Jag vill leva nykter!

Hade ett superbra samtal med min sponsor igår. Hon sa:

"Gör som Gud - Bli en människa"

Hon tycker att jag är högmodig som tycker att jag kan ha åsikter om hur folk borde vara och borde säga. Att jag leker Gud och manipulerar och försöker vara duktig. Jepp, jepp, jepp..... ALLA RÄTT! (fast hon är MYCKET diplomatisk när hon säger det, men det är detta jag hör och förstår). 

Jag måste försöka bli mer mänsklig - mot mig själv också. Att kalla mig själv "sjuk" så fort mina tankar inte är som JAG tycker de borde vara, gör bara att jag slår på mej själv. Det växer inte min självkänsla av precis....

Och jag måste förstå och acceptera att alla människor omkring mig - är precis som de SKA vara, just nu! Även jag!

Jag erkänner... Jag slår på mej själv. "Råkade" skicka iväg ett sms till U i går kväll. Grattade till 5:e steget och skrev att jag är rädd och saknar honom, men att jag är sur för att den enda bron han bränt var den till mig. (ja jag erkänner att jag är bitter....). Han svarade så här:
"D gick bra! Ja har fått en hel del att jobba på. Å ja e också rädd, rädd att mitt JAG inte ska hålla, å då blir d en massa skit. Saknar dej me, mycke mer än jag trodde mej inse innan eftervården idag. KRAM"

SUCK.... Kan ni förstå att jag inte KAN släppa honom????? Shit!

Idag ska jag gå på ett nytt möte, Emotions Anonymous. Låter som precis det jag behöver just nu. Sen ska jag gå på Sinnesrogudstjänst på kvällen. Ensam som vanligt. Jag FÖRSÖKER verkligen få med mina kvinnliga vänner, men det är liksom ingen som vill hänga på. Och jag vägrar sitta ensam ikväll. Jag måste GÖRA något.

Men jag flyr in i mina drömmar när det blir för jobbigt. Jag minns ju våra nätter, hans kropp och hans händer. Hur vi brukade sova tätt, tätt ihop. Vakna av att han drog mig närmare, hans mage mot min rygg. Tryggt och varmt. Är det borta alltihop? Har vi en chans?