som vanligt). Så frågade jag NÄR han hade tänkt bli ärlig med sina känslor, eller om han hade tänkt fortsätta sitta ensam i sitt hus och säga att han bryr sig, och fortsätta med att aldrig höra av sig.
"Jag VET inte att du bryr dig förrän den informationen når MEJ!" Sa jag.
"Jamen jag är rädd att jag stör dej, eller att du inte VILL att jag ska ringa..." Säger han då.
Då skrek jag:
"KAN jag få ta ansvar för MINA känslor själv TACK!!!
Fan va less jag är på att han går in o tar ansvar för vad JAG ska tänka o tycka! SKIT OCKSÅ!
"Jaa ge fan i att höra av dej då! Stoppa ner huvet i en säck och dra åt ordentligt. Sen kan du sitta där o säga att du bryr dej! Jag mår bra nu och tänker INTE sitta o vänta på dej. Jag tänker fortsätta mitt liv, så du vet det!"
Sa jag avslutningsvis.
Sååå skönt att få säga det som tryckt mitt hjärta så länge! Vi lyckades på något sätt avsluta samtalet i en någorlunda vänskaplig ton. Jag skulle höra av mig när jag visste hur jag ville göra den 2/9 ( Han sa att Måns Zelmerlöv spelar i Sala, han VET att jag gillar honom....suck). Men HAN får fanimej också höra av sig om det ska bli något över huvud taget.
Summering... Shit också....Men det blir plus på U. För det här med Måns Zelmerlöv som han VET att jag gillar. Det va gott av honom att tänka på det... Ja just nu vet jag varken ut eller in.....Karlar suck....
Jag ville ju tala med honom om den 2/9, då han ville hitta på o göra någonting tillsammans med mig som var hemligt. För att fira min 2 års nykterhets dag.
Jag sa;
"Jag måste få veta om det är någonting vi ska göra den 2/9, som kan få mig att känna mig oärlig i den relation som jag dejtar med just nu"
Han sa efteråt att det hade gjort ont i honom när jag sa att jag dejtade (som om han inte redan visste det!).
Men det gjorde ont i mig när han sa;
"Om jag dejtade någon så skulle jag nog inte ens VILJA göra något sånt här med någon annan"
Så hur seriös är jag då?.....Shit den tog!
I alla fall så blev det en del skrikande på telefonen (mest var det väl jag som skrek som vanligt). Så frågade jag NÄR han hade tänkt bli ärlig med sina känslor, eller om han hade tänkt fortsätta sitta ensam i sitt hus och säga att han bryr sig, och fortsätta med att aldrig höra av sig.
"Jag VET inte att du bryr dig förrän den informationen når MEJ!" Sa jag.
"Jamen jag är rädd att jag stör dej, eller att du inte VILL att jag ska ringa..." Säger han då.
Då skrek jag:
"KAN jag få ta ansvar för MINA känslor själv TACK!!!
Fan va less jag är på att han går in o tar ansvar för vad JAG ska tänka o tycka! SKIT OCKSÅ!
"Jaa ge fan i att höra av dej då! Stoppa ner huvet i en säck och dra åt ordentligt. Sen kan du sitta där o säga att du bryr dej! Jag mår bra nu och tänker INTE sitta o vänta på dej. Jag tänker fortsätta mitt liv, så du vet det!"
Sa jag avslutningsvis.
Sååå skönt att få säga det som tryckt mitt hjärta så länge! Vi lyckades på något sätt avsluta samtalet i en någorlunda vänskaplig ton. Jag skulle höra av mig när jag visste hur jag ville göra den 2/9 ( Han sa att Måns Zelmerlöv spelar i Sala, han VET att jag gillar honom....suck). Men HAN får fanimej också höra av sig om det ska bli något över huvud taget.
Summering... Shit också....Men det blir plus på U. För det här med Måns Zelmerlöv som han VET att jag gillar. Det va gott av honom att tänka på det... Ja just nu vet jag varken ut eller in.....Karlar suck....
Jaha.....Nu var det dags!
Idag kom det. Det som jag så länge har väntat på och våndats inför. Det som jag visste förr eller senare skulle hända, men som jag inte stod ut med att inte veta när, och hur, det skulle komma....
U har kommit tillbaka. Efter 67 dagar.
Eftervården idag. Jag hade nyckeln och var tvungen att stanna kvar till sist för att låsa. U var naturligtvis sist. Vi satt på trappen utanför och pratade.
Han säger att han är SÅ SÄKER som han KAN bli. Att han TROR att det är kärlek. På riktigt. Att han har tittat på mig på möten. Känt efter. Att han har känt något den gången vi samåkte till mötet.
Jag blev chockad. Det är t om svårt att skriva om det.....
Jag sa att jag måste få fundera. Jag sa att jag håller på att dejta en annan, från min hemmagrupp. Han blev ledsen, tror jag. Men jag MÅSTE få vara ärlig. Jag skiter i om han blir ledsen. Han hade gjort slut!!!!
Jag berättade kort om min tid. Om hur jävla dåligt jag har mått. Hur mycket jag har hatat honom, och om att hatet nästan har släppt nu. Att jag vet mera nu om vad JAG vill ha ut av en relation.
Att jag vill ha en man som VET att han älskar mej. En människa som BRYR SIG om mig. Som ringer, eller frågar, om hur min dag har varit. Som kan ställa sin egen självcentrering åt sidan åtminstone en stund varje dag.
Det kändes som om han tog åt sig, och vid Gud hoppas jag att han gjorde det!!!
Jag sa att det fanns en del av mig som inte står ut med tanken på att ens riskera att NÅGONSIN hamna i samma situation igen, dvs att han gör slut. Tlliten är så skadad att minsta gest, eller antydan, från hans sida om att allt inte är okej, så skulle jag ju tro att det var dags för honom att göra slut IGEN. Hur skulle jag kunna komma över det i en eventuell relation????
Han frågade om hur han kunde reparera min bristande tillit. Om det fanns en chans. Jag sa att det nog skulle ta lång tid i så fall. Möjligen utnötningsmetoden sa jag.
Sen åkte jag.
Jag är mycket FÖRVIRRAD. Jag har talat med två väninnor samt min sponsor ikväll. Och jag är fortfarande lika förvirrad. Jag ska INTE fatta några som helst beslut när jag känner mig så här, den saken är klar...
Skönt att vara tillbaka hemma hos mig igen. Och fortfarande är jag snusfri ;-)
U har kommit tillbaka. Efter 67 dagar.
Eftervården idag. Jag hade nyckeln och var tvungen att stanna kvar till sist för att låsa. U var naturligtvis sist. Vi satt på trappen utanför och pratade.
Han säger att han är SÅ SÄKER som han KAN bli. Att han TROR att det är kärlek. På riktigt. Att han har tittat på mig på möten. Känt efter. Att han har känt något den gången vi samåkte till mötet.
Jag blev chockad. Det är t om svårt att skriva om det.....
Jag sa att jag måste få fundera. Jag sa att jag håller på att dejta en annan, från min hemmagrupp. Han blev ledsen, tror jag. Men jag MÅSTE få vara ärlig. Jag skiter i om han blir ledsen. Han hade gjort slut!!!!
Jag berättade kort om min tid. Om hur jävla dåligt jag har mått. Hur mycket jag har hatat honom, och om att hatet nästan har släppt nu. Att jag vet mera nu om vad JAG vill ha ut av en relation.
Att jag vill ha en man som VET att han älskar mej. En människa som BRYR SIG om mig. Som ringer, eller frågar, om hur min dag har varit. Som kan ställa sin egen självcentrering åt sidan åtminstone en stund varje dag.
Det kändes som om han tog åt sig, och vid Gud hoppas jag att han gjorde det!!!
Jag sa att det fanns en del av mig som inte står ut med tanken på att ens riskera att NÅGONSIN hamna i samma situation igen, dvs att han gör slut. Tlliten är så skadad att minsta gest, eller antydan, från hans sida om att allt inte är okej, så skulle jag ju tro att det var dags för honom att göra slut IGEN. Hur skulle jag kunna komma över det i en eventuell relation????
Han frågade om hur han kunde reparera min bristande tillit. Om det fanns en chans. Jag sa att det nog skulle ta lång tid i så fall. Möjligen utnötningsmetoden sa jag.
Sen åkte jag.
Jag är mycket FÖRVIRRAD. Jag har talat med två väninnor samt min sponsor ikväll. Och jag är fortfarande lika förvirrad. Jag ska INTE fatta några som helst beslut när jag känner mig så här, den saken är klar...
Skönt att vara tillbaka hemma hos mig igen. Och fortfarande är jag snusfri ;-)
Oj oj oj...Nu är det illa med mej....
Ja så dåligt som jag mår just nu, vet jag inte om jag någonsin har mått. Jag tror att min nikotinabstinens kan ha med det hela att göra också.
Jag orkar inte skriva så mycket, ska på midnattsmöte i kväll, och jag vet att jag ska hålla mig nära vänner. Jag har ringt ett par väninnor under dagen också.
Jag bara gråter och gråter och gråter..... Det som U sa i torsdags, tror jag drog igång hela tåget igen. Hela mitt sorgetåg....
Som tröst, för jag VET att jag brukar bli gladare, så åkte jag på dans i går kväll. Och det VAR kul. Träffade vänner både från gemenskapen och andra vänner. Men det var på hemvägen....MIN JUBELIDIOT!!!!!!! Tog jag fram mobilen och skickade ett sms till U. Fan Fan Fan också! Jag som har svurit på att inte göra det.....MegaFAAAN!
Jag skrev hur ofantligt mycket jag saknade honom och att dansa med honom. Som vanligt KRÖP jag och bad om förlåt för allt, förlåt för mina känslor, förlåt för mitt sms, förlåt för att jag stör osv osv osv... FAN VAD JAG ÄR YNKLIG!!!
Som svar kom ett kort sms:
"Be inte om ursäkt för det du känner, dina sms stör inte. Kram"
Så skrev jag IGEN.....
"Jag tycker det är SÅ jobbigt när mina känslor är obesvarade, och jag VILL INTE störa dig, när jag vet att du inte vet vad du känner för mig. Jag ska försöka få bättre kontroll på mina känslor..Hejdå "
Som svar kom:
" Det där tänker jag inte kommentera. Du vet mycket väl varför jag gjorde slut"
GUD VAD JAG HATAR HONOM! JAG HATAR, HATAR, HATAR, HATAR SÅ IN I HELVETE MYCKET!
Hur FAN kan han vara så jävla kontrollerad???? Och vad är det för HÅL i mig som jag inte orkar med???
Shit nu gråter jag igen...
Allt jag skulle önska är att få bli omhållen i hans famn bara sitta tyst och bli omhållen. Är jag så körd i skallen för det.....? Jag ORKAR snart inte längre.......
Jag orkar inte skriva så mycket, ska på midnattsmöte i kväll, och jag vet att jag ska hålla mig nära vänner. Jag har ringt ett par väninnor under dagen också.
Jag bara gråter och gråter och gråter..... Det som U sa i torsdags, tror jag drog igång hela tåget igen. Hela mitt sorgetåg....
Som tröst, för jag VET att jag brukar bli gladare, så åkte jag på dans i går kväll. Och det VAR kul. Träffade vänner både från gemenskapen och andra vänner. Men det var på hemvägen....MIN JUBELIDIOT!!!!!!! Tog jag fram mobilen och skickade ett sms till U. Fan Fan Fan också! Jag som har svurit på att inte göra det.....MegaFAAAN!
Jag skrev hur ofantligt mycket jag saknade honom och att dansa med honom. Som vanligt KRÖP jag och bad om förlåt för allt, förlåt för mina känslor, förlåt för mitt sms, förlåt för att jag stör osv osv osv... FAN VAD JAG ÄR YNKLIG!!!
Som svar kom ett kort sms:
"Be inte om ursäkt för det du känner, dina sms stör inte. Kram"
Så skrev jag IGEN.....
"Jag tycker det är SÅ jobbigt när mina känslor är obesvarade, och jag VILL INTE störa dig, när jag vet att du inte vet vad du känner för mig. Jag ska försöka få bättre kontroll på mina känslor..Hejdå "
Som svar kom:
" Det där tänker jag inte kommentera. Du vet mycket väl varför jag gjorde slut"
GUD VAD JAG HATAR HONOM! JAG HATAR, HATAR, HATAR, HATAR SÅ IN I HELVETE MYCKET!
Hur FAN kan han vara så jävla kontrollerad???? Och vad är det för HÅL i mig som jag inte orkar med???
Shit nu gråter jag igen...
Allt jag skulle önska är att få bli omhållen i hans famn bara sitta tyst och bli omhållen. Är jag så körd i skallen för det.....? Jag ORKAR snart inte längre.......
Oh Shit! Ett sms från U.....
Oj vilken puls jag får....Av ett jäkla sms. Åh nej... fingrarna slinter på knapparna, fan va nervöst. Ok här är det;
"Hej! Om du vill så kan vi samåka ikv. Ja tänkte åka strax före 6 fr XXXKöping. KRAM"
Jaha....ok... hmmm... Jo jag ska i och för sig på möte ikväll. Men hallå? Samåka? Det känns lite som att dela sovsäck med en främmande man.... Jamenar vi har ju inte ens TALATmed varandra på VECKOR?!
Jag kan bara tänka mig min svettiga ångest av att sitta där två decimeter från honom i en timmes tid i hans bil.... HA ha ha ha...DET hade ju blivit en HÖJDARE nu när jag har slutat snusa! HA HA HA.... Jag kan tänka mig min del av konversationen;
-"Öhhhh....Vaaaah?
-Uschäääkta va saaa rruu?
- Taala inte schåå fort.....
Fniss...nää du gubbe lille, det blir inget samåka av! Som tur är så brukar vi vara ett gäng tjejer som fikar en timme innan mötet, så jag åker dit tidigare. Och laddar upp stöd och kraft så ska nog det här gå bra! Jag skrev bara ett kort svar;
"Hej o tack, men jag kan inte. Vi kvinnor träffas o fikar halv sex, före mötet p onsdagar.
Kram"
Behöver knappt hälsa på honom för det brukar vara mycket folk där. Jag nickar nog bara lite avmätt, nonchalant åt hans håll...
BLÄÄÄÄHHHHHH............Va jag är less på honom. KAN han inte bara försvinna från jordens yta, så vore allting så himla mycket enklare!!!!!
Lugnet efter stormen.....?
Idag fredag känns det lite lugnare. Jag har fått ur mig min ilska och åter funnit min sinnesro ganska väl. Det kändes som om mina vänner kände på sig att de behövdes i går kväll. Telefonen gick varm och jag fick berätta om och om igen hur jag kände tills alla arga känslor rann ut. TACK ALLA MINA VÄNNER!!!
Särskilt vill jag tacka min ängel till sponsor. Jag var så arg så jag sa att jag tänkte sluta på eftervården. Men hon bekräftade mig och min inre resa så väl så jag kommer att fortsätta. Hon sa att jag var så pass stark nu så vad det än är för känslor som kommer att röras upp, så kommer jag att kunna hantera det, OCH lära mig massor om mig själv på kuppen!
För sanningen är ju den, att det handlar inte alls om honom. Utan enbart om mig. (Jobbigt att inse). Han bara lever sitt liv helt omedveten om hur det påverkar mig. Det är JAG som tolkar in, överreagerar, har förväntingar, tycker att han borde en massa saker. Och JAG låter mig styras av det!
Jag som alltid har sagt till mina egna barn att "det går inte att reta en person som inte låter sig bli retad" trillar i samma fälla själv...suck.
Så visst har jag mycket att lära mig. Det viktiga just nu är att JAG finns och kan leva mitt liv så som jag VILL LEVA DET, oavsett vad han gör / inte gör.
Om jag är ledsen, arg, har ångest så beror det på att mina egna förväntningar helt enkelt inte stämmer överens med verkligheten.
För verkligheten är den, att han har gjort slut. Han vill inte ringa mig. Han vill inte ha någon som helst kontakt med mig what so ever... Och det måste jag acceptera och försöka gå vidare med mitt liv.
Ikväll ska jag och barnen åka till Stockholm till morsan. Hon har bjudit oss att följa med till Göteborg över helgen och vi ska gå på Liseberg. Hon vet hur skral min semesterkassa är, så visst är jag tacksam. Jag får också ett bra tillfälle att öva mig i att sätta gränser för mig själv. Det måste man i hennes sällskap, annars kör hon bara över en med sitt själcentrerade ego.
Så fr.om nu ska jag tänka enbart på mina och barnens behov. Ingen annans. Jag överlever och har bestämt mig för att gå vidare i mitt liv!
Särskilt vill jag tacka min ängel till sponsor. Jag var så arg så jag sa att jag tänkte sluta på eftervården. Men hon bekräftade mig och min inre resa så väl så jag kommer att fortsätta. Hon sa att jag var så pass stark nu så vad det än är för känslor som kommer att röras upp, så kommer jag att kunna hantera det, OCH lära mig massor om mig själv på kuppen!
För sanningen är ju den, att det handlar inte alls om honom. Utan enbart om mig. (Jobbigt att inse). Han bara lever sitt liv helt omedveten om hur det påverkar mig. Det är JAG som tolkar in, överreagerar, har förväntingar, tycker att han borde en massa saker. Och JAG låter mig styras av det!
Jag som alltid har sagt till mina egna barn att "det går inte att reta en person som inte låter sig bli retad" trillar i samma fälla själv...suck.
Så visst har jag mycket att lära mig. Det viktiga just nu är att JAG finns och kan leva mitt liv så som jag VILL LEVA DET, oavsett vad han gör / inte gör.
Om jag är ledsen, arg, har ångest så beror det på att mina egna förväntningar helt enkelt inte stämmer överens med verkligheten.
För verkligheten är den, att han har gjort slut. Han vill inte ringa mig. Han vill inte ha någon som helst kontakt med mig what so ever... Och det måste jag acceptera och försöka gå vidare med mitt liv.
Ikväll ska jag och barnen åka till Stockholm till morsan. Hon har bjudit oss att följa med till Göteborg över helgen och vi ska gå på Liseberg. Hon vet hur skral min semesterkassa är, så visst är jag tacksam. Jag får också ett bra tillfälle att öva mig i att sätta gränser för mig själv. Det måste man i hennes sällskap, annars kör hon bara över en med sitt själcentrerade ego.
Så fr.om nu ska jag tänka enbart på mina och barnens behov. Ingen annans. Jag överlever och har bestämt mig för att gå vidare i mitt liv!
Ilska + ilska + ilska = HAT
Fy FAN va arg jag är! Jag verkligen HATAR den jäveln. Så jävla ARG är jag just nu så jag vet inte vad jag gör. Det äter upp mig inuti. Om jag bara kunde skulle jag låta lobotomera ut honom ur min skalle, jag svär på det!
Några djupa andetag.....Och ett bra samtal med min sponsor så kanske jag kan skriva lite om hur det gick också. På eftervården. Jag såg till att komma sent. Orkar inte med att möta U och kallprata före. Han delade före mig ( Tack Gud!). Tackolov inget om sin morsa. Men om allt häftigt och farligt som han skulle göra. Åka på retreat i Dalarna en vecka, hoppa tandemhopp osv osv... Kul för HAN!
Men jag var faktiskt nöjd. Jag fick tyst affirmera mig själv hela tiden så när det väl var min tur, så var jag lugn och glad. Berättade om EA-mötet och sinnesrogudstjänsten som jag varit på. Och att jag sakta men säkert började få tillbaka kraft och sinnesro igen.
I pausen sa jag det jag hade planerat att säga.
"Jag vill att du packar ner mina kläder och badrumsgrejer och tar med hit till nästa torsdag". Sen gick jag ut i köket och hämtade té.
Hjärtat slog, men jag var nöjd.
När vi skulle sluta eftervården och jag skulle gå från köket, efter att ha diskat min mugg, så spärrar han vägen för mig i dörren.
"Det här med att ta med dina saker, vad menar du med det egentligen?" frågar han mig.
"Jaa JAG måste gå vidare i mitt liv" sa jag bara och trängde mig förbi, ropade hejdå, och hoppade in i bilen och åkte.
Det var i bilen, på väg hem som ilskan kom. DET VAR JU FÖR FAN HAN SOM GJORDE SLUT!!!! Ska jag då inte få tillbaka mina prylar ens? Eller hur många månader vill han att jag bara ska finnas här tillhands och vänta på att han ska komma tillbaka???
Jag känner mig så kränkt! Jag kunde ju ha tagit återfall eller t.om tagit livet av mig! Och inte ett telefonsamtal ens har han ringt och undrat över hur JAG mår under den här tiden!!!
Fy FAN va självcentrerad han är. Jag blir TOKIG!! NU SKA HAN UT UR MITT HUVUD!!!
GONATT!!!!!
Några djupa andetag.....Och ett bra samtal med min sponsor så kanske jag kan skriva lite om hur det gick också. På eftervården. Jag såg till att komma sent. Orkar inte med att möta U och kallprata före. Han delade före mig ( Tack Gud!). Tackolov inget om sin morsa. Men om allt häftigt och farligt som han skulle göra. Åka på retreat i Dalarna en vecka, hoppa tandemhopp osv osv... Kul för HAN!
Men jag var faktiskt nöjd. Jag fick tyst affirmera mig själv hela tiden så när det väl var min tur, så var jag lugn och glad. Berättade om EA-mötet och sinnesrogudstjänsten som jag varit på. Och att jag sakta men säkert började få tillbaka kraft och sinnesro igen.
I pausen sa jag det jag hade planerat att säga.
"Jag vill att du packar ner mina kläder och badrumsgrejer och tar med hit till nästa torsdag". Sen gick jag ut i köket och hämtade té.
Hjärtat slog, men jag var nöjd.
När vi skulle sluta eftervården och jag skulle gå från köket, efter att ha diskat min mugg, så spärrar han vägen för mig i dörren.
"Det här med att ta med dina saker, vad menar du med det egentligen?" frågar han mig.
"Jaa JAG måste gå vidare i mitt liv" sa jag bara och trängde mig förbi, ropade hejdå, och hoppade in i bilen och åkte.
Det var i bilen, på väg hem som ilskan kom. DET VAR JU FÖR FAN HAN SOM GJORDE SLUT!!!! Ska jag då inte få tillbaka mina prylar ens? Eller hur många månader vill han att jag bara ska finnas här tillhands och vänta på att han ska komma tillbaka???
Jag känner mig så kränkt! Jag kunde ju ha tagit återfall eller t.om tagit livet av mig! Och inte ett telefonsamtal ens har han ringt och undrat över hur JAG mår under den här tiden!!!
Fy FAN va självcentrerad han är. Jag blir TOKIG!! NU SKA HAN UT UR MITT HUVUD!!!
GONATT!!!!!
HAHA - Jag såg skräckfilmen ENSAM!
Fniss... I går på hemvägen från mötet, så spelade de den där låten, Jag ljuger så bra, med Linda Bengtzing. Jag lyssnade på texten och fastnade för att hon sjöng om att hon såg den där skräckis-filmen själv och kunde sova ensam ändå...osv...
Då kom jag på att jag faktiskt hade köpt en skräckis, The Ring, som jag hade sparat i bokhyllan för att jag ville se den tillsammans med U. Men så i morse så tänkte jag att jag skulle se den NU, IDAG, ALLDELES SJÄLV! Jag tänker banne mig inte sitta här och vänta på att han kommer tillbaka!
I alla fall så är jag glad att jag såg den på morgonen och inte på kvällen...Huuaaaa! Sen stack jag ut och sprang i skogen ( i ösregn) Tänk vad det luktar gott i skogen när det regnar!
Nä, nu ska jag hoppa i ett hett bad, och läsa klart slutet på boken; "Kvinnor som älskar för mycket". Kanske står det i slutet vad det är jag behöver göra med mitt liv?
Kram allihop!
Regn och blåa tankar....13/6-07
Jag tänker blåa tankar. Och på något sjukt sätt så vill jag känna dessa blåa tankar och känslor. Älta lite och tycka synd om mig själv. Det är nyttigt för mig att tänka att jag har ansvaret. Det är jag som väljer att känna så här. Och just nu VILL jag älta och tycka lite synd om mej.
Det regnar idag. Det matchar mitt inre perfekt. Jag saknar honom. Min stora kärlek vill inte ha mig. Inte just nu säger han. Det är 23 dagar sedan. Jag prickar av dagarna på en lapp på sovrumsväggen. Varje kväll tänker jag att jag har överlevt ännu en dag utan honom. Då känns det bra. För jag kommer att överleva och jag kommer att gå vidare och för det mesta känns det faktiskt okej. Men just idag vill jag älta.
Han är så fin. Jag tänker på hur jag drar fingrarna genom hans mjuka hår. Pussar på hans vackra öron. Lägger min kind på hans lena bröst. Jag saknar. Och det gör ont.
Han sa att han älskar mig. Att han kommer tillbaka. Någon gång. ( Om månader?, år?, det vet jag inte...)Jag är fast i ett limbo. Jag försöker. Det gör jag verkligen. Jag försöker använda mina vänner, åker ut på motorcykeln som jag vet att jag älskar. Åker och dansar. Åker på möten och konvent. Läser rätt böcker. Ber för honom varje morgon och kväll. Men idag orkar jag inte. Jag älskar honom i alla fall. Jag vill vara liten och lessen. Bara idag. I morgon är det en ny dag och ett nytt val.
Tänker på den tiden när jag drack. Jag släppte inte in någon. Skulle ha full koll på läget. Se till att allt funkade och att alla hade det bra. Skyddade mig själv. Tog inga risker med mina känslor. Om något pockade på så stack jag. Eller drack. Alkohol skyddar mina känslor. Då slipper jag känna efter. Slipper vara så här sårbar. Slipper gråta och längta.
Men jag har inte tänkt dricka. Vill inte. Trots att det gör ont. Även smärtan kan vara vacker på något sjukt sätt. Jag orkar inte fly mig själv längre. Den här gången ska jag igenom. Igenom och inte runt. Jag ska gå igenom detta om det så är det sista jag gör. Någon gång släpper det. Och då kan jag gå vidare. Så tänker jag.
Men jag gör annat. Flyr och flyr. Kroppen och själen ormar sig, ålar sig i våndor. Vägrar stilla sig och vara i det här. Jag stoppar fingrarna i halsen och det lättar för en stund. Jag chattar med någon ansiktslös man på internet. Glömmer för en stund att jag älskar en annan. Dansar med en vacker kropp som doftar farenheit. Det luktar svett och farenheit. För en stund är jag hans. På kvällen är jag ensam igen.
23 dagar har gått. Jag såg hans bil igår. Minns alla våra bilturer. När jag satt med min hand på hans lår. Hur ska jag orka gå vidare?
I kväll ska jag på möte i Gävle. Talarmöte. Vi ska fika före mötet. Bara kvinnor. Det känns tryggt med kvinnor. Där kan jag vara ynklig och trött. Vara som jag är. En spillra. En känslomässig spillra. Men bara idag. I morgon ska jag inte älta mer. Det har jag valt. Jag måste ta ansvar nu. För mitt nya liv, mina vänner och sponseer.
Det regnar idag. Det matchar mitt inre perfekt. Jag saknar honom. Min stora kärlek vill inte ha mig. Inte just nu säger han. Det är 23 dagar sedan. Jag prickar av dagarna på en lapp på sovrumsväggen. Varje kväll tänker jag att jag har överlevt ännu en dag utan honom. Då känns det bra. För jag kommer att överleva och jag kommer att gå vidare och för det mesta känns det faktiskt okej. Men just idag vill jag älta.
Han är så fin. Jag tänker på hur jag drar fingrarna genom hans mjuka hår. Pussar på hans vackra öron. Lägger min kind på hans lena bröst. Jag saknar. Och det gör ont.
Han sa att han älskar mig. Att han kommer tillbaka. Någon gång. ( Om månader?, år?, det vet jag inte...)Jag är fast i ett limbo. Jag försöker. Det gör jag verkligen. Jag försöker använda mina vänner, åker ut på motorcykeln som jag vet att jag älskar. Åker och dansar. Åker på möten och konvent. Läser rätt böcker. Ber för honom varje morgon och kväll. Men idag orkar jag inte. Jag älskar honom i alla fall. Jag vill vara liten och lessen. Bara idag. I morgon är det en ny dag och ett nytt val.
Tänker på den tiden när jag drack. Jag släppte inte in någon. Skulle ha full koll på läget. Se till att allt funkade och att alla hade det bra. Skyddade mig själv. Tog inga risker med mina känslor. Om något pockade på så stack jag. Eller drack. Alkohol skyddar mina känslor. Då slipper jag känna efter. Slipper vara så här sårbar. Slipper gråta och längta.
Men jag har inte tänkt dricka. Vill inte. Trots att det gör ont. Även smärtan kan vara vacker på något sjukt sätt. Jag orkar inte fly mig själv längre. Den här gången ska jag igenom. Igenom och inte runt. Jag ska gå igenom detta om det så är det sista jag gör. Någon gång släpper det. Och då kan jag gå vidare. Så tänker jag.
Men jag gör annat. Flyr och flyr. Kroppen och själen ormar sig, ålar sig i våndor. Vägrar stilla sig och vara i det här. Jag stoppar fingrarna i halsen och det lättar för en stund. Jag chattar med någon ansiktslös man på internet. Glömmer för en stund att jag älskar en annan. Dansar med en vacker kropp som doftar farenheit. Det luktar svett och farenheit. För en stund är jag hans. På kvällen är jag ensam igen.
23 dagar har gått. Jag såg hans bil igår. Minns alla våra bilturer. När jag satt med min hand på hans lår. Hur ska jag orka gå vidare?
I kväll ska jag på möte i Gävle. Talarmöte. Vi ska fika före mötet. Bara kvinnor. Det känns tryggt med kvinnor. Där kan jag vara ynklig och trött. Vara som jag är. En spillra. En känslomässig spillra. Men bara idag. I morgon ska jag inte älta mer. Det har jag valt. Jag måste ta ansvar nu. För mitt nya liv, mina vänner och sponseer.