Jag vill leva nykter!

Jo tack jag överlevde! Och barnen med. Annars brukar jag ha en gräns på 1 dag tillsammans med morsan. Det räcker mer än väl. Men nu hade hon ju faktiskt tagit på sig spender-byxorna och bjudit oss på en helg i Göteborg. Då kunde jag ju inte gärna avböja.

Och jag tror att barnen har haft kul. Liseberg på lördagen och Universeum på söndagen. Vi har åkt spårvagn och bott på hotell. Badat i hotellpoolen och ätit underbar hotellfrukost.

Själv tyckte jag att samvaron med barnen, hotellpoolen och den där hotellfrukosten var det bästa på hela helgen. Tågresan blir lätt seg, men lättades upp av kortspel och det sociala när t. om tonårssonen är med och spelar, vilket inte händer så ofta nu för tiden.

Morsan höll sig mer eller mindre i skinnet. Hon fick ett kort utbrott ( hon hade laddat länge på den tror jag) på söndag morgon. Vi skulle precis checka ut, då jag frågade henne om hon hade lämnat in hotellnycklarna. Nej, det behöver man inte, säger hon för de gör nya nycklar till varje gäst.
Joo de gör de förstås, men det är ju bättre för miljön om man lämnar tillbaka dem så att de kan programera om dem, svarade jag då.
Då exploderar hon och anklagar MIG för att jag är så jävla grinig???
Jag stod där som ett stort frågetecken, för hon såg helt skitförbannad ut. Jag var inte alls arg så jag bara släppte hela grejjen.

Vad hon gör är att hon går och irriterar sig på saker så att det byggs upp inom henne. För hon klarar inte av att vara ärlig med vad hon tycker. Sen kan hon inte härbärgera ilskan tillslut, när det blir för mycket, så då måste hon projicera ut det på någon i omgivningen. Då kan minsta lilla pryl, ofta när hon feltolkar någons avsikter, göra att hon exploderar. Och det blir oftast en alldeles opropotionell reaktion.

På kvällen erkände hon, att hon alltid har varit rädd för mig. Rädd för MEJ? Jag blev så förvånad. Joo hon sa att hon var så rädd för mina åsikter och min kritik, och så hade hon alltid känt det.
Så hon har alltid försökt vara till lags, anpassa sig efter hur hon har TROTT att jag vill att hon ska vara osv osv...

Jag förklarade för henne att jag tror att det beror på att jag alltid har varit mer hennes mamma än vad hon har varit min. Hon har alltid sökt min bekräftelse och mitt erkännnande till allt hon har gjort, ända sedan jag var liten. Men hur mycket jag än bekräftade henne så var det aldrig nog för henne, så i 20-års åldern sa jag ifrån. Jag ORKADE inte dra min bekräftelsevals en gång till. Det var som ett förinspelat teaterdrama. Så här kunde det låta;

-Jag är en sån hemsk mamma. Hur kan ni stå ut med mig när jag är så hemsk. Det kanske vore bättre för er på barnehem eller att ni får en annan mamma.
- Nejmen så får du väl inte säga! Mamma du har ju gjort så gott du har kunnat! Vi älskar ju dej precis som du är, förstår du väl.
- Jamen ni är ju så arga på mej jämt.
- Nejdå vi är inte arga. Du borde väl vara stolt över att du ensam har klarat av att fostra 3 barn. Ingen av oss är ju kriminell i alla fall ( bara alkoholister, relationstörda mm mm; min anmärkning).

Men det är fortfarande samma vals hon vill att jag ska dra. Men jag vägrar. Varje gång så säger jag bara att jag inte KAN bekräfta henne så att det skulle hela henne. Hon måste göra detta själv, ge sig själv denna bekräftelse. Men det kan hon inte förstå.
Jag förstår var min egen dåliga självkänsla kommer ifrån........suck

När vi hade kommit hem så ringer hon;

-Hej det är bara jag, säger hon i telefonen  (Jag började må illa, för så har jag också brukat svara i telefon....)
-Det är väl inte så bara, sa jag. Du är en värdefull person både för dig och oss, så säg inte bara.
- Jaaa jag ville bara säga förlåt... Förlåt för att jag är så korkad och inte förstår någonting vad du pratar om. Jag ska bättra mig det lovar jag.

Hon säljer ut sig själv för att behaga sin omgivning. Det leder ju inte till någon bra självkänsla precis. Men jag är TACKSAM för att jag kan se detta idag! Jag får vara nykter och lära mig att leva på nytt. Jag lär mig massor varje gång jag träffar henne. När jag ser hur hon beteer sig, så ser jag mig själv, hur jag anpassar mig, behagar min omgivning, inte står upp för mig själv, inte är ärlig och säger ifrån.

I stället kommer ilskan ut som gliringar, ironi, dåligt mående, depressioner, bara för att jag inte orkar säga ärligt vad jag tycker!

Så allt i allt så var det en nyttig och trevlig helg! TACK!