Jag vill leva nykter!

De fyra veckorna på Malingsbo behandlingshem gick fort. Den sista veckan var fylld utav ångest och sorg över att behöva lämna alla i gruppen. Vi bytte adresser och telefonnummer och pratade mycket om hur livet skulle komma att bli när vi kom hem. Vi skulle behöva varandras stöd, var vi övertygade om.

När jag väl kom hem, så hörde vi i princip aldrig av varandra. Det var bara fagra löften och rädslor som gjorde att vi hängde upp oss så i varandra, tror jag. En av kvinnorna ringde mig en gång, någon månad efter min hemkomst. Hon var full.

Att komma hem var inte lätt. Min chef hade ringt några dagar innan min hemfärd och hälsat mig välkommen tillbaka till jobbet på måndagen. Jag var så oskuldsfull och ovetande, så jag sa bara tack. För det var väl klart att jag skulle börja jobba igen???

Redan söndag kväll åkte jag på mitt första möte i min hemmagrupp. Fy va rädd jag var. Tänk om någon kände igen mig? Jag hade kollat på internet var det låg någonstans, men jag var ändå rädd att inte hitta, eller ta fel på tiden osv osv.... Jag minns inte mycket från mitt första möte. Bara att jag sa att jag precis kommit hem från min behandling och att jag skulle ha detta som min hemmagrupp.

Över huvud taget så var mitt mötesgående väldigt flitigt från första början. Jag hade med mig detta från Malingsbo, att det var viktigt att åka på möten. Men det jag minns från det första halvåret var att jag grät fruktansvärt mycket. Jag minns att jag tyckte att alla andra delade om att de mådde så bra, men jag bara grät o grät...

Samma var det på eftervården. Så fort det var min tur att dela så grät jag. Jag tror att det var en stor sorg som jag gick igenom. En sorg över att mitt liv hade blivit som det hade blivit. Vilken looser jag var. Ja det var nog en hel del offer-tänkande under den här tiden!

Att återvända till min arbetsplats var inte enkelt. Första dagen åkte jag dit redan halv sex på morgonen för att om möjligt undvika att träffa på andra människor på vägen genom fabriken in till mitt kontor. Jag har nog sällan i mitt liv varit så rädd och naken inför någonting som jag var denna morgon.

Måndagen och tisdagen tillbringade jag på mitt kontor. Inte förrän på onsdagen vågade jag mig ut i produktionen. Jag sammankallade min grupp, både förmiddagsskiftet och eftermiddagsskiftet, för att berätta för dem vad som hade hänt. Ingen hade informerat dem om vad som hade hänt med mig. De hade förstås varit oroliga och fantiserat ut det ena scenariot värre än det andra över vad som hade hänt med mig.

Jag tog ett djupt andetag och berättade precis som det var, men i korta ordalag. Att jag länge gått och dragits med alkoholproblem och inte vågat inse vidden av  mitt beroende. Men att jag till sist tog mitt förnuft till fånga och ringde företagshälsovården och bad om hjälp. Att jag sedan hade fått åka på en 4-veckors behandling till Malingsbo och att jag numera var helt alkoholfri.

En av kvinnorna i gruppen flämtade till;
" Tack o lov att det bara var DET ! " sa hon.
"Jag som trodde att det var cancer !!! "

De var alldeles UNDERBARA hela gänget! Så himla kärleksfulla och stödjande! Flera av dem kom och klappade mig på axeln efteråt. De tyckte jag var modig och ansvarstagande som hade tagit det här steget.

Kvinnan som jag visste själv hade alkoholproblem då? Hon satt där och lyssnade på min historia. Jag såg att tårarna blänkte i hennes ögon. Men Nej. Hon höll fortfarande ihop. Kom inte fram och pratade, framförallt inte om sig själv.

25-åringen som jag hade trasslat med då? Han lyssnade också. Jag tyckte att hans blickar brände. Det var jättejobbigt och jag försökte att inte titta för mycket åt hans håll. Men jag var ju tvungen att än en gång hålla ihop mig själv, för allas skull.

Det blev lättare att vara på jobbet nu efter det att alla visste var jag hade varit. Jag jobbade ytterligare 2 veckor ungefär som vanligt, men sen, en måndagsmorgon,  kom jag inte ur sängen...