Bättre nu...
"Nu har jag gråtit i snart 2 dagar.
Jag är så lessen o kränkt.
Hur kan du vara så grym och hjärtlös?
Jag fattar inte?
Har du inga känslor alls?
Är det bara så att du alltid har rätt oansett vad det kostar?
Är det så att din version alltid är den enda rätta,
oavsett om andra blir ledsna?
Du kommer att bli en mycket ensam
människa i så fall."
Han ringde mig direkt. Men jag vågade inte svara för jag var rädd att han skulle fortsätta skrika åt mig. Men han lämnade ett långt och ödmjukt meddelande på min svarare.
"Jag har inte alltid rätt, det vet du lika bra som jag vet. Och jag vill att du ska fortsätta tala om när jag har fel.
Jag är inte helt känslokall och det vet du lika bra som jag.
Men det är inge kul att bli idiotförklarad och bort nonchalerad när man frågar dej om något (han tog upp 2 exempel på sådana situationer ).
Jag älskar dej jättemycket.
Jag tycker inte om att kasta skit på dig, och vill inte ha skit kastad på mig heller.
Hej då, hör av dig.
Jag älskar dej jättemycket"
Jag blev rörd. Han lät inte arg. Han lät ledsen på något sätt. Men det innehöll inget förlåt eller ursäkta...Jag blev tvungen att dra iväg på kvinnomöte (tack o lov), så jag kunde inte ringa upp honom förrän efter mötet.
Men då kunde vi äntligen nå fram till varandra.
Han frågade då faktiskt om att få höra MIN version av det som hade hänt. Han lyssnade, men sa inte heller då förlåt eller så. Men det kändes i alla fall skönt att han bara var tyst och lyssnade på mig.
Sen drog han sin egen version en 10:e gång. Han var på väg att höja rösten igen, men då sa jag att jag lägger på direkt om han höjer rösten!
Jag lyssnade under tystnad trots att jag hört hans version så många gånger.
Sen sa jag att jag verkligen vill säga förlåt om han känner att jag nonchalerat eller idiotförklarat honom. Jag har inte ens varit medveten om det. Han måste tala om direkt när detta händer! För jag vill verkligen inte vara en sådan person, och jag VILL lära mig! Han sa då att det är min ton och attityd som blir sådan, inte det jag egentligen säger. Men jag vill ändå veta det när det händer, sa jag.
Jag tror att lösningen ligger i att våga visa ärligt för varandra när vi blir sårade, ledsna eller kränkta. I stället är vi alldeles för lika varandra, och sätter upp en hård, stolt, känslokall fasad. Då blir det som en våldsspiral som trissas upp där ingen kan ge sig. I stället går jag hem ensam och gråter.
Men jag sa också till honom att det känns som om det alltid är JAG som måste ta av mig den masken först. Han gör det inte! Det är också jag som säger förlåt, han sa det inte på telefon igår heller, trots att han visade medkänsla i övrigt i vårt samtal. Men ordet förlåt kan han inte uttala, och det sa jag till honom att jag saknade.
Jag vill tacka dej desd, för din fina kommentar i min blogg. Ja! Det är jättemycket känslor med från båda håll. Och Ja vi är båda stolta, viljestarka men känslomässigt trasiga. Nynyktra alkoholister va!
Och visst är det så att vi båda faktiskt är såpass lika, så när det blir fel, så gnistrar det inte, det ÅSKAR och blir ORKANER! Just för att vi ser oss själva i varandras dåliga beteenden! Som du sa så kunde det lika gärna ha varit jag som gjorde detta med honom.
Jag är INTE guds bästa barn ska ni veta. Jag har mycket högmod i mig. Jag är stolt, lättkränkt, viljestark och självständig men ofta skiträdd för att bli övergiven och ratad. En mycket jobbig kombination av känslor. Jag behöver lära mig att visa mer öppet hur jag känner inuti, och inte spela svår och oåtkomlig för att senare gråta i ensamhet. När jag vågar blotta min sårbarhet så vågar han också oftast lägga ner sina svärd och blotta sig. Jag vet att det funkar, jag kände det idag!
Så idag är allt frid och fröjd igen! Jag har sovit gott, kriget är över för denna gång. Och än en gång har min blogg underlättat för mig att förstå mej själv. Tack alla ni för era kommentarer!
KRAAAAAAAAAAAM!
SÅ härligt.
Relationer är inte det lättaste precis. Och som nynyktra har ni säkert fullt upp bara att ta hand om er själva också. Att också vara i en relaiton är inte det lättaste då. Lycka till och tänk vad härligt det är med bloggandet! Det känner jag också är jätteviktigt faktiskt för mitt mående också.
Kram
När jag läser om dina känslor och ser det svar du fick tänker jag på det råd jag fick när jag började gå på ACoA möten. "Beskriv din känsla men anklaga inte" Det viktiga var att du kännde dig ledsen och kränkt. Det är en sanning och den kan ingen ifrågasätta för det är dina känslor. Om han är grym och hjärtlös eller inte det går att ifrågasätta och diskutera i all evighet och dukan inte göra något åt det för det är hans ansvar.
Han verkar ha förtått ditt budskap att du inte vill ta skit av honom och det är ju bra och hans avslutning kan vara en omskrivning av ordet förlåt (vi killar kan ha svårt att utrycka oss ibland). Mitt tipps är att du tittar på den känsla du hade innan allt startade för ofta är det så att beskriver jag den direkt när den kommer så undviks många konflikter, tex nu är jag hungrig och känner att jag är ur balans. Nästa lärdom blir då också att jag undviker så långt det går att bli för hungrig då jag vet att jag då kan såra andra.
Relationer är både det svåraste som finns men samtidigt det skönaste när det fungerar.
Kram o Lycka till.
Åh kära, kära ni så glad jag är för att ni finns!
Det är sant Judith, att under hela vår relation så har vi faktiskt prioriterat våra egna tillfrisknanden på varsit håll. (Även om stegarbetet stod stilla för U ett bra tag förra året...)
Ingemar: Tack för dina underbara reflektioner! Sitter och läser om och om igen och tar in dina ord. Det är så sant det du skriver, att en känsla inte kan vara fel, och att det är detta vi båda måste försöka beskriva för varandra, UTAN anklagelser om vem som har rätt o fel. Vi har pratat mycket om det både idag och igår och det känns som om vi är överens om det.
Han har också förstått vikten av att han också behöver lära sig att sträcka ut handen och säga förlåt. Men han kommer ifrån en relation där INGEN av dem sträckte fram handen utan allt begravdes i en enda stor harmsörja. När harmen efter 12 år blev till hat, så skildes deras vägar på ett mycket traumatiskt sätt.
Han VET nu att om han inte gör saker o ting annorlunda i våran relation så kommer den att sluta likadant. Vi måste lära oss att reda ut konflikterna direkt när de uppstår och inte lägga dem på hög.
Tusen tack för att ni finns!'
Kramar i massor!
//Lillamej