Jobb eller karriär?
Jag har ställts inför ett val på jobbet. Jag trodde att valet skulle bli svårt, men så var det inte. Det var ett ganska enkelt val, när jag tänker efter.
Det var en av avdelningscheferna här, en kvinna som för ett år sedan hade bränt ut sig och varit sjukskriven i nästan ett helt år. Hon kom och frågade om jag kunde tänka mig att bli projektledare för ett produktimplementeringsprojekt som just dragit igång. Ett 20-tal män, alla ingenjörer, men de behöver någon som håller ihop det hela, som har lite helikoptersyn. Hon vet att jag tidigare arbetat som produktionsledare och även som delprojektledare. Tidsplanen löper över 1 år och det handlar både om programmering till nya plattformar och en ny produkt som ska introduceras med denna nya metod.
Men orsaken till att jag fick detta jobb som jag har just nu, är ju för att jag skulle få ta det lite lugnt. När jag blev nykter, och fick bättre kontakt med mig själv och mitt känsloliv, så blev jag också extremt stresskänslig och ömtålig. Jag klarade inte av personalansvaret ute på verkstan. Idag är jag chefsassistent för en jättegullig chef (med stort hjärta). Här känner jag mig trygg och har klart definierade arbetsuppgifter.
Jag har ju så himla mycket att förlora, om det inte går vägen som projektledare. Jag kan inte ta den risken. Och varför skulle jag det? Jag är kanon-nöjd med det jobb jag har just nu, även om det kanske ligger långt under min egentliga kompetens.
Men är jag ens intresserad av att gå tillbaka till karriärs-stegen? Nääe tack. En stadig lön och ett trivsamt arbetsklimat känns mycket viktigare än att visa sig på styva linan ständigt, så som det var förrut i mitt liv.
Dessutom så var jag aktiv alkoholist då. Jag drevs nog en hel del av dåligt samvete, och att jag försökte bevisa för mig själv och andra att det inte var något fel på mig, trots att jag drack som jag gjorde.
Idag behöver jag inte bevisa någonting för någon. Min sinnesro är mycket dyrbar för mig. Så det blev ett "Nej tack", till deras förslag. Det känns bra nu efteråt. Att jag värderar min sinnesro så högt.
Det är skönt också att kunna säga nej. Jag känner intuitivt att det är något annat som väntar på mig i horisonten. Jag vet ännu inte vad, men något annat är det, än det jag pysslar med idag.
Det var en av avdelningscheferna här, en kvinna som för ett år sedan hade bränt ut sig och varit sjukskriven i nästan ett helt år. Hon kom och frågade om jag kunde tänka mig att bli projektledare för ett produktimplementeringsprojekt som just dragit igång. Ett 20-tal män, alla ingenjörer, men de behöver någon som håller ihop det hela, som har lite helikoptersyn. Hon vet att jag tidigare arbetat som produktionsledare och även som delprojektledare. Tidsplanen löper över 1 år och det handlar både om programmering till nya plattformar och en ny produkt som ska introduceras med denna nya metod.
Men orsaken till att jag fick detta jobb som jag har just nu, är ju för att jag skulle få ta det lite lugnt. När jag blev nykter, och fick bättre kontakt med mig själv och mitt känsloliv, så blev jag också extremt stresskänslig och ömtålig. Jag klarade inte av personalansvaret ute på verkstan. Idag är jag chefsassistent för en jättegullig chef (med stort hjärta). Här känner jag mig trygg och har klart definierade arbetsuppgifter.
Jag har ju så himla mycket att förlora, om det inte går vägen som projektledare. Jag kan inte ta den risken. Och varför skulle jag det? Jag är kanon-nöjd med det jobb jag har just nu, även om det kanske ligger långt under min egentliga kompetens.
Men är jag ens intresserad av att gå tillbaka till karriärs-stegen? Nääe tack. En stadig lön och ett trivsamt arbetsklimat känns mycket viktigare än att visa sig på styva linan ständigt, så som det var förrut i mitt liv.
Dessutom så var jag aktiv alkoholist då. Jag drevs nog en hel del av dåligt samvete, och att jag försökte bevisa för mig själv och andra att det inte var något fel på mig, trots att jag drack som jag gjorde.
Idag behöver jag inte bevisa någonting för någon. Min sinnesro är mycket dyrbar för mig. Så det blev ett "Nej tack", till deras förslag. Det känns bra nu efteråt. Att jag värderar min sinnesro så högt.
Det är skönt också att kunna säga nej. Jag känner intuitivt att det är något annat som väntar på mig i horisonten. Jag vet ännu inte vad, men något annat är det, än det jag pysslar med idag.
Kommentarer
Postat av: Pifflan
hihi...det låter som om det är samma företag som vi jobbar på :)
Trackback