Regn och blåa tankar....13/6-07
Jag tänker blåa tankar. Och på något sjukt sätt så vill jag känna dessa blåa tankar och känslor. Älta lite och tycka synd om mig själv. Det är nyttigt för mig att tänka att jag har ansvaret. Det är jag som väljer att känna så här. Och just nu VILL jag älta och tycka lite synd om mej.
Det regnar idag. Det matchar mitt inre perfekt. Jag saknar honom. Min stora kärlek vill inte ha mig. Inte just nu säger han. Det är 23 dagar sedan. Jag prickar av dagarna på en lapp på sovrumsväggen. Varje kväll tänker jag att jag har överlevt ännu en dag utan honom. Då känns det bra. För jag kommer att överleva och jag kommer att gå vidare och för det mesta känns det faktiskt okej. Men just idag vill jag älta.
Han är så fin. Jag tänker på hur jag drar fingrarna genom hans mjuka hår. Pussar på hans vackra öron. Lägger min kind på hans lena bröst. Jag saknar. Och det gör ont.
Han sa att han älskar mig. Att han kommer tillbaka. Någon gång. ( Om månader?, år?, det vet jag inte...)Jag är fast i ett limbo. Jag försöker. Det gör jag verkligen. Jag försöker använda mina vänner, åker ut på motorcykeln som jag vet att jag älskar. Åker och dansar. Åker på möten och konvent. Läser rätt böcker. Ber för honom varje morgon och kväll. Men idag orkar jag inte. Jag älskar honom i alla fall. Jag vill vara liten och lessen. Bara idag. I morgon är det en ny dag och ett nytt val.
Tänker på den tiden när jag drack. Jag släppte inte in någon. Skulle ha full koll på läget. Se till att allt funkade och att alla hade det bra. Skyddade mig själv. Tog inga risker med mina känslor. Om något pockade på så stack jag. Eller drack. Alkohol skyddar mina känslor. Då slipper jag känna efter. Slipper vara så här sårbar. Slipper gråta och längta.
Men jag har inte tänkt dricka. Vill inte. Trots att det gör ont. Även smärtan kan vara vacker på något sjukt sätt. Jag orkar inte fly mig själv längre. Den här gången ska jag igenom. Igenom och inte runt. Jag ska gå igenom detta om det så är det sista jag gör. Någon gång släpper det. Och då kan jag gå vidare. Så tänker jag.
Men jag gör annat. Flyr och flyr. Kroppen och själen ormar sig, ålar sig i våndor. Vägrar stilla sig och vara i det här. Jag stoppar fingrarna i halsen och det lättar för en stund. Jag chattar med någon ansiktslös man på internet. Glömmer för en stund att jag älskar en annan. Dansar med en vacker kropp som doftar farenheit. Det luktar svett och farenheit. För en stund är jag hans. På kvällen är jag ensam igen.
23 dagar har gått. Jag såg hans bil igår. Minns alla våra bilturer. När jag satt med min hand på hans lår. Hur ska jag orka gå vidare?
I kväll ska jag på möte i Gävle. Talarmöte. Vi ska fika före mötet. Bara kvinnor. Det känns tryggt med kvinnor. Där kan jag vara ynklig och trött. Vara som jag är. En spillra. En känslomässig spillra. Men bara idag. I morgon ska jag inte älta mer. Det har jag valt. Jag måste ta ansvar nu. För mitt nya liv, mina vänner och sponseer.
Det regnar idag. Det matchar mitt inre perfekt. Jag saknar honom. Min stora kärlek vill inte ha mig. Inte just nu säger han. Det är 23 dagar sedan. Jag prickar av dagarna på en lapp på sovrumsväggen. Varje kväll tänker jag att jag har överlevt ännu en dag utan honom. Då känns det bra. För jag kommer att överleva och jag kommer att gå vidare och för det mesta känns det faktiskt okej. Men just idag vill jag älta.
Han är så fin. Jag tänker på hur jag drar fingrarna genom hans mjuka hår. Pussar på hans vackra öron. Lägger min kind på hans lena bröst. Jag saknar. Och det gör ont.
Han sa att han älskar mig. Att han kommer tillbaka. Någon gång. ( Om månader?, år?, det vet jag inte...)Jag är fast i ett limbo. Jag försöker. Det gör jag verkligen. Jag försöker använda mina vänner, åker ut på motorcykeln som jag vet att jag älskar. Åker och dansar. Åker på möten och konvent. Läser rätt böcker. Ber för honom varje morgon och kväll. Men idag orkar jag inte. Jag älskar honom i alla fall. Jag vill vara liten och lessen. Bara idag. I morgon är det en ny dag och ett nytt val.
Tänker på den tiden när jag drack. Jag släppte inte in någon. Skulle ha full koll på läget. Se till att allt funkade och att alla hade det bra. Skyddade mig själv. Tog inga risker med mina känslor. Om något pockade på så stack jag. Eller drack. Alkohol skyddar mina känslor. Då slipper jag känna efter. Slipper vara så här sårbar. Slipper gråta och längta.
Men jag har inte tänkt dricka. Vill inte. Trots att det gör ont. Även smärtan kan vara vacker på något sjukt sätt. Jag orkar inte fly mig själv längre. Den här gången ska jag igenom. Igenom och inte runt. Jag ska gå igenom detta om det så är det sista jag gör. Någon gång släpper det. Och då kan jag gå vidare. Så tänker jag.
Men jag gör annat. Flyr och flyr. Kroppen och själen ormar sig, ålar sig i våndor. Vägrar stilla sig och vara i det här. Jag stoppar fingrarna i halsen och det lättar för en stund. Jag chattar med någon ansiktslös man på internet. Glömmer för en stund att jag älskar en annan. Dansar med en vacker kropp som doftar farenheit. Det luktar svett och farenheit. För en stund är jag hans. På kvällen är jag ensam igen.
23 dagar har gått. Jag såg hans bil igår. Minns alla våra bilturer. När jag satt med min hand på hans lår. Hur ska jag orka gå vidare?
I kväll ska jag på möte i Gävle. Talarmöte. Vi ska fika före mötet. Bara kvinnor. Det känns tryggt med kvinnor. Där kan jag vara ynklig och trött. Vara som jag är. En spillra. En känslomässig spillra. Men bara idag. I morgon ska jag inte älta mer. Det har jag valt. Jag måste ta ansvar nu. För mitt nya liv, mina vänner och sponseer.
Kommentarer
Trackback