Min älskling är borta snyft......
I morse skjutsade jag U till flygplatsen. Nu får jag inte se honom på två hela veckor. Min arbetsdag känns tung o tom när jag tänker på det.
Han ska på kurs utomlands. Fortsätta utveckla sig själv. En del av mig är så himla stolt över honom. Att han äntligen börjar ta tag i sitt liv och göra bra saker för sig själv. Jag VET att det gagnar mej och oss i längden.
En annan del av mig är rädd. Rädd för ensamheten och vad den kommer att göra med mig.
Men jag vet vad jag måste göra. Jag har möten, jag har vänner, sponsor och sponsier. Ett liv att leva. En del saker ska jag verkligen ta tag i under dessa veckor. Jag ska försöka beta av en del från min 9:e stegslista. Jag har en del punkter kvar där som jag har lämnat åt sidan. Samtal som ska ringas, en del bekanta som jag ska säga upp bekantskapen med.
Jag ska fösöka göra rätt saker. Tro utan handling är död. Låter drastiskt men med enbart tro kommer man inte långt om den inte efterföljs av handling. Bön och meditation, bättre rutiner för mat och sömn står på listan bl a.
Men oj vad jag saknar honom.
Tänker på hur han har det ute i stora världen. På andra sidan jorden.
Hoppas ändå att de här veckorna går fort...
Är inne på 8.de själv här nu, så det finns lite att göra!!
Kram på dig kompis!!