Skilsmässa med barn...
För er som vill läsa mer: Klicka här!
Jag har haft en enorm tur i min skilsmässa inser jag nu. Jag har inte av naturliga skäl bloggat särskilt mycket om det, eftersom det inte har inneburit särskilt mycket problem. Visst var det tufft att fatta beslutet, nynykter som jag var, men sedan har det gått så himla bra.
Jag minns att min alkoholterapeut allvarligt avrådde mig från att skilja mig under mitt första nyktra år. Men det var omöjligt att backa när jag väl känslomässigt hade fattat beslutet.
Vi provade med att gå ett par gånger till familjerådgivningen, men redan på andra träffen så sa terapeuten där att det inte fanns någon anledning för oss att komma tillbaka. Han ansåg att vi redan hade gått vidare liksom.
En månad senare flyttade Mr Stoneface in i en etta, några hundra meter bort. Något större fanns inte att få just då. Vi löste det genom att vi beslutade att den som hade barnen fick vara i huset. Det betydde att när han hade barnen, så höll jag mig borta. Det var en tuff period. Men han fick senare tag i en trea.
Bara en månad efter separationen träffar han en ny kvinna. En kvinna som är mer lik honom, därför kallar jag henne Mrs Stoneface. De är så lika! Så kontrollerade, man vet aldrig vad de tänker eller tycker. Har aldrig åsikter om någonting och det är mycket svårt att få fram ett rakt svar på någonting. Men de har också goda sidor gemensamt. De är snälla, toleranta och vänliga (och har svårt att säga nej!).
Jag kände mig inte riktigt fri, förrän han hade träffat henne. Då först släppte all min skuld för att ha drivit igenom skilsmässan, så jag är henne tacksam för det.
Barnen trivdes med henne från första början. De trivdes också med hennes barn. De ville åka hem till henne och tillbringade från första början alla "deras" helger hemma hos dem. Ingen svartsjuka från barnens sida där i alla fall...
Men visst gjorde det ont i MIG att de hade det så mysigt tillsammans. Men det är något som jag har burit långt, långt inom mig och det förbleknade snabbt vid tanke på alternativen. Tänk om de hade hatat henne? Tänk om hon hade varit elak mot barnen eller orättvis? osv osv.... Jag har också alltid talat väl inför barnen om deras pappa och hans nya. Självklart är jag nyfiken på allt de gör och skulle vilja fråga massor när de kommer hem. Men jag vet att det kommer att bubbla ur dem förr eller senare, utan att jag behöver fråga. Om barnen mår dåligt så kommer jag att märka det så småningom, och det har jag inte märkt något av.
Själv började jag dejta kort efter det att Mr Stoneface träffat Mrs Stoneface, men jag hade inte lika bråttom. U och jag träffades ganska länge innan han vågade träffa barnen. Jag har inget minne av att barnen tyckte något negativt om hans besök hos oss. Tvärtom fick vi ofta igång underbara diskussioner och debatter när han var hemma hos oss. När jag tänker efter så fick U barnen ofta att öppna sig och tycka saker. Det var inte så tyst som det kunde vara med oss tre då i början. Det blev lite liv i luckan!
Men U:s och mitt förhållande har ju liksom fastnat i den här sk. dejtingfasen under dessa snart 2 år. Och det har gjort att barnen och jag har fått en fin chans att själva bygga upp vår nya familj, på tre. Det har gjort både mig och barnen gott tror jag. Samtidigt som jag naturligtvis på ett sätt längtar efter att kunna få dela mitt liv med en annan vuxen.
Summa sumarum så har jag på dessa 2 år inte märkt någonting speciellt med barnen. De är inte heller emot att vi nu snart ska flytta från vår villa, där de är uppväxta, till en liten trea. De har fått vara med i hela processen från början och jag skulle INTE kunna flytta mot deras vilja.
Ibland blir jag orolig för dem, just för att de är så beskedliga och inte protesterar mera. Tänk om de har ärvt alla de dåliga egenskaperna från sin pappa? Att inte ha åsikter, att inte protestera och inte kunna visa känslor? Det kan skrämma mig ibland. Men då går jag helt enkelt och frågar dem. Och hittills har vi kunnat komma överens om allt som vi genomfört.
Så jag ska nog skatta mig lycklig som tillhör den skaran med en väl fungerande skilsmässa bakom mig. Jag vet inte om jag hade pallat med de svårigheter som jag får läsa om, i mitt nynyktra tillstånd!
Funderar ibland på mina barn, hur påverkade mitt missbruk deras uppväxt. Just min inre frånvaro att jag känsolmässigt inte var där utan hade humörsvägningar beroende på var i nykterhet/ återfalls kurvan jag var. Hur kan jag göra gottgörelsen mot dem och vad mår de bra av att veta om mitt beroende som inte var alkoholen i första hand. Det känns som jag har en life-storry som är förbjuden. Tänk om jag berättar den och ingen lyssnar, eller att jag blir lämnad. Just nu borde jag arbeta mer med studierna men måendet gör att jag inte vet vad som är viktigast just nu. Ska på möte ikväll jag ser fram mot det med en skräckblandad förtjusning. Tack Vi hörs
Hej Ingemar,
Jag känner så väl igen mig i det du berättar. Just att ingen har en sådan story som jag, hur ska någon kunna lyssna/förstå osv..Framförallt inför mitt 5:e steg kände jag så. Men just därför är det så nyttigt för oss att göra detta. Att få berätta inför en annan människa, som har samma problematik och som har nått långt i sitt tillfrisknande, KAN vi faktiskt få lätta på våra bördor. Tyngden av bördorna gör annars att återfallsrisken är så himla stor. De som ev. lämnar dig, skulle ha lämnat dig ändå, och de som blir kvar vet du är äkta vänner. Men INGEN life-story är förbjuden. Du kommer att se att det finns andra som har liknande bekännelser att göra. Din historia kommer en dag att kunna hjälpa andra med samma problematik!
Till barn kan man berätta om sitt beroende från de fyllt 12 år ungefär, så jag berättade för tonårsgrabben, men inte för prinsessan. Idag kan vi faktiskt skratta åt hur tokig mamma en gång var. Somnade när jag läste gonattsaga, vimsade runt o glömde saker, hur arg och irriterad jag ibland var osv.. Att prata om det gör det förhoppningsvis lite lättare att bära även för honom.
Viktigast just nu är alltid DU! Om inte du mår bra så blir inget runt omkring dig bra heller. Ät och sov ordentligt. Gå på möten, lätta ditt hjärta i rätt sällskap, läs litteraturen och känn på tilliten i programmet och från en alltomfattande högre kraft!
Skickar massor med kärlek & Ljus till dig vännen!
Kram från Lillamej
Hej Du.
Tack för en viktig och bra blogg. Härligt att höra dina reflektioner. Viktigt och angeläget.