Äntligen vågade jag!
Jag har grubblat över min relation till U en längre tid (nästan jämt har jag ju grubblat, men ämnena växlar...;-). Denna gång har jag funderat över det faktum att vi bara planerar dag för dag, helg för helg hur vi ska ha det tillsammans. Som om varje helg blir den sista, väntar vi fram till torsdag eftermiddag eller fredag med att berätta för den andra vad vi har planerat för helgen.
Delvis är det ju mitt eget fel. Jag lider i tystnad och väntar o väntar på att han ska säga något. Jag är ständigt rädd för att säga fel och trampa i klaveret och säga något som han inte vill höra. Jag är nog rädd att liksom klampa in på hans revir. På kuppen förminskar jag mig själv. Skulle vilja säga och fråga så mycket men tiger och lider i stället. Mycket därför att jag TROR att han vill vara ifred och inte vill att jag ska tränga mig på.
Men nu är jag less på det! I går kväll fattade jag mod till mig och sa att nu ORKAR jag inte tiga och vara rädd längre. Antingen gör vi vårt förhållande seriöst och officiellt och tex förlovar oss, eller så lägger vi ner alltsammans.
Skälet till att jag vågar stå upp för mig själv, är att jag känner mig stark nog att ta det faktum att han kanske inte VILL ha ett seriöst förhållande. Visst kommer jag att vara förtvivlad och ledsen ett tag, men smärtan över att ha det så här som vi har det just nu är fanimej värre.
Plötsligt säger han i telefonen att jag ringer dej senare och lägger abrupt på. Jag satt o väntade en stund men sen hoppade jag i duschen. När jag ringer upp en halvtimme senare så knäpper han bort mig på mobilen. Jag sitter där så himla rädd och ensam och väntar. Bergis kommer han inte att ringa tillbaka. Han ska ju upp tidigt och jag vet ju hur noga han är med sin sömn.
Men han ringde faktiskt. Han hade talat med sin sponsor och det kändes bra för mig. Men han ville inte ge mig något svar på min fråga. Vi pratade om lite ditt o datt och sa sen gonatt. Han sa faktiskt innan han la på, att han älskar mig väldigt mycket. Känns länge sedan jag hörde honom säga det på ett så ärligt sätt.
Idag ska vi ses vid 3-tiden för jag ska provköra den där underbara Jamaha Viragon 1100. Men eftersom jag inte har något MC-kort ännu så får min kära handledare U följa med. Jag undrar hur det kommer kännas......?
Delvis är det ju mitt eget fel. Jag lider i tystnad och väntar o väntar på att han ska säga något. Jag är ständigt rädd för att säga fel och trampa i klaveret och säga något som han inte vill höra. Jag är nog rädd att liksom klampa in på hans revir. På kuppen förminskar jag mig själv. Skulle vilja säga och fråga så mycket men tiger och lider i stället. Mycket därför att jag TROR att han vill vara ifred och inte vill att jag ska tränga mig på.
Men nu är jag less på det! I går kväll fattade jag mod till mig och sa att nu ORKAR jag inte tiga och vara rädd längre. Antingen gör vi vårt förhållande seriöst och officiellt och tex förlovar oss, eller så lägger vi ner alltsammans.
Skälet till att jag vågar stå upp för mig själv, är att jag känner mig stark nog att ta det faktum att han kanske inte VILL ha ett seriöst förhållande. Visst kommer jag att vara förtvivlad och ledsen ett tag, men smärtan över att ha det så här som vi har det just nu är fanimej värre.
Plötsligt säger han i telefonen att jag ringer dej senare och lägger abrupt på. Jag satt o väntade en stund men sen hoppade jag i duschen. När jag ringer upp en halvtimme senare så knäpper han bort mig på mobilen. Jag sitter där så himla rädd och ensam och väntar. Bergis kommer han inte att ringa tillbaka. Han ska ju upp tidigt och jag vet ju hur noga han är med sin sömn.
Men han ringde faktiskt. Han hade talat med sin sponsor och det kändes bra för mig. Men han ville inte ge mig något svar på min fråga. Vi pratade om lite ditt o datt och sa sen gonatt. Han sa faktiskt innan han la på, att han älskar mig väldigt mycket. Känns länge sedan jag hörde honom säga det på ett så ärligt sätt.
Idag ska vi ses vid 3-tiden för jag ska provköra den där underbara Jamaha Viragon 1100. Men eftersom jag inte har något MC-kort ännu så får min kära handledare U följa med. Jag undrar hur det kommer kännas......?
Kommentarer
Postat av: Judith
Bra du säger ifrån om hur DU vill ha det. Det är så typiskt oss medberoende att göra så. Vi lider i det tysta många gånger. Jag ska hålla tummarna för dig.
Kram och lycka till med motorcykeln också. Härligt. Lite avis blir jag.
Trackback