Workshop 4
Ja vilken vecka det har varit! En av de tyngsta kurstillfällena på utbildningen var det. Vi fick gå igenom hela vårt egna familjesystem och titta på hur det egentligen såg ut i vår barndom.
Vilka olika roller hade vi? Hur kommuniserade vi hemma? Hade vi några regler? Hur och för vilka gällde reglerna? Vad var viktigt hemma, saker eller människor? Status eller känslor? Att vara duktig eller vara JAG? Vad var viktigt hemma, belönades duktighet och flit? Tystnad och lydnad?
Många minnen dök upp, både positiva och negativa. Jag minns kaoset. Alla högljudda diskussioner utan någon som satte gränser. Regler som sattes och sedan togs bort. Kränkningar och orättvisor. Och en mamma som gjorde ALLT därhemma, men under ett konstant gnällande och tjatande. Munnen gick i ett, men aldrig att hon släppte in oss att få hjälpa henne. Jag minns att min lillasyster, som är mest medberoende, gick upp tidigt på morgonen för att få en chans att hjälpa henne. Det som belönades var resultat. Att vara duktig. Och att se bra ut.
Men jag minns också det positiva jag fick med mig. Mitt mod och min orädda attityd mot förändring och nya saker. Att jag vågar stå upp för orättvisor och vara självständig. Det är jag tacksam för.
Nu är jag sugen att skicka min mamma på anhörigvecka. Jag ser och förstår mer och mer hur sjukligt involverad hon är i oss barn, när hon i stället borde leva sitt eget liv och göra sig själv lycklig. Jag funderar på att bjuda henne på en sådan vecka. Undrar om hon skulle ta emot det?
Direkt från kursen åkte jag sedan till AA-konventet i Gävle. Bob och Lynda från USA var där och talade hela helgen. Underbart! De är gifta och Bob har 40 års nykterhet i AA. Lynda har 40 år i Al-Anon och delade om sin syn på problemet och sina egna problem med att vara medberonde och anhörig.
Jag grät när Lynda talade på fredagskvällen. Jag tror att jag var så känslig dels av alla processer som hade dragits igång under kursen och dels för att jag var trött, men det var också en underbar livs-historia hon hade!
Hur hon började må sämre och sämre när Bob blev nykter. Hur hon till sist förstod att det inte var HAN som var problemet i hennes liv utan HON SJÄLV.
Hon sa bl a att varje gång hon frågade sig Varför?, Varför händer detta mej? Så ska man i stället fråga sig; Vad kan JAG göra åt det?
Skitbra tänkt! I stället för att vara OFFER så blir jag delaktig och ansvarig i mitt liv!!!
Som tur var så spelades hela konventet in, så jag ska skaffa CD:n och lyssna om på alltihopa många gånger!
Jag hade lånat en etta i Gävle att övernatta i ( TACK M, du är en ängel!) och senare på kvällen kom även U upp till Gävle. Vi hade en underbar lördag på konventet. Min sponsor och ett helt gäng från min hemstad kom upp. Jag kände mig så stolt över min sponsor, och jag hade nästan alla mina sponsier på plats. Äntligen fick de se vem som sponsrade deras sponsor!
Bob och Lynda drog igenom alla stegen i 12-stegs programmet. Tog upp exempel ifrån verkliga livet och sina egna stegarbeten. Där emellan minglade vi och hade det trevligt. Vid 5-tiden var jag helt slut och vi stack hemmåt. De andra skulle ut o käka på krogen, men jag kände ett extremt behov av att få komma hem och få packa upp. Jag hade ju inte varit hemma sedan i tisdags!
Så rent tillfrisknandemässigt har det varit en FANTOMVECKA! Det kommer så klart att ta tid innan alla processer i min skalle har tystnad och landat, men det är okej. Om jag ska summera så är nog det viktigaste som hänt inuti mig att jag äntligen börjar kunna se att det enbart finns ETT problem i mitt liv. Och det är JAG.
Inga andra problem finns. Livet är som det är. Jag har bara att försöka lära mig att förhålla mig till det. DET är mitt problem. Det kändes som en kapitulation. På hemvägen kände jag mig mycket lugn och fridfull till sinnes!
Vilka olika roller hade vi? Hur kommuniserade vi hemma? Hade vi några regler? Hur och för vilka gällde reglerna? Vad var viktigt hemma, saker eller människor? Status eller känslor? Att vara duktig eller vara JAG? Vad var viktigt hemma, belönades duktighet och flit? Tystnad och lydnad?
Många minnen dök upp, både positiva och negativa. Jag minns kaoset. Alla högljudda diskussioner utan någon som satte gränser. Regler som sattes och sedan togs bort. Kränkningar och orättvisor. Och en mamma som gjorde ALLT därhemma, men under ett konstant gnällande och tjatande. Munnen gick i ett, men aldrig att hon släppte in oss att få hjälpa henne. Jag minns att min lillasyster, som är mest medberoende, gick upp tidigt på morgonen för att få en chans att hjälpa henne. Det som belönades var resultat. Att vara duktig. Och att se bra ut.
Men jag minns också det positiva jag fick med mig. Mitt mod och min orädda attityd mot förändring och nya saker. Att jag vågar stå upp för orättvisor och vara självständig. Det är jag tacksam för.
Nu är jag sugen att skicka min mamma på anhörigvecka. Jag ser och förstår mer och mer hur sjukligt involverad hon är i oss barn, när hon i stället borde leva sitt eget liv och göra sig själv lycklig. Jag funderar på att bjuda henne på en sådan vecka. Undrar om hon skulle ta emot det?
Direkt från kursen åkte jag sedan till AA-konventet i Gävle. Bob och Lynda från USA var där och talade hela helgen. Underbart! De är gifta och Bob har 40 års nykterhet i AA. Lynda har 40 år i Al-Anon och delade om sin syn på problemet och sina egna problem med att vara medberonde och anhörig.
Jag grät när Lynda talade på fredagskvällen. Jag tror att jag var så känslig dels av alla processer som hade dragits igång under kursen och dels för att jag var trött, men det var också en underbar livs-historia hon hade!
Hur hon började må sämre och sämre när Bob blev nykter. Hur hon till sist förstod att det inte var HAN som var problemet i hennes liv utan HON SJÄLV.
Hon sa bl a att varje gång hon frågade sig Varför?, Varför händer detta mej? Så ska man i stället fråga sig; Vad kan JAG göra åt det?
Skitbra tänkt! I stället för att vara OFFER så blir jag delaktig och ansvarig i mitt liv!!!
Som tur var så spelades hela konventet in, så jag ska skaffa CD:n och lyssna om på alltihopa många gånger!
Jag hade lånat en etta i Gävle att övernatta i ( TACK M, du är en ängel!) och senare på kvällen kom även U upp till Gävle. Vi hade en underbar lördag på konventet. Min sponsor och ett helt gäng från min hemstad kom upp. Jag kände mig så stolt över min sponsor, och jag hade nästan alla mina sponsier på plats. Äntligen fick de se vem som sponsrade deras sponsor!
Bob och Lynda drog igenom alla stegen i 12-stegs programmet. Tog upp exempel ifrån verkliga livet och sina egna stegarbeten. Där emellan minglade vi och hade det trevligt. Vid 5-tiden var jag helt slut och vi stack hemmåt. De andra skulle ut o käka på krogen, men jag kände ett extremt behov av att få komma hem och få packa upp. Jag hade ju inte varit hemma sedan i tisdags!
Så rent tillfrisknandemässigt har det varit en FANTOMVECKA! Det kommer så klart att ta tid innan alla processer i min skalle har tystnad och landat, men det är okej. Om jag ska summera så är nog det viktigaste som hänt inuti mig att jag äntligen börjar kunna se att det enbart finns ETT problem i mitt liv. Och det är JAG.
Inga andra problem finns. Livet är som det är. Jag har bara att försöka lära mig att förhålla mig till det. DET är mitt problem. Det kändes som en kapitulation. På hemvägen kände jag mig mycket lugn och fridfull till sinnes!
Kommentarer
Trackback