Jag vill leva nykter!

Jag kom till Malingsbo behandlingshem första veckan i september 2005. Min arbetsplats hade bokat in mig och skickat dit mig. Mr Stoneface skulle ta hand om allt därhemma under dessa veckor. Bara det kändes som en stort hot. Skulle JAG släppa allt till HONOM? Hur i hela världen skulle han kunna klara barnen och allt där hemma och sitt jobb utan mej??? Jag trodde att jag var oersättlig!

Mitt ute i skogen i södraste Dalarna låg Malingsbo. Inte ens en busshållplats fanns det. De hade verkligen sett till att vi inte skulle kunna ta oss därifrån, tänkte jag när jag anlände...

Det var 8 personer där när jag kom, och alla satt i ring i ett samlingrum. Jag fick som vanligt den där bekanta utanför-känslan när jag klev in. Alla som var där kände säkert varandra redan, var min uppfattning.
Jag gick runt som i en dimma de första dagarna. Jag minns inte att jag var rädd. Jag var mera som en robot. Inte i kontakt med mig själv och mina känslor.

Men bara efter ett par dagar så sjönk hela bilden in i min hjärna av vad jag egentligen hade gjort och varför jag var där. En fruktansvärd ångest grep tag i mig. VAD HADE JAG GJORT AV MITT LIV???

Då var det skönt att vara på Malingsbo. Jag behövde inte vara ensam med min ångest och min sorg. Jag grät fruktansvärt mycket under de första dagarna. Då var det en tröst att få veta att alkoholism faktiskt är en sjukdom. Jag kunde inte klara detta ensam. Med kunskap, stöd och hjälp av andra människor så kunde jag gradvis lära mig att leva med denna livslånga allergi mot alkohol.

Det blev till sist ett väl sammansvetsat gäng där på Malingsbo. Vår sorg och våra smärtor svetsade oss samman. Varje kväll åkte vi till ett AA-möte någonstans i regionen med vår minibuss, som raskt döptes om till Antabussen. Oftast fick jag köra eftersom jag var en av de få lyckligt lottade som hade körkortet kvar. Vi var på möten i Smedjebacken, Fagersta, Avesta, Kopparberg, Skinnskatteberg, Rockstaholm, Örebro och Västerås. En stadig grund av mötesgående började byggas upp och jag har Malingsbo att tacka för detta!

Varje söndag var det besöksdag. Mr Stoneface kom med barnen och vistades hela dagen med mig där i Malingsbo. Vi gick promenader och lekte mycket utomhus. Jag minns att det var en mycket varm och solig september det året. På söndageftermiddagarna var det öppet möte så att allas anhöriga kunde få vara med och efter det var det dags för alla besökare att åka hem.

Oftast kunde jag hålla masken tills dess att jag hade vinkat av dem. Men redan på väg upp mot boningshuset kom tårarna. Sedan grät jag mig igenom hela söndag kväll och måndagen med. Under tisdagen började jag hämta mig och onsdagen var nästan normal igen. Det var tuffa besök som upprepades varje söndag!

Eftersom jag hade förlorat hela min värlsdbild då jag till sist inså att jag var alkoholist, så var min själ som ett oskrivet blad. ALLT jag hade trott för sant och riktigt i mitt liv hade visat sig vara lögn och illusioner. Jag hade ingenting att gå på längre. Detta gjorde att jag var väldigt öppen för en ny, bättre lösning, och det fick jag på Malingsbo.

I deras trygga vård fick jag lära mig om äkta personlig utveckling. Jag fick lära mig AA:s historia och vad det innebar att arbeta i de 12 stegen.  Jag fick också lära mig att ha ett öppet sinnelag och att aldrig förkasta någonting utan att prova först.
Jag tänkte för mig själv att, om denna AA:s lösning har fungerat så länge och för så många människor runt om i världen så kan det nog fungera också för mig. Jag var redan från början inställd på att göra mitt allra bästa försök. Vad hade jag att förlora? Jag hade inget annat val.

Men fortfarande var jag så sjuk. Det märker jag då jag tänker tillbaka på Malingsbo-tiden. Varje morgon var jag uppe en timme före de andra. Jag drog på mig träningskläderna och sprang en mil varje morgon före frukost!!!