Ilska + ilska + ilska = HAT
Fy FAN va arg jag är! Jag verkligen HATAR den jäveln. Så jävla ARG är jag just nu så jag vet inte vad jag gör. Det äter upp mig inuti. Om jag bara kunde skulle jag låta lobotomera ut honom ur min skalle, jag svär på det!
Några djupa andetag.....Och ett bra samtal med min sponsor så kanske jag kan skriva lite om hur det gick också. På eftervården. Jag såg till att komma sent. Orkar inte med att möta U och kallprata före. Han delade före mig ( Tack Gud!). Tackolov inget om sin morsa. Men om allt häftigt och farligt som han skulle göra. Åka på retreat i Dalarna en vecka, hoppa tandemhopp osv osv... Kul för HAN!
Men jag var faktiskt nöjd. Jag fick tyst affirmera mig själv hela tiden så när det väl var min tur, så var jag lugn och glad. Berättade om EA-mötet och sinnesrogudstjänsten som jag varit på. Och att jag sakta men säkert började få tillbaka kraft och sinnesro igen.
I pausen sa jag det jag hade planerat att säga.
"Jag vill att du packar ner mina kläder och badrumsgrejer och tar med hit till nästa torsdag". Sen gick jag ut i köket och hämtade té.
Hjärtat slog, men jag var nöjd.
När vi skulle sluta eftervården och jag skulle gå från köket, efter att ha diskat min mugg, så spärrar han vägen för mig i dörren.
"Det här med att ta med dina saker, vad menar du med det egentligen?" frågar han mig.
"Jaa JAG måste gå vidare i mitt liv" sa jag bara och trängde mig förbi, ropade hejdå, och hoppade in i bilen och åkte.
Det var i bilen, på väg hem som ilskan kom. DET VAR JU FÖR FAN HAN SOM GJORDE SLUT!!!! Ska jag då inte få tillbaka mina prylar ens? Eller hur många månader vill han att jag bara ska finnas här tillhands och vänta på att han ska komma tillbaka???
Jag känner mig så kränkt! Jag kunde ju ha tagit återfall eller t.om tagit livet av mig! Och inte ett telefonsamtal ens har han ringt och undrat över hur JAG mår under den här tiden!!!
Fy FAN va självcentrerad han är. Jag blir TOKIG!! NU SKA HAN UT UR MITT HUVUD!!!
GONATT!!!!!
Några djupa andetag.....Och ett bra samtal med min sponsor så kanske jag kan skriva lite om hur det gick också. På eftervården. Jag såg till att komma sent. Orkar inte med att möta U och kallprata före. Han delade före mig ( Tack Gud!). Tackolov inget om sin morsa. Men om allt häftigt och farligt som han skulle göra. Åka på retreat i Dalarna en vecka, hoppa tandemhopp osv osv... Kul för HAN!
Men jag var faktiskt nöjd. Jag fick tyst affirmera mig själv hela tiden så när det väl var min tur, så var jag lugn och glad. Berättade om EA-mötet och sinnesrogudstjänsten som jag varit på. Och att jag sakta men säkert började få tillbaka kraft och sinnesro igen.
I pausen sa jag det jag hade planerat att säga.
"Jag vill att du packar ner mina kläder och badrumsgrejer och tar med hit till nästa torsdag". Sen gick jag ut i köket och hämtade té.
Hjärtat slog, men jag var nöjd.
När vi skulle sluta eftervården och jag skulle gå från köket, efter att ha diskat min mugg, så spärrar han vägen för mig i dörren.
"Det här med att ta med dina saker, vad menar du med det egentligen?" frågar han mig.
"Jaa JAG måste gå vidare i mitt liv" sa jag bara och trängde mig förbi, ropade hejdå, och hoppade in i bilen och åkte.
Det var i bilen, på väg hem som ilskan kom. DET VAR JU FÖR FAN HAN SOM GJORDE SLUT!!!! Ska jag då inte få tillbaka mina prylar ens? Eller hur många månader vill han att jag bara ska finnas här tillhands och vänta på att han ska komma tillbaka???
Jag känner mig så kränkt! Jag kunde ju ha tagit återfall eller t.om tagit livet av mig! Och inte ett telefonsamtal ens har han ringt och undrat över hur JAG mår under den här tiden!!!
Fy FAN va självcentrerad han är. Jag blir TOKIG!! NU SKA HAN UT UR MITT HUVUD!!!
GONATT!!!!!
Kommentarer
Postat av: Ankan
Menn, du hanterade det ju så bra! Fokuserad, koncentrerad, beslutsam och lugn. Det var naturligtvis en jättestressig situation för dig. Så jag tycker inte det är konstigt att du fick en stark efterreaktion. Bra jobbat. Bra kämpat. Hoppas du kan sova nu trots emotionella peaken. Kramar
Postat av: Lillamej
Tack Ankan,
Konstigt nog ringde det kvinnliga vänner under hela kvällen. Det var som om de kände på sig att jag behövde tala ut. Och jag har en fantastisk sponsor som både lyssnar och kommer med goda råd. Hon tyckte också att jag hade klarat mig bra. Ilskan är okej bara jag inte agerar på den och gör något överilat.
Tack vännen för ditt stöd!
Kram!
Trackback