Tillbaka ner i bottenläge...
Det mesta var så lugnt och andligt i mitt inre när jag satt i bilen och närmade mig stan, där U och jag skulle gå på dans igår. Jag hade varit i en annan stad o haft sponsieträff och gått på kvinnomöte och både fått ta emot och ge utryck för känslor.
Ändå började jag ana ugglor i mossen redan på hemvägen. Jag hade fått ett sms på hemvägen där det bland annat stod;
"Jag åker till X för att duscha, för nu e vattnet i brunnen tvärslut. E där vid halv 8-tiden. Puss".
Inget "Jag älskar dej", som han har brukat skriva den sista tiden, men okej.... Så jag ringer direkt tillbaka när jag åker från den andra staden, precis som jag hade lovat. Klockan var väl tio över sju ungefär.
Då har han minst 40 minuter kvar till stan, och har en av de där kvinnorna i bilen. Han hade lovat att köra hem henne, så det skulle han göra i vilket fall, så det visste jag om.
Men det som störde mig var att jag genast fick en känsla av att något var fel eftersom han var sen.... Han kanske hade varit hela dan där i alla fall? Fast han hade lovat?
Jag kände att jag behövde få veta det INNAN vi klev på hemma hos X för att duscha, och FRAMFÖRALLT så ville jag veta innan dansen. Bara tanken på att dansa en hel kväll och efteråt få veta att han gått med en lögn inom sig var outhärdlig....
Så när vi sågs så frågade jag vänligt hur det kändes för honom.
"För djävligt" sa han bara. Och det fick ju bara mig att tro ännu mer att han mådde dåligt därför för att han kände sig oärlig.
Så jag sa som det var, att jag bara ville veta om han hade varit där i alla fall, för jag behövde verkligen få veta det.
Då blev han helt vansinnig. Började gorma om att han inte orkade dra igång allt det här nu igen och att den där kvinnan i bilen minsann hade sagt flera gånger vilken underbar VÄN han var, och hur trevligt de hade haft det tillsammans under den där bilfärden hem.
Shit! Va ont det gjorde inuti att få höra detta!!! Genast kände jag att han hade ändrat sig och hade valt alla "Sina" kvinnor framför mig i alla fall!
När han dessutom tog upp hur ARG han är på mig för att jag hade sovit gott inatt och varit på kvinnomöte och sponsieträff, då såg jag rött!
"Så jag måste må dåligt för att du ska må bra?" Skrek jag. Fy fan va sjukt!
Men det som sårade mig allra, allra mest var dels att han tog ut ALL sin ilska på mig, som han påstår att han älskar. Och det att han...fan det är jobbigt att skriva det....
Tidigare på förmiddagen så hade jag, efter lång, lång bävan föreslagit att vi kunde väl förlova oss. Han frågade varför jag inte hade föreslagit det tidigare, eftersom jag hade tänkt på det så länge. Men jag hade helt enkelt inte vågat. Inte litat på att U var seriös med "oss". Men han blev jätteglad. DÅ.
Och det skulle ju bli en slags "commitment" mellan oss så att det kanske, kanske kunde få oss att känna oss lite tryggare i vår relation. Eftersom vi båda har instinkten att fly så fort det blir jobbigt....
Så i alla fall, på kvällen, där på gatan i den andra staden, så skriker han o smutskastar till och med mitt förslag om en förlovning. Det som jag hade haft så himla svårt att ta upp....
Det var liksom droppen. Jag började se allting som i en dimma. Det här är inte ett beteende från en person som älskar mig. Så här beter man sig inte om man säger att man älskar.
Jag sa bara att jag orkar inte mera.
"Jag orkar inte mera", sa jag flera gånger.
"Jag måste värna mig själv", sa jag. Det var ren självbevarelsedrift det var frågan om. Jag bara rabblade som i trans. Som om det inte var JAG som var där längre utan någon annan.
Jag gick som en robot tillbaka mot bilen. Slängde in väskan och körde iväg. Han stod inte kvar och gick inte heller efter. Jag vet inte vart han försvann.
Jag åkte hemåt.
Med en så stor smärta i brösten så det var alldeles obeskrivligt. FY FAN VA ONT DET GÖR!
Jag har knappt sovit en blund i natt. Försöker överleva timme för timme nu... Men som tur är VET jag att det går över. Jag har ju överlevt förr. Men det gör inte smärtorna mindre just nu tyvär...
Du lilla.... vill ge dig en stor tröstekram. Oj vad det kantrade plötsligt. Vad var det som hände? Är relationen med U sådan att det svänger och tippar eller är det du som inte orkar se hur ni har och har haft det? Var det likadant som förra gången - har någon av er förändrats sedan dess? Hur mår du - det är ju det viktigaste. Att du försöker ta hand om dig själv i känslokaoset, hoppas du orkar det - vara snäll mot dig själv och att ta plats. För du är den viktigaste personen i DITT liv. Fortfarande! Kram igen!
Tack Ankan...
Ja det är inte lätt med oss alkoholister. Så himla mycket känslor som kommer tillbaka i nykterheten som vi inte kan hantera. Det är som att ge en 3-åring en kalashnikov att leka med. Det bara "går av" skott emellanåt!
Men Ja du har rätt, nu ska jag försöka hela mig själv och försöka lita på att U finns där ute någonstans. Tillit och förtröstan behöver jag massor av just nu!
Kram o tack för att du finns!
De där känslorna har väl inget att göra med att ni alkoholister? Jag kan känna precis så som du beskriver också. Jag har så jäkla lätt för att känna mig sviken och övergiven och när det händer drar jag mig tillbaka, jag flyr och tycker inte att någonting spelar någon roll. Jag har flera gånger antytt för Ljusblå att jag vill att det ska vara slut och hur galet är inte det? Det är ju det sista jag vill.
Jag vet inte vad det är som gör att jag är så här men jag är öppen för att det kan ha med bristande självkänsla att göra. Nu försöker jag tänka på vad som egentligen är viktigt för mig. Vad är det som betyder något? Svaret är ju min kärlek till Ljusblå. Jag vill försöka leva därefter.
Gud vad jag svamlar...